Känns som om jag befunnit mig i en centrifug en tid. Lyckades kravla mig ut en stund, och sitter här och flämtar. Visst, jag gillar ju när det snurrar på i bra fart, det är inte det, men liten andhämtningspaus...här...och nu...
Ser hur sommaren slungas runt runt: Tak och tapeter och hantverkare och skrämda katter och Romresa! Thank you Lord! och Bodabutiken och turistgrupper och espresson ångar och glasskopan gräver. Från Boda till Emmaboda, vi vinkar hejdå till idébankenungdomar som börjar plugga, Lycka till! och ska vi ha källarlokalen eller inte? Rollspelarna återvänder. Go wild växer vilt och förgrenas: Garden of Sweden gror. Tjänstledigheten tar slut, och jag tar på mig gröna skjortan och frimärkskragen och Kolboda har blivit ett permanent asylboende. En hjärtskärande bild säger mer än tusen ord och väcker en hel värld och plötsligt är det många som vill hjälpa på något sätt, frivilliga strömmar till.
Och mitt i allt detta packar min älsklingsdotter sina reskoffertar och meddelar resolut att hon ska till Dubai. Trots massivt motstånd och skrämselpropaganda, gör hon precis just det. Där är hon nu. Och verkar ha det alldeles finfint! Jag står här, förundrad: hur gick det här till?? En sån bestämd och viljestark tjej, när blev hon sån? Inser att hon nog alltid varit det. Och fått vara. Här har vi konsekvenserna. Och vad som är bra och vad som är bättre, det får man se, filosoferar jag vidare. Orolig är jag, men också stolt! Våga ska man, det är bra. Men nu är hon långt borta, igen...
Solen skiner, luften är sval, hösten kommer - den är ju faktiskt här. Flyttfåglarna grupperar sig och löven faller. Katten Maxi hoppar upp på altansoffan, tittar på mig och spinner lite. Kanske funderar han på livets stora mysterier, kanske vill han bara påminna mig om att det minsann finns en skvätt mjölk i kylen, mmmmjau, och satte inte du på kaffebryggaren nyss? Jo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar