Konvalescensen är genomförd. Handen mår rätt så bra, men än gör jag det mesta med vänsterhanden. Jag märker att jag till och med går annorlunda, har blivit lite vänstervriden! Vänster axel liksom lite före. Som sagt, ska vara nyttigt för hjärnan att göra saker på nytt sätt, använda den ickedominanta handen, sätta sig på andra stolar, nya perspektiv etc.
Träffade min smålandsbästis, M, vi fikade i Vissefjärda café och gick sedan en promenad till Hallarna. Badstranden heter så. Det är en camping också, ännu ödsligt och tomt.
- Jag har knappt något lokalsinne alls, sa M. - Om jag ska gissa riktning så är den rätta riktningen med all sannolikhet just den motsatta.
Hög igenkänning! Och Bosse är likadan! Det har varit många - och långa - omvägar och irrfärder i våra liv. Så GPS är vår allra bästa vän och ständig kumpan.
Vi borde starta en förening, De vilsnas förening kunde den heta.
En bilfärd från Vissefjärda till Stockholm och tillbaka. Väl i Stockholm var vi mycket effektiva, gjorde allt vi skulle, stygnen från min hand avlägsnades och läkningen går bra. Påsken firades i Vissefjärda. Därefter packade jag ihop och flyttade ut till skärgården. Ska vara här över sommaren. Resan till arbetet tar ca en kvart längre tid, det är försumbart.
Miljöombytet gör mig gott. Jag älskar stadspulsen, men härute finns ett lugn som känns välgörande. Det har varit ett stressigt år, jag känner stort behov av att landa.
Lite märkligt är att även min Mac verkar vara vilsen i tillvaron, enligt en kartbild som ska visa var vi håller hus, är vi just nu någonstans i Papua Nya Guinea..! Jag har visserligen flyttat till ett tillfälligt sommarviste, men den är inte längre bort än i Stockholms innerskärgård..
Det är något märkligt befriande att vara "olokaliserbar". Inte för att jag behöver gömma mig på något sätt, men min inre vagabond sätter sig på bryggan och blickar ut mot havet och fullmånen och känner stor frid.
Så en sida av att vara vilse är att vara onåbar. Du vet inte var du är och inte någon annan heller.
