Mörker

Måndag, lite drygt en vecka innan jul. Rättare sagt: nio dagar. Kan man fatta det? Nej.
Nå, de flesta paketen är inhandlade, mat handlar man senare, och julpyntet är uppe, stjärnor och ljusstakar och sånt. Annars kommer julen hur eller hur, utan vidare, men visst, det skadar väl inte att ha liiiite framförhållning!
För övrigt känns det som natten går med riktigt tunga fjät, skuggorna ruvar för solen har förlåtit oss dvs glömt oss. Skuggorna ruvar... Texten är dramatisk, men så är verkligheten också. Det verkar som väldigt många mår riktigt dåligt just nu. Kan förklaringen, åtminstone delvis, faktiskt bero på den där solen som lämnat och glömt oss? Melatoninbrist? D-vitaminbrist? Eller oron i riket och skuggvarelser som faktiskt tagit sig ut i dagsljuset.. och inte spruckit?
Och det finns folk som sover på gator i Stockholm, och en frusen människa med pappersmugg i handen vid varje affär i Emmaboda. Och så ser det nog ut överallt i landet.
Det går inte att bortförklara vissa saker. Det gäller att förhålla sig till vissa företeelser.

Men, julen kan bli fin, även utan snö och solsken, vi har överlevt regntunga jular förr. Vi har överlevt kriser och katastrofer, i det här landet, i världen, i det egna livet, det går, jag lovar, det går!
Och mörkret har hittills aldrig övervunnit ljuset, och snart, min vän, snart vänder det!

Resor hit och dit

Hohooo, hemma!
Varit i Storstan en vända, jobbrelaterat. Fast då passar man ju på och träffa släkt och vänner, dvs sönerna och stockholmsbästisen. Snurrat runt på stan, långfikat och Trevlig-resa-kramats med sonen som ska långt bort över julen. Bott har jag gjort på Ersta, med den allra vackraste utsikten!

Och under tiden har landet hamnat i regeringskris och nyval har planerats, och vem vet, kan det bli något bra av det??

I morgon tänker jag sitta på en stubbe ute i Ödevata och filosofera över både det ena och det andra.
Märkligt vad bra man mår därute.
Och så lite samarbetsövningar. Och överlevnadsfärdigheter.

Skulle väl regeringen och oppositionen mått bra av, samarbetsövningarna, tänker jag. Kanske lite överlevnad också. Vi får väl se hur det blir i mars.

Men, helt plötsligt är klockan tolv på natten, och dagens tvära kast från det ena till det andra börjar kännas i kroppen.
Det får nog vara bra såhär.

Sweet dreams!

Förändringar

Länge sen sist!
Jag har haft mer en fullt upp, kan man säga, så pass att jag har tagit en paus från många saker. Jag har gjort vissa val och omprioriteringar i mitt liv.
Ibland får man vända och vrida på saker, tänka om och tänka till och en gång till, tills man kommer fram till ett beslut, och när beslutet är fattat, då kommer lugnet. Jag är där nu.
I klartext innebär det att jag har ansökt om tjänstledigt från min diakontjänst, och ska enbart jobba med Idébanken till nästa höst. Idébanken är ett treårigt projekt, vi är inne på år två nu, och kommer att utvidga vår verksamhet. Tanken är att utveckla Grön rehabilitering -liknade verksamhet. Vi är redan inne i processen. Två naturvägledare är påkopplade, och vi har blivit certifierade Spa för själen -arrangörer.
Spa för själen, visst låter det härligt!

Det känns bra att ha fattat beslutet. Projektet är tidsbegränsat, diakon kommer jag att vara hela livet; just nu behöver jag fokusera i detta.

Adventstiden närmar sig, på söndag är det första advent. Det är en stor helg, jag älskar första advent! Att sjunga Hosianna Davids son i kyrkan, tända julstjärnor och lysa upp med levande ljus när det är som mörkaste mörkt, det finns någonting djupt symboliskt och hoppingivande i det.

Önskar dig fina novemberdagar och ljus adventshelg!

Fäder

I dag är det fars dag, både i Sverige och i Finland. Min syster ringde, hon som bor i föräldrahemmet i Vimpeli, på södra Österbotten. Hon hade varit till pappas grav med blommor, och tänt ett ljus.
Min far gick bort när jag var bara tolv år - han blev 49. Stroke, eller hjärnblödning, som man sa då.
Han var en lång och gänglig man, snygg, med sitt mörka hår och gråblå ögon. Näst yngst i en brödraskara av sju. En händig man. Han kunde bygga hus och möbler och reparera klockor och ur med pyttesmå detaljer. Han kunde vara rätt sträng, men hade också en stillsam, humoristisk sida.
En karl, en man, en pappa. Jag tänker på honom idag.
Och funderar kring manlighet och faderlighet.
Ibland tänker jag att den här världen saknar god faderlighet. Omhändertagande, som inte är lika "omkramande" som moderligheten. Urfaderligheten är nog lite mer ruffig och tuff och lekfull och stark till sin karaktär än moderligheten.
Är det därför som många människor har väldigt svårt för Gud Fader? Man har ingen bra bild av faderligheten? I min förra eller förrförra hemförsamling, S:t Mikael i Vårby Gård (för alltid välsignad!), sjöng kyrkoherden Marianne ..."du är som en fader och en moder för oss människor" i (trefaldighetstidens) Prefation. Javisst! Att göra Gud till en gubbe är verkligen att förminska Skaparen av allting. Att tala om Gud som ande, skaparvind, känns mest rätt.

Hur som helst, dagen har väckt minnen och tankar. Och så har vi, eller mest Elias, bakat en kaka till den fadern, som snart kommer hem. Då ska vi fika.

Läsa, skriva, drömma...

Det står i DN i dag om skrivande och läsande: intresset för läsande har gått ner, men skrivandet ligger i topp. Läsförståelsen sjunker, och det kommer larmrapporter om snedvriden utgivning som premierar deckare och flygplatslitteratur, som det står i DN.
För ett halvår sedan stod jag i en pressbyrå på Singapore flygplats, Changi. Flygplatsen var STOR! och superelegant och man flyttade sig mellan terminalerna i siencefiction-tåg. Jag hade ingenting att läsa och det är katastrofläge för mig på resande fot. Så in i pressbyrån och leta efter böcker. Det fanns: ekonomiböcker. Massor. Ni vet, öka din försäljnig och kreativ marknadsföring och hypnotisera med siffror och blabla, på engelska, förstås. Och det fanns en massa svenska böcker, på engelska då. Deckare. Och Stieg Larsson. Han finns överallt i världen. ÖVERALLT! Lisbeth Salander är den mest kända fiktiva personen sen...James Bond! Tror jag. Det verkar så. För på min resa till Philly besökte jag många flygplatsbokhandel, och Lisbeth fanns där. I Köpenhamn och Bryssel och Sanghai och i Cebu. En annan vars böcker fanns överallt, var Khaled Hosseini. Flyga drake. Tusen strålande solar. Och bergen svarade. Fast på engelska, då. Så, flygplatslitteratur, det är bra grejer det. Fast jag köpte Lars Keplers The Fire Witness, det var mycket bok för pengarna, 600 sidor, och i vissa lägen är volymen avgörande. Så kan man resonera när man är beroende och desperat.
Det här med att skriva böcker, som många har som sin dröm, vad kan det handla om?
- uttrycka sig själv
- frihet
-pengar?
Något av dessa? Allt sammantaget?
Jag vet inte, det är väl olika, antar jag.
I min blivande bok har jag en scen klar. Det är en dramatisk händelse, och resten får liksom växa fram runtomkring händelsen. Eller så blir det ingen bok. Men drömma kan man ju alltid! Och SKA, annars kommer man ju ingen vart, och kan få gå och hasa där man går och hasar i alla sina dagar.


Läser Bodil Malstens  "Så gör jag. Konsten att skriva" och i ett kapitel skriver hon om det som krävs. För att man ska kunna skriva och det är: 1. Sammanhängande tid för skrivandet och en fredad plats. 2. Uthållighet. 3. Något att komma med som är tillräckligt viktigt.
Alltså, ett eget rum, som Wirginia Woolf sa. Massor med envishet. Och en historia att berätta, en story, en människa som inte lämnar en i fred.
Jag skulle vilja tillägga att det behövs en rejäl knuff också. Så man får ändan ur vagnen och sätter den på skrivarstolen istället!
En av mina favoritböcker är Mika Waltaris "Fyra solnedgångar" (typ, egen översättning), där berättarjaget förföljs av en mystisk egyptier, som vill få sin historia skriven: Sinuhe hette han..
Kanske Lisbeth Salander förföljde Stieg Larsson?


Jaha, och vad heter min person..?
Och din..?

Levande liv

Allhelgona, Halloween.
Ja, för mig är det Alla helgons-firande som gäller det kommersiella halloween har jag inte riktigt kunnat ta till mig..så jättemycket. Pumpagubbar är ju mysiga, och vad som helst som kan lysa upp i novembermörkret tas tacksamt emot, så på så sätt är det fint.

I år drabbades jag av en förkylning från helvetet. Så blir det, när man jobbat intensivt och sen blir lite ledig, då slår det till. Borde inte kroppen bara vara nöjd med att man kan slappna av lite, tycker man, men nej, den ska ner ner ner! Och nu när vi hade folk på besök och småttingar och liv och rörelse... Olägligt, säger jag, en oläglig förkylning.

Jag kunde dock stå på benen, så vi gick en promenad till kyrkogården och tände ljus i minneslunden. Jag har inga släktinggravar i Sverige, alltså nära släktingar, så då går man till en  minneslund. Min tolkning av minneslund är just en lund för minnen, plats för oss rotlösa att minnas våra nära bortgångna någonstans.

När jag bodde i hus i Emmaboda, gick jag i flera år till hans grav som hade låtit bygga huset där jag bodde. Jag bodde i Fotografens hus, och tände ett ljus på hans grav vid jul och allhelgona. Det fanns kontakt. Han (eller huset) gav mig liksom någon känsla av..beständighet. En plats i tillvaron. En grav att gå till.
Minneslunden i Vissefjärda är väldigt fin. Där, vid porlande vatten tänder vi vårt medhavda ljus, och tänker på dom, borta. Jag tackar för deras liv, som jag tänker på med saknad, men också LIVET, allt levande, porlande myllrande växande som pågår, som vi får vara delaktig i. Det är så stort.



                  

Spa och bastu

Körde hem sent i kväll, från Trekanten via Nybro. Det var värsta sortens väder för kvällsbilist: regnstänk på vindrutan, blank svart asfalt, svart skog, allt svart, förutom när man mötte andra bilister, då blev man bländad.
Nå, hem kom jag och möttes i dörren av Mr and Sister Cat, och de påpekade högljutt att de absoluuuut innnte fått nån kvällsmat, nejnej och mjau vad ni människor är trögfattade! De blängde ogillande på husse som talade om att de  visst hade ätit, burkis, till och med. Nå, man kan ju alltid försöka, tycktes de tänka, när de lommade iväg, svängande på svansarna.

Det här med Champions league, det är visst inte så ofta, och Bosse är inte nån fotbollsfanatiker, som det nästan kan verka, inte alls. Fast nu är det andra kvällen i rad, och det är nog lite mer action nu, det låter så..

I morgon ska delar av Idébanken till Ödevata, tillsammans med några andra, och ägna oss åt själens välmående. Kan behövas. Ta hand om själen. Den hinner ju knappt med! Den ska man ju vänta in, emellanåt, som de gamla indianerna säger. Inte bara jäkta och jaga. Så imorgon ska själen spabadas.

Ser fram emot det; Spa för själen.
Soulsauna, kan man säga så?
Kanske inte riktigt samma sak, och sauna/bastu  låter onekligen inte lika milt och vänligt som spa. Låter mer svettigt och hett. Nä, det var inte så bra association i sammanhanget, vi får hålla fast vid spa för själen.
Annars är ju bastu bra för allt, botar allt! Det som inte blir bättre i en bastu är till döden, säger vi finnar kärvt. Så det blir nog lite bastu också, imorgon, inte bara spa.

Så här såg det ut, Spa för själen 

Prästkragar

Utbildningsdag. Hela veckan pågår utbildning i stiftet. Växjö, prästkragarnas stad! Och diakon-dito, ja, och annat kyrkligt folks.
Ibland undrar jag hur mycket icke-kyrkligt folk vet om vad allt vi gör? De ser oss vid dop, begravningar, bröllop, konfirmationer, kris- och katastrofsammanhang och sånt. Men vad GÖR vi på vardagarna? Det är faktiskt himla mycket och jag tänker då inte alls räkna upp allt, ni får googla helt enkelt.. Vad gör en diakon? Och upp ploppar en massa saker.
Den här veckan är det utbildningsveckan, som sagt. För egen del har jag fått lära mig mer om Grön Rehabilitering, och det var ju väldigt bra, för det är precis vad vi pysslar med, på Idébanken, som i och för sig inte är kyrkligt sammanhang, men vi gör himla mycket, vi också. Och grön rehabilitering, det behövs det mycket av, både i kyrkan och utanför.

