Inte så långt i framtiden

Pingsten firad, födelsedagskalas gånger två, och även annars har det varit buller och bång, på ett härligt storfamiljsmyllervis. Hänryckt har jag blivit, mest för att allt är så vackert just nu, och allra mest för att det svävar syrendoft överallt. Ljuvligt! Gånger 100!
Förra året missade jag nästan syrenblomningen, minns hur jag drog omkring som en jakthund efter sena blomklasar. Då var jag på långresa till långtbort. Nu är jag hemma. Förutom att jag åker en sväng till hufvudstaden, men det räknas nästan inte längre. Eller joooo, det räknas. Men det är typ bara fram och tillbaka och ...hemskt! ... jag känner mig så trött så trött. Är det någon sorts ålderstecken...? Att inte skutta glatt vid tanken på sthlmsresa? Eller är det dags för semester, kanske...? Jo, ja tror det.

Ja, semester, den närmar sig. Det innebär bl a takomläggning.
Nä, nu tänker jag på lite andra saker!

I söndagens DN fanns en artikel som jag verkligen rekommenderar att läsa. "Den förflutna tidens närvaro" Det är Roger Cohen, brittisk-amerikansk författare som skrivit den, i New York Times, ursprungligen. Han i sin tur citerar Faulkner: "Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet."
Vet inte hur du ser på saker, men jag ser människan som en babushka-docka, med alla sina åldrar, lager på lager, i sig. Och vi kanske finns just nu någonstans i ett mittenlager... Vi ser inte hela bilden, för den är inte färdig än. Vi håller på att forma vårt framtida jag, medan vi lever på. Dagen i dag är framtidens minnen. Typ. Rätt härligt att tänka på.

I artikeln nämndes också - rätt så i förbifarten- det muslimska paradiset, som ett mål och en dröm för heliga krigare. Undrar hur de muslimska kvinnornas paradis ser ut? För paradiset beskrivs som fyllt av vackra kvinnor med stora mörka ögon och ljus hy, som är till för att ha sex med, för männen, då. Kommer jordiska kvinnor förvandlas till unga skönheter, eller finns det ett speciellt kvinnoparadis?
Nåja, så långt i framtiden behöver man kanske inte spekulera, dessutom är jag ju inte muslim, förresten. Och ingen vet  ju något om ens i morgon. Den som dör får se. Huh, lät lite hemskt, men så är det ju.

Anyways, nu ska jag återvända till Åsa Larssons Kirunatrakter och fina hundskildringar, i bokform.
Och, faktisk, den här gången tror jag att jag vet hur historien slutar.

Bilden: utslagna tulpaner är vackra.