Kallare, varmare, källare och nya vindar

Jadå, jag lever! Och bor kvar i Vissefjärda. Och jobbar fortfarande på Idébanken.

Apropå Idébanken: det har verkligen börjat blåsa nya vindar i vår källare! Från att ha ägnat oss åt våra något säregna för att inte säga nördiga intressen, har vi på kort tid blivit den mötesplats för alla åldrar som vi gärna vill vara. Också. Det vimlar av folk! Och vi drar igång den ena aktiviteten efter den andra. Tillsammans med våra besökare. Så himla kul!

Så livet tuffar på. Saknar snön...kylan...solen... Det var ju en två dagar riktigt lovande kallt och härligt, men nej ack nej, den blöta och grå novemberfilten drogs över oss igen. Så jag läser mycket, slukar deckare och existentialism i en salig blandning, och kryddar det hela med exotisk arabiska. Jo, jag går och lär mig arabiska! Hör och häpna! Jag häpnar själv när jag hör mig, inte trodde jag att min stela finska tunga kunde vrickas på det sättet! Men det går, faktiskt. Det tar ju enormt lång tid att få någonting att fastna, det gör det, eftersom det är så totalt annorlunda! Det är det som är poängen, lite grann, lära sig någonting helt nytt måste nog vara ett bra sätt att hålla de små grå ifrån att bara irra förvirrade omkring. Nähä, nu har de väckts ordentligt! 

Arabiska är faktiskt ett väldigt vackert språk! Både i tal och skrift. Det böljar så vackert från höger till vänster, i vackra vågor och streck, ja, än så länge är det vågor och streck jag uppfattar... och en och annan bokstav som jag lyckas komma ihåg...

På söndag är det första advent. Och i köksfönstret hänger en egenhändigt sydd gardin! 

Jag drog fram symaskinen från sitt gömställe i källaren. Det var steg ett, och har föregåtts av en lååång prokrastrinering. Den hade gulnat, det är sant! En oanvänd symaskin gulnar! Nå, den funkade faktiskt och  jag klippte av en superlång gardin och sydde kanten.  Och av resten av det superlånga sydde jag en duk. 

Känner mig huslig och stolt! Och teknisk. Var nämligen tvungen att googla hur symaskinen funkar..Tur att det finns manualer på nätet!

Stjärnor och stakar plockas fram på lördag, och tänds efter helgsmål (kl 18 på lördag) och då är det advent!

Ha det gott, alla ni söta och fina som pallat att läsa så här långt! :-) 

Vi ses!

Träd och space oddity

Vi hade ordnat en insamling, en massa säckar med kläder och saker stod i trädgården. När jag tittade ut, såg jag att säckarna slets i vinden, och HEMSKT! det ena äppelträdet hade fallit! - Bosse! ropade jag, skräckslagen... och väckte mig själv.

Det blåste fortfarande hårt, det var ingen dröm, men några säckar fanns inte i trädgården, och äppelträden från drömmen står vid barndomshemmet hundra mil härifrån. Och står kvar, ringde till min syster som bor i huset. Visserligen hade en silverpil fallit i förra stormen. Silverpilar, ja, de är väldigt vanliga träd i finska trädgårdar. Det står en och annan här i Emmaboda, ni vet vilka jag menar? I Finland finns dom överallt. Dom växer snabbt, och är rätt snygga. Få se om jag kan bifoga en bild..

Japp, det gick. Den här bilden snodde jag...ehh...valde jag att exponera här, och den kommer från Tönnersjöns plantskolans hemsida.

Dom kan bli stora och ståtliga.

Vi har stora och ståtliga björkar runtom huset här i Vissefjärda. Jag låg och tänkte på dom, när jag nu hade hade väckt mig själv med högljudda skrik. Jag älskar träd. Men de står ganska nära huset. Och vi har ju ett helt nytt tak.. Och ramlar en sån på huset så är det inte bara taket som krossas, mycket annat stryker nog också med. Tänkte jag. Sen gjorde jag lite fars-dagfrukost till den fadern som finns här i huset. Och när han hade hastat iväg till kyrkan, snodde jag ihop en kladdkaka, spetsad med lite lakritspulver. Återstår att se -och smaka - om kombon är så god som jag tror. Smeten var väldigt god.

Han fick en förskottspresent av mig, i fredags: en upplevelsepresent, The Wall på Emmaboda bio.
Det var en upplevelse! Verkligen! Väckte väldigt mycket tankar. Snyggt filmat, och MUSIKEN och storyn. Många murar, symboliska, i politisk men också psykologisk bemärkelse. Vi ska se den igen, i bio Boel ( hemmabion heter så) så man kan pausa emellanåt, och analysera. Vi är såna. Gillar att analysera filmer och böcker..och allt möjligt.

Annars kan man notera att det är 40 år sedan Space Oddity kom till. David Bowie, David Lovely Bowie, grattis!!!

Rask och rapp, ibland

En höstsöndagskväll, med vintertid, och, som det brukar vara, är man lite vilse i tid och rum inledningsvis. Katterna vill enträget ha sin middagsmat en timme tidigare än vad vintertidsklockan säger, och mörkret faller helt överraskande när man är inställd på skymningsljus.

Dagen har varit fin, likaså gårdagen, med spännande föreläsningar och funderingar kring Big Bang och Skapelsen med Tryggve Mettinger, en kunnig och klok professor som talade om kvarkar och strängar och astrofysik och fick hjärncellerna försöka sträcka på sig och greppa och begripa. Hjärngympa med stretch och tänjningar!

Vädret har ju också varit underbart, det blev en promenad runt Långasjö-sjön efter gudstjänst, lunch och föredrag och sen till Emmaboda och köpa lördagens DN. Och jo, vi har ju en helgprenumeration, men vi städade igår, och jag kan vara väldigt rask rapp och grundlig, så jag hade lyckats sopsortera köra iväg och kasta dagens tidning... och det var ju så många fina artiklar och LÖRDAGSKORSORDET var olöst... så det var bara att köpa en ny tidning, och som tur är hade TIME kvar gårdagens tidningar. Puh! Och vi slog faktiskt vårt tidigare rekord och löste korsordet på typ under en timme.
Annars har vi gottat oss med god mat och prat, massor med prat och idag eldade jag i brasan, iskall som jag var. Förkylning? Ja, det brukar bli så när spänningen släpper, inte kan jag bara slappna av, jag behöver gå ner i feberdimmor och vältra, sen brukar det gå över, och livet hamnar på en lugnare nivå,
och vad är det för gåtor du nu lägger fram, muttrar min Vän av ordning ogillande. Jo, jag har slutat som diakon - eller nej, det gör man inte, det är nåt man ÄR, men jag har slutat min tjänst och det känns både skräckfyllt och lugnt i en salig blandning. Jag antar att jag behöver feberdimmorna för att ta en ny riktning, först snurra runt i mörkret för att ta sats och börja på ny kula. Fast det är ju en gammal "kula", ett välbekant ställe, Idébanken, ju! Och nu ska jag bara vara där ända till the end, och låt oss göra det riktigt bra. Men det är bara ett halvår kvar, nog behöver jag en plan..

Saker och ting är på ett bra sätt just nu, jag är trots allt nöjd med mina beslut och vägval. Dock känner jag som nya utmaningar stryker runt i dimmorna.
Det klarnar. Förr eller senare visar sig vägen och uppdraget.

Lite grann i rymden

Att ha eller inte ha. Eller leta. Eller veta vad man ska leta. Det är mina funderingar idag.

Läser Haruki Murakamis 1Q85 (vilket jag läste som IQ85, vilket ju inte är särskilt mycket) men boken, böckerna, det är tre, som sympatiskt nog heter just första, andra och tredje boken, handlar inte om IQ, men en annan verklighet, om Tengo, som fick i uppdrag att skriva om ett manus som Fukaeri, en förtegen 17 årig tjej skrivit. Och Aomame, som åtar sig ganska speciella uppdrag... Jag har precis börjat läsa den andra boken. Mycket mystiska saker händer, Little people..vad/vilka är de egentligen? Och två månar...hur hänger det ihop med någonting? Hmm, den som läser får veta.

Lyssnar till Lost frequences. Vill beställa Jonas Hassen Khemiris "Saker jag glömt" och undrar vad som ligger och pyr - eller gror, kanske - inombords.  - Förrvirringstillstånd, inte heeelt ovanligt, muttrar min Vän av ordningen. -Saker du glömt, det är nog en hel del...
Förvisso är det nog så, men begrunda detta: att glömma är sunt, rent av en välsignelse, säger jag.

I somras bodde ju älsklingsdottern här. Att det var en kort mellanlandning, det visste jag inte då. Hur som helst, vi har ju förvarat hennes kläder prylar pinaler i källaren och på vinden och  där och var och jag har nog tappat kollen var allting finns; vi har en hel del själva, om man säger så.
Och hon rotade och letade och undrade VAR, VAR??? den och den grejen var, som hon prompt behövde just nu omedelbart. Visst, jag letade snällt i lådor och kartonger, men en del förblev ofunna.
- Betrakta dessa som Things we lost in the fire, sa jag till sist.
Inte för att vi drabbats av eldsvåda, men i det stora hela kan man bli av med saker på olika sätt, och hur mycket ska man fästa sig vid materiella ting ändå? Tänker jag när jag letar lite halvintresserat efter någonting. Fast det gäller ju förstås inte när jag får för mig att just det eller det behöver jag här och nu, och var i he..la friden la jag det/den/dom??
Ehh, jag menar ju naturligtvis inte att hennes saker skulle vara av halvintresse för mig att leta efter och finna, jämfört med mina pinaler. Men någonting i själva letandet får min hjärna att gå i baklås. Och att erinra sig när man sist använde den eftersökta saken, vilket är min huvudsakliga letmetod, går ju inte att använda när det gäller hennes grejer (det är ganska sällan jag använder mig av hennes saker fast det händer) och då står jag där, utan metod, och det gör det hela svårare.

