Läsa, skriva, drömma...

Det står i DN i dag om skrivande och läsande: intresset för läsande har gått ner, men skrivandet ligger i topp. Läsförståelsen sjunker, och det kommer larmrapporter om snedvriden utgivning som premierar deckare och flygplatslitteratur, som det står i DN.
För ett halvår sedan stod jag i en pressbyrå på Singapore flygplats, Changi. Flygplatsen var STOR! och superelegant och man flyttade sig mellan terminalerna i siencefiction-tåg. Jag hade ingenting att läsa och det är katastrofläge för mig på resande fot. Så in i pressbyrån och leta efter böcker. Det fanns: ekonomiböcker. Massor. Ni vet, öka din försäljnig och kreativ marknadsföring och hypnotisera med siffror och blabla, på engelska, förstås. Och det fanns en massa svenska böcker, på engelska då. Deckare. Och Stieg Larsson. Han finns överallt i världen. ÖVERALLT! Lisbeth Salander är den mest kända fiktiva personen sen...James Bond! Tror jag. Det verkar så. För på min resa till Philly besökte jag många flygplatsbokhandel, och Lisbeth fanns där. I Köpenhamn och Bryssel och Sanghai och i Cebu. En annan vars böcker fanns överallt, var Khaled Hosseini. Flyga drake. Tusen strålande solar. Och bergen svarade. Fast på engelska, då. Så, flygplatslitteratur, det är bra grejer det. Fast jag köpte Lars Keplers The Fire Witness, det var mycket bok för pengarna, 600 sidor, och i vissa lägen är volymen avgörande. Så kan man resonera när man är beroende och desperat.
Det här med att skriva böcker, som många har som sin dröm, vad kan det handla om?
- uttrycka sig själv
- frihet
-pengar?
Något av dessa? Allt sammantaget?
Jag vet inte, det är väl olika, antar jag.
I min blivande bok har jag en scen klar. Det är en dramatisk händelse, och resten får liksom växa fram runtomkring händelsen. Eller så blir det ingen bok. Men drömma kan man ju alltid! Och SKA, annars kommer man ju ingen vart, och kan få gå och hasa där man går och hasar i alla sina dagar.


Läser Bodil Malstens  "Så gör jag. Konsten att skriva" och i ett kapitel skriver hon om det som krävs. För att man ska kunna skriva och det är: 1. Sammanhängande tid för skrivandet och en fredad plats. 2. Uthållighet. 3. Något att komma med som är tillräckligt viktigt.
Alltså, ett eget rum, som Wirginia Woolf sa. Massor med envishet. Och en historia att berätta, en story, en människa som inte lämnar en i fred.
Jag skulle vilja tillägga att det behövs en rejäl knuff också. Så man får ändan ur vagnen och sätter den på skrivarstolen istället!
En av mina favoritböcker är Mika Waltaris "Fyra solnedgångar" (typ, egen översättning), där berättarjaget förföljs av en mystisk egyptier, som vill få sin historia skriven: Sinuhe hette han..
Kanske Lisbeth Salander förföljde Stieg Larsson?


Jaha, och vad heter min person..?
Och din..?