Kvällsmusik

Fantastiskt fin sensommardag!

Åkrarna här på Möreslätten är mörkt gula och jag börjar nynna på någon höstlig låt  som jag inte kommer ihåg namnet på, men som är sådär mollbetonad, och därmed kan jag lista ut att det är en finsk låt - och i detsamma är jag tillbaka på Österbotten, årtal: förra milleniet nån gång och jag är ung och rebellisk och NATURLIGTVIS olyckligt kär, det var jag mest hela ungdomen, och låten är Juice Leskinens Syksyn sävel, "Höstens melodi". Och om hösten for skördetröskorna genom guldgula fält, och det var symbolik som även en fjortonåring kunde förstå; om sådd och mognande och skörd. Och tidens gång, obeveklig.

Jag for förbi Hagby kyrka, som är stängd för renovering. Det är en av våra magnifika medeltida kyrkor och den ser ut som på bilden. Invändigt är den just nu så gott som tom: man hittade mögel och svamp därinne och fick riva ut allt.
Bakom Hagby församlingshem gick ett stort gäng kossor och betade, med långbenta, skuttande storögda kalvar runt hasorna. Och det är soligt och gyllene ljus över det öppna landskapet, och man kan ana lite salt i luften och mitt hjärta bankar hårt, för det är så fint alltihop. Bredvid mig på sätet har jag ett doftande rågbröd från Solmarka Gårdsbageri, och fick inte jag med mig kokosolja och lite naturell lakrits också...

Jag har inte jobbat klart än, men tar en paus, jobbar nämligen sent i kväll. Det är kvällsmusik och jag ska hålla en andakt. Och eftersom temat för kommande söndag är Medmänniskan, och då börjar Diakonins månad, var det ganska givet att min andakt skulle handla om just det. Medmänniskan och allas vårt ansvar.  Och när jag skrev andakten funderade jag på alla de små och stora val vi gör hela tiden, och Valet på söndag och hur kommer det att gå? Finns inte det en ganska stor risk att krafter som har en annan tolkning av begreppet "medmänniska" än de flesta av oss, kommer att göra ett dunderval. Trots ringande kyrkklockor. Jag skriver "de flesta av oss" - men hallåå, det är vi som röstar fram sverigedemokraterna, inte jag och förmodligen inte du, som läser det här, men våra grannar och bekanta och arbetskamrater...
Och Syksyn sävel ekar i mina öron (skriver jag, fast jag har faktiskt spotifyn på) och texten är ödesmättad och sorglig och ändå trösterik, hur vi kan vara Han/Hon för varandra, hur gudarna tror på mig när jag är nära dig...och sånt som får en fjortonårings hjärta banka hårt.
Och, faktiskt, även äldre hjärtan.