Den här lördagen har varit en helt vanlig lördag, i det stora hela. Städning, matlagning och sånt.
Jag spontanshoppade en stor och skrymmande, och helt fantastiskt fin!  rumsavdelare sent i går kväll hos Gunilla på Storgatan, den släpade Bosse och jag till Idébanken i dag mitt på dan. Och stannade till på torget och det var Palestina-demonstration, det talades och en begåvad ung man hade skrivit en dikt som han deklamerade, det ropades slagord och dansades, det såg jag senare på nätet, vi var inte kvar då.

Och jag är knappt närvarande, jag befinner mig i utkanten av Murakami-historien, och ska nog återvända dit nu.

Dumt eller inte, jag gjorde det

Det var med en hel del pirr i magen jag gjorde det. Sa upp mig. Just det: jag sa upp mig från en fast anställning. Med förkortad uppsägningstid.  Dumt eller inte, jag gjorde det. Anledningar finns det, först och främst att jag fått nog av bilpendlandet, nästan 10 mil/dag. För en halvtidstjänst.
Men, men... en fast tjänst! kvider min (inombords) Vän av ordning. Ja, just det! säger jag bestämt. Nu har jag fattat beslutet, nu är det gjort och så får det bli. Ska ägna mig åt Projektet, dvs Idébanken, helhjärtat, den tiden som är kvar,  och sen får vi se. Det finns diakontjänster. Det kommer att ordna sig. Det gör det.
Samtidigt finns det en del av mig (representerad av min Vän av ordning, som kanske står för förnuftets och försiktighetens röst inom mig)som är skräckslagen... men jag säger som jag brukar: livet är för kort för att göra vissa saker bara för att man är rädd för förändring. För att det är tryggt.
Ingenting i livet kommer med några garantier ändå, allt förändras, och vissa saker får man se till att förändra själv. Så det så.

Har kastat en hastig blick på året hittills. Ett märkligt år. Ett år med både sol- och månförmörkelse.
Det stormar i världen, och en våg av kärlek och välvilja sätts i rörelse. En godhetens revansch, var det någon som skrev.
Gatubilden i Emmaboda har förändrats: det är mer liv och rörelse därute! Nya ansikten. Nya bekantskaper. Kanske har några bara mellanlandat, kanske kommer några att stanna. Kanske kommer det nya människor, på flykt från skräck och fasor. Vi vet inte. Vad vi vet är att det gäller att förhålla sig till det som är NU. Framtiden kommer, en dag i sänder.
Varför oroa sig?
Life goes on.

Annars har vi tvättat husfasaden. Och krattat löv. Jag läser Haruko Murakamis 1Q84 om kvällarna (en halv sida, sedan somnar jag med boken över näsan), det går långsamt, men är väldigt bra bok, kan rekommendera! Katterna kommer och går, fast trivs bättre och bättre i värmen inne: ett säkert hösttecken. Älsklingsdottern trivs också väldigt bra i värmen där hon är, på andra sidan jorden. En stockholmsresa är bokad och ses fram emot! Bosse och jag har sett ett antal mystiska filmer, så vi har att fundera och analysera. Vi har också sett några filmer som vi helst förtränger, "måndagsfilmer" kallar vi dom. Som några kända skådespelare gjort, förmodligen, mellan sina bra filmer.

Jahapp, och den här måndagen är .. inte alls slut, vi ska nog se en film, faktiskt, när Bosse kommer från kören.
Ha det! som norrmännen säger. :)

Varning för handkamera!

Men vad tiden går!
Känns som om jag inte haft så mycket fritid på sistone, eller så har jag bara slappat i soffan när jag väl är hemma....och då blir det inte så mycket att skriva om, hehe. Jodå, det händer saker i ett, men det mesta är jobbrelaterat och det skriver jag inte så mycket om. På den fronten händer det desto mer, och det är kanske därför jag ugglar i soffan på fritiden, eller ugglar och ugglar, dom är väl pigga framåt kvällen, ugglorna.
Och vad gör man i tv-soffan, jo, ser ett och annat program. Som Mammon t ex. Som vi såg alla avsnitten, även det sista, med hopp om att det skulle klarna och frågorna få svar.. men det svävar många frågetecken i luften än. Ibland önskar jag att jag fick en skriftlig förklaring till saker och ting.
Bosse kan i alla fall förklara en del av sina frågetecken med att han var tvungen att blunda minst halva programtiden. - Varför, VARFÖR ska dom filma med en handkamera?? stönar han, blek och nästan illamående. Han är extremt åksjuk, och tål inte skakigt filmade saker. - Dom borde sätta varningstexter på filmer! Hemma kan man ju byta kanal och se på nåt annat, fast det kan ju vara tråkigt, förstås. Särskilt om man har hunnit fastna i en historia. T ex Melancholia får jag se själv vid nåt tillfälle, vi började se den och efter tre minuter var det kört. Lars von Trier är nog den som började filma springandes med en handkamera, så han står inte högt i kurs hos alla härhemma. Men tänk dig att du har betalat 90 kronor för en biobiljett, och mår pyton efter tre minuter... Ja, det vore på sin plats med en varningstext! Varning för handkamera!

Jomenvisst! Vi var ju på fest hos goda kompisar häromkvällen, och det var mycket gott och trevligt, och mycket sång och musik...och efter x antal timmar var det mer sång och musik och ballroom blitz och stilig macarenadans med, och sen bumby ride home. Ingen blev åksjuk, vi var cyklandes, och ingen ramlade heller, fast det kunde ha hänt för jag spanade mest upp mot himlen för det var bortom gatljusen vi var, och det var så vackert med den svarta skogen och svarta himlen med sina glittrande stjärnor.
Man borde flytta ut i skogen, på riktigt, jag menar det.
Och kasta ut tv:n med. Och börja sticka eller nåt.
Ja, jag får såna ryck, såna tankar. Fast de går över. Snabbt.

Ehh... pölytän suomenkieltäni

Sunnuntai-iltapäivä. Lepoiltapäivä. Aamupäivällä teimme pikasiivouksen, kun ei ole aikaisemmin ehtinyt. Olimme nimittäin liikkeellä koko lauantain. Oli Emmabodan markkinat, mutta markkinahumuista en saanut sen suurempaa kokemusta, kunhan käväisin tekemässä kierroksen, ja ostin markkinakarkkia kuten asiaan kuuluu - pitkiä lakritsapötkyjä. Sitten ajelimme laina-autolla Kalmariin mieheni autoa saneeraamaan. Olin nimittäin onnistunut erittäin lahjakkaasti saamaan punkan kahteen renkaaseen yhdellä kertaa, plus kaatamaan termoskannullisen kahvia takaluukkuun. Älkää kysykö mitään... Niin, oma autoni on myös verstaalla. Älkää kysykö siitäkään.. Vaikka se ei kyllä ollut minun vikani!
Renkaat vaihdetaan korjaamolla, mutta kahvit saimme siivota itse. Voihan lauantain niinkin viettää!
Että noista autoista ei ole kuin harmia! Ja hyötyä myös, ei täällä maalla ilman niitä pärjää, eteenkin kun työmatkaa päivittäin on lähemmäs sata kilometriä, ja jos yleisillä kulkuneuvoilla yrittäisin kulkea, veisi se suurimman osan päivästä.
Sopivan harmaa päivä sisällä nyhjöttämiseen. Laittelimme ruokaa ja jälkiruokaa ja sitten olikin kiva oikaista jäsenet hetkeksi. Mies nukahti ja minä aloin surffailemaan. Tytär on taasen toisella puolen maapalloa, niin, taas! Hän oli vuoden aupairina New Yorkissa, asui kesän täällä meidän luona Vissefjärdassa ja kävi pumpputehtaalla töissä, sitten hän pakkasi kimpsut ja kampsut ja ilmoitti muuttavansa Dubaihin. Sanoi ja teki. Sellainen hänestä on tullut, omapäinen ja päättäväinen! Kaikki tutut ja tuntemattomatkin säikyttelivat häntä vaikka minkälaisilla kauhukuvilla, mutta ei auttanut. Siellä hän nyt on, ja viihtyy kuin kala vedessä. Tai kameli hiekka-aavikolla, olisi kai osuvampi vertaus, Dubaista puhuttaessa. Työpaikka hänellä on ravintolassa, ja nämä ensimmäiset päivät ovat olleet opettelua ja harjoittelua, miten hoidetaan pöytävaraukset, missä mikin pöytä on jne jne
Laittaa juttua ja kuvia nettiin. Iloisia hymykuvia. Ja sitten muotia ja meikkejä ja kenkiä. Ihan niinkuin   hänellä on tapana. Kai se kuuluu tuohon ikään.

Ikävä tulee, mutta ikävän kanssa on vaan pärjättävä. Lapset on lainaa, he kasvavat ja liitelevät maailmalle.

Niinhän minäkin tein, lähdin Vimpelistä aika vauhdilla, mutta en sentään mennyt Ruotsia kauemmaksi! Vaikka nykyään sitä voi pitää yhteyttä yllä ihan yhtä sujuvasti, oli väki sitten naapurikylässä tai Indokiinassa.

