I morse (eller det var faktiskt långt in på förmiddagen, äsch, säg som det är: klockan var halv 12!) gick jag upp och släppte in husägaren. Mat i skålen, ja tack! I vattenskålen låg en nattfjäril, stilla, med utbredda vingar. Jag tog varsamt upp den...och då smällde den ihop vingarna, skakade på dem och var ju inte alls död. Hade den somnat helt plötsligt, vid ljusets inbrott, och störtlandat i vattenskålen?
PADAMM-dag! Och i dag fick vi gårdagens saknade dn också..!
I dag är det precis 100 år sedan första världskrigets startskott, som skedde i Sarajevo. Europa delades i olika fronter: Väst-, Öst- och Balkanfronten, och hela världen drogs med.
Alla länder hade en massa anledningar, och alla hade rätt.
Kortversion: ca 10 miljoner människor dog och det byggdes en mur i Europa.
En enskild händelse vill jag dock lyfta fram ur historiens gömmor. Och jag citerar Björn Wiman i dagens dn, som i sin tur citerar Stanley Weintraups bok "Stilla natt. När vapnen tystnade julen 1914".
Julafton 1914 stiger en fyllig tysk baryton över skyttegravarnas helvete på västfronten i en vacker psalm. Snart svarar de brittiska soldaterna med egna sånger. De unga männen kliver upp ur skyttegravarna och möts en kort stund som människor.
Sedan börjar vansinnet igen.
Jag skriver inte mer om det. Det behövs liksom inte sägas mer.
Och sedan, eller nu, ska jag dammsuga torka golv och lyssna till random musik och tänker inte alls komma med någon förnumstig filosofisk ihopakok av drunknade nattflyn, som ser ut att vara döda, och som sedan håller på att vakna till liv..som ideologier, som borde begravas djupt och byggas tjocka murar kring och osynliga murar mellan oss och dom eller nånting sånt, utan nu säger jag bara strängt till mig själv: Städa! Damma!
Men musik, det ska jag unna mig..
Ses!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar