Var är myggen?

Sköna sommardagar i Vissefjärda. Jag avgick med pension från Nacka församling 25 maj, och sedan dess har jag varit leeedig. Njutit av livet på landet utan en tanke på morgondagen. Det blommar så vackert, enorma pionblommor vajar i vinden, vi har fått stötta dom med olika former av stöd för att de inte skulle gå av. Blåser gör det, dagligen och mycket. Är det vindarna som blåst bort myggen? Eller torkan på försommaren som ja, torkat ut dom? Inte en enda har jag behövt smälla ihjäl den här sommaren. Det som brukar kallas mygghelvetet har helt enkelt uteblivit. Förutom myggorna saknar vi kråkorna. Eller, saknar och saknar.. Men var är dom? Det är helt tyst i Vissefjärda. Så här års brukar dom ju skutta runt på gräsmattan, en utmattad förälder före och en lika stor unge efter, pipande och kraxande efter föda. Inte ett enda vingpar syns. I går var vi med på en härlig konfirmationshögtid, Bosses barnbarn konfirmerades. De tågade in till YMCA och ut till Dancing Queen. Redovisningen skedde genom att ungdomarna berättade om sin resa till Berlin och koncentrationslägret Sachsenhausen.Temat för konfirmandgruppen var mänskliga rättigheter, och man kunde ana att resan hade betytt mycket, både för relationerna dem emellan, och förståelsen för mänsklighetens historia. Fördjupade insikter om sig själv och om livet, universum och allt.. Kirkegaardcitat: livet kan förstås bakåt men ska levas framåt (typ). Jag har aldrig betraktat mig som konservativ, nej, livet är ständig frändring, tänker jag, "Changes" är en del av min livsfilosofi. Men när omvärlden förändras till svårförståelig, blir det förflutnas referenspunkter det som man har att hålla sig till. "Så här års brukar det vara si eller så".. Eller är allt det här ålderstecken? Man börjar blicka bakåt, ja, kanske, men att säga att allting var bättre förr, det kommer ni aldrig att höra mig säga! Tror jag... Mycket döljs också i glömskans dunkel. Diskussionerna mellan Bosse och mig har vissa förhinder.. "Du vet han som spelade i den där filmen, du vet.." Visserligen är vi rätt samstämmiga och har mycket gemensamt, har sett samma filmer, läst samma böcker, men det blir ändå en hel del gissningar. Samtalen blir stundom trögflytande, med en hel del hinder på vägen, när vi eftertänksamt försöker komma på namn, som flyr iväg och gömmer sig bakom någon synaps, som hmm, kanske rostat igen? Å andra sidan har vi blivit riktiga detektiver! Vi har sett så många olika serier med mord, kidnappningar och andra hemskheter, så vi börjar bli riktigt duktiga på att lista ut vem skurken är. - Finns det en präst med någonstans så kan du vara säker på att han/hon är boven i dramat, säger Bosse dystert. -Jomen poliskåren är inte förskonad, tröstar jag, verkar bestå mest av korrumperade halvkriminella typer. Vi får se, i kväll ska vi se sista avsnittet av en serie, och vi är rätt överens om vem den skyldige är. Dock är det varken prästen eller polisen, men den som ser får veta. Förresten, en lugnande iakttagelse: i morse vaknade vi till det gemytliga ljudet av kraxande kråkfåglar! Gräsmattan var full av skuttande vingförsedda varelser. Puh! Härligt! Välkomna tillbaka!