Iltasuunnitelmiin kuuluu käynti punttisalissa ja sitten neljäs osa norjalaisesta jännityssarjasta Mammon. Saa nähdä pääsemmekö kärryille tarinaan. Tähän asti olemme olleet aika ulalla, mutta sinnikkäästi jatkamme katselua. Ehkäpä se siitä kirkastuu.

Olipa outoa kirjoittaa suomeksi... Saattaa olla, että mahdolliset lukijat ovat ulalla, mutta kysykää ihmeessä jos on epäselvyyksiä! :-)

Hyvää sunnuntai-iltaa!

Boda, Emmaboda, Kolboda - och Dubai

Känns som om jag befunnit mig i en centrifug en tid. Lyckades kravla mig ut en stund, och sitter här och flämtar. Visst, jag gillar ju när det snurrar på i bra fart, det är inte det, men liten andhämtningspaus...här...och nu...
Ser hur sommaren slungas runt runt:  Tak och tapeter och hantverkare och skrämda katter och Romresa! Thank you Lord! och Bodabutiken och turistgrupper och espresson ångar och glasskopan gräver. Från Boda till Emmaboda, vi vinkar hejdå till idébankenungdomar som börjar plugga, Lycka till!  och ska vi ha källarlokalen eller inte? Rollspelarna återvänder. Go wild växer vilt och förgrenas: Garden of Sweden gror. Tjänstledigheten tar slut, och jag tar på mig gröna skjortan och frimärkskragen och Kolboda har blivit ett permanent asylboende. En hjärtskärande bild säger mer än tusen ord och väcker en hel värld och plötsligt är det många som vill hjälpa på något sätt, frivilliga strömmar till.

Och mitt i allt detta packar min älsklingsdotter sina reskoffertar och meddelar resolut att hon ska till Dubai. Trots massivt motstånd och skrämselpropaganda, gör hon precis just det. Där är hon nu. Och verkar ha det alldeles finfint! Jag står här, förundrad: hur gick det här till?? En sån bestämd och viljestark tjej, när blev hon sån? Inser att hon nog alltid varit det. Och fått vara. Här har vi konsekvenserna. Och vad som är bra och vad som är bättre, det får man se, filosoferar jag vidare. Orolig är jag, men också stolt! Våga ska man, det är bra. Men nu är hon långt borta, igen...

Solen skiner, luften är sval, hösten kommer - den är ju faktiskt här. Flyttfåglarna grupperar sig och löven faller. Katten Maxi hoppar upp på altansoffan, tittar på mig och spinner lite. Kanske funderar han på livets stora mysterier, kanske vill han bara påminna mig om att det minsann finns en skvätt mjölk i kylen, mmmmjau, och satte inte du på kaffebryggaren nyss? Jo.

Hopp...san!!!

En solig, härlig arbetsdag! Söndag, familjegudstjänst i Halltorp, ute vid prästgården.
Strax innan vi ska börja kommer bussen från Kolboda. Kolboda är ett asylboende, som ligger inom vårt pastorat. Vi har bjudit in barn, med medhavd förälder/-rar/vuxen, ett femtiotal personer kommer, de flesta syrianer. Solen flödar över oss, Den Fantastiska kören (dom heter så, och är naturligtvis vad dom heter :-) ) sjunger "Det är gott att vara tillsammans". Efteråt blir det ponnyridning och hoppborgshopp, och kaninhoppning!
Och det grillades, vi var beredda, så det fanns gott om kött och kyckling och korvar med och utan griskött, och det talades och satts i klungor och folk plockade äpplen i prästgårdsträdgården, och vem skulle annars ha plockat dom, tänkte jag, huset står ju tomt. Och jag tänker automatiskt i såna banor när hösten och äppelsäsongen närmar sig. Hur som helst, det blev lyckat!
Bosse var ledig och följde med. Och badkläder hade vi med oss, så efteråt blev det ett dopp i havet vid Ekenäs. Och björnbär fanns det att plocka.

Den duktiga kaninen klappas om lite

Så åkte vi hem...och möttes av en glädjestrålande dotter...som berättade med andan i halsen att hon hade fått jobb... i DUBAI!!!
Jag tror att jag svimmade i en mikrosekund. När jag fattade att hon inte skojade.

Jag är fortfarande chockad och vet inte vad jag ska tro om det ena eller det andra.
Jag är naturligtvis glad för hennes skull! Det är jag visst det! Och jag visste ju om att hon sökte jobb runt om i världen. Jag tror att jag går och brygger lite kaffe nu. Eller ska man skåla i nåt? Eller gråta och skära tänder?

Ganska långt från Vissefjärda

Dubai skyline

Googlar..

Läsa..borde man. Men..

Underbara augusti!
Varma vindar sveper runt, och kvällarna är sammetsmjuka.
Allting håller på att mogna, sädesfälten och frukten, och bär har vi plockat, blåbär. Våra vinbär åt skatorna upp, de lömskingarna! De skuttar runt och dansar och kraxar på gräsmattan, fast inte just nu, nu hörs inga fåglar, inte ens det där konstiga lätet från grannens träd.

Vi har varit på var sin festival i helgen! A for till Göteborg och Way out West, E till Mundekulla, och Bosse och jag besökte Emmaboda VIsfestival. Vi hade det trevligt, de andra har inte anlänt än så vi vet ännu inte.

Sitter på altanen i skrivande stund, och bara älskar alltihop! Solen! Värmen! Livet!

Det är sista dagen som sakerna är som dom är, i morgon förändras en hel del. Då tar nämligen min tjänstledighet slut, från Södermöre pastorat. Så hösten kommer att innebära återgång till gamla rutiner + en hel del nytt.
Boda-projektet ska avrundas; det har varit lyckat så tillvida, att vi har kunnat erbjuda åtta personer sommarjobb! Av dem är 7 ungdomar, av dem är 5 ensamkommande flyktingbarn. Så duktiga, läraktiga och trevliga de alla har varit!
I fredags kom Catherine som jobbar i informationen/receptionen, som vanligt med hög peppmusik i bilstreon, parkering, glada långa kliv, och blommor hade hon i handen. Känn doften, sa hon. Och det doftade... choklad! Ja, sa hon, den heter Chokladblomman! Första gången i mitt liv jag såg en sån.

Chokladblomma!

Apropå Visfestivalen, det var någonting jag tänkte på. Allt stämde, artisterna, Hans A som visvärd (:))
var rolig och sjöng bra och vädret var ju helt strålande. Men.. jag undrar om inte man borde skippa bänkarna där framme. Jag menar, det är inte många som orkar sitta många timmar på såna bänkar ändå, och dom flesta har stolar eller filtar med sig, och då blir det så att det står tomma bänkar längst framme, och folk sitter rätt långt bort från scenen. Det blir svårare att få upp stämningen för artisterna, tror jag. Jag tyckte mig höra några av artisterna kommentera att t ex allsången inte hördes. Och det kändes som att vår sång  försvann i blåsten. Ja, lite funderingar bara.

På natten stod Bosse och jag och spanade mot himlen, och visst fanns det stjärnor, men det enda som rörde på sig var ett flygplans blinkande ljus. Inga kometer, meteoriter eller stjärnfall. Nå.

Ser fram emot morgondagen, ska bli kul att träffa gamla jobbarkompisar igen!
Men nu är nu och fortfarande söndag eftermiddag.
Ja, vad ska man hitta på?
Borde läsa... så det här är prokrastrinering så det visslar om det.
Bosse skapar nya spellistor här bredvid. Kan säga att han har bra musiksmak!
Ok, läsa var det.

Ernstigt

Slutade jobbet kl 17 i går. Efter jobbet blev det blåbärsplockning, dopp i sjön, grillning och pajbakning. Och den nybakta smoothiemästaren bjöd oss på en egenkomponerad dryck, med lite inspiration från The One and Only: Ernst Kirschsteiger. Fast på ett helt eget sätt - det är det som gör en mästare till en mästare: ett eget sätt. 

Det är lite Ernst över vårt liv annars också, det är nämligen ÄNTLIGEN färdigt med renoveringen!!! Och det blev så fint så fint så vi fick lust att förnya lite mer..som flytta om lamporna så att den som hängt i källaren finns nu i sovrummet, och hallampan har bytts ut och det är faktiskt lite som när barnen var små och man la undan en del leksaker en månad, när man sen tog fram dom igen kändes det som nya grejer. Prova själv! Bara byt plats med lite grejor. Budgettips för förnyelse i hemmet..! 

Lite nytt har vi också skaffat, som en matta i vardagsrummet.  Passar nya halltapeten. Och färgen i nya halltapeten... "får det att brumma som en liten humla i mitt bröst"!

Det där med att bege sig ut efter jobbet, det kändes riktigt bra. Som en påminnelse om att: 1. Sommaren inte är slut fast semestern skulle vara det. 2. Det behöver inte vara så stora saker man gör, räcker med en liten skogspromenad för att få lite liv i vardagen 3. Kvällarna är ljumma och sköna 4. Vattnet i Loafallet är ljumt och skönt 5. Ha alltid badkläder med dig! 

I början av sommaren trodde jag att det bara skulle ges tillfälle till max två veckors semester. Det blev sammanlag fyra veckor, i alla fall! Fast inte i ett sträck, men ändå. Underbart och ljuvligt!

Redo för nya utmaningar, japp!

