Goodbye and welcome!

Good-Goodbye 2016!
Ett år med avslut och omstart, liv och död, sorg och glädje. Minnen virvlar runt, en del stoppar jag undan i en ask, annat stör jag ut för vindarna att blåsa bort, en del skimrar som diamanter i skyn!

Jag har rensat och sorterat, kastat bort, dammat av och upptäckt på nytt. Jag har gått många, många steg, jag har rest och befunnit mig i olika verkligheter, mött nya människor, fått nya vänner, förlorat några som tagit åt ett annat håll i vägkorsningar.

Här sitter jag nu, det är varmt och gott och jag trivs med min ensamhet. Ljusen brinner och katterna sträcker sig långa i soffan, omkring mig svävar små drömmar och stora drömmar, önskningar för det nya året.

Snart  kommer Bosse hem, vi byter om och cyklar till vänner som väntar. Vakar in det nya året.

Welcome 2017!

Önskar er alla ett gott år med mycket nytt, nya mål, nya vägar, nya vänner, gamla vänner som förblir vänner, kärlek, fred och frid. Peace and love! Kärlek och fred.
Rauhaa ja rakkautta.

SUOMEKSI

Jää hyvästi 2016!

Olit vuosi, joka toit mukanasi loppuja ja aloituksia, elämää ja kuolemaa, surua ja iloa. Muistot pyörähtelevät mielessäni, osan laitan laatikkoon piiloon, jotkut sirottelen tuulen vietäviksi, osa jää kimaltelemaan timantteina taivaalla.

Olen tyhjentänyt, järjestellyt, heittänyt pois, pölyttänyt ja löytänyt uutta. Olen kulkenut monta, monta askelta. Matkustanut eri todellisuuksissa, tavannut uusia ihmisiä, saanut uusia ystäviä ja menettänyt vanhoja, jotka lähtivät eri suuntaan tienhaarassa.
Istun tässä nyt, on lämmintä och mukavaa ja viihdyn yksinäisyydessäni. Kynttilät palavat ja kissat venyttelevät sohvalla, molemminpuolin minua. Ympärilläni leijailee pieniä unelmia ja suuria, toivomuksia uudelle vuodelle.

Pian tulee Bosse kotiin, vaihdamme vaatteet ja pyöräilemme ystävien luo, jotka odottavat meitä. Valvomme Uuden vuoden tulla.

Welcome 2017!

Toivon teille kaikille hyvää vuotta, paljon uutta, uusia päämääriä, uusia teitä, uusia ystäviä, vanhoja ystäviä jotka pysyvät ystävinä, rakkautta, rauhaa ja mielenrauhaa. Peace and Love! Rauhaa ja rakkautta.

Drive-in sunday

En veckas ledighet bakom mig, en endaste kväll kvar, och sedan är det dags att dra på arbetsskjortan och plocka fram pendelkortet, som har en väntande period fixad och klar för aktivering.

Veckan har inneburit stillhet och vila  varvat med lite julförberedelser. I mycket fin balans, måste jag säga. Vi har firat födelsedag och bröllopsdag, dessa kan kombineras till ett paket eftersom det är två dagar efter varandra. I år firades paketet i Växjö, vi tog in på ett hotell, åt gott på Kafé de Luxe (jag är medlem och blir därmed bjuden på valfri varmrätt på min födelsedag= mycket sympatiskt!) Musikunderhållning med en sydafrikansk singer and songwriter, mycket fint och med några exotiska klickljud á la Miriam Makeba! Dagen efter Middagsbön i Växjö Domkyrka, sedan lite rundvandringar i olika shoppingtempel plus en god lunch och sedan hemfärd.

Väl hemma kom och gick dagarna i faktiskt väldigt behaglig hastighet på livet. Flexibla väckningstider, lite hemmafix och  Netflix om kvällarna. Vi har börjat se en serie rätt korta filmer, Black Mirror heter serien, som alltså är fristående filmer med tema Framtidsvisioner när tekniken tagit över och det är skrämmande visioner, och faktiskt känns det att vissa av filmerna visar skuggbilder av en framtid som egentligen redan är här. Eller kan anas. Att det kan bli så. Att det kan bli värre, på det där sättet.

Den här drive-in söndagen körde vi till Emmaboda, och deltog i Festmässan i E-boda kyrka: Annette Geyer som varit kyrkoherde elva och ett halvt år slutar, likaså Linnea Peterson, som varit kyrkomusiker i pastoratet. Annette går i pension, och Linnéa kommer till Växjö, så vi blir faktiskt arbetskamrater, och kommer att ses, minst en gång i veckan. Annette bor ju i Vissefjärda så henne kommer jag att träffa lite här och där; kyrkan, ICA Matboden och så.

Varför kallar jag den här söndagen Drive-in Sunday/Söndag? Ehh...det har med Bowie att göra... Han har ju skrivit Drive-in Saturday (låt), och jag bara gillar titeln så starkt! Och det är ju söndag.
Men drive-in -dag, jag tänker mig (helt min egen tolkning) att det är en dag då man liksom bara glider förbi, man deltar inte utan mest iakkttar...  Äsch, det stämmer inte alls, faktiskt, jag har varit högst närvarande i allt, det fina firandet och vemodiga avskeden med tal och blommor och presenter. Fast det vet ju ALLA (kyrkliga i alla fall) att präster inte går i pension, det finns många händer från alla håll och kanter som rycker och drar i dom, de är högst eftertraktade i en mängd sammanhang och behöver emigrera till en fjälltopp utan någon som helst kontaktmöjligheter om de ska få vara pensionärer ifred.

Njaa, lite drive-in har det varit på ett sätt, den här veckan...jag har tillbringat många timmar i Stars Hollow och eftersom det är en fiktiv stad så har jag bara glidit runt där, i mina tankar, då.  Jag har iakttagit och deltagit (genom att bli berörd, glad, arg, ledsen och jaja, det är en tv-serie! men ändå) och kopplat upp mig mot en annan verklighet. Fiktivt, ja, men verkligt ändå på ett och annat sätt. Och inte lika skrämmande som Black Mirror.

I den stora sorgens famn

Adventsstjärnorna tindrar i novembermörkret.
Jag håller på att vakna till liv igen, lite försiktigt.
Det kommer alltid att vara en tomhet inom mig, det får jag försöka leva med.
Minnen, bilderna, tankarna gör ont, det hugger till när jag tänker på min storasyster som nu är borta, bortom den här världens tid och rum. Att hon är borta, för alltid. Allt det som kunnat bli, och som inte blev och kommer aldrig att bli. Allt det som nu är ett aldrig mer.

Så tacksam över alla varma famnar och trygga axlar jag fått gömma mig i och vila emot. Alla medkännande blickar. All värme i den vackra begravningen och minnesstunden, släkt, vänner och grannar som fanns där och bar mig och min syster genom den svåraste tiden.
För alltid tacksam över omsorgen och gemenskapen.

Jag har blivit påmind om det som är viktigt på riktigt.

Ta vara på tiden, stanna upp. Vi vet aldrig vilket möte kommer att vara det sista, vilka ord som är de sista.

Jag fick ett bra samtal med min syster några dagar innan hon dog. Vi mindes gamla tider när mina barn var små, skogsutflykterna, födelsedagskalasen, jularna, vi skrattade och mindes. Jag är så tacksam över det samtalet! Det fick bli ett vackert sista minne.

När tankarna gör för ont sveper jag en osynlig mantel om mig, en sorgmantel, stänger omvärlden ute. Minns. Låter mig vara i det svarta. Det är ingen fara, säger jag till mig själv. Det gör ont, men det är ingen fara. Det får göra ont. Jag har förlorat min syster. Det får göra ont.
Med tiden kommer det att göra mindre ont, jag vet det.

Jag åker till jobbet, tar mig an arbetsuppgifterna, åker hem. Vardagens alla göromål. Det finns en tröst i det vanliga, i det schemalagda, i det som är som det brukar.

Hemma omger jag mig med värme, spelar tröstemusik, låter tankarna komma och gå.

Vi har gjort adventsfint hemma, tänt stjärnor och lyktor, druckit julkaffe, ätit pepparkakor, funderat på julklappar. Som vi brukar den här tiden på året.

Det finns en tröst i det som är som vanligt.
Det kommer att komma en jul. Det kommer att komma en vår. Det kommer att bli ljust igen.

I saknadens tecken

Vackra gudstjänster i Skogslyckans kyrka. Kyrkogården belyst av fladdrande eldslågor, mörk himmel över oss, snöblandat regn. Vi sjunger Härlig är jorden. Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång. Vi, insatta i tiden, här och nu, här och nu står vi utanför kyrkan och sjunger, och snöblandat regn faller och mörker omger oss. "Det är bara en fråga om tid", sa Ola-präst, "när vi som nu saknar är dom som saknas" (han formulerade det mycket mer elegant). Det finns ingenting dystert i det; det ger perspektiv. Livsrymden vi finns och är till, nu. Tidevarv som varit, de som vi saknar och tänker på särskilt mycket den här tiden på året, Allhelgona. Inne i kyrkan värme och gemenskap inför Kristusgestaltens allvisa, eviga blick.

Där stod vi, med våra små flämtande ljus och tänkte på dom, någonstans bortom tid och rum. Lyckliga minnen, svåra minnen, längtan och saknad.

Kom hem vi 21-tiden. Katterna sprang högljutt skrikande till mig, hungriga som tigrar! De är inte alls nöjda med mig, de kastar sneda gula blickar på mig, även om jag låter dom sova i gästsängen och soffan. Mjau, du är ALDRIG hemma, och vad har du gjort med husse 1 och husse 2? Vi vill ha dom tillbaka! De svänger med svansarna, slukar den extragoda maten och lägger sig i soffan och gästsängen.

Jag eldar i den öppna spisen. Värmen sprider sig, skuggorna dansar. Det är lugnt, det är tyst.

Bosse ringde. De har det bra i Taizé. "Du påminner väl Stefan om vinterdäcken?" Ja, det gör jag.
Den kära rösten i telefonen mot mitt öra. Han finns! Fast han är så långt borta!

Det är tyst i huset. Tv:n är avstängd; den funkar inte heller som den ska, det är nåt med fiberkontakten som inte funkar. Av någon anledning är Youtube det enda som jag får fram på skärmen. Så jag har sett Coldplay-konserter om kvällarna.

"Lights will guide you home" sjunger Chris sidenochsammet-röst Martin, Coldplay.
"Lights will guide you home".

Ibland, när jag vet att det blir extrasent tar jag bilen, annars åker jag tåg mellan Vissefjärda och Växjö. Härom sena kvällen körde jag hem från Skogslyckan, The Forrest of Happiness på googleengelska!
Skogen på båda sidorna var svart, oj vad svart det var! Jag blev varse om att någonting var fel med min bil, eftersom de mötande blinkade med sina ljus. Ja, bilen var enögd. Svängde in på macken i Lessebo, köpte en lampa och bytte med köldstela fingrar. Det blev mycket bättre. Tur att det inte var halt, för vinterdäcken är inte på än.

Släcker alla levande ljusen, glöden i spisen får svalna, gnistskyddet är på, det är ingen fara.
Jag puttar undan Misha från gästsängen, jag sover här i natt. Hon svänger med svansen, men hoppar sedan upp och lägger sig vid mina fötter. Spinner lite.

Önskar dig kärleksfull och ljus Allhelgonatid

Tårdränkta ögon

Jag har nu senaste dagarna skjutsat folk åt olika håll. I går var det älsklingsdottern som skulle tillbaka till Stockholm, men bara för att mellanlanda. Hon har högtflygande planer som dessvärre innebär att hon ska långt bort och länge dessutom... Det är väldigt spännande! Platsen hon ska till är faktiskt känd som bland de säkraste och tryggaste i världen. På grund av att lagarna är stränga, och styret hårt - inte på grund av peace, love and understanding.
Det är dock där hon kan uppfylla sin dröm, och då ska man göra det, go for it, girl! som amerikanarna säger. Men...långt borta, och länge!

De andra, boende i hushållet, skjutsade jag till Emmaboda station med vidare färd till Taize. Taize ligger i Frankrike, och är en kommunitet som startades som ett fredsprojekt - tiden var efter andra världskriget då man chockad insåg att man definitivt svikit alla kristna värden som fred, försoning och kärlek till sin nästa, i och med 1900-talets två världskrig. Broder Roger som startade kommuniteten menade att kristna måste förenas och deras kloster besöks idag årligen av tusentals ungdomar från hela världen som delar det enkla klosterlivet och förenas i sång, bön och bibelstudier. Ja, där är det verkligen peace, love and understanding i fokus.

Kristenheten har alltid varit splittrad, och i och med reformationen blev det ju en stor spricka mellan protestanter, med Luther som grundare och ledargestalt och stort hyllad nästa år i och med reformationen 500 år, och den romersk-katolska kyrkan.
- "Spela nu in gudstjänsten på måndag, den från Lunds Domkyrka klockan 14.30! Ja, den med påven Franciskus." Sa Bosse innan vi klev in i bilen, den Blå pärlan, som skulle ta oss till Emmaboda, där två av oss skulle kliva på tåget, tillsammans med ett gäng ungdomar från Emmaboda, mot Hässleholm, där de ska kliva på en buss med skylten Taizé på.

Hoppas gudstjänsten går att ta in via SVT-play i efterhand, för jag har ingen aning om hur man gör...
Så här står det: "14:30 En ekumenisk tv-sänd gudstjänst inleds i Lunds domkyrka. Formen är specialskriven för detta unika tillfälle där påven Franciskus, ärkebiskop Antje Jackelén, Lutherska världsförbundets generalsekreterare Martin Junge och Sveriges katolska biskop Anders Arborelius deltar på lika villkor". 

Det är gott! MEN vi behöver fredsprojekt som innefattar hela jordklotet! Som bygger på fred, jämlikhet och rättvisa! Peace, love and understanding, globalt. Det kan inte vara så att någon sorts "terrorbalans" och rädsla för hårda straff ska vara det som uppehåller fred, det är helt motsägelsefullt!

Katten Maxi ser ledsen ut, det rinner faktiskt tårar från hans ena öga. Det kan i och för sig bero på att han har varit i slagsmål och blivit klöst. Han skulle behöva öva sig i ickevåldskommunikation, men det kan vara svårt att lära gamla katter att sitta och resonera om revirgränser och vem som är kungen av Ringvägen. Eller så är det drottning Misha som regerar, egentligen; hon är en kompetent jägarinna, en svart minipanter! Just i detta nu sträcker hon sig lång i solvärmen och spinner belåtet, obekymrad om världens larm och maktambitioner.

Ja, som sagt, solen skiner idag, och dagen ligger helt planlös framför mig.
Någonting kul ska jag hitta på, som t ex att gå ut och vandra Ringvägen runt -  denna katternas gata! - och kanske lite längre bort också. Som till Ica, förslagsvis. Jomen visst, det är ju en konsert med Odd och Diana i eftermiddag! Dit styr jag nog Blå pärlan. Eller så tar jag tåget. Ja, det gör jag.

Ha en fin lördag, söndag och måndag: missa inte tv-gudstjänsten! Om inte du är på plats i Lund, förstås! Eller spela in den, ni som kan.
Och på söndagarna brukar det ju firas mässor och gudstjänster i närområden, om man känner för det, IRL!



--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Faktaruta om Taizé:
Kommuniteten i Taizé är ett kristet ekumeniskt brödraskap i Taizé, en by i Burgund i centrala Frankrike. Kommuniteten grundades år 1949 av Roger Schutz (1915-2005), sedermera Frère Roger (broder Roger). De tar även emot ett stort antal besökare varje år. Broder Rogers uttalade avsikt med att grunda en kommunitet var att inom protestantismen återknyta till det allmänna kristna arvet av liv i gemenskap, vigt till tjänande av nästan och lovsång till Gud. Situationen i Europa vid tiden för grundandet av brödraskapet i Taizé var mycket annorlunda än idag vad ekumeniken beträffar. Det fanns ytterst få kontakter mellan den romersk katolska och de protestantiska kyrkorna och även mellan de olika protestantiska kyrkorna. Broder Roger var övertygad om att ett av skälen till 1900-talets fruktansvärda krig och mänskliga katastrofer var de kristnas splittring. Han ville skapa ett ”tecken” – han kallade det för ”en gemenskapens liknelse” – som kunde förena kristna över samfundsgränserna, utan att någon för den skull skulle behöva förneka sitt ursprung. Källa: Wikipedia

Ljusmässa i Taizé    
https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/4/4c/Taize_%28008%29.jpg

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Do and don´t look back

En underbar och ljuvlig, helt vanlig lördag! Löven yr runt i trädgården, sidensvansarna kvittrar och äpplen dunsar ner i det långa blöta gräset. Gräset är långt för att vi inte klippt det och eftersom det är blött så kan vi inte klippa det i dag heller. Manjana, eller nej, på måndag. Om någon av oss är hemma. Jo, Bosse är, då kommer nämligen dom som ska dra höghastighetskablar av fibertyp, genom huset och koppla upp oss ännu snabbare och starkare med omvärlden out there in space och jorden runt.
Det blir bra.
En vanlig lördag innefattar städ och plock fast vi började dagen med en ovanlig förstafrukost: kaffe, salta jordnötter och banan. Testa! Det är jättegott! Sött, salt, mjukt och krispigt och starkt KAFFE.

Förra veckan var jag i Västerås, Sverigefinska inspirationsdagar, inom Svenska kyrkan. Härligt och trevligt att träffa andra finländare i förskingringen. Det är många av oss som har samma story: man skulle bara sommarjobba, eller stanna ett tag; trettio år senare är man kvar. Sveriges dragningskraft är stor! Detta vackra, underbara, komplicerade land!

Västerås, Västra Aros eller Westeros som de i Game of Thrones säger... Man har haft den goda smaken och ett kulturellt intresse av att bevara de vackra trähusen, vid ån. Och så många fina broar! Domkyrkan var totalt imponerande, varm och inbjudande trots pampigheten. Och så Stadsbiblioteket och Botaniska trädgården alldeles intill. Bildning, kultur, växande, tro, kärlek och hoppsan, nu gick det överstyr med lovorden!
Men jo, lite till... En av oss, Manne M, hade gjort och filmat en intervju med biskop Mikael. Om sverigefinländare och Finland och han, biskopen, talade om finska hjältar, krigsveteraner som en gång stridit på Karelska näset. Han talade med allvar och känsla, och där, just där, vann han våra blåvita hjärtan och fick dom att bulta stolt!
Förutom allt detta fick jag många tankar, idéer och användbara arbetsverktyg, så det var givande dagar på alla sätt.

Nu har det hunnit bli söndag, och nej, jag har inte suttit uppe hela natten utan har sovit sött och drömt om Khaleesis små drakar, och snacka om dagsrester! I går när  jag drog ut böcker i bokhyllan i gästrummet, bokhyllan som måste flyttas för att det ska dras kablar genom hela huset, och där, hostande i ett stort dammoln, bestämde jag mig att i dag är dagen då jag äntligen kastar mina gamla dagböcker. Ja, det gör jag. Ja, det måste göras, det är ingenting att spara på, ingen i min omgivning har någon som helst glädje av dom. Inte ens jag. De är skrivna på finska, och visserligen har jag inte glömt språket, men det som har varit har varit och här bankar mitt blåvita hjärta inte ett dugg nostalgiskt, vissa saker ska bara rivas och begravas. Jag behöver inte glömma något, allt det där som står i dagböckerna har ju format mig, men man behöver inte bevara allt rent fysisk, jag har ju det inom mig, så länge jag minns något. Det räcker. Ju mindre saker prylar och ting man har, desto bättre. Och: man behöver inte se tillbaka, tiderna har ju förändrats...

Det där refererar ju till Bob Dylan, nobelpristagaren!

Vad säger man?

Jo: Äntligen!
Som man brukar säga. Jag citerar ur dokumentärfilmen Don´t look back:
"Times they have a´changed... när en poet fyller arenor"  (Royal Albert Hall, 1966). Som journalisten i filmen dikterade till sin redaktion, stående i en telefonkiosk med en cigarrett i mungipan i svartvit bild.
Eller får Nobels litteraturpris, 2016.
En rockpoet.

En annan stor poet fick ju litteraturpriset 2011, Tomas Tranströmer. Och, bodde inte han i många år i Västerås! Jo, 1965–2000. På Infanterigatan 144 (google vet!).

Ha en fin dag, var helst du är, en fin söndag, skapa nya minnen, skriv eller läs poesi, för poesi får jorden att snurra på ett lite varmare, mänskligare sätt, och våra hjärtan att bulta i alla möjliga stolta färger, poesin är vårt gemensamma språk, vårt gemensamma hemland!

Men först lite havregrynsgröt.

Nobel- och andra tider

Av olika praktiska anledningar har jag kört bil rätt mycket på sistone. När jag kör bil lyssnar jag på radio. Så jag är väldigt uppdaterad just nu.
Det är ju den tiden på året då nobelpristagare i olika ämnesområden tillkännages. Hittills har jag hört om fysik- och kemipriserna, och det är tre herrar var som delar på dessa två. Kemipristagarna, Jean-Pierre Sauvage, Sir J. Fraser Stoddart och Bernard L. Feringa  har fått priset för "design och syntes av molekylära maskiner"
Fysikpristagarna får priset för sina teoretiska upptäckter kring topologiska fasövergångar och materiefaser. Thouless, Haldane och Kosterlitz har studerat supraledare, supravätskor och tunna magnetiska filmer och har ”med avancerade matematiska metoder gett förklaringar till flera märkliga fenomen hos ovanliga materiefaser” och ”öppnat portar till en okänd värld av materia som försätts i märkliga tillstånd”, skriver KVA i sin motivering. Jag förstår inte särskilt mycket om detta, men tycker att förklaringen är oerhört poetisk!
Jag hörde en intervju med Kosterlitz, han satt i ett parkeringsgarage i Helsingfors och var märkbart glad och berörd.


Vem som får årets litteraturpris får vi veta den 13.10. Poeten Adonis, eller  Ali Ahmad Said Asbar, eller علي أحمد سعيد إسب är en av de nominerade, och ligger nog bra till. Så här berättar han om sig själv: – Jag ser det som om jag har fötts tre gånger. Den första naturliga i min fattiga by Qassabin i Syrien 1930, den andra i Beirut där jag föddes kulturellt och den tredje i Frankrike där jag blev född till världen. Därför har jag tre hemländer, men poetiskt bara ett och det är det arabiska språket. 
Hans hemland är språket, så underbart! höll jag på att skriva, men med tanke på hur situationen ser ut hejdar jag mig. Av hans första hemland återstår inte mycket. Det har varit oroligt länge, och nu pågår ju ett krig som ödelägger allt. Så här skrev Adonis redan på 1990-talet:

Aleppo bor i kriget!
Alla vägar som leder till staden
är öppna sår.

Stackars människorna i Aleppo! Hundratusentals människor saknar allt i staden. Utanför väntar hjälpkonvojer med förnödenheter, det enda som behövs är garantier att de inte blir bombade om de går in i staden - som ju hände sist, i början av oktober, då minst 12 hjälparbetare dog.
Ge dom garantierna, nu!

Jag har sett på tv också, OBS inte i bilen! och inte mycket. Men jag såg den senaste och sista Wallander. Väldigt intressant! Då tänker jag inte på själva händelseförloppet utan det faktum att man har låtit Wallander drabbas av Alzheimers. Det har tydligen pågått i flera avsnitt, och sjukdomen har liksom smugit fram och tagit honom i besittning. Dvs sakta men säkert börjat radera hans minnen med start i nuet. Det är väl så det funkar? Närminnet försvinner först, sedan raderas minnen sakta men säkert bakåt i tiden. Tänk, han som är polis och beroende av att minnas och pussla ihop ledtrådar - och sen försvinner ledtrådarna, ansikten och namnen är borta och han famlar i ett okänt mörker! Symboliskt, han blir inte blind.

Nobelpriset i fysik handlade om upptäckter kring fasövergångar.
Eftersom jag är mer poetiskt lagd än kunnig i fysik, tänker jag mig fasövergångar som utveckling i människans liv. Eller avveckling. Man går från en fas till en annan, man lär sig nytt; byter hemland, tillägnar sig ett nytt språk, går från ett utvecklingsstadium till ett annat.  Eller glider in i en fas som ingen vill och ingen väljer, en fas som innebär att man sakta lämnar allt välkänt och träder in i ett främmande territorium, ett glömskans rike där allt är okänt, hela tiden, även ens egen identitet.

Måtte dessa kemipristagare skapa pyttesmå minimikromaskiner som kan skickas in i hjärnan på folk som Wallander och laga och reparera minnesstråk och -spår! Jag kan nästan se det, små hjälpkonvojer som täpper till och lagar och rustar upp i nervbanor och synapser.
Och så i den världen som finns både inom oss och utanför oss; som bilder på näthinnan och som en fruktansvärd verklighet att leva i för många: Aleppo och vägarna till Aleppo. Mat och vatten och sjukvårdsartiklar. Böcker. Det bör väl en hjälpkonvoj ha med sig? Leksaker och böcker. Mat och poesi! Om "fred på jorden" känns som en väldigt stor sak att be om, kan man i alla fall be om att hjälpen kommer fram, att människorna får det de behöver, åtminstone för stunden. Mat och vatten och drömmar om en bättre framtid. (Fast vi slutar inte att be om fred på jorden heller!)

Citat av Adonis får avsluta det här inlägget, skrivet mitt i natten, i en nära förestående fasövergång från vakenhet till sömn...


”Poesin är den högsta formen av mänskligt skapande, den högsta formen av mänsklighet över huvud taget. Människor utan poesi är människor utan identitet”

Mitt 1500-tal

Jahapp. Nu var det dags. Och därför blir det ett blogginlägg mitt i veckan! Det hinner jag ju annars inte med. Fast idag hinner jag, jag har inte bråttom någonstans. Ja, jag har inte ens lämnat sängen. Förkylningen slog till hastigt igår, plötsligt hesnade halsen, näsan började droppa och yr och febrig kröp jag under täcket och där är jag kvar.
Inte kul. Alls.

Dessa rader lyckades jag prestera under den första hemmadagen. Sedan gick jag ner ner ner till ett vegetativt stadium med feberyrsel och hackhosta under flufftäcket. Nu är jag på andra sidan och börjar se ljuset. Halva huvudet värker dock, och.... och det räcker nu med ditt ojande! fräser Min Vän af Ordnung.

Ja, jag ser solen! Och aldrig är livet så gott som efter en rejäl förkylning. Det är väl därför de behövs, förkylningarna. Rensar ut baciller och påminner om att man har det så himla bra när man är frisk! Nu när förkylningsspöket tagit fönstervägen ut och in dansar höstsolstrålar och krispig luft med äppeldoft!

Jag läste förresten någonting jättespännande nyss! Nämligen tanken om att ljud t ex kan förvaras i is.
Det var Francois Rabelais som skrev om detta i en roman, ”Den märkvärdiga resan till Bacbuc” (1552).  Rabelais beskrev ett krig uppe vid Ishavet: isen höll just på att lägga sig, och ljuden av kanonskott och trumpeter frös fast i isen. På våren, när isen smälte, befriades ljuden och striden hördes på nytt.  Det skrev han alltså 1550-talet, innan man visste någonting om mikrofoner och bandspelare eller sånt! Tänk dig, ljudslingor som frigörs från smältande isar... Häftigt!

Att sanden sjunger, det visste jag. När skymningen faller över öknen, stiger det upp toner från sanden, den sjunger. Kanske är det uråldriga skymningssagor som sanden berättar.

Nu har jag nördat in mig lite  i Rabelais, Luther och Agricola. Rabelais var en munk, präst, läkare och författare. Samtida med Luther: Rabelais 1494-1553. Luther: 1484-1546.  Nästa år firar vi ju Luther med pompa och ståt:  500 år har gått sedan Martin Luther spikade upp sina 95 teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg. Alltså firar vi reformationen 500 år och oj vad mycket vi kommer att få höra om honom!
Vid närmare googlande ser jag att även den finländske Agricola var samtida med dessa herrar: född 1510 död 1557. Det finska skriftspråkets fader! Han studerade teologi och språk i Wittenberg för både Martin Luther och Philipp Melanchthon under perioden 1536–39. Han översatte  Nya testamentet till finska och konstaterade att "Han som ser i hjärtan neder, nog förstår han ock vad finnen beder" (övers. Z Topelius) Och det var ju precis reformationens grundidé: var och en ska läsa i Bibeln själv, och då på sitt modersmål. Läsa själv och tänka själv!

Ja, det hände saker på 1500-talet!

Café Paradiso, på bakgården.

Annat som händer är min kära dotters nya planer... Nu är hon IGEN på väg till landet långt borta (rumsligt, men också tidsmässigt; hur modernt det än är, på ytan, så är det rätt så medeltida därborta). Jag har dock lärt mig: jag säger bara: "Underbart! Lycka till!"

Kanske skulle man våga sig ut och tassa lite på terrassen? Café Paradiso har inte stängt för säsongen, det går bra att ta sig en kopp hett och svart, inlindad i en filt.

Jag ska nog plocka ett äpple, ett med röda kinder, och så trycker jag mitt öra mot det, och kanske, kanske kan jag höra lite vårmelodier stiga från äppelkärnorna...

Transformers

Pustar ut lite, fredagkväll. En, för årstiden, normal temperatur i dag, efter sen sommarvärme, ja, jag skrev faktiskt sen sommarvärme, jag menade sensommarvärme, men denna gången är särskrivningen inte helt fel, vid närmare eftertanke.
Varmt har det ju varit, varmare i september än i juli!

I går hade vi en mycket trevlig personalfest med mordgåta som byggdes upp och löstes, ledtråd för ledtråd av entusiastiska medarbetare aka begåvade amatörskådespelare! Vad GOTT det var att få skratta och skoja lite tillsammans! Särskilt nu.

Nu är jag hemma och tackar alla goda krafter i tillvaron, från hela mitt hjärta! Skulle inte dessa finnas skulle man knappt orka vistas i den här världen. Såg en inbjudan till "3 mil i Universum, en gala för världens barn", som några varmhjärtade entusiaster här i Emmaboda ordnar 27/9, i Åfors Folkets hus och i Bromboda bygdegård - tre mil mellan platserna, därav namnet. Tre mil i Universum. Och så mycket MER! En hoppets bro till framtiden!
Människor som bryr sig om de allra minsta i den här världen, vårt gemensamma Universum.
Här sitter jag, tårögd, och in stormar Bosse och pålyser kvällens film, som är TRANSFORMERS: månlandning, Nasa och intrigerande robotar och sånt! Snacka om att kastas från ett universum till ett annat, en kullerbytta i tid och sinnesstämning, och javisst, jag kommer!

In i dimman

Hösten smyger runt knutarna, stryker tjocka dimsjok över landskapet om nätterna så man får försöka hitta sin väg med hjälp av minnesbilder, i morgonbrådskan. Men dagarna är sommarvarma! Allehanda kryp söker sig inomhus. Förutom källarspindlarna hittade vi häromdagen en förtorkad ödla på dörrmattan. Vad den nu där skulle göra. Bosse föste den ömsint i transportburken och förpassade in i fuktiga buskagen, där den förhoppningsvis återhämtade sig.  Katterna funderar också på att flytta inomhus, men, näää, tills regnen kommer. Häromdagen, i söndags, var det världens mest mystiska åskväder! Det sa bara blixt och PANG och modemet rök! Inget mer hände, men vi satt storögda med håret på ända en bra stund. Jag var dock på väg, väskan packad och biljetten klar i mobilen, så det var bara att bege sig till stationen - och konstatera att det inte skulle komma nåt tåg. Vissefjärdabanan är drabbad av elstrul redan som det är, och nu var det dessutom blixtnedslag så det blev till att trampa på gasen och köra till Emmaboda och det tåget gick och rätt som det är var jag i Stockholm och kramade om mina barn och svärdottern som är rund och go och när som helst nu gör en liten babygirl entré! Pyttesmå kläder och söta möbler och grejor har införskaffats, så mysigt! Nu är det bara att vänta...

På jobbet fylls kalendrar, det planeras och sjösätts och nya medarbetare dyker upp vartefter.

I dag är det lördag och vi har minsann hunnit med det ena och det andra, bland annat krupit ner i dackegrottan i Vissefjärdaskogen. Dit hittade vi, tack vare skyltar; de andra platserna med avtryck av Dacke förblev ovisiterade av oss; vi hade fullt upp med att hitta en rätt riktning hemåt, efter grottbesöket. Vid grottan  fick vi förresten hjälp av en närstående, E, som iklädd för dacketiden typiska kläder gentlemannamässigt gick ner före oss och lyste med mobillampan - inte helt tidstypiskt, men uppskattat. Där satt vi sedan och hukade en stund och kände historiens vingslag fladdra i grottkylan. Sedan hemåt, förvirrat som vanligt: så fort vi ska orientera oss blir vi dimmiga  i huvudet, det är lika illa för båda. Så har vi inga minnesbilder att orientera efter, heller *, vi navigerar i okända trakter. "Nämen försök inte nu", morrar Min Vän af Ordnung, "du har varit i Krukö tidigare, kommer du ihåg när du hade kört in i lyktstolpen och behövde byta stötfångare och där ligger ju en verkstad och "..     Jaja, jag kommer ihåg!

Det var någonting jag tänkte, någonting viktigt, men det försvann när jag nu blev påmind om stötfångare och sånt.

Bosse bakar bröd, det doftar! Håkan Hellströms nya är på.
Det är kväll, mörkret sänker sig långsamt. Misha vaknar, sträcker på sig, inspekterar sina klor med en nöjd blick, vill ut.
Det blir ingen dimma i natt.
Och så får jag ju vakna när jag vaknar i morgon.
Det är gott!

* det hör till symptombilden för oss lokalsinesslösa; vi har inga minnesbilder av vägar och riktningar.

Spindlarnas årstid

En augustivärmebölja! Sommaren revisited!

Vaknar tidigt, utan väckarklocka. Ett par ögonkast i morgontidningen, smoothiefrukost. Den gör jag iordning kvällen innan, vill inte väcka huset med mixerbuller. Solstrålarna sträcker sig mot mig, lovar stanna hela dan. De leker lite med daggdropparna i spindelnäten som några flitiga vävare spänt lite överallt. Vackra små konstverk!

Det är spindlarnas årstid.
I badkaret i källaren satt en riktig bamse, den var stor som en krabba...nå, nästan, i alla fall. Jag brukar slänga repstege till de stackarna som hamnat på det hala, eller lägga en handduk över kanten så de kan rädda sig, men "tänk efter nu", sa Bosse, "den kan ju ta sig vart som helst och.. och.. några av oss är inte så glada i såna där, såna där.. saker." Så han fick fånga varelsen i en burk och ta ut. Stora spindlar väver väl inga nät. Vad gör dom, egentligen? De jagar utan nät. Huh, jag är inte rädd för spindlar och kryp, men tanken är inte helt behaglig. Kom plötsligt ihåg hur jag som barn sov med mössan på, för säkerhets skull, för att inga spindlar skulle krypa in i öronen... fast skulle en sån där marschera på ansiktet skulle man garanterat vakna innan den lyckades krypa in i örat. Vilket skulle vara en fysisk omöjlighet, dessutom.

Efter lite googlande kom jag fram till att badkarsvarelsen förmodligen var en Stor husspindel, en kringströvande sort, som faktiskt kan på korta distanser komma upp till en hastighet på 50 cm per sekund. Som lite kuriosa information.

Sen har vi ju dom spindlarna som är från Mars, men det är en annan historia, en med Ziggy.

Nu har det löst sig med dotterns boende, men det har varit många turer! Att hitta en studentlya i Stockholm är inte det lättaste. Men nu har det ordnat sig, hon hittade ett inneboenderum rätt nära högskolan. Puuuuh! Säger jag. Jag ska dit, till Sthlm, och hälsa på, och gratta!! hon fyller ju år! Med mig tar jag en stor resväska grejer, lite höst- och vinterkläder, -skor och halsdukar och saker, fast det vill man ju inte tänka på nu, men det kommer såna tider också. Snart.

Nu, inte snart, utan nu ska jag bullra ihop morgonsmoothien.

Ha en god natt, dröm sött, tänk inte på spindlar. Fast... du kan ju ta på dig en mössa, för säkerhets skull... ;-)

Inga moralkakor, bara crepes (och hur gör man en hatt över e:t med macken?)

Nu är jag där igen... Prokrastrinering är mitt mellannamn... Jag BORDE skriva på uppsatsen, men men... lite senare :-)
Jaha och vad är det då för uppsats, tänker du kanske. Ja, jo, det som ska bli en uppsats alldeles, alldeles snart (jadå, jag har redan skrivit en hel del) handlar om lösningsfokus och själavård. Själavård är ju ett så vackert ord. Vårda själ. Det är faktiskt vad diakoni väldigt mycket går ut på. Ordet själ ligger ju väldigt nära ordet säl, och faktiskt det vackra namnet Själskär betyder egentligen sälskär. Själskär finns det på flera ställen; i Stockholms skärgård, i Ålands- och Åbo skärgård. Antar att det kommer av att det finns många sälar däromkring. Det finns en norsk författare, Frithjof Saelen (!), som skrivit en sedelärande bok om sälar, där huvudfiguren, Snorre Säl håller på att råka illa ut p g a några quislingmåsar, och den boken var skriven i skuggan av Andra världkriget och skulle lära barn om motstånd och nationalism, och så har man alltid gjort i fablernas värld, låtit djuren tala rätt och moral och att den late får lida och sånt.
(Obs! Jag förringar ingalunda vikten av att lära barnen om motstånd och nationalism, i bemärkelsen kärlek till det landet där man har sina rötter och/eller bor i, eller valfritt annat land)

Lat har jag då inte varit i dag, nejnej, det har städats på bästa sätt och vis och nu står Bosse och stryker skjortor framför tv:n; det finns någonting väldigt intressant på golffronten, och tala om att förena nytta med nöje! Och jag knappar på datorn för fullt, jag ska ju skriva uppsats, ju... tror nog Bosse att jag gör, och det ska jag alldeles snart!

Det har uppstått lite boendebekymmer i huvudstaden: dottern har ju kommit in på en utbildning som hon så gärna ville, och glad i hågen hittade hon ett boende också, nära högskolan. Men precis strax innan kontraktet skulle skrivas backade husägarna, nä, de skulle inte hyra ut sitt garagerum ändå och nu blir det nervöst. Nå, det kommer säkert att ordna sig, det gör det alltid. Men att leva i ovisshet, det är inte roligt.

Det här med lösningsfokus och själavård, det låter kanske inte helt förenligt? Själavård handlar ju mest om att kunna lyssna, med inlevelse. Lösningsfokus låter så aktivitetsinriktat. Som om man på något sätt ville hitta snabba svar och "gör så här så blir det bra". Det är vad jag själv förknippar med ordet. Eller förknippade, innan jag lärde mig mer. Lösningsfokus handlar aldrig om att terapeuten ger några förslag på någonting som konfidenten ska eller bör göra. Det handlar om att verkligen lyssna, lyssna helt blank på förutfattade meningar. Not knowing position. Och på så sätt, genom att ställa frågor, kanske kunna lysa på någonting som personen inte sett, eller uppmärksammat. Kanske hitta en gnutta hopp, lysa på en möjlig inriktning att ta ett nästa steg emot. Inge mod. Och hopp, först och främst hopp. Är det någonting en människa i svårigheter behöver är det hopp. Det är där vi hittar gemensamma nämnaren mellan lösningsfokus och själavård. Själavården har dock ytterligare en dimension, där finns det gudomliga hoppet, en kärlekens dimension där vi kan möta Den store själavårdaren.

Som vanligt har jag hunnit göra en massa mellan avsnitten, t ex åkte vi och handlade, gräddade och åt crepes och filosoferade över månen på altanen (egentligen var det inte riktigt så romantiskt som det låter; vi, mest Bosse, funderade över all den teknik som behövs för att bygga en rymdraket...) och nu är det ju alldeles för sent att göra annat än läsa lite av den sista sommardeckaren. Där vävs många livsöden i varandra så det krävs mycket koncentration och fokus för att hänga med. Vad har förresten hänt med min Vän af Ordnung? Hen försökte påminna mig om olika fabler (myror och syrsor och sånt) men nej, behåll dina moralkakor!
Jag återvänder till Fjällbacka nu.

Ehh, jag behöver nog lägga till att jag EGENTLIGEN är en ganska disciplinerad person... Men vissa dagar händer det att man skjuter på saker. Till den berömda framtiden.

Våra inre djur

På Facebook finns det en mängd roliga tester, ja, ni vet, såna som man gör som tidsfördriv på resor eller när man egentligen borde göra någonting annat. Jag har kommit fram till massor med intressanta fakta om mig själv! Ofta handlar det om djur; vilken sorts hund man är, till exempel. Senast var jag att likna vid en husky. Ja, varför inte, jag gillar huskies, de har många egenskaper som jag gärna skulle vilja besitta! De verkar vara trevliga, precis som de flesta hundarna är.  Väl omhändertagna hundar, vill säga. När jag nu konstaterat denna intressanta kuriosa om mig själv, enligt  facebook... poppade betydligt mer obehagliga tankar upp i medvetandet. Nämligen hur en del människor anser sig ha rätten att behandla sina hundar precis som ägodelar. Stänga in dem i små utrymmen t ex. Långa tider. Sånt gör mig fruktansvärt upprörd! Levande varelser som behandlas illa, sånt väcker en tiger i mig! Märklig företeelse, alltså, att en del anser sig äga rätten att stänga in någon annan.  Det är inte bara djur som stängs i burar, det händer människor också. (Ibland mer symboliskt än konkret).  I sagornas värld finns ju Rapunzel, hon i tornet, med det långa håret, som häxan (styvmodern/mamman?) låste in, för att själv äga arenan.
Vad handlar det om? Viljan till makt? Avundsjuka? Ägandebegär?

Faktiskt, en del människor verkar på allvar tro att de äger sina barn.
Eller att man får göra vad som helst mot sina djur.

Sen finns det dom som har riktigt farliga djur, inombords! Djur som lägger sordin på alla känslor. Först lägger djuret beslag på glädjen, sedan smaskar det i sig av andra känslor, men bitterheten spottas ut, den får vara kvar och ta över där de andra känslorna försvunnit.  Dom djuren verkar pusta ut hat och sprida rädsla... (Fast kanske är de mest rädda själva?)

Jag fascineras väldigt över mänsklig mångfald!
Skulle jag inte på allvar tro på att kärleken och godheten övervinner ALLT skulle jag nog bli ganska mörkrädd. Och kanske skaffa mig ett gäng vakthuskies! Och mata min inre krokodil...
Fast stänga in mina huskies i bur, det skulle jag ALDRIG göra!

Husky på strandpromenad. Bild: Siberian husky-dog-breed-pictures

Sandiga resväskor och gröna oliver

Vad minns jag bäst från Kreta? Det blåa HAVET solsolsol, goa grannar på hotellet, sommardeckarna, alla trevliga människorna! De färska, friterade anjovisarna! Solmogna tomater och syrlig ost, timjanshonung och grekiska gitarrtoner i sammetsnatten.

Jag blir nog ingen reseskildrade för that´s it, och nu är vi hemma!

Icke en bild får ni heller, sorry, tog några visserligen, men vi ser ut som stoppljus i dom bilderna, eller som  prickar på en bergsvägg vid en uråldrig fästningsruin, eller två par fötter med sand mellan tårna, lojt utsträckta under en parasoll och i havet kunde jag ju inte ta kort eller filma, men det var höjdpunkten; att snorkla flyta simma eller bara lyssna på h a v e t! Och det var medelshavsblått med skummande vågor. Och hade inte vågorna skummat hade det bara varit helt blått, alltihop.
Inga moln. Alls!

Det är första gången sedan 2006, tror jag, som jag inte är engagerad i Emmabodafestivalen på något sätt! Det här året åkte vi bort istället. Inte som någon sorts protest eller missnöje, jag har alltid gillat när lilla Emmaboda plötsligt har spotlightsen på och skogarna fylls av folk och dån och alla ler på gator och torg! Jag har stått med dottern som sålt egenhändigt tillverkade kompisarmband, nattvandrat och gräddat pannkakor och laddat hundratals mobiler och hört historier och musik och mer musik i alla dessa år.  Härligt! Men inte i år.

