Rött, svart, känslosamt
Värmer mig ännu med minnet av fredagskvällens tillställning. Folkets hus, Emmaboda. Idébanken svarar för arrangemanget, tillsammans med Görel, kultursamordnaren. En afton som gick i svart och flammande rött; svärta, smärta, kärlek och glädje. Äkta känslor ligger nära varandra. De lokala poeterna var ett gäng ungdomar, barfotabarn i höga hattar och långa klänningar. Modiga, med glöden i sig från en annan källa än den som forsar emot oss från alla skärmar skyltfönster åsiktsmakare. Rader och vers, skrivna med hjärteblod. Ja, Bob Hansson var också där, och var...Bob Hansson! Estradpoet. Han pendlade mellan småprat och poesi och vad var vad? Han ägde scenen och man kunde bara älska honom. Och så musikerna! Malin Björklund, vilken tjej, vilken röst! Kvällen avslutades av Farewell my Lovely...oh, jag ryser! Klockrena toner som svingar sig upp i höjder ömsom mäktiga, ömsom lätta som ömsinta fingrar som torkar tårar... Peter Olssons sång, så känslig och kraftfull, och han balanserar på den...