Men först ska jag "se mina kuddar som en orkester" och den orkestern får spela lite vaggvisor åt mig.

Gnatt!

* sköna ernstcitat, dom inom " "

 

Ön Två gånger

På besök i Fäderneslandet.
På en ö som heter Två gånger, typ, fast på finska.
Bor i en gammal herrgård, rummet är stort och bekvämt och har en magnifik utsikt, och detta till vandrarhemspris! Och vad gör jag här? Joooo...hmfff...mummel...jag är på kurs....
-Men MÄNNISKA! Är du inte klok??? undrar min vän av ordningen förfärat: ska inte du ha semester!
-Joooooo, försöker jag, det här är faktiskt mitt sätt att ha semester! Och det är ett väldigt BRA sätt!

Hmmm... Vi har talat om inre dialoger i dag. Och det har vi ju faktiskt alla. Inre dialoger, monologer och ibland gräl också. Man kan ju vilja lite olika saker ibland, och då är det ju SUNT att resonera med sig själv.

Så här är jag och språkbadar mig själv, och fräschar upp gamla kunskaper och lär mig nytt.
Och njuter av att få filosofera ensam och i grupp, tillsammans med likasinnade. Ämnet är logoterapi, och jag kommer helt säkert att berätta mer om det framöver. Och det är HÄR sommaren har hållit sig gömd! Solen skiner, fast inte just nu för nu är det nära nog natt och det är helt tyst och i dag badade jag i havet och det doftade barndomens somrar med finska ängsblommor och jag känner mig omsluten av allt gott, och rätt trött just nu.  Så jag behöver inte gräla med mig själv och inte med John Blund heller, jag viskar god natt, Hyvää yötä.

Hotellkänsla

Nå, det börjar ta sig! I dag har vardagsrummet blivit färdigtapetserat, och underbart! vi har fått flytta soffan på sin plats igen! Tv:n är fortfarande i sovrummet, och... det ger ju lite av en hotellkänsla, så.. Nä, vi ska nog flytta tillbaka den, så småningom, eller nästa vecka, närmare bestämt. För i morgon jobbar vi båda två. Jag är på Idébanken nu under Emmabodafestivalen, och vi bestämde i all hast att hålla öppet i morgon också. Det ska visst regna i morgon, sägs det, och då är det nog många frusna och trötta festivalbesökare som uppskattar att kunna vara inomhus och softa i det fina Stilla rummet, som Svenska kyrkan har gjort i ordning i Hallen. Duscharna är också väldigt populära, kölistorna fylls i ett nafs. Bosse i sin tur är på området och vandrar i natt. Den allra vanligaste frågan han får är om inte han skulle kunna förrätta en vigsel akut och på momangen. Vilket ju inte går på grund av vissa formaliteter, och det är nog väldigt bra att det är så... Man kanske skulle ansöka om akut skilsmässa dagen efter, när dimmorna lättat.. Men det händer ju ett och annat där i villervallan, som gör att en präst kontaktas för samtal och tröst. När han nu är där och traskar runt.

Det är väldigt roligt med festivalen! Vad Emmaboda lever upp! Som om man var i en annan stad, befolkad av idel unga människor. Och ungdomarna är goa och fina, som dom brukar vara. Och: i år skräpar dom inte ner så hemskt heller, man slipper skutta mellan skräpdrivor i centrum, vilket varit de mest förargelseväckande följderna av att tusentals ungdomar sitter på varje gräsplätt och bara kastar skräppapper burkar flaskor omkring sig. Eller gjorde, nu gör dom inte det. Är det en ny kull av ungdomar som har mer miljötänk, som besöker oss, eller? Kul!

Nu har jag plötsligt en ensam kväll, och kvällen gör sig ingen brådska.
Tänker njuta av hotellkänslan och se nån film, liggandes i min egna, sköna säng.
Gött, som man säger.

Vardagsbas

Denna märkliga sommar... Sommaren som liksom... inte kom, eller kom av sig, eller... är på väg? HITÅT, huhuuu!! Nå, jag jobbar ju, och inomhus också, så för mig gör det inte så mycket vad det är för väder, men tycker synd om alla semesterlediga barn -särskilt- som skulle verkligen behöva få lite sol och bad och varma sköna dagar. Men: det är som det är. Och: det är bara och gilla läget, som dom kloka säger.

Möbelhög i vardagsrummet

Här hemma sker det saker i sakta mak. Lite för sakta. Jag vill verkligen ha det klart, nu! Tapeter och tak och kunna ha en normal möblering igen, och inte alla sakerna hopfösta mitt på golvet eller i nåt hörn, och omlokaliserade i källaren och blommorna får vi ha på altanen, och de ser molokna och slokande ut, och jag orkar inte riktigt bry mig. Jag vill ha min vardagsbas i ordning!

Men för all det, det blir fräscht och fint.
Så småningom.

              Snart sätter vi upp klockan på väggen igen, bara listerna kommer på plats.
Men snygg tapet! 

Det fläktar

Fläktarna brummar härhemma.
En fläkt blåser in luft upp på vinden och pyser luftpustar genom ett plaströr hela vägen från vardagsrummet till köket, väggarna är uppbrutna upptill, för plaströrets skull. Så ska det vara i tre veckor... Vattenskadorna ska torka. Fast som det är i dag, VARMT, så bör nog all fuktighet försvinna väldigt kvickt. Och så luftvärmepumpen på cool och bordfläkten som surrar i sovrummet.

I vardagsrummet 

Köket

Vi går lättklädda, äter lätt och är allmänt slöa. Katterna syns inte till, de ligger nog under någon tät buske och drar.

Ljuvliga sommar, ljuvliga lediga dag!

Det är väldigt roligt i Boda, det kommer en och annan turist, och vill svalka sig med glass och smoothies, eller pigga upp sig med kaffe av olika slag. Men idag är jag tacksam för att kunna vara hemma... Vi har pusslat med scheman och fått ihop det väldigt bra... jag kommer att vara ledig i en vecka framöver! Det ser visst ut att bli typ regn, men who cares. Finns saker att göra, finns böcker att läsa, dagsutflykter att göra. Och annat roligt. Och nu håller taket också!!! Let it rain! Fast inte hela veckan, helst..

 Vi har tillverkat fläderblomssaft. Vi lagade var sin sats, och använde var sitt recept. Och tävlade förstås vems saft blev godast. Och... hrrmmm Bosse vann. Å andra sidan flöt det lite mögel på ytan av hans saft: sockret hade hamnat på botten och han fick koka upp saften igen. Hans saft (när den väl var klar, efter silande och nya uppkok) var blommig och rund i smaken. - Hemligheten är, sa han, lite undervisande, att man alltid tar MYCKET mer blommor än vad som står i receptet.  Min saft var lite mer syrlig, men klar och vacker i färgen, inget socker i botten.
- Nästa gång, sa jag, lite undervisande, ska du blanda sockret i det kokande vattnet.
Så, vi kom fram till att nästa gång ska vi kombinera våra recept, och får den ultimata saften!
Och det finns ju gott om fläderblommor än.

Men nu åker vi till Hallarna och tar oss ett dopp!

Älgar och ugnar

Yes, det har blivit riktigt bra!
Idébanken + The Glass Factory = sant.
Ok, vi håller till i bistron, i två månader, så det där är väl liiiite och ta i... så ta det med en nypa salt, och... och så en stor skopa kärlek! Det är så roligt alltihop!
Det kommer turister och det kommer "infödingar", och det skopas glass och tampas espresso och smoothiemixern surrar.
Nästa vecka kommer våra feriepraktikanter, och klippan A är tillbaka, men nu på lördag är det familjen som får rycka in. Annars skulle jag stå där med tampern och skopan rätt slätt..


I dag var det ju väldigt väldigt varmt, luften darrade på andra sidan fönsterrutan, och gästerna slök tacksamma sina kylda drycker.
Det kom en man och satte sig vid den gamla glasugnen - vi är ju inne i den gamla hyttan - och berättade att han hade jobbat hela sitt liv vid ett av våra glasbruk i kommunen, tills ugnen släcktes. Det var med blandade känslor han satt där han satt i dag, vid den släckta ugnen. Han smakade vår utmärkta älgkorv, och berättade att han hade varit jägare. I över tjugo år hade han vid varje älgjakt suttit och spanat i ett älgtorn, utan att fälla en endaste älg,  tills för tre år sen. Då såg han en älg och då sköt han älgen, och efter det slutade han jaga. - Nä, jag kan tänka mig att sitta i älgtornet igen, det är det som är grejen, vara ute i skogen, men nu skulle jag nog ta med mig en kamera istället, sa han. - Men himla god korv!
Vi kunde bara hålla med om det ena och det andra. Fint att vara i skogen, med eller utan kamera. Och himla god korv!
Att ugnar släcks och hyttor inreds till bistron och sånt, det kan kännas sorgligt, mycket sorgligt, men allting förändras alltid och hela tiden. Och man kan känna sorg över det som inte längre finns, absolut, men inte fastna där, nej, det ska man inte, man kan ju plocka fram sin kamera och rikta den lite grann åt ett annat håll, och få helt nya bilder... typ lite symboliskt, då.

Bild med konstigt perspektiv... :-) 

Pang i bygget

Lördaaaag, ljuva lördag... sovmorgon, ligger och myser under täcket, tills... PANG!!! Ja, det är pang i bygget, i dag med. Suck. Dubbelsuck. Men, det föreligger risk för skurar, enligt väderleksrapporten, och byggfirman vill inte riskera mer vattenskador så vi är bara tacksamma. Det är vi. Absolut.

Katterna försvann som två svarta streck under buskagen längst bort. De ogillar oordning, STARKT, och kommer in om kvällarna, smygande längs väggarna med låg profil och hoppar till vid minsta skrammel. De är ytterst konservativa och ser på oss med förebrående blickar. Ska detta vara nödvändigt, det var väl bra som det var?
Nej, det var inte bra som det var, det insåg vi när byggarna avlägsnade takpannorna och konstaterade att det definitivt var på tiden att åtgärda taket.
Sen att det blev regnstorm som drog och slet i presenningarna och släppte in vatten genom hela huset, det hade man inte tagit med i beräkningen. Nå, inget ont som inte har något gott med sig: vi får nya innertak och tapeter också! Men det tar tid...  En fuktexpertkontrollant kommer nästa vecka och inspekterar att fukten är borta.
Det är liksom bara att gilla läget.

Sitter vid köksbordet en stilla lördagsmorgon

Altan och bakgård

Filosoferar över en gammal kinesisk berättelse, som går ut på att man aldrig kan veta vilka händelser är tur och vilka otur just när det händer. Det vet man först efteråt. Att det blev vattenskador var ju ytterst oturligt, MEN nu får vi, förutom ett stabilt yttertak också renoverat inomhus. Och jag behöver inte känna mig ledsen över att jobba mitt i skönaste sommaren, nä, det är rätt skönt att komma hemifrån. Och Bosse har ju golfbanan att fly till.

I går kväll for vi till Krusenstiernska och såg Tresteg i snedsteg med Robert Gustafsson m fl, och det var precis rätt medicin i nuläget! En buskis, förvisso, men just sånt lättsamt trams behöver man när det är rörigt och tråkigt. Och våra bekymmer är ju små och lätta att åtgärda, i det stora hela..
Halva världen står i brand och mörkermännen vill tvinga oss tillbaka till grottorna där konst och musik och skratt och dans och lek är totalförbjudna. Och solbadande människor blir skjutna...
Usch, nej, världen behöver mer FRED, frid, kärlek, glädje, kloka politiker och beslutsfattare, clowner och filosofer och poeter! Och, faktiskt, en och annan buskis.

Back in business!

Sådärja! Semestern avklarad, då.
Och back in business, från och med i dag. Ja, vad säger man?
Kort och intensivt. Som en god kopp espresso.

Jag ska inte säga att det känns ok, jag säger att jag inte ens hunnit känna efter.. :-)
Men, jag har faktiskt bara mig själv att skylla, så jag säger ingenting...men ger mig själv en stor, rund blick, med höjda ögonbryn (symboliskt, då, sitter inte vid en spegel)

Nå: nya tag!
Nu är det vår (Idébankens) satsning i Boda Glasbruk som gäller.
Ska bli spännande!

På hemmaplan är det byggstrul, takläggningsproblem, vattenskador och sånt.
Ehh...

Önskar god natt.

Buongiorno!

Nej! Jag stod inte ut!!! Satt på altanen i ett moln an knott och mygg, under byggställningar och prasslande presenningar och räknade kvarvarande semesterdagar med en snickarhands fingrar. Fram med datorn och bankboken, och vips hade vi bokat en första bästa resa. Visst, det blir till och äta havregryn resten av sommaren..hehe. Men det blev ROM, och vi landade igår eftermiddag.

Vi har en historia med Italien...eller rättare sagt: vi har bojkottat Italien ända sen...den ödesdigra Melodifestivalen, där Loréen sjöng sin Euforia, underbart!, och fick 0, NOLL poäng!!! av Italien!
(ni som inte känner mig så väl..: jag är inte heeeelt allvarlig. Men nästan ;) )

Vad är det första man gör när man kommer till Italien? Dricker en dubbel espresso!! Detta ljuvliga kaffeland!

Ljuvliga varma vindar och trottoarserveringar med dragspelsmusik och maten...och kaffet... Jag säger inget mer, men det är himmelskt alltihop. Och rummet är svalt och skönt, och inga byggubbar bankar på taket i ottan och inga platta katter med klotrunda ögon under sängen ( obs de har en ömsint kattvakt under vår frånvaro) och inte ett moln på hela himlen, den är bara precis azurblå.

Och jag ska jobba hela hela resten av sommaren, så det här var det bästa vi kunde göra!
Vi har inga som helst planer, annat än en random turistbussrundtur, och äta och gotta oss, och bara sitta vid nån trottoarcafé och sitta... och vara... och inte göra nåt...

En trevlig ristorante, med totalt ljuvlig spaghetti!

Bosse med en tiramisu

Tiramisu i närbild

Tygtapeter i rummet! Och en glad typ i förgrunden

God och glad Midsommar till er  alla!!!

Öland, med Linné och Linnéa

Det var en kort men intensiv frånvaro hemifrån. Närvaro i nuet var väl meningen, något slags "tömma-hjärnan" -grej. Det funkade, faktiskt, rätt bra.

Jag packade ryggsäcken och tog tåg + buss + buss till Hagaby vandrarhem i Löttorp på Öland. Jag är väldigt förtjust i vandrarhemsboende, det är en skön blandning av enskildhet och gemenskap - man väljer. Nu var det ju lågsäsong också, så det var inte många gäster där.
Jag hann knappt sätta foten innanför grinden förrän den här godingen kom och hälsade mig välkommen!

En snäll vandrarhemshund.

Och bastu hade dom också, och en cykel att hyra. Dvs allt som man kan önska sig!



Nästa dag drog jag iväg med Linnéa och trampade till Böda hamn. Tog en kaffe och trampade vidare till Böda sand. En del av sträckan cyklade jag i skogen, och det var otroligt mycket blåbärsris och grönt och lummigt, och Linnéa var hur stabil som helst på vilket underlag som helst.

Linnéa och jag vid havet, Böda sand

Hade en vag tanke på att kolla in Space of Love -festivalen, som pågår där, men så fort jag såg HAVET och den vita sanden, försvann alla såna planer! Jag la mig raklång i den varma sanden, och bara njöt. Bästa! Ett dopp blev det också..hrr... fast inte så kallt som jag hade föreställt mig.

Sedan cyklade jag förbi festivalen, och såg ett gäng harembyxklädda människor i olika yogapositioner, och klart, det såg lockande ut, kanske, men nu var jag inställd på eremittillvaro, så jag cyklade vidare, och fortsatta att cykla och cykla och kom till slut till Byxelkrok. Där tog jag en glass, och sen cyklade jag hem till vandrarhemmet. Bara så där... var det inte, för det var ju långt som sjutton dit! Tog en annan väg, via Skäftekärr. Men när jag kom tillbaka till vandrarhemmet, berättade värden att jag kunde cyklat längs med havet en lång sträcka.... Japp. Nästa gång. Han pekade ut en plats på kartan, vid havsvägen, där Volvoreklamen spelats in... (Är det den med Avicii? ) Nå, inte undra på att man väljer Öland att spela reklamfilm på, bland det vackraste i Sverige!

Stranden! Havet! 

Nu har den långsamma våren och svala början på sommaren gjort att allting blommar rätt länge. Det var både syrener och liljekonvaljer och oxel och orkidéer... och en massa andra, vackra och doftande blommor, som jag inte kan namnet på.

Hur som helst, det blev drygt 5,5 trampade mil så inte konstigt att jag stupade i säng och sov ett par timmar!

Nå, det här skriver jag hemma, for hem dagen efter.
Ska definitivt återvända, och cykla utmed vägen längs havet, längre fram på sommaren!


Hittade ett filmklipp på Youtube, om Linnés Öländska resa. https://www.youtube.com/watch?v=pYVucVqoZuw
Om inte länken funkar, kan man söka på just Linnés Ölandska resa. För den som vill veta vad alla blommorna heter.

Annars kan jag konstatera, att jag nog är rätt bra på mindfullness, även i hemmamiljö. Känns skönt att bara vara och ligga och dra på morgonen, särskilt när Bosse pyser iväg till jobbet...hehe.. Nå, hans  semester börjar nästa vecka, så det är inte så synd om honom.

   Och vad heter den här då..? 

I dag och manjana, typ

Självaste Sveriges nationaldag idag! Det har vi firat med: snabbstäd och grillpremiär x 2, lite mera städ av kladdig brygd som stänktes runt om i hela huset av ... en av oss... ingen nämnd, men h-n skulle ut på en hastigt uppkommen fest och det gick lite turbulent till, kan man säga. Vi andra åkte till Långasjö och firade med femkamp med hästskokastning och gissning av tio sommarblommor och fiskesorter och högtidligt mottagande av nya medborgare, och Lindås musikkår, och lådbilsrally och namngivvning åt två klasatorpsgrisar och det var hur trivsamt och trevligt som helst och solen var med oss hela dan! Bara det! Varmt och gott och ljuvlig syrendoft blandades med grillos, grillpremiär för nya grillen med temperaturmätare och finesser och premiär var det för grillsäsongen också.
Så nu ligger jag och pöser efter godsakerna, och dom andra, dom som är hemma, och inte på blixtfesten, försvann precis blixtsnabbt ner i biokällaren och det är visst nån championsleaguegrej, jätteviktigt! och jag är fullständigt nöjd med sakernas nuvarande tillstånd.

Så försöker jag få in att jag faktiskt!!! har hela två veckor semester, och eftersom den andra av dessa innebär typ nedmontering av tak och annat...sånt.. ska jag packa ihop mig och fara österut och ägna mig åt mindfullness i några dagar.

Manjana. Som dom säger, som har lite mindfullness och här- och närvaro i sina vardagsliv.

Manjana!

Not-knowing position

Kom hem på kvällen. En promenad från stationen i Vissefjärda till det som är Hemma. Ljumma vinden fylld av syren och liljekonvalj. Fåglarna berättar godnattsagor för sina små, nästan viskande.
Bakom mig besök i det som var Hemma i tjugo år, där jag än har rötter, söner, vänner och där vinden är friskt havsdoftande, kryddat med varm asfalt och röster och skratt från uteserveringarna, långt in på natten.
Jag går på en vidareutbildning/handledning, i lösningsfokuserad korttidsterapi, och denna gången hade vi långa diskussioner kring tiden... eller rättare sagt att händelser alltid föregås av någonting. Vill man att någonting ska hända, ska man se på det som behöver hända INNAN. Det blir liksom långa kedjor av små händelser, som föregår det som man vill ska hända. Om man vill göra någonting, t ex, börja träna, behövs det många små beslut, innan. Man ska ta reda på vad det är man vill träna. Var kan man göra det? Vad behöver man veta, t ex öppettider, vad det kostar, behöver man köpa nya träningskläder/-skor? Man behöver pejla sin motivation: är det värt att slå till med ett halvårskort... osv osv, ja, ni vet. Men allting har sin början någonstans. Hur kommer man fram till den stunden, att man lyfter ändan ur vagnen s a s. I alla våra beslut finns så mycket INNEHÅLL, där finns våra värderingar, som t ex hur vi ser på livet och oss själva, vad vill vi göra av det livet som vi fått.
I lösningsfokus har terapeuten en "not knowing position", dvs tömmer sin hjärna på alla förutfattade meningar, och lyssnar aktivt, och ställer frågor utifrån det man får veta av personen. Mycket svår konst!!! Men det nyttigaste jag lärt mig på väldigt länge. Eller försökt lära mig... tar nog resten av livet att öva sig i det.
Sånt här tycker jag är så roligt. Såna diskussioner. Såna resor. Byta perspektiv. Byta miljö.

Väldigt mycket av det jag tänkt, diskuterat och skrivit om senaste tiden, har handlat om Vita huset i Emmaboda. Jag skriver inte om det här och nu. Men jag fick en tankeställare, när en bekant höll blicken nere, på ICA. Vi brukar alltid hälsa och småprata lite. Jag såg på hela hennes väsen att hon hade sett mig, men ville inte hälsa. Det är väldigt effektivt. Fick mig att börja fundera.
Är jag kanske för gåpåig? Jag blir så ivrig, det blir man när man brinner för en sak. Jag kan ju inte ändra på mig, men kanske lägga band på ivern lite. Inta en lite mer laid-back -position. Kan jag det? Vill jag det?

Har också upptäckt att människor ibland hör/läser någonting helt annat än vad jag menar.
Vad ska man göra? Lära sig formulera sig så tydligt, att det verkligen framgår, utan tvivel, vad man menar. Är det ens möjligt?

Ibland skulle jag bara vilja ströva planlöst på en blomsteräng, lyssna på småfåglars godnattsagor och verkligen äga en "not-knowing position" fullt ut.

Men...Vem skulle jag vara då?

Inte så långt i framtiden

Pingsten firad, födelsedagskalas gånger två, och även annars har det varit buller och bång, på ett härligt storfamiljsmyllervis. Hänryckt har jag blivit, mest för att allt är så vackert just nu, och allra mest för att det svävar syrendoft överallt. Ljuvligt! Gånger 100!
Förra året missade jag nästan syrenblomningen, minns hur jag drog omkring som en jakthund efter sena blomklasar. Då var jag på långresa till långtbort. Nu är jag hemma. Förutom att jag åker en sväng till hufvudstaden, men det räknas nästan inte längre. Eller joooo, det räknas. Men det är typ bara fram och tillbaka och ...hemskt! ... jag känner mig så trött så trött. Är det någon sorts ålderstecken...? Att inte skutta glatt vid tanken på sthlmsresa? Eller är det dags för semester, kanske...? Jo, ja tror det.

Ja, semester, den närmar sig. Det innebär bl a takomläggning.
Nä, nu tänker jag på lite andra saker!

I söndagens DN fanns en artikel som jag verkligen rekommenderar att läsa. "Den förflutna tidens närvaro" Det är Roger Cohen, brittisk-amerikansk författare som skrivit den, i New York Times, ursprungligen. Han i sin tur citerar Faulkner: "Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet."
Vet inte hur du ser på saker, men jag ser människan som en babushka-docka, med alla sina åldrar, lager på lager, i sig. Och vi kanske finns just nu någonstans i ett mittenlager... Vi ser inte hela bilden, för den är inte färdig än. Vi håller på att forma vårt framtida jag, medan vi lever på. Dagen i dag är framtidens minnen. Typ. Rätt härligt att tänka på.

I artikeln nämndes också - rätt så i förbifarten- det muslimska paradiset, som ett mål och en dröm för heliga krigare. Undrar hur de muslimska kvinnornas paradis ser ut? För paradiset beskrivs som fyllt av vackra kvinnor med stora mörka ögon och ljus hy, som är till för att ha sex med, för männen, då. Kommer jordiska kvinnor förvandlas till unga skönheter, eller finns det ett speciellt kvinnoparadis?
Nåja, så långt i framtiden behöver man kanske inte spekulera, dessutom är jag ju inte muslim, förresten. Och ingen vet  ju något om ens i morgon. Den som dör får se. Huh, lät lite hemskt, men så är det ju.

Anyways, nu ska jag återvända till Åsa Larssons Kirunatrakter och fina hundskildringar, i bokform.
Och, faktisk, den här gången tror jag att jag vet hur historien slutar.

Bilden: utslagna tulpaner är vackra.

På besök hos en profetissa

Dottern har landat hos oss i Vissefjärda, stora amerikakoffertar ligger utslagna; alla säsongers jackor tröjor kjolar skor ligger huller om buller i högar.
Hon själv tillbringar långa tider skypandes och det är mycket miss you all i hennes rum.

Åh, vad jag har saknat henne! 

Nu är hon här. Eller nästan i alla fall.

Fortfarande lite jetlaggad.

Min älsklingsdotter. Jag hör henne skratta, och allting blir ljust och glatt i hela huset!

Hon har en ny skärpa i blicken. Hon skriver mindmaps över framtiden.

Framtiden kommer dig till mötes, tro mig, en dag i sänder. Först landa. Få fatt i tiden här och nu.

I måndags åkte vi, A, P och jag till Öland. Vi hade stämt träff med finaste Anna. 

Hon bjöd på ljuvliga smoothies till välkomstdrink, kaffe och mackor och medan vi åt strök hon ljusa och skira plagg och packade ner i sin stockholmsväska. Hon pendlar än. 

Som vanligt böljade samtalet från smått till stort, vardagsprat och djupa funderingar. Hon har ett sätt att se på en, rakt in i hjärtat. Och hon säger alltid någonting som träffar så rätt, hon svarar på frågor som man inte hunnit ställa, som man kanske inte ens riktigt visste att man hade... Och varje gång jag träffar henne blir jag upplyft och får nya perspektiv, nya insikter - och känner mig lite bättre och lite klokare. Och så talar hon om paradigmskifte, hur det behövs en djup, grundläggande förändring i världen, i vårt sätt att tänka och leva. Hon talar om olika nivåer av medvetande och förståelse. Och nya mindmaps väcks i mina tankar.

En vis kvinna. En profetissa! 

I dag har jag tvättat fönster; flyttstädning på Ödevata. Stora fönster. Då kom regnet. Små fönster. Och så började det regna igen. Och sen kom kvällssolen och då åkte jag hem. 

Vi ska laga mat och sen lyfter vi de tomma resväskorna på vinden. 

Sen ska vi nog se en film.

Japp, ses.

En solig dag

En solig dag i Ödevata. 10- årsjubileum för Malins och Magnus fina fiskecamp, som är så mycket mer än fiske! 

Det kom mycket folk, vuxna och barn och hönor hade några med sig: hönsbytardag var det också, ju. Två stadiga ardennerhästar drog tålmodigt runt med små och stora människor i vagn, och en pytteponny, i storleksordningen större hund, hade också selats för en vagn, med plats för två mellanstora barn. 

Vi från Idébanken hade hand om båtar och kanoter, och trampbåtarna var dom mest populära.

På eftermiddagen gick jag och hörde “gösdrottningen” - Cecilia Grönbergs, föredrag, där hon berättade med ord, bilder och filmklipp om sina väldigt spännande fiskeäventyr. 

En dröm för gösfiskare är att dra upp en gös på över tio kilo - och det hade hon gjort, tre gånger! Finns tre i Sverige som har det på sin meritlista! Annars spelar hon fiol och är musiklärare, och då gäller det att passa sig för att inte få några fingrar avbitna av en förbannad gös! Ja, det är väl inte kul för någon att bli av med fingrar, men för en musiker är det kanske extra känsligt. Fick också lära mig en hel del om pelagiskt vertikalfiske.. Många helt nya ord och begrepp för mig.

Här kan man läsa mera om henne:

http://www.gd.se/gastrikland/sandviken/gosdrottningen-gjorde-det-igen

Vädret fortsätter att trilskas med tvära kast mellan soligt och regnskurar, men vi hade tur, idel solsken under evenemanget. Sitter på altanen just i skrivande stund, och ett snabbt litet moln drog just förbi med en regnslöja och vips skiner solen igen. Nå, det passar ju dagens tema med dalande och stigande moln, Kristi Himmelsfärdsdag som det är. 

Älsklingsdottern har landat i Stockholm! Nu på slutet har det varit en hel del strul med det ena och det andra, så modern här har haft magen i dubbelknut ett par gånger det senaste dygnet, men det har ordnat sig och i morgon far jag till Kalmar och plockar upp världsresenären, och nu får det inte bli nåt mera strul, nu ska hon bara hem!  

Allt är så gott det kan vara just nu. 

Tacksamheten känns från tårna till hårtofsar och tillbaka. Och allra mest i hjärtat. 

En fin Kristi Himmelsfärdsdag, det önskar jag dig!

Pappmuggar och glas

Sådärja. På väg igen! På rätt spår. Norrut.

Första morgontåget. Gäspar över dagens första pappersmugg kaffe. 

Har nog aldrig rest med såhär lätt bagage: en axelremsväska. 

På väg till intressant föredrag och info OCH middagsträff med sönerna!!!

Hinner träffa stockholmsbästisen också, så livet känns GOTT!

Gårdagen innebar mycket intressanta möten: info om Emmaboda kommuns integrationsarbete och på kvällen möte på Boda ang sommarens aktiviteter i och kring The Glass Factory. Vi på Idébanken kommer att finnas där med en "gårdsbutik" med närodlat. Ska bli så spännande!

The Glass Factory finns i Boda glasbruk: samhället heter så och inget annat, fick vi lära oss i går, Dennis från Boda Samhällsförening betonade detta å det bestämdaste. Boda finns ju på många ställen i Sverige, man kan google-vägbeskriva sig vart som helst om inte glasbruket är med. Ann-Christine näringslivsutvecklare var där, likaså Veronica turismansvarig mm, och paret som driver restaurang Kantarellen och Peter och Camilla från café Röda stugan, som förutom fika kommer att servera musikaliska upplevelser dagligen hela sommaren. Maja Heuer, en entusiastisk och glad museichef var där. 

En smed var där, han har sin smedja nästdörrs, med världens mest minimala skylt på dörren, och världens kö brukar det vara in till honom, fast han egentligen inte riktigt vill det, för han jobbar där och utställningar har han någon annanstans, som i Finland och Luleå, men folk är väldigt intresserade av hans hantverk, och vänlig människa som han är, släpper han in dom och visar hur järn ska smidas. 

Om The Glass Factory kan man säga att det är en storsatsning som visat sig vara lyckad. Det stormade rejält vilt kring projektet innan det kom igång, skeptikerna förfasade sig över många rullande miljonerna, när Emmaboda kommun investerade i glassamlingarna. Så här var det: Glaskoncernen Kosta Boda erbjöd Emmaboda kommun att köpa företagets omfattande glassamlingar, 2008. Kommunen tackade ja. Beslutet att förvärva glassamlingen fattades av kommunfullmäktige i Emmaboda. Sossarna, Vänstern och Miljöpartiet stödde beslutet. Men det stormade, som sagt, och sällan har väl fullmäktigemöten varit så livfulla. Det skrevs spaltmeter med insändare som målade framtidsscenarion med krasande konkurser, ruiner och elände för all övrig kommunal verksamhet.

The Glass Factory är Sveriges enda renodlade, upplevelsebaserade glasmuseum, med de unika samlingarna från Kosta, Åfors och Boda glasbruk som bas för verksamheten. Samlingarna är av internationellt intresse med 30 000 unika konstglasobjekt, skapade av namnkunniga formgivare och konstnärer från 1700-talet fram till i dag. Museet är inhyst i de gamla glasbrukslokalerna i Boda i hjärtat av det småländska glasriket. När glaskoncernen Kosta Boda hösten 2008 erbjöd Emmaboda kommun möjligheten att förvärva företagets omfattande glassamlingar tackade kommunen ja. Glassamlingarna skulle säljas oavsett kommunens agerande och riskerade att skingras och hamna hos enskilda samlare i Sverige och världen. Det innebar också att kunskapen om ett viktigt kapitel i svensk design- och industrihistoria riskerade att urholkas, en historia som är viktig för både kommunens och regionens identitet. 

Så blev det, och det blev bra!

Och här sitter jag på tåget och rusar genom ett landskap med minst femtio nyanser av GRÖNT, och ser fram emot dagen och morgondagen.

Gör det, du också, ha en fin dag! 

Imperativ och respekt

En kylig Valborg. Jag i soffan, datorn i knät, en gryta puttrar på spisen i köket, resten av huset i viloläge. Katten Maxi, The King of The Ringroad, sover hopkurad på filten bredvid mig.

Vi tog oss till Centrumtorget i god tid innan 11, nåddes av informationen att tal sång och appeller var inställda pga vädret (= regn i stor mängd), men det fanns ändock en skara unga eldsjälar på plats, och tal hölls och ropen skallade, några på spanska och några handlade om miljön och  framtiden -några av oss i skaran var ju mer gröna än röda, men allt som togs upp i talen kunde vi stå enade bakom: oron för den tilltagande rasismen, insikten om att man kan och bör påverka förhållanden i skolan och arbetslivet. Det finns ju firande på Folkets hus, senare i dag, men vi for hem, och åtminstone jag var nöjd med det som blev.

Framför mig har jag en bok av Åsa Larsson, Solstorm. Har precis läst hennes Svart stig, och den är väl en senare bok i samma serie, men det gör inget att det blir fel tidsordning, är helt tagen av hennes underbara, målande språk. Ok, hon skriver deckare så det är rätt blodigt och grymt också, men här och där finns skimrande pärlor av bilder.. och Norrlandsperspektivet, det gillar jag.

Annars har jag funderat lite på fundamentalism och fanatism, två begrepp som jag försöker hålla ifrån mig. Men gränsen mellan brinnande engagemang och stark tro på någonting, och f & f  kan bli lite svår att se ibland. Motsatsen till dessa, engagemang och tro, är likgiltighet och ljumhet, tänker jag.
När man börjar tycka att det man själv tror på och är engagerad i, är det allra bästa för alla, då har man hamnat i riskzonen för f & f.
Det behövs eldsjälar som brinner, och som genom sin tro och sitt engagemang, kan förbättra välden och inspirera andra. Men det behövs också insikt om att det finns olika sätt, och så länge vi kan bygga gemensamma värdegrunder att stå på är det gott och väl. Enas om begrepp som frihet och demokrati, till exempel.
Kants kategoriska imperativ bör (tänker jag, så gott jag förmår) ses genom respektens försonande förståelse. Kategoriska imperativt: "Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag". Joel Feinberg (1975)  menar att det är respekt (reverentia) Immanuel Kant talar om när han diskuterar den känsla som väcks inom människor när de konfronteras med den moraliska lagen och människor som lever enligt den. 


Sånt kan jag sitta och snöa in mig på... denna den 1. maj.
Utanför fönstret sträcker tulpanerna på sig, stolta, gula och röda, men håller blombladen beskyddande ihop. Det är inte precis snökallt  här i Småland, men nästintill... 4+, bara. Visst minns jag valborg med snödrivor runt elden, så det skulle väl inte vara helt omöjlig scenario.
Nå, värmen kommer, det gör den alltid, förr eller senare.
Grytan puttrar, snart är den klar. Katten Maxi vänder på sig, lägger sig bekvämt tillrätta och suckar lite. Och jag ska läsa ett par sidor Solstorm.

Ha det fint, vem du än är, var du än är.

Regndroppar, en stilla söndag

Söndageftermiddag. Klockan tickar, det är helg och vilodag.
Igår var det annat än vila, det var städning från tak till golv och lakansbyte och maskinerna gick varma i hela huset. På kvällen ett sjuhejdundrande storkalas med bästa gänget, så vila är liksom befogat av flera anledningar. Så pass mycket kan jag berätta att det sjöngs och dansades, och det gjorde jag också, virvlade och snurrade och skuttade och det var väldigt roligt och nog blev jag lite tipsy och yr, men inte värre än att det gick bra att cykla hem i mörkret (jadå, hjälmen var på och reflexvästen likaså).

Var till Långasjö kyrka på förmiddagen, och det är ju både vila och näring för själen att delta i en gudstjänst - i det här fallet mässa. Innan mässan gick jag ett varv runt sjön i sakta mak och stannade titt som tätt för att fota knoppar blommor blad. Det regnade ju i natt, och det fanns droppar på bladen, vackra mönster och pärlband hade bildats och luften var ren och doftade nytvättar och vår och jord. Så underbart!

Den här söndagens tema är ju Vägen till livet, och fåglarnas kvittrande och den milda vinden ropade och viskade stilla att LIVET verkligen återvänder, det är vår och allt det underbara kommer dröjande men säkert oss till mötes.

Vad nästa vecka har för agenda, det tänker jag på lite senare. Har dock bakat lite blåbärsmuffins med mandelmjöl och stevia, som vi ska njuta av till kaffet, kokt i en sotsvart panna över elden, så nån liten tanke på morgondagen har jag.

Och, kanske inte precis i morgon, men SNART ska jag damma av systemkameran och faktiskt lära mig använda den så att bilderna blir som jag ser dem.

Mystiskt

I dag en utflykt österut. Hemlig trädgård... Låter mystiskt och det är det. Mitt ute i nowhere, en riktigt minutiöst skött trädgård, stort område grävt, plöjt och planterat, med buskar, blommor, fladdrande fjärilar och surrande bin. Och sånglärkor. Och soligt och vackert och omsorgsfullt formade bänkar att sitta på. Vårt gäng, bestående av fyra skogsmullar och en fyrbent, glatt hit och dit skuttande varelse, mötte en bil på vår väg mot trädgården, två äldre farbröder hälsade vänligt leende på oss. Det är nog dom som sköter trädgården... eller så är det älvor och skogsvarelser som gör det...

Ja, jag är nog lite påverkad av Jordskott, har precis sett nionde avsnittet och vi suckar och pustar lite, för det är mystiskt alltihop. Och dog han, Wass, eller? Jag undrar, frågar inte, för vi vill se det tionde och sista avsnittet någon av de närmaste dagarna. Det är väl inte den bästa serien jag sett, men..annorlunda. Och jag gillar att det finns mysterier och oklarheter, och allt är inte logiskt och lätt att förklara, och rubbar man naturens ordning och lagar, kan saker och ting hända, den aspekten gillar jag. Att inte allt är strömlinjeformat och med förnuftet analyserbart.
Det är nog därför jag gillar tanken om en Hemlig trädgård, väl dold från omvärlden. Och tanken om gerillaodlingar, att man smygodlar någonting fint och vackert bara så där, helst i nån ful betong/asfaltplats.

Så om det plötsligt börjar spira mitt på Taxitorget... då har det nog varit älvor och skogsvarelser i farten... hehe

Gillar idén..

Naturlagar

Sådärja! Mat på G i ugnen. Jag utsträckt på sängen.
Funderar på helgen.
Himla pappersarbetet avklarat. Själva skrivandet är piece of cake, men man måste ju TÄNKA rätt mycket innan. Projektår tre har härmed planerats och planen och pengakalkylen har skrivits ner by myself och A, vår ekonom. En total klippa! Sen får vi bita på naglarna till mitten av juni...

Jag har förresten upptäckt några naturlagar. 1. Om det finns två bilar och en cyklist på en väg, kommer bilarna med största sannolikhet att passera varandra vid cyklisten. Alltid  vid cyklisten. Är det två lastbilar är det jäv.. väldigt läskigt, för cyklisten i alla fall.

Naturlag 2: det blåser ALLTID motvind när man cyklar. Eller är det fartvinden man känner?.. Hehe

Så, maten hann bli klar, och är nu uppäten också, och det var gott, och nu ligger jag utsträckt på sägen igen, mätt och nöjd. Att man bör vila lite efter en god middag, det hör till naturlagarna också...

Ha en god söndagskväll!

That`s why the lady is...

trampandes, tänkte jag, nynnade jag. Många andra tankar flödade in i min cykelhjälmsskyddade hjärna i dag, då jag resolut gränslade racern och styrde mot Emmaboda.
Det är rätt skönt att cykla, det är det!
Och, som sagt, en massa tankar -  och låtar! - genomforsar tankebanorna och minnesspåren, när man trampar. "Bicykle race" med The Queen, oh, Eddie Mercury forever! Fast videon är ju rätt...skum.. med en massa nakna damer. Det verkar ju så OBEKVÄMT, att cykla naken.
"Performance", that´s the name of the game, en cykellåt, det med.  "Get dirty" is the new black...

"Who let the dogs out," poppade fram, och väckte minnen från soliga sommardagar, badutflykter, cyklandes, till kratersjön Lappajärvi på det finska Österbotten, där jag tillbringade barndomens somrar. Vintrar också, jag bodde ju där för 17. Hur som helst, rätt nära sjön fanns ett hus där det bodde ett gäng hundar, äsch, dom som bodde där hade hundar skulle jag skriva, och dom hundarna, dom älskade att jaga cyklister! Så det var med skräckblandad förtjusning man trampade förbi huset... och blev jagad, garanterat! Och dom var ALLTID ute och okopplade, dom hundarna, så det var ingen som släppte ut dom och bussade på cyklande stackars barn.

"Free falling" for genom huvudet, men den låten jagade jag raskt bort, ingen idé att utmana ödet...

Annars har dagen inneburit pappersarbete, vernissage: en ny konstutställning på Idébanken. En kille från Växjö, med sköna bilder.

Det här med pappersarbete... Vi är ju ett projekt, och projektadministration är ingenting och leka med, jag lovar. Men när man väl håller på och sammanställer, får man syn på hur MYCKET det har hänt, egentligen. Man blir lite stolt... och väldigt glad! En grej som jag faktiskt tycker är värt att stoltsera med - i all ödmjukhet, förstås.. - är att vi har en körkortscirkel, där vi läser teori tillsammans, och så övningskör vi med våra ungdomar. Det kan du också göra (om du är över 25 år och har haft körkort i fem år), man kan vara handledare åt 15 personer! Ja, det är sant! Och just körkort är en grej som kan vara rätt så omöjligt att skaffa om du inte har en massa pengar, och inte har en bil hemma och ingen att övningsköra med. Och har du körkort så har du faktiskt lättare att få jobb också. Så där kan man faktiskt på riktigt göra skillnad och hjälpa en ung människa lite på vägen!

Att jag sen anser att cykla är så mycket bättre än att puttra runt i en plåtburk, det är en annan sak...

Syfte

Så det blåser! Det blåser som om det var natt och man låg under täcket och vaknade då och då av ljudet och tänkte: björkarna vid huset? Ska de stå kvar eller ska man vara beredd på en brakande björk rätt genom huset?
Fast nu är det dag. Björkar faller inte dagtid, det är min övertygelse.
Vårstorm. Aprilblåst.
Söndag.
Jag har mest suttit, legat och läst.
Fast i morse var jag ute en runda, och faktiskt lunkade lite. Typ en kilometer. Jepp! Jag insåg nämligen att en cykeltur inte skulle bli särskilt kul, eller den halvan i medvind, då, kanske. Fast... medvind, motvind...det verkar blåsa från alla håll samtidigt.

I går såg vi Turisten. Och diskuterade filmen länge och väl efteråt. Mansroll, kvinnoroll, hjälteroll, och hade de arrangerat räddningsaktionen i vita snöstormsdimman, mamman och pappan, i syfte att återupprätta "hjältepappan" inför barnen? Eller? Mycket symbolik, laviner som rasade ute och inombords. En bra film, en film som lämnar avtryck.

I dag har jag varit uppslukad av Caitlin Morans Konsten att skapa en tjej, och den lämnar avtryck, helt klart! Så rolig och bubblande och gud vilka dråpliga repliker! Är så glad att jag har en tredjedel kvar att läsa.

Upptäcker vartefter mer och mer av Vissefjärda, detta lilla tågstopp på karlskronabanan, som tillsynes består av en golfbana, kyrka, Ica, café i ett vackert hus, några till hus, ja, rätt många, en camping med helt godkänd badstrand och faktiskt ett gäng trevliga människor, infödingar och turister. Turister, det är dom som cyklar. Vissefjärdaborna cyklar inte.  Det finns ingenting insmickrande här, ingenting som bjuder in på något sätt, man liksom bara är här, i ett eller annat syfte.

Mitt syfte just nu är att gå och fråga min man om han vill att jag hjälper till med middagen. Ja, det vill jag.

Ruiner

Sitter här i min sköna soffa och väntar på att True detective ska börja. Sista avsnittet.
Visst, finns säkert annat att göra än bara vänta, men det får...vänta.
True detective.. Vilken serie! Den går i riktigt mörka toner.
Det är tydligen så att en filosof, Eugene Thacker, har varit inspirationskälla till serien. I hans "In the dust of this planet", som utkom 2011, finns meningen som Rust Cohle, den till synes, cyniske, desillusionerade detektiven, uttalar i filosofiskt svårmod: "Jag tror att det mänskliga medvetandet är ett tragiskt snedsteg i evolutionen". Hmmm. Vore onekligen lättare att traska runt utan ett jobbigt medvetande ibland. Men Rust Cohle...han gör det inte lätt för sig. Han vägrar att ge upp, han ska lösa fallet.

Summerar dagen. Sätter ett bokslut över den: en bra dag. En arbetsdag. Knutit ihop några trådar och kastat några bollar i luften. Besökt ett ställe där vi - förmodligen - kommer att ha verksamhet under sommaren. Suttit i vår lilla mötesplats, som ungdomarna mer och mer tagit över. Precis som det ska vara! Vi på Idébanken lever ju med idén från Fryshuset: Unga gör, vuxna möjliggör.

I morgon bär det iväg till Malmö. Vi ska bland annat till föreläsningen med Christian Wass: Vi har kraften. Han har skrivit boken "Invalido" där han berättar hur det livet han planerat leva, förändrades dramatiskt efter en dykolycka. Om hans kamp, obändiga livsvilja och -lust, som fick honom att resa sig från ruinerna av drömmar...

Det är tydligen väldigt inne med nihilism, pessimism och cynism, som idériktningar. Som motvikt till glappkäftad pepsodentleende hyperoptimism. Visst, världen behöver väl...balanseras. Men godhet, kärlek och altruism existerar, i oss alla. Väldigt mycket i Rust Cohle, också, oavsett vad han, till synes, verkar vilja ge för intryck. Kanske mer än i många så kallade goda, samhällets stöttepelare.

Nihilism, pessimism och cynism har säkert sin plats i oss alla, dom kan ge klangbotten åt någonting vackert och äkta.
Ruiner kan ge grogrund åt vackra, späda blommor att börja spira..