Men "Tala film, tala liv" fick jag hoppa, för jag insåg att tåget ända till Vissefjärda skulle inte vänta på mig och föredragets slut, och plötsligt var jag dessutom väldigt trött, och hoppade på det sista möjliga tåget för dagen. På tåget blev jag orolig för att ha tappat bort hemnycklarna, de var inte i jackfickan, och var Bosse hemma, eller skulle jag behöva göra inbrott i mitt eget hem? Jag ringer Bosse, medan jag hoppar av i Vissefjärda, och då hör jag honom, i luren, och i tunneln! Vi hade åkt samma tåg från Emmaboda, men jag var tydligen så fokuserad på telefonen att jag inte såg honom. Oh! Vilken lättnad! Jag skulle komma in, dörrvägen.
Vi traskade i regnet och berättade om dagens upplevelser. Båda hade varit på Kronoberg (S:t Sigfrids folkhögskola i folkmun), fast Bosse reste tillbaka till Emmaboda efter lunch. Jag deltog i en annan resa, en tidsresa till 60-talet, och det var en upplevelse som väckte väldigt mycket tankar. Inte om 60-talet, jag var ett litet barn då, men om tiden, den här tiden, hur skulle vi beskriva den?
Jojo, men: andligt sett?
Det ska jag filosofera över.
Bosse kollar tydligen på Champions league- footboll, och antingen är det en lame match eller så är han trött för det är tyst därborta i tv-rummet.
Somnat har han inte gjort, nej, aldrig i soffan, säger han...
Men jag tror att jag fortsätter filosofera iklädd pyjamasen..
Men..? Vad nu?
Äntligen!! skriker Bosse, och det låter som den lama matchen har fått en önskad vändning.
Jaja, min önskade nästa vändning sker under täcket.
Gonatt! Dröm sköna drömmar, sötisar.

Så mycket bättre!

Pyjamasdag! Äntligen.
Så underbart!
DN-läsning under flufftäcket. Långfrukost. Det är varmt och mysigt inne - ut har jag inte brytt mig om att sticka näsan ens ännu, fast en promenad nämndes för en halvtimme sen, eller så.
Senare. Kanske.
Random brainmusik-lista på spotify, sitter i soffan och slögooglar om salukis.
Varför?
Jo, musiklistan, för att den är så oförutsägbar.
Salukis för att om jag nån gång skulle få för mig att skaffa en hund (igen) skulle det vara en saluki.
Vilket aldrig kommer att hända, förmodligen.
Salukis är extremt vackra hundar, och lite mystiska.

Sen såg jag ätt älsklingsdottern var online, och -äntligen!- hittade vi tid att skypa. Sa hej till värdmamman och -pappan också. Så gott att prata med Bamba!!! Det blir inte så ofta.

Det blev en promenad också. Vi gick i mörkret och blåsten och pratade om dittan och dattan och skolan, Bosse och jag. Det, skolan, är ju ett ämne som engagerar alla. Vi är så otroligt lyckligt lottade* här i norden och gäller nog stora delar av Europa, nämligen att vi har chansen att skicka våra barn till skolan utan att behöva ha jättemycket pengar. Och så kan vi plugga på högskolor och universitet och folkhögskolor utan att ha föräldrar som har sparat i hela sina liv för det. Och kunskap är ju för 17 makt! Så ta makten, ungdomar!

Men, vart tog den här dagen vägen?
Det är ju snart pyjamasdags igen!
Nåt bra på tv?
Så mycket bättre!

*"lyckligt lottade" är vi, för att vi har haft förfäder och -mödrar som kämpat för dessa rättigheter! Mycket mod, blod, svett och kamp har krävts för att vi ska vara lyckligt lottade i dag!

Vildmarksfolk inne

Kom hem igår kväll, rätt sent. Tågstrul; ersättningsbuss. Stupade i säng, med huvudet fullt av lösningsfokus. I dag har vi fokuserat på organisationsutveckling på Idébanken. Anja och jag tog lite walk-and-talk -planering, några varv runt ER-sjön. Det går inte att sitta så mycket inomhus, jag vissnar! I Buffé-tidningen var det en artikel om en tjej, Karoline Jönsson, som är bonde, typ. Av det moderna slaget. Litet hus ute i bushen någonstans, odlingar i trädgården. Och så bloggar hon.

Jag kollade på nån annans blogg, alltså någon annan tjej som hade flyttat ut i skogen och odlade getter och mosade morötter och bloggade. Gick in på hennes sida. Det var väldigt svårt att hitta inläggen ens, man fick verkligen leta mellan reklamrutorna och -filmklippen. Ytterst irriterande. Men tydligen är det tillräckligt många som klickar in sig där, och klickar på reklamrutorna också och kanske till och med handlar något som marknadsförs med hjälp av hennes blogg och folks intresse av liv i skogen, så att hon klarar sig ekonomiskt. Det är väl helt ok, men jag kan inte låta bli att undra lite. Men visst, reklamintäkterna möjliggör livet på landet, och det är väl gott att folk får lite andra ideal och idoler än modedockor och popstjärnor, kan man tycka. 

Och varför funderar jag på detta?

Syrebrist, förmodligen.

Nästa flytt står för dörren.

Vi ska flytta ut till Ödevata, alltså Idébanken då, inte hela men delar, och då får man ju vistas ute i det fria och i jorden och skogen och klappa getter och mosa morötter och basta själen, så mycket som själen tål. 

Och det är ju bra!

Det ser jag fram emot. 

Och, jag lovar, vi ska inte ha några reklambloggar, inte nån gång. Vi kanske slänger datorerna och mobilerna också, vem vet, och blir vildmarksfolk ute på nån Ödevatsö. 

Hmmm, tål att tänka på. 

Nu är det snart dags för kvällens Orange, och dom stackars tjejerna, dom har inget val, dom sitter där dom sitter; inte ute på nån ö men inne, och isolerade från allt reklambrus, det är dom, och från allt annat också. 

Och efter det: en god natt. 

To you too.

Hjärtsmart...va, ett nytt ord?

Så nu sitter jag här i Hufvudstaden och smälter hotellfrukost. Det lät lite..som en boaorm..fick jag bilden av, och lite så känns det. Fast jag åt ju inte sååå speciellt mycket..
Snart dags att bege mig till kurslokalen, jag går en utbildning i lösningsfokus, och den sitter som en hand i handsken för mig. Se möjligheter. Inget hipphipphurraa-superpositivt tänkande, nej, men att lära sig lyfta fram - hur små som helst- fragment att bygga livet vidare på. Som alternativ till rasering och ruiner och ... meningslöshet. Ja, det är en stor och svår konst att kunna förmedla, jag hoppas lära mig någonting, och här får man med sig lite verktyg. Jag ser fram emot dagen! Och alldeles speciellt ser jag fram emot kvällen: då ska jag träffa mina söner!! Och nu får dom inte säga att någonting kom i vägen och taket rasade och huset brann. Jag verkligen längtar jättemycket efter att träffa my sons, most beloved.

I går kväll träffade jag stockholmsbästisen. Åt ute och pratade och pratade och skrattade och... kanske inte grät, men blev berörd. Gick vidare till nästa ställe, drack latte och pratade och....kände mig hemma. För hemma är där hjärtat är. Sägs det. Och då är hemma här och i Vissefjärda och Emmaboda och... nämen, det är ju det det handlar om! Hemma är där man är. Med sitt hjärta, då.

Ha en god dag, alla ni goda människor!

Ps jag brukar sätta rubriken efter att texten är klar, och då slänger jag ihop något och idag blev det hjärtsmart, och.... vad är det? Hmmm, kanske när man liksom låter hjärtat styra. Och vad är det då, frågar min Vän av ordningen, som tydligen liftat med hit. Jooo... att man försöker se liksom goda intentioner, för de kommer från hjärtat, och det är ju inte alltid så speciellt SMART just, men vem säger att smart är det vi först och främst ska vara... Eller..? Nånting åt det hållet.
Men nu har jag verkligen inte tid att sitta här och gagg-filosofera! Ut! Nu!

Rött, svart, känslosamt

Värmer mig ännu med minnet av fredagskvällens tillställning. Folkets hus, Emmaboda. Idébanken svarar för arrangemanget, tillsammans med Görel, kultursamordnaren. En afton som gick i svart och flammande rött; svärta, smärta, kärlek och glädje. Äkta känslor ligger nära varandra. De lokala poeterna var ett gäng ungdomar, barfotabarn i höga hattar och långa klänningar. Modiga, med glöden i sig från en annan källa än den som forsar emot oss från alla skärmar skyltfönster åsiktsmakare.
Rader och vers, skrivna med hjärteblod.
Ja, Bob Hansson var också där, och var...Bob Hansson! Estradpoet. Han pendlade mellan småprat och poesi och vad var vad? Han ägde scenen och man kunde bara älska honom.
Och så musikerna! Malin Björklund, vilken tjej, vilken röst!
Kvällen avslutades av Farewell my Lovely...oh, jag ryser! Klockrena toner som svingar sig upp i höjder ömsom mäktiga, ömsom lätta som ömsinta fingrar som torkar tårar... Peter Olssons sång, så känslig och kraftfull, och han balanserar på den tunna vassa eggen mellan äkta känslor och sentimentalism men faller aldrig fel, det är stor konst på hög nivå.
Bob Hansson satt längst bak i lokalen, med fötterna på bordet och - Vilket bra band!- sa han. Liksom förvånad.
Jag är bara lycklig, så lycklig över den kvällen!



------------------------------------

Nu är det söndagsmorgon.
I går var Bosse och jag i Långasjö på skördemarknaden. Handlade äpplen och päron och pirum och parum, träffade känt folk, fikade magnifikt och...Höjdpunkten: vallhunden! Jag tvingade Bosse stanna kvar ända till slutet, för det var det sista som hände, och det kunde INTE missas! Det var så FINT att se den duktiga bordercollien hålla ihop ett gäng får, en stor flock, över 130! Malin, hon som har hunden och fåren sa att utan hunden skulle hon stå sig slätt. Vilket jobb hon skulle ha att fösa ihop fåren och försöka få dom att gå som hon vill. Det skulle inte gå. Hunden sprang som en vindil runt runt, stora lov kring skocken och akta sig den som försökte avvika, då var hon genast där och Stopp och tillbaka nu!
Sån fin hund! Den jobbade klart med sitt, fåren stod i en stilig formation och hunden låg under en buske med lång tunga och flämtade efter ett väl förrättat värv och då åkte Bosse och jag hem.
Sen var det bara och peta in blomlökarna som vi inte hann med igår, och det var inte så bara, det var svettigt, och har inte dom förbaskade myggen gått och lagt sig för säsongen!!?? Nej!
Bakad potatis och en god kall öl och de flesta vedermödorna var glömda. Ett avsnitt Orange och dagen var i handsken.

Jamen, nu är det söndagsmorgon. Lite kaffe och sen packa och först till kyrkan och sen till stationen raka vägen och så järnvägen till Sthlm.

Livet är gott, alla vi som antingen skriver eller läser detta har fått en ny, alldeles NY! dag, och det är så stort och underbart, låt oss bara njuta av den! Läsa, träna, umgås vara ensamma eller tillsammans och kanske skriva lite poesi, vem vet.

Ses!

Flugan i taket

Fredag förmiddag, och jag sitter hemma. Ska börja jobba efter lunch. Det är ju POESIAFTON i kväll, på Folkets hus i Emmaboda, Dackesalen med början kl 19! Jag tror att det blir fint. Bob Hansson kommer, sa jag det? Inte? Jo: Bob Hansson kommer! Och om du inte vet vem det är, googla, och du får fram estradpoet...poetryslam..vinnare av... ja, kolla själv!
Och Farewell my Lovely spelar, och Peter Lejon (FmL) varskodde att man behövde en bunt näsdukar med sig...

Annars har jag mest skrivit verksamhetsplaner och skissat på vårt Prehab (jo, vi har myntat ett nytt begrepp!) och seminarium och planering hit och dit. Apropå seminarium, jag upplevde någonting riktigt spännande! Jo, det var så att jag skulle vara med på ett seminarium i Stockholm på onsdag, men insåg att det skulle bli dyrt och ta mycket tid och energi, och dessutom ska jag dit på söndag, och så mycket älskar jag inte tågåkande att jag vill tuffa hundratals mil  var och varannan dag. Så jag frågade om jag kunde delta via Skype. Och: det fick jag! Så, där satt jag i Vissefjärda - och deltog i ett seminarium i Stockholm. Oh, underbara teknik! Och plötsligt slog det mig, jag blev totalt PAFF! Jag har fått en superkraft jag önskat mig i tester på facebook, ni vet, när man ska ta reda på vilken romersk gudinna/krigsängel/hund/tekopp man skulle/borde vara. Och vid senaste testet velade jag mellan telekinesi och osynlighet, och valde osynlighet. Det kunde ju vara spännande att prova på. Vara flugan i taket. Och nu, där jag satt i Vissefjärda, men fanns  på en skärm i Finlandshuset i Stockholm, och kunde (och gjorde)stänga av min kamera och mikrofon. Jag såg dem, men de såg inte mig. Osynlig! Jag blir alldeles matt.
Borde kanske testa på telekinesi också..

Nu ska Bosse och jag 1. tvätta husfasaden 2. peta in tulpan- och snödroppelökar i gräsmattan. 3. värma gulaschsoppa till lunch innan jag ska fara till Emmaboda, så det är dags att hoppa i kläderna.

Ha en fin fredag och underbar helg!
Och vi ses i kväll! Just det, om du inte kan vara med: vi spelar in. Vi sänder nog inte live, så du kan tyvärr inte vara med, eller, förresten! Vi kan ju skypa! Då får DU vara flugan i taket!

Ramar referenser och galler

Hjulen rullar fortfortfort.. möte här och möte där och har jag verkligen skickat vidare all mängd med information som åligger mig att vidarebefordra?? Och bokat och avbokat och ombokat? Och vet alla att det är av-, om- och bokat?

Nämen, det är ju inte klokt att sitta klockan snart elva på kvällen och försöka hålla ordning på alla skuttande tankarna! Nä, kudden nästa! Snart.

I morgon möte/föredrag via Skype. Denna välsignelse till mänskligheten! Har handledningen också via skype nuförtiden. Underbart!Handledaren sitter i Stockholm, så tänk vad mycket tid och pengar man sparar på det här sättet!Fast nästa resa upp är redan bokad och snart är jag där igen.

Annars har jag faktiskt varit på gymmet idag! Japp! Och det var inte första utan ANDRA gången! 

Oktober är en månad då jag ändrar mina sommarvanor till vinter -sådana. Någonting ska bort och då ska någonting läggas till. Det hänger ihop med sidensvansarna, och om ni tror att mina tankar nu har skuttat helt ut på villovägar, så nej, det stämmer inte. Jag har vissa sommarovanor, som jag lägger av med när sidensvansarna kommer till Emmaboda. Det är vackra fåglar med tofs på huvudet och de låter.. fint. Exotiskt på något sätt. De kvillrar. De kommer norrifrån, och mellanlandar här på väg söderut. Det brukar inträffa i oktober. Det känns väldigt BRA att ha andra tidsreferenser än klocktid och kalender och almanacka. Och för att underlätta att fimpa ovanan ska jag lägga till en god vana. Smart, va? Så jag håller på och förbereder. För den goda vanan (=träning)behöver befästas innan jag hör kvillrandet. 

Det kändes bra att träna. Det gjorde det.

I kväll såg vi ännu ett avsnitt av Orange is the new black, och det är rätt ångestframkallande. Att vara så utlämnad, så utan rättigheter, så utan frihet! Visst, de har gjort olagliga saker och hamnat där de är pga det, men HUR kan någon förändra sitt beteende genom att leva i den misären i åratal?? Till det bättre, menar jag. Blir man en "bättre" människa av att sitta inlåst? Kanske. Kanske inte. Man blir säkert avskräckt i alla fall. 

Men vad sitter jag och tänker på sånt här för?

Nä, dags.

Gonatt!

Självvalt...? Ja.

Solen skiner!
Lördag, jobbdag. Det börjar bli liiite väl många arbetsdagar på raken. Men: har man två jobb + pluggar, blir man lätt rätt mätt på det, nämen, rimmet rullade bara iväg, jag skulle skriva att det blir mycket. Helt enkelt. Men alltihop är självvalt, och väldigt roligt!

I dag var det loppis i Ljungbyholm: Kyrkans unga i AHHV sålde egenhändigt tillverkade armband till förmån för Världens barn. Mycket folk, mest barnkläder- och grejer på säljborden, och som vanligt kunde man skänka det osålda till Lettlands vänner - eller till flyktingarbetet i Söderåkra. Det var valfritt, men folk tyckte att det viktigaste var att sakerna hamnade hos behövande. Det blev ett stort lass.
Jag blir rörd av all godhet och givmildhet!
En god dag, en underbar arbetsdag!
Så imorgon också.
Och så rullar den nya arbetsveckan igång och på.
Kan sakna nån pyjamasdag, morgontoffeldag, ligga-kvar-och-läsa-tidningen-halva-dan-dag.
Gnäll?
Lite.
Men, som sagt: självvalt.

Senare:
Sett ett avsnitt av Orange is the new black - det är vår senaste serie här i huset. Handlar om en tjej som hamnar i fängelset, och livet där, med tillbakablickar i hennes och de andra kvinnornas liv innan interneringen.  Hårt liv, en hård värld, både innan- och utanför.

Ännu senare:
Det har hunnit bli sent. Förutom jobbet blev det en lång promenad, fyllning och tömning av diverse hushållsmaskiner. Strykning. Sånt som måste göras. Lyssnade till någon random spellista med meditativ musik: piano, stråkar. Tankarna flöt iväg till fjärran länder, vågor fåglar vindsus...hängmatta, bok...

Nu väntar en stilla natt.
En god natt.
Önskar jag dig också.

Går in i garderoben

Valtider... Igår var det dags igen. Provval: Växjö stift ska ha en ny biskop när Jan-Olof avgår med pension i mars/april. Domkyrkan fylldes av präster och diakoner, det hölls presentationer och pläderingar, och cv:n lästes. För mig var det inte alls något svårt val: jag hade fattat beslutet innan. 

På samma sätt var det inte ett dugg svårt att bestämma vilket parti och vem skulle få min röst vid landstings- och kommunval nyss. Nä, där råder inga tveksamheter.

Men det finns andra val, som är mycket knepigare. Ja, som faktiskt får mig att ifrågasätta mig själv.

I dag har jag varit där. Där det bor så mycket existentiella frågeställningar.

I min garderob.

Där, i min privata narnia, bor hela min historia och en del av framtiden också. Där finns alla årstiderna huller om buller.

Jag ställer mig djupa frågor, där mellan galgarna och hyllorna. Vem är du idag? Kan du tänka dig att klä på dig den här kjolen tröjan jackan nån mera gång?  Vad tror du om nästa sommar? Kan det här vad det nu är från förra millenniet fortfarande passa? Och: VAD tänkte du, egentligen när du köpte det där plagget?? 

Äsch, vad ytligt, mumlar min Vän av ordningen: hur i helskotta kan du jämföra dina klädbekymmer med tillståndet i landet? I Stiftet? I Världen? 

Men, det fattar du väl att jag inte gör heller. Jag bara konstaterar att i min garderob står jag ansikte mot ansikte med... mycket mer än (ganska många färg- och formmässigt tveksamma) val av klädesplagg. Jag står faktiskt ansikte mot ansikte med min självbild. 

Vilken uppfattning har jag om mig själv, hur vill jag framstå? Vad fick mig att köpa just det där plagget? Och varför har jag köpt så många plagg som jag knappt använt?

I garderben möter jag också min historia, som sagt: Jag har svårt att kasta saker. 

Och det säger också någonting... Nostalgisk är bara förnamnet. 

-Kan vara bra att ha...om jag skulle gå upp/ner i vikt, mumlar jag och stoppar tillbaka. Och det finns plagg som har överlevt många flytt och höst- och vårrensningar. Plagg som bär med sig viktiga minnen, symboliserar perioder av livet..som man VILL bära med sig.

Så har jag brukat resonera, men idag, denna dag!, lyckades faktiskt med att KASTA en hel del, som faktiskt gör störst nytta i fjärrvärmeverket, och packa i kassar sånt som kan komma till användning hos någon annan.

Var det val av städmusik som gjorde det? Det var en random spellista, som hette music for brain - som Bosse raskt döpte om till "Det bästa från Beckomberga". Hur som helst, garderoben blev rensad, sorterad, vädrad och fengshuiad och jag fick en och annan insikt över konsumtionsvanor och ovanor.

Vissa stadier i livet är passerade, lev med det. Det är väl ungefär det jag kom fram till, där i garderoben.

NDD

Sitter i soffan och funderar.
Det regnar.
Det har ju varit fantastiska, soliga dagar, så en kan absolut inte klaga på hös.. menar sensommaren, så här långt! I går tog Bosse och jag tag i målningsarbetet som vi bestämt skulle bli av: vi målade muren, och det var ju himla tur att vi hann greja med den, och den hann torka innan regnet. Så, PUH, poäng till oss! Återstår taket... och det får (förmodligen) vänta till våren. Det växer mossa, och eternitplattorna är slitna, måste tas bort, och sånt arbete kan man inte leja bort, det får vi göra själva, och när har vi tid med det? På morgnarna hör vi hur skator och kråkor skuttar runt och letar efter insekter i mossan, och det låter rätt mysigt. Och kanske är det bra annars också, att det växer något som kan suga åt sig vatten så att det inte letar sig in genom springorna i takpannorna och... rätt som det är har man vattenskador och elände. Tänker jag positivt Kan vara helt fel tänkt, i och för sig.
Det tänket borde man ha i städerna, alltså att man lämnar kvar växtlighet här och var, och faktiskt, överallt. T ex borde gator kantas av buskage och träd; mellan en gata och cykelväg och cykel- och gångväg borde det finnas planteringar. Varför? Jo, av flera anledningar: 1. trafiksäkerhet. 2. motverkar översvämningar. 3. Bättre luft 4. ser trevligt ut.

Trädgårdsstad eller Garden City är ett begrepp som myntades av engelsmannen Ebenezer Howard kring sekelskiftet (1800-1900). Utifrån hans tankar har trädgårdsstaden utvecklats på
olika sätt i olika länder beroende på lokala traditioner. I Sverige är t ex gamla Enskede ett exempel på ”Den svenska trädgårdsstaden”

All bebyggelse ska ha tillgång till trädgård. Radhus och parhus ska ha egen trädgård på baksidan för umgänge och odling. Trädgårdar ska inramas av häckar som ibland kan brytas upp med plank utan 
att det blir plottrigt och rörigt. En förrådsbyggnad och fruktträd bör finnas i varje trädgård. Flerbostadshusen ska ha gemensamma  gårdar där det också ska vara möjligt att odla. 

Citatet har jag inte hämtat från något sekelskiftesgammalt dokument, utan en högst aktuell stadsplan i Tyresö. Så vissa gamla idéer lever i högsta grad!

Här i Emmaboda kan man tycka att vi har det bra, vi har ju naturen inpå knutarna, MEN skulle inte det vara trevligt att ha mera grönt även inne i centrum? Inte asfaltera allt, inte bygga på varenda plätt.

Vid Gjutaregatan finns det ett underbart  exempel på hur det skulle kunna vara på flera ställen i samhället! Och det tack vare en eldsjäl, som odlar och komposterar och gräver och planterar  mellan flerfamiljshusen. Fina lekplatser och gräsmatta att springa på och plats för grillning och bänkar. Gå och titta!

Jaha, och vad betyder rubriken menar du? Jo, NDD är ett nytt begrepp och står för Nature Deficit Disorder, på svenska: "naturbriststörning" (typ). Och många är drabbade! Det sägs att vi inte längre kan gå i en skog utan att ungefär bryta benen eller stuka oss eller någonting: vi är vana vid hårda underlag.
MEN som tur är, det är väldigt lätt att råda bot på den "sjukdomen"!
Tro nu inte att jag sitter här och viftar med pekpinnar, det gör jag inte. Visserligen sitter jag utomhus och skriver - det har slutat regna. Och vi på Idéebanken kommer att ha våra möten utomhus i möjligaste mån. Varför inte på Bökön, till exempel? Eller i Folkets hus-parken? Man tänker nog minst lika bra utomhus...Packa ihop förmiddagsfikat i korgar och gå ut - det kan de flesta verksamheter göra. Billigt och bra recept mot NDD!

Sött och salt

Valvakan på tv:n var inte precis någon lugnande vaggvisa att somna till. Och.. den låten som snurrar runt i tankarna nu, dagen efter dagen V, är Bowies bitterljuva Where are we now? Och: vart är vi på väg?
Nå, jag är i alla fall i Stockholm. Det var en alldeles strålande morgon. Tog kaffemuggen och tidningen ut i trädgården, och njöt av solens värmande strålar. Dagen gick i utbildningens tecken. Middag åt jag med den förstfödde i min barnaskara, på Caliente, med galet god mat och trevlig personal.
Nu har det hunnit bli kväll, jag är mätt av alla intrycken i den staden jag älskar, staden med broarna och öarna, som är en blandning av sött och salt. Och inte att Stockholm har blivit kallt, nej! Det pulserar av värme och glädje och medmänsklighet. Satt en stund på uteserveringen på malmgården på Söder, som är mitt tillfälliga boende, och blev bjuden att sitta med en granne vid ett bord som hade kvällssol, och fick ett trevligt samtal över en kopp. Inte bara solen som värmde!
I morgon, efter en -förmodligen- intensiv utbildningsdag, styr jag mot Småland, eller, jag styr inte, det är väl SJ som gör, och framåt natten är jag hemma igen. Hemmaboda i mitt hjärta, trots allt. Det  är gott att BESÖKA Stockholm, skulle nog inte vilja bo här igen, trots allt. Nej, jag längtar till skogen!
Jag har lärt mig ett nytt begrepp, ny bokstavskombination: NDD.
Och vad det är, det ska jag berätta imorgon, eller i övermorgon! (cliffhanger... ;-))

God natt, gott folk! I morgon är en ny dag!

