Allhelgona, Halloween.
Ja, för mig är det Alla helgons-firande som gäller det kommersiella halloween har jag inte riktigt kunnat ta till mig..så jättemycket. Pumpagubbar är ju mysiga, och vad som helst som kan lysa upp i novembermörkret tas tacksamt emot, så på så sätt är det fint.
I år drabbades jag av en förkylning från helvetet. Så blir det, när man jobbat intensivt och sen blir lite ledig, då slår det till. Borde inte kroppen bara vara nöjd med att man kan slappna av lite, tycker man, men nej, den ska ner ner ner! Och nu när vi hade folk på besök och småttingar och liv och rörelse... Olägligt, säger jag, en oläglig förkylning.
Jag kunde dock stå på benen, så vi gick en promenad till kyrkogården och tände ljus i minneslunden. Jag har inga släktinggravar i Sverige, alltså nära släktingar, så då går man till en minneslund. Min tolkning av minneslund är just en lund för minnen, plats för oss rotlösa att minnas våra nära bortgångna någonstans.
När jag bodde i hus i Emmaboda, gick jag i flera år till hans grav som hade låtit bygga huset där jag bodde. Jag bodde i Fotografens hus, och tände ett ljus på hans grav vid jul och allhelgona. Det fanns kontakt. Han (eller huset) gav mig liksom någon känsla av..beständighet. En plats i tillvaron. En grav att gå till.
Minneslunden i Vissefjärda är väldigt fin. Där, vid porlande vatten tänder vi vårt medhavda ljus, och tänker på dom, borta. Jag tackar för deras liv, som jag tänker på med saknad, men också LIVET, allt levande, porlande myllrande växande som pågår, som vi får vara delaktig i. Det är så stort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar