måndag 1 januari 2024

Green grass of Christmas...

Sitter på tåget, riktning norrut. Har haft underbara dagar i Småland. Jul har jag firat på olika sätt: Julaftons gemenskapsjul i Nacka församling; på juldagen med mina stockholmsbarn och barnbarn. Annandagen for jag till Småland, och hann träffa Bosses dotter och två av barnbarnen. Därefter var vi själva tills i dag, nu är vi själva på var sitt håll. Det är någonting speciellt med att vara på landet. Naturligtvis nummer ett är att få tillbringa tid med min älskade make. Förutom det är det någonting med tystnaden. Jag drömmer varje natt, långa, färgstarka drömmar. Någon sorts rening, återhämtning pågår. Min man som är road av drömtolkning, och eftersom han är den intuitiva och kloka människan han är, är tolkningarna väldigt givande. Inte så att jag sitter och berättar varje dröm, det skulle ingen orka lyssna på, men nån gång. Det är så spännande med drömmar. Jag anmälde mig faktiskt till Jungiansk drömskola som This Jungian Life -poddarna har. Det var en av mina nyårsplaner. Snön lyser med sin frånvaro, vilket innebär att det är mörkt, det är regnigt och det är grönt. Känns verkligen helt fel! Jag är kanske inte den största vinter-vännen, men snö hör ju till, och minusgrader. Vad ska man göra, emigrera till nordpolen? Kanske för en vecka. Vi har sett en massa filmer. Några bra, några halvkassa och en fick vi faktiskt avbryta för Bosse tappade tålamodet och jag somnade. Den bästa filmen, Moonage Daydream, fick jag se ensam, för Bosse är väldigt åksjuk/rörelsekänslig och det var extremt mycket handkamera. Vilket geni han var, David Bowie! Banbrytande, nytänkande, helt egen, kreativ - och som jag brukar säga: den första existentialisten som jag kom i kontakt med. I 13-14 -ärsåldern. Changes, Speed of life (som jag ju lånat från lite..) Sound and Vision, Heroes, Starman mm mm Dessa legendariska låtar han skrev, som blev soundtrack för livet, som gav livet djup och höjd och mening, som gav näring åt drömmar och luft under vingarna. Filmen Moonage Daydream är också fantastisk på det sättet att det är han som berättar. Jag tog faktiskt bilder och skärmdumpar för att kunna ge glimtar av filmen till min yre make. Bilderna talar förstås sitt språk, och det är textat också, så det går att få fram stämningar och visdomar som Bowie levererar, men grejen i filmen är till stor del just det att det är han som pratar berättar filosoferar, hans speciella, varma röst. Det går ju att blunda och lyssna till filmen.. Men, som jag skrivit tidigare: det behövs varningstexter: varning för handkamera! Inte nedan, där har jag klippt in några stillbilder.