Kvällsmusik

Fantastiskt fin sensommardag!

Åkrarna här på Möreslätten är mörkt gula och jag börjar nynna på någon höstlig låt  som jag inte kommer ihåg namnet på, men som är sådär mollbetonad, och därmed kan jag lista ut att det är en finsk låt - och i detsamma är jag tillbaka på Österbotten, årtal: förra milleniet nån gång och jag är ung och rebellisk och NATURLIGTVIS olyckligt kär, det var jag mest hela ungdomen, och låten är Juice Leskinens Syksyn sävel, "Höstens melodi". Och om hösten for skördetröskorna genom guldgula fält, och det var symbolik som även en fjortonåring kunde förstå; om sådd och mognande och skörd. Och tidens gång, obeveklig.

Jag for förbi Hagby kyrka, som är stängd för renovering. Det är en av våra magnifika medeltida kyrkor och den ser ut som på bilden. Invändigt är den just nu så gott som tom: man hittade mögel och svamp därinne och fick riva ut allt.
Bakom Hagby församlingshem gick ett stort gäng kossor och betade, med långbenta, skuttande storögda kalvar runt hasorna. Och det är soligt och gyllene ljus över det öppna landskapet, och man kan ana lite salt i luften och mitt hjärta bankar hårt, för det är så fint alltihop. Bredvid mig på sätet har jag ett doftande rågbröd från Solmarka Gårdsbageri, och fick inte jag med mig kokosolja och lite naturell lakrits också...

Jag har inte jobbat klart än, men tar en paus, jobbar nämligen sent i kväll. Det är kvällsmusik och jag ska hålla en andakt. Och eftersom temat för kommande söndag är Medmänniskan, och då börjar Diakonins månad, var det ganska givet att min andakt skulle handla om just det. Medmänniskan och allas vårt ansvar.  Och när jag skrev andakten funderade jag på alla de små och stora val vi gör hela tiden, och Valet på söndag och hur kommer det att gå? Finns inte det en ganska stor risk att krafter som har en annan tolkning av begreppet "medmänniska" än de flesta av oss, kommer att göra ett dunderval. Trots ringande kyrkklockor. Jag skriver "de flesta av oss" - men hallåå, det är vi som röstar fram sverigedemokraterna, inte jag och förmodligen inte du, som läser det här, men våra grannar och bekanta och arbetskamrater...
Och Syksyn sävel ekar i mina öron (skriver jag, fast jag har faktiskt spotifyn på) och texten är ödesmättad och sorglig och ändå trösterik, hur vi kan vara Han/Hon för varandra, hur gudarna tror på mig när jag är nära dig...och sånt som får en fjortonårings hjärta banka hårt.
Och, faktiskt, även äldre hjärtan.

Björk, äppel och andra träd

I dag har ägnats åt diverse göromål: koll på läget på Idébanken, alla aktiviteterna som är inplanerade: hur går det med dom, vem gör vad och när och sånt som hör till i ett projekt. Vi har bland annat på G ett prova-på-lajv som Martin håller i. Det blir mycket spännande, jag ser verkligen fram emot det! Och så poesikvällen med Bob Hansson och lokala poeter, under Läsfestivalen i Emmabodabygden 8-12 oktober. Idébanken är engagerad under fredagen och lördagen.
Folk frågar mig ibland, vad vi egentligen gör, vi i Idébanken. Jo, vi har tre tjocka grenar i vårt träd: Mötesplatsen, som ungdomarna sköter. Det som vi kallar City Liv Underground, eftersom vi startade i fd City Livs lokaler och nuförtiden finns i Folkets hus källarvåning. Man FÅR gå in där och bara slå sig ner, och jag garanterar att man lätt hamnar i en intressant diskussion där... Eller så sitter man bara ifred och njuter av en god cappuccino eller ett glas underbart god äppelmust.
 Sen håller vi på och startar upp någonting som vi kallar Hitta din väg (nå, det är arbetsnamnet som jag använder... vi kommer nog på nåt bättre) och det handlar om att.. hitta sin väg. Eller stanna upp på sin väg och fundera en stund. Helst i naturen. Mycket ute på Ödevata, som är en sån underbar plats! Jag har inte ens fattat hur mycket jag har saknat lugnet man får när man bara ÄR i naturen, sitter på en brygga, helt själv, eller lagar mat utomhus tillsammans med ett gäng människor och pratar om allt mellan himmel och jord. Det är så välgörande. Stressen liksom bara rinner av en och man bara..är. Finns till. Får perspektiv. Hittar kanske en ny inriktning, en ny stig att utforska, konkret och symboliskt.
Sen har vi det som heter Idébanken: vi samlar idéer ute i samhället och gör någonting för att förverkliga dom, tillsammans med andra entusiaster i Emmaboda. Det finns faktiskt många som vill göra någonting för att göra Emmaboda ännu bättre, och det är klokt att samarbeta med varandra.

Det var dom tjocka grenarna, men det spirar i trädet och  rötterna breder ut sig. Så är det i kreativa processer, man får kanske ansa lite här och där, eller så visar sig växtkraften i någonting annat än man tänkt sig.

Hoppas det hela har blivit lite klarare.

Bosse sitter och kollar på fotboll. Just nu verkar det vara ganska odramatiskt (det är relativt tyst därborta).

Jag kan inte låta bli att fundera framåt: hösten kommer att bli tuff så tillvida att det är väldigt mycket på G. Men jag vilar i tilliten att det ordnar sig.

I dag har jag varit och tränat på gymmet! Jag tycker det är så rysligt tråkigt, men inser att någonting måste göras. Så jag satt på en träningscykel och trampade och läste tidning. Det gick bra! Vips hade jag trampat 7,2 kilometer, och läst flera intressanta artiklar. Det ser nog för hemskt ut, men om det (= läsa tidning medan jag trampar) kan ta mig över en tröskel, så fine, då får det väl se ut som vad som helst. Inte så att jag tycker att träning i sig är tråkigt..Nej, det är viktigt och jag vill gärna, och jag rör ju på mig i vardagen, men jag blir så rastlös av saker som är upprepning. Kanske lyssna på en bok i lurar? Tips, någon?
Egentligen är FULDANS den träningsformen som passar mig bäst! Det gillar jag, alltså att dansa och skutta runt hejvilt. Men hur ofta blir DET av?
Jag vill gärna bli stark och smidig och vig! Då är det nog bara och kämpa på... Och en timme, eller en halvtimme,  då och då har man väl, egentligen. Eller hur?

Snart lägger jag den här äppeldoftande dagen i handlingarna. Månen lyser bakom björken, och ikväll, ikväll är den rund och god.

Spår i skyn

Gårdagen innehåll intressanta göromål: besök på underbara Ödevata och partytältstvätt, bland annat.

Det blir mer och mer självklart, vår "naturinriktning", då talar jag om Idébanken. Tillbaka till naturen, som den gode filosofen Rousseau föreslog en gång i tiden.  Han hade en massa kloka tankar, och en del...mindre kloka, särskilt när det gällde könsroller, men man får komma ihåg att han levde på 1700-talet.

Partytältet är tvättat, de sista delarna hänger och torkar i solen. Puh, säger jag. Det är inte fråga om sånt tält som man sätter ihop med ena handen, utan en rejäl sak på 6 x 6 meter.
Där jag skurade tältsidor på altanen såg jag flygplan flyga kors och tvärs på himlen, och lämna efter sig antingen tunna eller tjocka streck. De tjocka strecken, som syns länge heter visst chemtrails. Och det är riktigt läskigt! Jag har googlat lite, och det som står skrivet är rena scifi-horror-konspirationstankeväckande. Chemtrails, eller kemikaliespår är alltså utsläpp av aerosoler från jetflygplan, och någonting annat än kondensationsstrimmor, som är såna "vanliga" streck. Det spekuleras att chemtrails handlar om militära radarsystem, som bl a används för att kontrollera/manipulera väder.!!!  Låter sjukt otäckt! Det pågår mycket skumma saker i världen, det är helt klart.

I dag har jag stått på torget, eller intill, på "politikerstråket", mellan ICA och Konsum i Emmaboda. Det bjöds på valfläsk och kaffe med "andra bullar". MP hade Grön energi-smoothies, det hade Elias ordnat. Det var riktigt, riktigt härligt varmt, så jag stod barfota i gröngräset och bjöd på rent vatten. Rent kranvatten, som vi är så lyckligt lottade att kunna dricka. Än så länge.
Och jag vet att jag förmodligen tröttar ut folk, men jag kan inte låta bli. Jag lever i någon sorts FÖRUNDRAN över allt gott och vackert och fint som vi har förmånen att ha överallt runtomkring oss. Och känner en förtvivlan över att vi inte tar bättre hand om naturen och djuren och människorna med, många far illa i den nuvarande civilisationen (det sa faktiskt redan Rousseau på sin tid..) men vi jagar och jagar efter någonting som vi egentligen redan har så mycket av. Vi som har tak över huvdet och mat för dagen och kläder och kan betala åtminstone de flesta räkningarna, och har en och annan att umgås med är så otroligt RIKA! Är det någonting vi saknar är det kanske insikt om hur bra vi har det...
Och här har jag lust att brista ut i en gammal beatlesslagdänga "All you need is LOVE" och då tänker inte så mycket på romantisk eller erotisk kärlek, utan kärlek som sinnelag. Att leva med hjärtat öppet och känna tacksamhet och tillåta sig vara känslig och bry sig.

Det har gått några timmar mellan förra kapitlet och nu: vi kom fram till att det var badväder och hejhopp det blev dopp, och upp illa kvickt. Kallt var det, men skönt också...vill jag minnas, här som jag sitter i hemmavärmen.

Av den här lördagen återstår en film och sen i säng. Arbetsdag i morgon.
Fast nu tänker jag gå ut på altanen och se om månen är riktigt rund och fin.

Ha en fin kväll och natt, gott folk!

Partytält och ... lite, bara lite, trädgårdsdrömmar

Sitter vid köksbordet och ser solen gå ner bakom grannens hus.
I dag har jag grovjobbat. Idébanken har haft ett partytält ute i Duvemåla trädgårdscenter under sommaren. Vi hade planer på att ordna ett event med cementgjutning där, n u på sensommaren, men där fick vi tänka om. Tiden går ju alldeles för FORT, och häftiga åskoväder, regnskurar och annat väderleksmässigt har härjat med vårt tält, så det var bara att plocka ner det. Eller bara och bara... Men det gick. Vi monterade ner vårt torgståndsliknande bygge också, och det vägde MASSOR! Och allt detta plus en massa annat bråte skulle till vårt extraförråd så det var bara o bära o kånka hej o hå.

Och jag som funderade just varför jag kände mig så trött...!
Tältsidorna släpade jag hit hem och ska skura på altanen. Sen.
Annars har väl dagen varit som arbetsdagar är. Jobbajobba och sen hem.
Och så jobba lite hemma med...

Jag fick lite örter av Bennet, dom som varit på vår vertikala väggodling - och som faktiskt fick tusentals gilla på sajten Vertigal veg. Roligt!
Men... kan man gräva ner sånt nu? Jag glömde fråga. (Påminnelse: googla)

Doftande, gammaldags rosor ska planteras i höst. Och vildvin vid växthuset som står på tomten som ett skelett: inga fönsterrutor. Och det ska inte bli fönsterrutor heller utan klättrande slingrande vildvin eller murgröna ska klä växthuset så det blir som en grön koja. Och så en rabatt framför huset... Vad ska man ha? Rudbeckia är fint. Lavendel skulle vara fint: bi- och fjärilsmagnet, doftande och vackert, men kräver nog soligare läge..

Och har jag inte sagt till mig att låta bli hålla på med sånt!
Inser: det kan jag nog inte... Men BARA lättskötta saker!

Pärlor

Hemma. Allt är väl som vi lämnade det, på ett ungefär, när vi for österut. Gotland, pärlan i Östersjön.
Tankat energi för resten av hösten, för nu är den liksom här, bara att inse. Men Visby var som utomlands, myller av folk som talade utrikiska, och fest och ljumma uteserveringar, glatt och härligt och VACKERT. Vi for till Fårö och bekantade oss med bergmanlandskapet, satt vid raukar och doppade oss i havet vid Sudersand.
Och så skickade Bosse in mig i en grotta. Han har själv varit där många gånger, men tyckte att Lummelunda-grottan är absolut en sevärdhet. Så vi körde dit, han satte sig bekvämt tillrätta på caféet med en god kopp och tidning, och vinkade hejdå.
Vi hade en trevlig guide som berättade medryckande om de tre killarna som upptäckte grottorna. Linné var väl också där, han var ju överallt, men inte inne i grottsystemet, för det är ju en senare upptäckt. Årets "grottäventyr" var slut, sista gruppen kom vadandes när vi var i Stora salen. Synd, annars skulle jag anmält oss på studsen...Hehe..

Nu: Molnen hänger som fluffiga blöta täcken på tork och grannarna kör runt med sina gräsklippare - och hoppas förmodligen att det är sista gången för säsongen, eller åtminstone nästsista..
Äpplen mognar, dags för idébankens årliga äppelplockar-utryckningar. I år ska vi eventuellt försöka få Mobila musteriet till Emmaboda så att flera ha chansen att förvandla sin äppelskörd till underbart god must, som är pastoriserad och därmed håller länge. Inga tillsatser! Eller: inga tillsatser, om inte DU har hållit på med sånt. Besprutning och saker. Fast det gör väl ingen längre?

Från over there kvittrar dottern lyckligt. Hon lever loppan, som det ser ut, och det är som det ska, live your dream, girl!

Vi satt en stund på altanen, Mr Maxi och jag och tittade på hur någon vred på flufftäcken så det droppade och skvalade och vi såg på varandra i samförstånd, ryckte på axlarna och gick in igen.

Bosse och jag funderade på om man inte skulle se Bergman-filmerna omigen. Alla har jag inte sett, och dom som jag sett var jag nog för ung för att riktigt greppa. Fast ikväll blir det andra filmklipp, och träff med goa vännen. Och behöver man inte muntra upp sig lite? Jo. Goda vänner är sällsamma pärlor, dom ska man vara rädd om.

Pilkastning

Vaknar av att det brusar ovanligt i bakgrunden.
Inser: det är havet!
Lycklig!

Bosse och jag har varit lediga den här veckan. Eller inte på måndag, för då jobbade vi lite. Alltså Jobbade, inte nåt hemmapyssel. Och likaså på tisdag. Två möten för min del, och Bosse filade på affischer och saker.
Då började vi kasta pilar på världskartan - kommer inte vi iväg så jobbar vi lika förbaskat hela semesterveckan! Men...man kan ju inte välja en tolvtimmarsresväg om man bara kan typ vända.
Och långresorna kostar ju liiiite väl mycket också... Rättare sagt: glöm det. Så vi kastade pilar på Europakartan, då, och ruskigt vad dyrt det är att turista även på nära håll...och dit behövs ju pass och en av oss har inte...och så kom vi på det. Packade bilen och for till: Oskarshamn!
Ja, och sen till Gotland.
Vi kom fram mitt i natten, resan över tillbringade vi i Skeppsbion. Så om det var några himlafenomen i går kväll (Mars och måne), missade jag det, för vi såg Apornas planet, och filmen tog slut tjugofem minuter innan  ankomsten, så det var PERFEKT! Jag är smått allergisk mot all sorts färjetrafik efter alla mina finlandsturer. Kanske kan terapeuta mig med typ Göta kanal? Det lär vara fint. Ok, men resan gick smärtfritt, som sagt, och nu har jag vaknat och hör ljuvliga ljud... och Bosse sussar och småsnarkar än, men snart ska jag puffa honom på sidan och sen tar vi an dagen i denna ljuvliga stad!

Ha det underbart, gott folk, var ni än är!

Lördagsbyk

Lördag, lördag, lovely lördag!
INGENTING särskilt på agendan idag, och det är helt underbart.Katterna ligger loja i soffan, rycker lite med tassarna emellanåt.
Ute ser det höstligt ut.. redan? För en vecka sedan var jag i Sthlm och våndades i värmen. Vart tog sommaren vägen? Den liksom vände på klackarna, smällde igen dörren och gick raskt sin väg. Kom tillbaka!

DNs korsord får vänta tills Bosse kommer hem: konfirmationer i dag. Ja, plural, två efter varann.

Har hunnit med två baljor kaffe, ett par deckarsidor, stoppat i en maskin med tvätt.
Igår såg vi en halv film, hamnade mitt i händelseförloppet och det var ödets makter och den fria viljan och Kärleken, och de två älskande trotsade förutbestämde ödesplan och vann. Eller...? Hur gick det sen, undrar jag. Och går inte vi alla och funderar ibland vad som skulle hänt om vi gjort si och låtit bli så? Och vad är det egentligen som styr våra liv? Man kan göra det enkelt för sig och tala om karma och Gud. Ja, Gud tror jag ju på, men att han/hon skulle detaljstyra våra liv...? Nä, det kanske finns en lös plan någonstans, eller vissa förutsättningar för ett och annat, men resten är faktiskt upp till oss. Hjälp på vägen får vi, det tror jag på, men valen gör vi själva.
Och på tal om val, nu rullar vagnarna och affischerna sitter uppe. Eller har rivits ner. Det finns väl inte så mycket ny information på plakaten, förutom att alla är feminister. Och det är ju bra, och det kan man tacka FI för; alla vill ju håva in dom rösterna. MP går också starkt framåt, och det är ju himla bra för då tvingas alla andra partierna ha några ambitioner och programförklaringar kring miljöfrågor - och är inte det så att om vi sabbar det enda klotet vi har, blir alla andra frågor sekundära. Och alla årstiderna smäller igen dörren och vi har bara kvar någon sorts extremförhållanden. Och så långt inne i ödestankarna tänker jag smälla igen datorlocket, gå och hänga tvätten och minsann: skiner inte solen?
Ut och njut!

Vilseledd av ledstjärnan

Gårdagen var hektisk, mycket blev gjort, eller åtminstone planlagt. På eftermiddagen skulle jag på besök hos en dam i en okänd adress, ute i terräng med väldigt få markerade punkter på kartan. Men, lugn, jag har  ju gps i mobilen, ju. Den rätta apparaten låg hemma på byrån, och varför, det kan man undra, men det är en helt annan och invecklad historia. Ok, jag styr ut, och det går så bra så, den bestämda rösten leder mig till höger och till vänster och på och av motorvägen. Mer och mer träd, smalare och smalare väg. Fortsätt framåt, manar rösten, och jag följer instruktioner, visserligen med stigande undran. Kan det här vara rätt..? Kan någon i den aktuella damens ålder bo så här avsides..?- Du är framme! säger min ledsagare. Jag står i en djup skog med susande träd runtomkring. Är det en trollkvinna jag ska till...som bor i en stubbe, eller..? Jag lyckas vända bilen och kör därifrån, förvirrad och stressad, medan rösten ihärdigt uppmanar mig att göra en u-sväng. Jag tystar rösten. Kör runt runt, till höger och vänster och en och annan u-sväng blir det, tills jag träffar på någon som kunde beskriva vägen så att jag hittade. Det blev en trevlig kaffestund, för all del, även om jag stormkokade inombords. Bland det VÄRSTA jag vet, är att irra vilse och söka och leta. Och eftersom mitt lokalsinne egentligen inte existerar, är det inte en ovanlig situation. Därför vill jag kunna lita på min GPS!!!

Nå, det där var igår, i dag är en annan dag, och den här dagen har gått som på räls, faktiskt; har åkt tåg till olika destinationer och det gick alldeles utmärkt. Och det ska jag göra om, så ofta som möjligt. Förresten, i förrgår åkte jag buss till Vissefjärda, och den trevlige chauffören hade orientering som hobby..
Kanske något för mig?

Nå, GPS kanske inte bör kallas ledstjärna, men det lät lite kul som rubrik, tycker jag.
Tänkte skriva att nu är jag så trött att jag går och... men då satte någon på Volbeat på hög volym, och då blir man ju...pigg! Och kvällen är ju inte slut än.

Framtiden, iförrgår

Söndagsmiddagslugnt i Vissefjärda.
Landade sent igår kväll, stod inte ut med Stockholm en dag till. Jag är djupt chockad! Jag som älskar Stockholm! Eller ska jag byta tempus..? Älskade? Har älskat? Kommer säkert att älska igen, det här är en svacka, bara. Men det var VARMT, och när det är varmt i en asfaltsdjungel, kan det bli nästintill olidligt.
Kvällen innan tillbringade jag i skärgården, på Grinda, och det var lantligt och ljuvligt, och fullt av unga vuxna med visioner och idéer. Goda samtal, många samtal, samtal långt in på natten, och jag var glad och överraskad över samtalstonen. Den var positiv. Och tog inte ens mark vid någon sorts gnällkritik över sakernas nuvarande tillstånd, utan svingade sig glatt förbi och rätt ut i framtiden. Oh, har inte någon skrivit dikter och oden om ungdomars entusiasm? Säkert, och skulle jag kunna så skulle jag göra! Jag vaggades i sköna ljusa drömmar om kommande tider...hoppfull...en ny värld är möjlig! Och vad gjorde det att samtalen fortsatte långt in på natten, till morgontimmarna. Ingenting!
Fast, dagen efter var jag dagen efter, utan att ens ha druckit starkt. Och det var då jag for tillbaka till Stockholm, klev av vid Strömkajen, och hamnade mitt i Kulturfestivalen. Men nu var jag redan så uppfylld av gårdagens intryck, så det fanns inte plats för fler. Jag traskade runt på stan och hade väl tänkt stanna en natt till men då kom det över mig: hemlängtan. Till Vissefjärda. Och värmen och sorlet och myllret - allt som jag brukar älska...Det ville jag lämna bakom mig fort som möjligt! Så jag hoppade på första bästa tåg - som var det sista för dagen, och tackade Gud att jag hann!

Vad är detta? Ålderstecken?

Allra först i Stockholm träffade jag mina söner, och mellanpojken var blek trots månader i solen, och hade gått ner 12 kilo och hade ont i kroppen. Men var på bättringsväg, viktigast av allt! Och det var äldste sonens födelsedag, och vart tog åren vägen?? Vi åt och drack och pratade och pratade och drack och åt, och jag blev visst lite tipsy och fick för mig att bästa sättet att bli klar i knoppen är en långpromenad. Så jag gick och gick, från Kungsholmen över Västerbron till south side. Tog tåget från Hornstull till Hötorget och stupade i min vandrarhemssäng. Visst att jag hade sett byggställningarna, men tänkte inte på vad det innebar... Så klockan 6 på morgonen satte det igång med brummande smällande och borrande. VARFÖR ska alla byggarbetare börja så tidigt? Det finns säkert en bra förklaring, men just nu tänker jag bara på att det beror på att man ska bestraffa alla inblandade på något moralpekfingerviftande sätt, typ early bird och så.
Och nu har jag berättat hela stockholmsbesöket helt bakochfram och uppochner i tiden, ingen ordning på mina tempus någonstans. Och  hemkommen, landade inte jag mitt i en partaj? Jo, och det var hur trevligt som helst, men... nu är det typ tre nätter som har varit halvt sömnlösa, och det bådar inte så gott för den här dagen. Eller så kryper jag bara i säng igen... Och tänker på resten och framtiden imorgon...

Uppdaterar, vartefter

Glad i hågen knappar jag på min nya smartph-e. Så mycket finesser! Appar... vips har jag laddat ner  i-gram, vips: pinterest, vips: nån fotoapp. Då kommer ångesten. HUR ska jag hinna med allt?? Man måste uppdatera, ju. Skicka in bilder och kommentarer! Jag som knappt hinner med mina dagar, som det är nu. Och VEM skulle ha intresse av att kolla på mina jordnötsskålar och fötter, visserligen med snyggt silvriga tånaglar..
Efter den första paniken insåg jag att man inte MÅSTE.
Så, alla ni, som jag tydligen har bjudit att följa mig (hur gick det till?), jag måste göra er besviken: det blir nog inte så många statusuppdateringar. Jag vill gärna fundera och fila.

Självrannsakan: Jag fungerar lite långsamt, när jag inte är för snabb.
Det är två lägen som ingår i  "livets hastighet" - liksom ett stilla vardagslunk, när allt bara rullar på. Det där alltför snabba har ofta satt mig i besvärliga situationer. Och långsamheten.. det kanske är att fastna i tankarna: filosofera. Ja, det låter onekligen finare än att säga att man är lite seg...
Nå, min smartph-one är ingalunda seg, den blippar och bloppar titt som tätt.
- Nej, du måste inte kolla på varje blipp med en gång! säger jag till mig själv.

Dessa blogginlägg hivar jag iväg lite väl snabbt ibland, här filas inte så värst, jo ibland lite i efterhand. Men vad jag är rädd för, är att börja se på omvärlden liksom genom ett iFåån-öga, om du förstår vad jag menar. Runa Brar som kåserade i dn anno dazumal, kallade det för att spana efter kaniner. 

Nu är det torsdagsmorgon, väskan är packad, frukosten i magen och diskmaskinen brummar tryggt. Och jag funderar om kompisen har farit till väders. Är det väder för det? Ballongfärd på hennes schema idag, eller inte, beroende på vindar/regn/åska eller fint flygarväder. Hoppas att det blir av nu! Det är nog tredje, fjärde försöket! Själv ska jag hoppa på tåget, och det är inte alltid helt säkert att det går heller. Kommer ihåg äventyret i Alvesta...(har skrivit om det tidigare). Det blev ju bra och kul, och fram kom jag också så småningom.

Det är framtiden jag har på schemat i helgen, ett gäng visionärer samlas och har en festival, och jag ska vara med och det ska bli oerhört spännande!

Jag kan tipsa om att Dr Smooths underbara, hälsosamma, goda smoothies finns att få njuta av på Mundekullafestivalen, serverade by himself. Idébanken goes Mundekulla-mode!
Det går inga tåg till Mundekulla, så då kan man dra slutsatsen att jag ska åt annat håll. Det stämmer, och jag berättar vartefter. När jag filat och hyvlat lite.
Ha en fin dag!!

 
 

Summan av kardemumman

Hjärtat mycket lättare nu, orosmolnen har skingrats. Känner stor tacksamhet!

Första arbetsveckan gick bra, lite nytt på gång, eller MYCKET nytt, egentligen, och få se vart allting landar.

Sitter här och summerar sommaren -som inte alls är slut, nej! - men semestern då.
Soliga dagar och lagom med hemmapyssel. Besök av nära och glatt umgänge med vänner. Och underbara dagar vid havet! Den här sommarens utmaning var..tadamdamdamm.. trampolinhopp uti vattnet! Typ bomben, fast med raka ben! Det var en tuff utmaning, men jag gjorde det!

För några somrar sen gjorde jag för första gången dyk från bryggkant med huvet före. Jag är dålig på att förklara, men jag tror att du fattar. Sånt som simskolebarn lär sig vid femte lektionen eller så. Men för mig var det ett stort steg. Jag jobbade på ett behandlingshem då, och en av killarna bestämde sig för att få mig att våga. Jag stod och stampade och trampade på bryggan och han peppade och peppade. JODÅ, du kan, du vågar, kom igen! Och jag stampade och trampade - tills jag gjorde det! Gled elegant ut i vattnet...gjorde jag inte. Men i kom jag. Han var lika stolt och glad som jag!
Ett gott och värmande minne.

Vad annat har jag gjort? Jo, läst mina fyra sommardeckare, den femte var för läskig så den stängde jag med en smäll, och kommer aldrig att öppna igen! Hur mycket någon än skulle peppa!
Sund självbevarelsedrift.

Ja, det har varit en synnerligen god sommar -så långt.

Det hoppas jag att du också har haft.
Och nu är det söndagskväll, återstår ett avsnitt av Rome, och där tätnar intrigerna, och vem vet hur allt kommer att sluta? Nåt litet kanske man kommer ihåg från historielektionerna, men det stod ju ingenting om Pullo och Vorenus i dom böckerna.

Orosmoln

Fick världens hjärtsnurr, sonen långt borta behövde uppsöka sjukhuset, och då är man inte så tuff, där man sitter på andra sidan jordklotet och inte kan vara hos honom! Nå, det var inget alarmerande, som tur är! Men oroskänslorna sitter kvar, solen är inte lika varm längre och en massa moln tornar upp på min himmel. Man är aldrig så sårbar som när det gäller ens barn och en sådan här händelse kan röra upp en massa inom en.

Jag tänker på hur lite vi människor egentligen vet om varandra, man kan aldrig veta om vilka sorger och bekymmer kan döljas bakom en fasad. Jag delar ibland vidare tänkvärda citat på facebook, ett sådant handlar just om att vi aldrig kan veta vilka saker någon annan kämpar med, så var god mot andra. Tänkte skriva snäll, men är det rätta ordet? Jo, kanske.

En fråga: HUR visar man på bästa sätt att man bryr sig? För det syns ju inte heller på utsidan, det måste gestaltas i ord och handling. Ja, jag vet, man kan ringa och höra av sig och fråga hur det är, eller knacka på eller göra någonting.. Men ibland kan man bara gå in i sin kammare och be en tyst bön, och lita på att den tas emot. Bäst är förstås att man gör alltihop ovannämnt. Goda tankar kan gestaltas med snälla ord.

Det brinner i världens oroshärdar och här i Sverige har vi aldrig sett en sådan skogsbrand som den som pågår nu i Västmanland. Det fälls bomber överallt i världen, här i Sverige har vi välsignelsen att bomberna fälls i ett gott syfte; det heter ju att man vattenbombar.
Jag sänder mina tankar till dem som drabbats!

Ja, idag är molnen svarta och min Vän av ordningen är puts väck borta, när man nu för en gångs skull skulle behöva hen.

Återstår: ut och gå!

Kvällspromenad

En ensam kvällspromenad i Vissefjärda. Bosse hade annat för sig, och jag ville så gärna njuta av den ljumma ljuvliga kvällen. Förbi Storegården och över vägen, och i kväll gick jag genom kyrkogården, förbi kyrkan och över bron till minneslunden. Stilla, bara syrsorna hördes. Kaprifolen doftade, så som den doftar i skymningen. Månen var precis halv. Den andra halvan låg i Kyrksjön och glimmade.
På bron mötte jag en kvinna med en rosenbukett i handen, på väg till minneslunden. Vi hälsade vänligt. Förbi Dackestenen, över till Hembygdsgården. Och där var det liv och rörelse! Fem-sex små kaniner skuttade ystert runt i gräset, de hade väl en egen kvällsföreställning där.
De försvann kvickt bakom kulisserna - under byggnaden.
Hem igen, och det var väl det om den här dagen, dagen A som i arbetsdag efter semestern.
Och det känns gott. Det känns ok.
Sommaren är ju inte slut än!

Bärsärkagång i Båstad

Nu har vi lyssnat på Ted Gärdestad i dagar, och hans låtar är ju bara underbara!

- Har jag förresten berättat att jag träffat Ted Gärdestad? frågar Bosse. Jo, vi klättrade ut genom toafönstret, han och jag, det var i Båstad...låt se...måste varit på 70-talet.

- Va??Har du träffat Ted Gärdestad?? Och vad gjorde du på toa med honom??

- Så här var det, säger Bosse: Kan det varit, 1977? Hur som helst, jag jobbade på Krogen i Båstad, det hette så, Krogen. Det var bråda dagar, mycket folk. Tennisveckan, du vet. Vad vi slet!
Det är ju mycket kändisar där på tennisen, och Ted Gärdestad brukade komma till Krogen på kvällarna. Han var förtjust i en av tjejerna som jobbade där, så han hängde med på efterfesten i huset där personalen bodde. Det låg bakom Krogen. Vi hade ju hur trevligt som helst när vi plötsligt hörde buller och bråk ute på gatan. Vi rusade fram, och såg en man gå bärsärkagång på Köpmansgatan, han slog med en påk till höger och vänster, på bilar och lyktstolpar, helt besinningslöst! Vi blev ju rädda förstås, och skulle snabbt som ögat dra oss tillbaka till huset. Men han hann se oss! Och sprang mot oss med påken i högsta hugg! Vi skingrades och sprang åt olika håll, några tog sig in i huset. Vi låste in oss på toaletten, och galningen slog och bultade utanför! Det fanns ett fönster som vette mot baksidan, och den klättrade vi ut igenom, Ted Gärdestad, jag och några till. Men galningen hade fattat vad som var i görningen, och hade tagit sig till andra sidan. Vi såg honom komma springande med sin påk, det var rena actionfilmen! Nå, han var ju inte nykter, så vi sprang ifrån honom rätt så lätt. Ringa till polisen, det skulle vi, men detta var före mobilernas tid och inte fanns det nån telefonkiosk i närheten heller. Och polisen skulle komma från Laholm eller någonstans, det skulle ju ta tid. Hur som helst, någon hade ringt till polisen och mannen blev arresterad innan han hann ställa till med mer skada, eller slå ihjäl någon.
Vilken natt! Dagen efter var jag ledig, och gick och såg en tennismatch med en kompis, som också varit med på natten. Matchen minns jag inte så mycket av, men plötsligt fick jag syn på bärsärkamannen, på andra sidan banan! Min kompis bekräftade, det var visst han.  Det visade sig (vi ringde faktiskt polisen och frågade) att mannen hade nyktrat till efter bara en stund i finkan, blivit hur artig och trevlig som helst, och förklarat att han hade druckit whisky hela natten och fått blackout. Inte kunde poliserna hålla kvar honom, han var ju inte farlig längre, så det var bara att släppa mannen. Fast han skulle få en saftig räkning... En dyr natt!
-  Ja, det blir aldrig bra, dricka whisky hela natten, och det var säkert sån här ökenvärme då också, suckar Bosse. Undra på att det kan slå slint i huvudet.
Och det här är väl ingenting och skriva om, säger han, men det tycker jag; bra story!
- Okejdå, säger Bosse.

Timing

En ny morgon har grytt, solig, men med molnslöjor. Jag kan inte spå väder nåt vidare, så det får visa sig, helt enkelt, om det kan bli utevistelse, eller hemmapyssel. Man kan ju förstås kolla i väderleksappen...
Hur som helst, jag har funderat mycket på det här med timing, eller att göra saker i rätt tid.
Det står i Bibeln att "när tiden var inne" hände det och det. Hur vet man när tiden är inne?
Ibland kan man känna det i magen. Gå på magkänsla. Och blir det rätt, då var väl tiden inne. Blir det fel så var det dålig timing. Då kanske man tolkade tecknen fel. Eller inte tänkte efter före.
I naturen sker det mesta i rättan tid. Djuren verkar ha en instinkt för saker och tider, tänker jag, naturromantiker som jag är. Som det där med stararna, hur de fattar om det är läge för kull nummer två för sommaren, eller inte.
Vissa växters frön behöver skogsbrand för att kunna gro och blomma: brandnävans och svedjenävans frön, t ex, kan ligga mycket länge i marken och vänta på att det ska brinna: de kan bara gro och bilda blommor efter en brand.
Ingen är väl glad över en skogsbrand, men ur askan kan det iallafall komma nytt liv.
Myten om fågel Fenix är ju en sån hoppingivande myt.
Det är andra augusti, och augusti är ju en sommarmånad, så sommaren är ingalunda slut. Men ledigheten håller jag på att avrunda. Det mesta har gjorts, som jag ville göra den här semestern, det återstår lite bärplockning, och regnar det inte i dag beger jag mig i skogen på spaning, med ett spann. Man kan ju hoppas att det har varit goda förhållanden för blåbären...
Bosse och jag har fastnat i Rome, serien som handlar om Romarriket och Julius Cesar och Lucius Vorenus och Titus Pullo, och människor, öden och äventyr kring dessa. Historien börjar år 52 fKr, och det är intriger och förbannelser till höger och vänster och blodigt och grymt och var människor grymmare på den tiden, tänker jag? Nej, det var de inte, man behöver bara höra på nyheterna så fattar man genast att det är lika illa nu som då.
Till lördagsmorgonen hör Melodikrysset och dn:s lördagskorsord, och jaja, det är lite pensionärsvarning över det hela, men det är gott med vissa rutiner. I dag var det mycket Ted Gärdestad i krysset, till och med två låtar från den helt underbara hyllningsskivan För kärlekens skull. Den är så fin att vi köpte cd:n till och med. Fast det känns snudd på antikt i dessa streamingtider. Men eftersom jag periodvis nästintill bor i bilen, är det gott att ha ljuv musik med sig, i alla fall. Sol, vind och vatten, och Öppna din himmel och Ett stilla regn, bara det! Såna titlar! Och så den vackraste av alla: Himlen är oskyldigt blå. Den sången vill jag ska spelas sen, när jag gått ur tiden. Det hoppas jag dröjer, förstås.  Men såna tankar ska man inte tänka riktigt just nu, nä, ta vara på dagen och tiden, vetja!

Sista juli

Den tropiska förställningen som annonserades med muller hela natten och dagen lång, drog fram med buller och bång, dramatiskt regn och effektfullt blixtspel. I dag är det svensk sommar som bäst, solen är så där lagom varm och vindarna har svala stråk i sig.
Skatungarna har slutat skutta efter mammaskatan med  gapande näbb, och fixar sitt käk själva. Och blåbären och äpplen och annat närodlat och gott håller på att mogna i skogar och trädgårdar. Och några framtidsplaner har också mognat. Det handlar inte om några dramatiska förändringar, vissa omfördelningar och en liten utbildning... en kan inte låta bli, och det ingår i min plan för framtiden, och när om inte nu? Min Vän av ordningen nickar bara lite matt, kvar i källarsvalkan för säkerhets skull.

Semestern lider mot sitt slut, och jag är i försiktig uppvarvning nu, fast i kväll blir det gasen i botten och 70-talsröj med gänget. Värdig avslutning på en underbar, underbar ledighet! Fast, jo, det finns ju en helg också, innan måndan arbetsdan stundar...Den helgen tillbringas i vilans tecken, eller så blir det cementgjuteri och murmålning. En får se. Men många avsnitt av Rome lär det bli i vilket fall.

Ha det GOTT!

På med målarbrallorna!

I dag: på med målarbrallorna. Trappräcken behöver målas, och nu om någonsin är det rätta tiden.
Målerijobb kräver rätt musik, och bästa pepplåtarna har Boney M! Så det var till tonerna av Daddy Cool och Ma Baker vi svingade våra svarta penslar. Ra-ra-Rasputin fick mig att fundera vem det egentligen var de sjöng om. Rasputin ryss.. någonting med tsaren..det visste jag. Lite googlande, och då vet jag lite mer: föddes 1869, mystiker, predikant och helbrägdagörare.Tsaritsan Alexandras vän, rådgivare och -förmodligen- älskare. En älskad och hatad man, så hatad att han blev mördad. Och för att få ihjäl honom förgiftades han, sköts och misshandlades med påkar - utan önskad resultat. Eller jo, han dog ju till sist, bevisligen, 1916. Han blev ordentligt demoniserad, anklagades för allt mellan fiffleri och första världskriget.

En annan Boney M sång, en av världens mest underbara, är ju No woman no cry. Och den texten har jag missförstått helt. Jag har tänkt att man sjunger en tröstesång åt nån man som blivit av med sin kvinna: har du ingen kvinna, behöver du int gråta heller. Fast det ju är till kvinnan han sjunger: Gråt inte, kvinna. Han sjunger, skriver jag, och då menar jag naturligtvis Bob Marley. Det är ju hans låt från början. Jag har faktiskt hamnat i gräl om detta en gång i tiden, då var jag bergsäker att det var Boney M som gjort låten. Ja, en kan ha fel, ibland.
Hur som helst, räcket blev målat, och halva muren också.
Och så for vi till Kalmar och jag köpte, äntligen, en ny mobil. Den gamla har verkligen använts och återanvänts: först sonen sen dottern sen jag. Och nu har den sjungit sin sista vers, och det är dags för en ny. En helt ny! Fast den kommer om två dagar, cirka, så till dess råder telefontystnad. Eller inte helt, den släpper fram vissa samtal, och låter mig ringa till vissa nummer, inte andra. Så det där med sista versen var inte helt sant. Nästsista. Men den vill välja vilka jag har kontakt med! Är det inte lite kusligt...? Nu är jag uppe i några skräckscenarion igen...tekniken tar över, kontrollerar oss...Fast där kanske jag inte har helt fel..?
En ska inte se och läsa en massa läskigt!
Bättre och spela lite pepp istället. Eller en vaggvisa, så här dags på dygnet.

En blodig hand

Försökte mig på en haiku, om dagen i dag, vid havet. Får fila på den.

Hur som helst, det var underbart, det enda som kunde varit bättre var om snorkelsakerna varit med. Och kanske nån sorts öronproppar. Det är nåt konstigt med mitt ena öra, jag får alltid med mig lite saltvatten hem, och så är jag halvdöv tills droppen trillar ut. I kväll gjorde det inget, jag var helst heldöv periodvis: vi hade nämligen demokratiskt bestämt att se en skräckfilm. A woman in black, med Harry Potter i huvudrollen, ja, alltså han som spelar HP. Filmen var, åtminstone i början, väldigt VACKER: färger, miljöer, kläder. Storyn var också ok, men slutet gillade jag inte.. Men det är tydligen så skräckfilmer ska vara, det ska liksom vara nån sorts cliffhanger till verkligheten, man ska inte få allt förklarat och kunna sucka nöjt, och börja tänka på annat. 

Sååå.. då sitter jag uppe med uppspärrade ögon, så här dags.

Och ändå så spelade vi roliga-hundar -klipp och Mr Bean och Queenkonsert med We are the champions efter filmen. 

Det är becksvart utanför, och rätt som det är så dräms väl en blodig hand i fönstret!

Hmm.. Vad annat kan man tänka på, istället?

Joo, min fjärde sommardeckare, som handlar om... Nej.

Men, jag kanske får vackra drömmar om jag går och lägger mig nu.

Det gör jag.

Nattinatti.

Svart skugga

En stilla stund på altanen. Julimörkt, tyst, luften siden och sammet. Plötsligt, en svart snabb skugga, tvärvänder, försvinner. En fladdermus!
Jag kommer ihåg en fladdermusspaning vid Vissefjärda kyrka för några år sedan, med Naturskyddsföreningen. Den gången lyckades vi inte se några, men Torgny hade en apparat med sig som kunde förstärka ljudet av syrsors läten. De heter nåt annat, egentligen, de som spelar. Man säger att det är syrsor, men det är gräshoppor och vårtbitare som låter. Fast det låter ju bra mycket trevligare med syrsa. Torgny B, med sina känsliga musikeröron, led..."De spelar ju falskt", kommenterade han! Underbart! Jag fick en bild av en syrsaorkester, och T som kapellmästare..: "Nejnejnej, nu tar vi om det där!"

Kan inte tänka mig bättre vädermässiga förhållanden för en festival (Emmabodafestivalen pågår som bäst) Varmt och skönt och nästintill myggfritt. Fast de är rätt slaka, ungdomarna, som kollapsar i högar, där det finns skugga.
Jag kollapsar också, när jag kommer hem. En borde inse att flipflops inte är rätta skodon om man ska stå och gå en hel dag... Vi for till stranden i kvällningen, och det var helt enkelt LJUVLIGT att få dyka i, och på avstånd hördes det dunk från Rymdreservatet.

Maxi The Cat kom och krafsade på dörren, ville in, och den katten är nog lite senil, för han fick ju mat, burkis till och med! för bara en timme sen. Eller så hoppas han att jag är senil och har glömt det...

I morgon är det en ny dag, och det är en sån välsignelse att få nya dagar så nu känner jag bara en stor tacksamhet!
Önskar dig en god natt.

Det harklas

Rasslefestivalsvecka. Eller Emmabodafestivalen, heter det väl, nuförtiden.
Hur som helst, det är bråda dagar på Idébanken. Jag är så stolt och glad över ungdomarnas entusiasm, glädje och hårt arbete för DERAS Idébanken! Smoothies lagas, med väldigt fina ingredienser - ekologiskt, fairtrade, supergott och nyttigt. Och toasts smöras och cappucinos skummas  och energibollar flyger i luften! Pannkakor finns, men eftersom vi inte vill utlösa brandlarmet, gräddas de utomhus. Och det är inte riktigt samma sak, på något sätt.
Nå, allting har sin tid, och nu blåser nya vindar.
Jag såg en rolig grej på internet. Om finska språket. Det är inte så att jag ofta tänker på alla möjliga och omöjliga böjningsformer som existerar, och språkklasser och kasus... en har ju ett inifrånperspektiv till det språket, fast visst fick vi slita med allt detta på finskalektionerna. Men jag har det i mig, i hjärtat och i själen. Det är inte alltid så enkelt med de inre bilderna, de har liksom olika skärpedjup beroende på vilket av språken jag använder/talar/tänker på.

Men nu ska jag inte fördjupa mig i det, utan lära dig en sak på finska! Om du t ex är i Finland vid påsktiden, låt oss säga på Österbotten någonstans, för där eldar man påskeldar. Och du vill fråga om man ska elda upp HELA brasan, då säger du, med lätt höjda ögonbryn och frågande min: Koko kokkoko?
Jag lovar, det är en grammatikaliskt riktig mening! Fast det låter som man satt någonting i halsen.

Underbart språk..!

Nu behöver jag snart inta horisontalläge; vristen värker.

Jag vet inte, finns det orosmoln som håller på att torna upp?
Ingenting som jag har någon föraning om, direkt. Det bara känns konstigt...att inte behöva oroa sig hela tiden. Jag har inte vant mig. Man kanske inte ska det heller... Rätt som det är har det tagit eld i helvetet.. Nej, så säger man ju inte heller! Eld i hela brasan, då.
Nä, gå och lägg dig, människa! Säger jag till mig själv: Du bara tramsar, ju!

Kottar och fåglar

Idag har vi varit riktigt effektiva. Bosses första semesterdag,  så han har nog inte riktigt kommit i semestermood ännu. Jag vet att man inte skriver så, mode skriver man, men då börjar man kanske tänka på khaki-shorts eller så. Semesterstämning är väl rätta, svenska ordet. Hur eller hur så har vi tömt i källaren och kört bort till Miljöstationen, och skaffat ett extra kylskåp och gläder oss åt att sölvesborgsgänget kommer imorgon! Då blir det livat härhemma! Annars har det varit otroligt lugnt och tyst i Vissefjärda, man har inte hört en kotte. Men för 17, man kan väl inte höra KOTTAR nån gång fräser Vän av ordningen irriterat. Nej, visst nej, man har inte hört en FÅGEL ens. Helt otroligt! Vi satt på altanen och blev nästan oroliga. Tyst. Så tyst. Är det månne åska på G, undrade Bosse? Det kan ju fåglarna känna av, då är dom tysta.
Men ingen åska.
Det där med fåglar och känsla för kommande väder, i gårdagens dn stod det nånting häpnadsväckande. Det är Peter Wiking som skriver. Hör här: Stararna, ni vet, bruna och/eller svarta fåglar. Årets ungar är bruna, de får sin svarta kostym först nästa vår. Du kan observera starar och spå väder! Är flocken brun, kan du räkna med att det blir fint väder resten av sommaren: föräldrafåglarna, med svart fjäderdräkt,  är nämligen och jobbar med kull nummer två. Är det både bruna och svarta fåglar i flocken betyder det sämre väder, för då hänger föräldrafåglarna med ungdomsgänget: det är ingen idé att sätta igång med kull nummer två, eftersom vädret kommer inte att bli gynnsamt för det. Senare på sommaren, framåt hösten då, flyger de allihopa till Medelhavet, gamla som unga.
Helt fascinerande!
Men, som sagt, idag har man inte kunnat göra några som helst observationer.
Och nu är den här dagen slut, och jag tar fram semesterdeckare nummer tre. Den handlar om Hammarbypolisen, och de får verkligen jobba jättehårt. Ingen semester där, inte.

Hemma

Hemmadagar. Pysslat med diverse, bl a städat och röjt i källaren. Det blev rent och rätt fint, tycker jag. Annars är det mörkt och... nu skriker Bosse! Antar att det blev mål. Redan?? Det har ju varit såna ökenmatcher, med verkligen måltorka ända in till förlängning och straffar. Förutom Brasilien-Tyskland, då. Där blev det många mål! Lite synd är det om brassarna. Få se hur det går..!

Mörkt ute, och mulet. Annars ska det ju vara supermåne. 

Jag kom hem i går, från yttersta havsbandet i Blekinge skärgård. Världens vackraste! 

Nå, yttersta havsbandet är kanske och ta i, men det låter häftigt. Jag hade med mig lite havsvatten - i örat! Och håret var saltstärkt och extra sommarblont och rätt brun hade jag blivit. Tänk, såna som jag fick inte vistas däromkring förrän efter 1997 - det var ju militärt område där i närheten av Karlskrona. Tur att det är tillåtet nu, tänkte jag och hoppade på ett ben och försökte skaka ut vattendroppen.
Tänk att jag som kommer från inlandet, det plana vidsträckta öppna Österbotten, ska vara så tokkär i havet!
I och för sig älskar jag Möreslätten, också. Det kanske är något med det öppna landskapet som får det att röra sig i hjärterötterna, funderar jag vidare. Men, nu har jag sjungit med Ulf Lundell två gånger inom bara ett par dagar! Jag har kysst havet och bekänt att jag trivs bäst i öppna landskap, och nära havet. Han var faktiskt den första svenska författaren jag läste, efter flytten till Sverige. Vinter i paradiset.

Nähä, nu ska jag göra killarna sällskap! Heja Brasilien!

Sssss...

Ja, nu är den här: semessssstern!

Nu ska jag ta felician och försvinna, jag tar mig till havet, och så lägger jag kinden mot en saltstänkt, solvarm klippa, och hör måsarna skrika... och tänker på ... ingenting alls!

Ha det bäst!

Ses om några dagar.. Jag kan ju inte missa grande finale!! (obs, fotboll, då)

Eller..?

Hemmapysslardag. Tvättat, fyllt och tömt diskmaskin, möblerat om på altanen, ställt ut bord och ett par stolar på gräsmattan, eftermiddagssol där, ju. Lagat och ätit torsk i citronsås. Läst några sidor i sommardeckaren - hittade en trave på Miljöstationen, har hunnit börja på en, mordhistoria som utspelar sig i Växjö. Nedräkning pågår, kroppen håller på att ställa in sig på semesterläge. Så det är lite äsch och mañana och kanske.

Idébanken, ja. Vi har många roliga uttryck för oss. Ett är: ...eller? Lätt höjda ögonbryn. Det sägs helst efter ett tvärsäkert, självklart påstående. Ja, till synes självklart, för med ...eller? lyckas man ifrågasätta allt, och lägga till en mystisk, konspiratorisk ton.

Lite som när jag anno dazumal var på konfaläger, som konfirmand då, så  det var ett tag sen. Vi hade en ung, djärv präst, som införde kritiskt tänkande i våra liv. "Varför det?" blev typ av motto på lägret.
Och det har jag nog haft med mig sen dess. Det är en rätt bra sak att ha med sig, ifrågasättande.
Man kan ju knappast bli fanatiker, om man ställer sig frågor som "varför det då?"
Och fanatiker, det är jag ju inte!
... eller?

Jaja, vissa saker kan man vara helt säker på.
En sån är att nu tar jag en  kopp kaffe.
Och, minsann: match!

Klädesblogg

Skatorna dansar utanför, de skuttar upp i luften, bröst mot bröst.
Det är rysligt tidigt, men jag jag är uppe. För jag vaknade med en massa bekymmerstankar, och var tvungen att skriva ner dom så fort som möjligt. Det har jag nu gjort, men fortsätter lite till, här.
Och så tänker jag på sånt som hur väldigt många tjejer tror att deras outfit för dagen är det mest intressanta för hela världen. Hallooo! Jag är INTE så jätteintresserad. Skriv vad du tänker och tycker om världsläget.. eller typ om skator som dansar... hehe..
Nämen, på allvar: Dom som bloggar, som Blondinbella - ursäkta att jag använder henne som exempel, men det nog hon som startade hysterin- dom får ju betalt för att göra reklam. Ok, det var fel, vi kallar den imaginära bloggerskan för Bimbobella, då. Det är hennes JOBB. Och då tror alla andra, från fjorton och uppåt att bloggen måste se ut på det där sättet, en massa bilder på kläder skor grejer som man köpt. Hallooo, Bimbobella kanske bara SKRIVER att hon har köpt det ena och det andra...hon får ju betalt för att hon skriver det...-Jamen, hon har ju bilder, ju, säger Vän av ordningen surt. Jovisst...men hon kanske bara LÅNAR kläder skor etc för att ta dom där reklambilderna. Eller FÅR dom, eftersom hon ju gör  reklam, och drar in en massa pengar till klädföretaget för hon lockar en massa att köpa, för hon är inne, och då vill man ju ha likadana kläder...

Jag såg en gång en film som handlade om en typ av reklamfamilj. Dom var inte ens en familj, utan bara skådespelare, som fick betalt. Ok, de flyttade in i ett hus någonstans, och blev kompis och polare med sina grannar och så. Och så skaffade de en massa prylar och bilar och gräsklippare och kläder och började träna på ett visst gym. De gjorde det subtilt, reklam, som i förbifarten, alltså inte alls som någon som ringer på dörren. Och det fanns annonsfolk runtom, bakom kulisserna, som mätte hur försäljningen av en viss vara gick upp i trakten, och den som skrutit med den prylen och lyckats locka sina grannar och vänner köpa, den var veckans vinnare.
Ni kan ana att det blev komplicerat. Och massor med etiska dilemman ploppade upp.

Igår hörde jag i nyheterna att svenska ungdomar mår sämre och sämre. Och sämst mår tjejer i fjorton-femtonårsåldern. Det är ju en ålder då man helst vill vara som alla andra. Och vilka är dessa alla andra idag? Jo: Bimbobella!
Jag ska inte dra några amatörpsykologiska slutsatser, men det kan finnas ett samband.
Vi är alla i händerna på marknadskrafterna, ingen går opåverkad genom livet. Men låt oss för guds skull åtminstone vara medvetna om det!

Fotbollsvärldskriget

Jag har fått lära mig mycket om fotboll de senaste veckorna, och en hel del om spelet kring fotbollen, eller FIFA och UEFA och såna storheter. Faktum är att det spelet som spelas bakom kulisserna mer liknar politiska maktkamper, och till och med krig.
Jag återkommer till detta när jag läst på lite mer.
Mitt syfte med detta inlägg är, egentligen, att testa om jag lyckats med designen, dvs: fått bort den enorma bilden på mitt ansikte som brer ut sig så fort jag publicerar inlägg.
Men, för att det ska vara värt besväret att ändå ha klickat fram inlägget berättar jag en rolig grej jag läste i en bok i dag:
Frank Zappa (googla, please, om du inte vet vem han är/var..) skulle intervjuas i amerikanskt tv av den ökända talkshowvärden Jim Payne. Jim, som för övrigt hade ett träben efter en amputation, inledde intervjun med repliken (detta var på 60-talet, 1960, för att vara mer exakt):
- I guess your long hair makes you a girl.
Zappas svar lät inte vänta på sig:
- I guess your wooden leg makes you a table.

Slagfärdig kille!

Jante under cover

Jag älskar facebook!Foton på igelkottar som pinnar över vägen, för att inte tala om alla katt- och hund-filmklipp på Youtube, som jag älskar att titta! Vertikala odlingar och soluppgångar och nedgångar och blommor.. och mattallrikar och sommarlediga fötter i solskenet och och hundar och ja, hundar, det sa jag ju redan.
Det är kul att se vad folk man känner - eller inte känner, också för all del..- har för sig. Och dom som delar med sig och fotar och skriver och lagar mat och delar med sig av sina kunskaper i olika ämnen, de GÖR någonting.
Och bjuder på sig själva.

Någon sa till mig häromdagen någonting om att " det är märkligt att folk har sånt bekräftelsebehov att de lägger ut vad som helst".
Men... alla har vi väl "bekräftelsebehov", eller vad man nu skulle välja att kalla det. Utan det skulle inte mycket bli gjort. Inga böcker skrivna eller foton tagna eller sånger sjungna eller pjäser spelade! All mänsklig kultur bygger på det faktum, att vi vill förmedla oss, våra upplevelser, känslor, kommunicera med varandra på olika sätt - och dela upplevelser med varandra. Det är genuint mänskligt.
Sedan kan vi alltid bemöta varandra på olika sätt: vi kan applådera, vissla, bua eller gilla. Eller inte titta, inte se, inte höra, inte mötas. Valfritt, alltihop.

Jag hörde också nån gång en person säga att vem som helst kan skriva lika bra, eller bättre än Liza Marklund. Kan ju vara så, vad vet jag, men Liza Marklund GÖR.
Det är lätt att muttra och kunna bäst i sin kammare...

Nämen, är det inte en match igen?
De där fotbollsspelarna, de kan minsann! Både spela fantastiskt och ibland filma och skådespela också!

Deadline

Sitter vid datorn och funderar. I år är det ca 12 år som jag har ganska regelbundet hållit radioandakter. Och nu är det slut. Sveriges radio ersätter vårt Pyhäaamun mietteet (söndagsmorgonens funderingar) med musik. Dessa funderingar sändes klockan 7 på söndagsmorgonen, och man kan ju förstå att folk vill ha musik istället för bibliska ord och tankar, den tiden den dagen. Om de ens har vaknat och satt på radion. Eller, vad vet jag?
Nå, hur som helst, pressen som jag kände: att ha någonting överhuvudtaget att säga vid dessa tillfällen, gjorde ganska gott, eftersom jag kan vara tidsorealistisk person, och fungerar allra bäst när piskan viner över ryggen på mig, så att säga. För man kan ju gå i sina tankar, och ibland komma på något bra att säga, men man låter tanken flyga och fara, för...det kommer ju nya. Men, om man MÅSTE prestera typ fyra minuters talavsnitt, då gäller det att tänka till - och skriva ner!"Piskan" får stå för övertygelsen att om jag nu lovat och åtagit mig, så då får det bli gjort. Även det blir i sista stunden och med andan i halsen. För det finns deadline: programmet ska vara inspelat och klart den och den dagen den och den tiden.
Jag måste ge Joakim (Johansson) och hans tekniker-kollegor i P4 Kalmar en jätteeloge, för de har alltid rott iland det hela. Världens coolaste killar/tjejer! Vill du ha lite kaffe? brukar Kim fråga med sin lugna stämma, när jag störtar in, svettig och med kollegieblocket i högsta hugg i ena handen, och pennan i den andra - för att kunna korrigera, stryka och lägga till lite, i sista stunden. Och: Nämen, det är lugnt, vi kan ta om det. Och så klipper han bort pappersprassel och harklingar och säger att det låter jättebra. Han förstår inte ett ord, men det låter bra.
Det är snällt sagt, för någon radioröst, det har jag inte.

Varför jag nu skriver om detta handlar om att deadline, det är bra att ha. Och den där piskan kan man ju, helst, smälla med själv, som sagt. Som: nu går jag ut och går en stund. Smackk!

Ha en skön söndag!

Idag och för 100 år sedan

I morse (eller det var faktiskt långt in på förmiddagen, äsch, säg som det är: klockan var halv 12!) gick jag upp och släppte in husägaren. Mat i skålen, ja tack! I vattenskålen låg en nattfjäril, stilla, med utbredda vingar. Jag tog varsamt upp den...och då smällde den ihop vingarna, skakade på dem och var ju inte alls död. Hade den somnat helt plötsligt, vid ljusets inbrott, och störtlandat i vattenskålen?

PADAMM-dag! Och i dag fick vi gårdagens saknade dn också..!

I dag är det precis 100 år sedan första världskrigets startskott, som skedde i Sarajevo. Europa delades i olika fronter: Väst-, Öst- och Balkanfronten, och hela världen drogs med.
Alla länder hade en massa anledningar, och alla hade rätt.
Kortversion: ca 10 miljoner människor dog och det byggdes en mur i Europa.
En enskild händelse vill jag dock lyfta fram ur historiens gömmor. Och jag citerar Björn Wiman i  dagens dn, som i sin tur citerar Stanley Weintraups bok "Stilla natt. När vapnen tystnade julen 1914".

Julafton 1914 stiger en fyllig tysk baryton över skyttegravarnas helvete på västfronten i en vacker psalm. Snart svarar de brittiska soldaterna med egna sånger. De unga männen kliver upp ur skyttegravarna och möts en kort stund som människor. 
Sedan börjar vansinnet igen.

Jag skriver inte mer om det. Det behövs liksom inte sägas mer.

Och sedan, eller nu, ska jag dammsuga torka golv och lyssna till random musik och tänker inte alls komma med någon förnumstig filosofisk ihopakok av drunknade nattflyn, som ser ut att vara döda, och som sedan håller på att vakna till liv..som ideologier, som borde begravas djupt och byggas tjocka murar kring och osynliga murar mellan oss och dom eller nånting sånt, utan nu säger jag bara strängt till mig själv: Städa! Damma!
Men musik, det ska jag unna mig..

Ses!

Tickande klockor och rullande bord

Vaknade med bultande hjärta: jag hade precis missat ett avgörande möte. Tidsoptimistiskt var jag och köpte brödbullar på Fenix till detta viktiga möte - och missade det hela. Du har en och en halv minut på dig, svarade en barsk kvinnoröst i luren, när jag vädjandes ville få dom att vänta. Jag hann inte, en vit Volvo for precis i väg, jag såg bara baklyktorna försvinna mot korsningen Nygatan-Torggatan.
Så konstigt man kan drömma.
Faktum är att jag har ett viktigt möte i dag...
I går hade jag också ett viktigt möte. Jag ringde på dörrklockan, och möttes av en charmant man med pigga och glada ögon. Vi kallar honom Allan. 94 år. Jag satte mig vid köksbordet, han satte på kaffevatten. Jag lutade mina armbågar mot bordet, eller tänkte göra det, men då for bordet iväg! Allan hade satt hjul på bordet. Det blir lättare att städa, menade han. Det gick jättebra att luta armbågarna på bordet, om båda gjorde det samtidigt, på var sin sida. Blomsterhälsningen lyste i vasen, vi drack kaffe, och jag fick en livsberättelse som gåva.
Därefter for jag runt på diverse, och på hemvägen handlade jag ägg i Solmarka gårdsbutik. Man kan se producenterna picka och kackla ute på ängen vid gården, och leva ett gott hönsliv, som det ser ut.
Jag tänkte på Allan där jag for på de slingrande vägarna. Han berättade bland annat att han träffade en god vän varje vecka, en bestämd dag, och de fikade och pratade och spelade spel och nu, dessa tider, var det ju hur mycket som helst att bena ut kring fotbollshändelser!
Allting har sin tid, tänkte jag filosofiskt, där jag for under mörkmuskiga moln, som slungade iväg en och annan blixt. Livet kan bli långt eller kort eller svårt, men det levs en dag i taget, fortsatte jag mina funderingar. Ibland skulle man kanske vilja vara en höna på ängen och lyssna på blåklockornas tickande. Nämen, nu är du ju helt ute och cyklar, säger Vän av ordningen irriterat: blåklockorna tickar ju inte alls, de bara svajar, ju.
Just det.
Och snart är det semester...