I dag är det fars dag, både i Sverige och i Finland. Min syster ringde, hon som bor i föräldrahemmet i Vimpeli, på södra Österbotten. Hon hade varit till pappas grav med blommor, och tänt ett ljus.
Min far gick bort när jag var bara tolv år - han blev 49. Stroke, eller hjärnblödning, som man sa då.
Han var en lång och gänglig man, snygg, med sitt mörka hår och gråblå ögon. Näst yngst i en brödraskara av sju. En händig man. Han kunde bygga hus och möbler och reparera klockor och ur med pyttesmå detaljer. Han kunde vara rätt sträng, men hade också en stillsam, humoristisk sida.
En karl, en man, en pappa. Jag tänker på honom idag.
Och funderar kring manlighet och faderlighet.
Ibland tänker jag att den här världen saknar god faderlighet. Omhändertagande, som inte är lika "omkramande" som moderligheten. Urfaderligheten är nog lite mer ruffig och tuff och lekfull och stark till sin karaktär än moderligheten.
Är det därför som många människor har väldigt svårt för Gud Fader? Man har ingen bra bild av faderligheten? I min förra eller förrförra hemförsamling, S:t Mikael i Vårby Gård (för alltid välsignad!), sjöng kyrkoherden Marianne ..."du är som en fader och en moder för oss människor" i (trefaldighetstidens) Prefation. Javisst! Att göra Gud till en gubbe är verkligen att förminska Skaparen av allting. Att tala om Gud som ande, skaparvind, känns mest rätt.
Hur som helst, dagen har väckt minnen och tankar. Och så har vi, eller mest Elias, bakat en kaka till den fadern, som snart kommer hem. Då ska vi fika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar