Vaknade med bultande hjärta: jag hade precis missat ett avgörande möte. Tidsoptimistiskt var jag och köpte brödbullar på Fenix till detta viktiga möte - och missade det hela. Du har en och en halv minut på dig, svarade en barsk kvinnoröst i luren, när jag vädjandes ville få dom att vänta. Jag hann inte, en vit Volvo for precis i väg, jag såg bara baklyktorna försvinna mot korsningen Nygatan-Torggatan.
Så konstigt man kan drömma.
Faktum är att jag har ett viktigt möte i dag...
I går hade jag också ett viktigt möte. Jag ringde på dörrklockan, och möttes av en charmant man med pigga och glada ögon. Vi kallar honom Allan. 94 år. Jag satte mig vid köksbordet, han satte på kaffevatten. Jag lutade mina armbågar mot bordet, eller tänkte göra det, men då for bordet iväg! Allan hade satt hjul på bordet. Det blir lättare att städa, menade han. Det gick jättebra att luta armbågarna på bordet, om båda gjorde det samtidigt, på var sin sida. Blomsterhälsningen lyste i vasen, vi drack kaffe, och jag fick en livsberättelse som gåva.
Därefter for jag runt på diverse, och på hemvägen handlade jag ägg i Solmarka gårdsbutik. Man kan se producenterna picka och kackla ute på ängen vid gården, och leva ett gott hönsliv, som det ser ut.
Jag tänkte på Allan där jag for på de slingrande vägarna. Han berättade bland annat att han träffade en god vän varje vecka, en bestämd dag, och de fikade och pratade och spelade spel och nu, dessa tider, var det ju hur mycket som helst att bena ut kring fotbollshändelser!
Allting har sin tid, tänkte jag filosofiskt, där jag for under mörkmuskiga moln, som slungade iväg en och annan blixt. Livet kan bli långt eller kort eller svårt, men det levs en dag i taget, fortsatte jag mina funderingar. Ibland skulle man kanske vilja vara en höna på ängen och lyssna på blåklockornas tickande. Nämen, nu är du ju helt ute och cyklar, säger Vän av ordningen irriterat: blåklockorna tickar ju inte alls, de bara svajar, ju.
Just det.
Och snart är det semester...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar