Imperativ och respekt

En kylig Valborg. Jag i soffan, datorn i knät, en gryta puttrar på spisen i köket, resten av huset i viloläge. Katten Maxi, The King of The Ringroad, sover hopkurad på filten bredvid mig.

Vi tog oss till Centrumtorget i god tid innan 11, nåddes av informationen att tal sång och appeller var inställda pga vädret (= regn i stor mängd), men det fanns ändock en skara unga eldsjälar på plats, och tal hölls och ropen skallade, några på spanska och några handlade om miljön och  framtiden -några av oss i skaran var ju mer gröna än röda, men allt som togs upp i talen kunde vi stå enade bakom: oron för den tilltagande rasismen, insikten om att man kan och bör påverka förhållanden i skolan och arbetslivet. Det finns ju firande på Folkets hus, senare i dag, men vi for hem, och åtminstone jag var nöjd med det som blev.

Framför mig har jag en bok av Åsa Larsson, Solstorm. Har precis läst hennes Svart stig, och den är väl en senare bok i samma serie, men det gör inget att det blir fel tidsordning, är helt tagen av hennes underbara, målande språk. Ok, hon skriver deckare så det är rätt blodigt och grymt också, men här och där finns skimrande pärlor av bilder.. och Norrlandsperspektivet, det gillar jag.

Annars har jag funderat lite på fundamentalism och fanatism, två begrepp som jag försöker hålla ifrån mig. Men gränsen mellan brinnande engagemang och stark tro på någonting, och f & f  kan bli lite svår att se ibland. Motsatsen till dessa, engagemang och tro, är likgiltighet och ljumhet, tänker jag.
När man börjar tycka att det man själv tror på och är engagerad i, är det allra bästa för alla, då har man hamnat i riskzonen för f & f.
Det behövs eldsjälar som brinner, och som genom sin tro och sitt engagemang, kan förbättra välden och inspirera andra. Men det behövs också insikt om att det finns olika sätt, och så länge vi kan bygga gemensamma värdegrunder att stå på är det gott och väl. Enas om begrepp som frihet och demokrati, till exempel.
Kants kategoriska imperativ bör (tänker jag, så gott jag förmår) ses genom respektens försonande förståelse. Kategoriska imperativt: "Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag". Joel Feinberg (1975)  menar att det är respekt (reverentia) Immanuel Kant talar om när han diskuterar den känsla som väcks inom människor när de konfronteras med den moraliska lagen och människor som lever enligt den. 


Sånt kan jag sitta och snöa in mig på... denna den 1. maj.
Utanför fönstret sträcker tulpanerna på sig, stolta, gula och röda, men håller blombladen beskyddande ihop. Det är inte precis snökallt  här i Småland, men nästintill... 4+, bara. Visst minns jag valborg med snödrivor runt elden, så det skulle väl inte vara helt omöjlig scenario.
Nå, värmen kommer, det gör den alltid, förr eller senare.
Grytan puttrar, snart är den klar. Katten Maxi vänder på sig, lägger sig bekvämt tillrätta och suckar lite. Och jag ska läsa ett par sidor Solstorm.

Ha det fint, vem du än är, var du än är.