Not-knowing position

Kom hem på kvällen. En promenad från stationen i Vissefjärda till det som är Hemma. Ljumma vinden fylld av syren och liljekonvalj. Fåglarna berättar godnattsagor för sina små, nästan viskande.
Bakom mig besök i det som var Hemma i tjugo år, där jag än har rötter, söner, vänner och där vinden är friskt havsdoftande, kryddat med varm asfalt och röster och skratt från uteserveringarna, långt in på natten.
Jag går på en vidareutbildning/handledning, i lösningsfokuserad korttidsterapi, och denna gången hade vi långa diskussioner kring tiden... eller rättare sagt att händelser alltid föregås av någonting. Vill man att någonting ska hända, ska man se på det som behöver hända INNAN. Det blir liksom långa kedjor av små händelser, som föregår det som man vill ska hända. Om man vill göra någonting, t ex, börja träna, behövs det många små beslut, innan. Man ska ta reda på vad det är man vill träna. Var kan man göra det? Vad behöver man veta, t ex öppettider, vad det kostar, behöver man köpa nya träningskläder/-skor? Man behöver pejla sin motivation: är det värt att slå till med ett halvårskort... osv osv, ja, ni vet. Men allting har sin början någonstans. Hur kommer man fram till den stunden, att man lyfter ändan ur vagnen s a s. I alla våra beslut finns så mycket INNEHÅLL, där finns våra värderingar, som t ex hur vi ser på livet och oss själva, vad vill vi göra av det livet som vi fått.
I lösningsfokus har terapeuten en "not knowing position", dvs tömmer sin hjärna på alla förutfattade meningar, och lyssnar aktivt, och ställer frågor utifrån det man får veta av personen. Mycket svår konst!!! Men det nyttigaste jag lärt mig på väldigt länge. Eller försökt lära mig... tar nog resten av livet att öva sig i det.
Sånt här tycker jag är så roligt. Såna diskussioner. Såna resor. Byta perspektiv. Byta miljö.

Väldigt mycket av det jag tänkt, diskuterat och skrivit om senaste tiden, har handlat om Vita huset i Emmaboda. Jag skriver inte om det här och nu. Men jag fick en tankeställare, när en bekant höll blicken nere, på ICA. Vi brukar alltid hälsa och småprata lite. Jag såg på hela hennes väsen att hon hade sett mig, men ville inte hälsa. Det är väldigt effektivt. Fick mig att börja fundera.
Är jag kanske för gåpåig? Jag blir så ivrig, det blir man när man brinner för en sak. Jag kan ju inte ändra på mig, men kanske lägga band på ivern lite. Inta en lite mer laid-back -position. Kan jag det? Vill jag det?

Har också upptäckt att människor ibland hör/läser någonting helt annat än vad jag menar.
Vad ska man göra? Lära sig formulera sig så tydligt, att det verkligen framgår, utan tvivel, vad man menar. Är det ens möjligt?

Ibland skulle jag bara vilja ströva planlöst på en blomsteräng, lyssna på småfåglars godnattsagor och verkligen äga en "not-knowing position" fullt ut.

Men...Vem skulle jag vara då?