Här ligger jag nu med macken på knät, brunare än någonsin och det känns helt ok att börja jobba på måndag! I dag ska vi på kalas och innan det ska vi bara skaka ut sanden från resväskorna och ställa in tankeverksamheten på svenska våglängder, men det blir nog en grekisk sallad till lunch för världens godaste gröna oliver köpte vi med oss, två paket!

Ha ett fint veckoslut!

Så goda! Lånebild, men i kylskåpet finns egenimporterade..

Så som på semestern...

Liten uppdatering från hängmattan...kan jag ju inte skriva. Här hängs ingenting! Längre. Bosses semester har precis börjat, och han är full med energi! Så vi har donat och grejat och plockat bär och frostat av frysen och en massa annat.
- Och så kan vi slipa trösklarna och källaren behöver ju röjas och... bubblar han entusiastiskt. Och jag som precis hunnit sjunka ner i skön semesterlunk: hämta tidningen halv elva iklädd morgonrock. Läsa tidningen i två timmar, iklädd morgonrock, eventuellt. Dricka kaffe. Äta glass. Fundera på om man ska börja med nästa sommardeckare. Eller vänta till imorgon. Och så rycker han upp en med en bärkorg i handen och tusen och en planer! Och oj vad vi har tvättat, stora sommaröverkastet bykade vi i badkaret i källaren och hängde i trädgården över två strykbrädor, och tvättmaskinen går i ett och tvätten fladdrar på linor och kan det inte vara lite mer fotboll på tv, please!

Jag tror faktiskt att han har jobbtempot på, än!

Nästa vecka åker vi bort!
Min sista semestervecka, och då ska det inte bykas! Inte bakas kokas syltas saftas heller! Inte frostas och inte frysas, nej, då ska det solas och badas i havet och solas igen och ätas glass och nån tidning tänker jag inte läsa heller, men deckaren, den packar jag med. Bosses också.

See you, on the other side of semestern! :-)

Det saftas...

och plockas bär

Till havs!

I am sailing, I am sailing... Nåja, kanske rättare sagt befinner jag mig på en motorväg över havet till Finland. Det är soligt och vattnet glittrar, Blå pärlan får vila en stund på bildäck och jag vilar mig i hytten. Ska ut på däck och njuta av solstrålarna; hörde just att det regnar i Österbotten. Ska ladda solenergi så färden genom natten uppåt fäderneslandet klaras av..i regn och rusk. Hu. Men vad gör väl det, egentligen! För nu är det semester!

Min del av rapporten (slutrapporten för projektet Idébanken, remember) är skriven och klappad och klar, och jag sammanställde en fotobok över dessa tre år också och oj vad minnen som väcktes till liv under det arbetet! Härliga, fina, underbara minnen! Men nu vill jag koppla bort och koppla av.

Packade med ett tält också, för mina planer är ytterst lösa och flyktiga. Ska hälsa på mina systrar och återse den allra käraste vännen från barndomstiden! Resten får bara komma till mig och jag ska följa förliga vindar och om det så regnar småspik så ska jag bara le med hela ansiktet och låta mig sjunka i vila och ro och släppa alla bekymmerstankar som små luftballonger upp mot skyn. Nåja, den bilden var förstås inte optimal...luftballonger och småspik.. Men ler med hela mig, det gör jag!
Bosse jobbar två veckor till. Sedan har vi två veckors semester tillsammans, innan jag börjar job.. Nähä, där stack jag en liten spik i den tankebubblan!

Men här kan jag inte ligga och dra! Vad sägs om lite havsvindar och solvärme? Det säger jag definitivt ja till!

Njut dagen, vem du än är, var du än är!

Ljuvliga bröllop!

Flyter på sköna vågor, efterdyningar av helgens firande. Så mycket lycka, glädje och kärlek! Äldste sonens bröllop i stämningsfulla Salems kyrka. En enkel och vacker vigselceremoni, sommarpsalmer och skira blommor, den vackra bruden och stolte och lycklige sonen. Bilder att gömma i hjärtat!
Efterföljande festen hölls på Villa Talliden. Släkt och vänner från när och fjärran, en härlig skara människor, tal hölls, tårar fälldes, det skålades, skrattades och dansades till långt in på natten.
Vi hade bokat boende på Rönninge Gård, som ligger på promenadavstånd. Vandrade dit genom ett mjukt skymningsljus. Natten doftade nytvättat, pioner, jasminer och rosor i trädgårdarna sträckte sig mot det välsignade regnet. Tacksam, så tacksam!
Önskar de nygifta Guds välsignelse på den nya vägsträckan!

Dagen efter ett besök på Fotografiska. Bästa barndomsvännens son har en utställning där, han blev utnämnd till årets unga nordiska fotograf 2015! Talande bilder, svart och vitt, stramt och lyhört.

Vi tog en omväg hem, via Sölvesborg. Landade hemma strax innan midnatt efter en del strapatser som dieselstänk från en läckande tankbil över hela bilen vilket fordrade tvätt; en avstängd motorväg, vilket fordrade ändrad färdplan, och lite andra incidenter. Väl hemma visade sig att Misha försvunnit och Maxi flyttat över till grannen för säkerhets skull. Dessa dramatiska katter! Nästa morgon var ordningen återställd och båda dök upp till frukosten, extra kelna och mjau-vad-underbart-att-ni-är-tillbaka -spinnande. De kom och gick hela dagen i alla dörrarna, ut och in och ut och in för att försäkra sig om att vi verkligen var hemma igen!

Jag tog inte en enda bild på hela resan. Bara upplevde. Andra tog bilder, så småningom lägger jag upp några. Någon filmade till och med vår sång, Bosses och min, med munspelssolo av undertecknad..! Det filmklippet skulle kunna användas i utpressningssyfte, så det kommer ni ALDRIG att få se!

Nu får jag landa på stranden... Rapporten väntar på att bli skriven!

Jasminen blommar

Plötsligt infann sig ett tomrum

Inga blogginlägg på ett tag. Det har varit turbulenta tider, nu pustar jag ut lite. Har tagit tjänstledigt från Växjö för att avrunda projektet Idébanken, och skriva en avslutande sammanfattning. 

Efter vår sommarfest, som var superlyckad och fin på alla sätt, infann sig en plötslig tomhet. 

Den där centrifug-känslan.. när allt har gått runtruntrunt i väldig fart, och så - nästan - stannar farten...

Så mycket som har hänt! Så otroligt mycket, de senaste åren.

Det känns tomt nu när jag inte gasar på för fullt.
Jag kan dock ana något befriande bortom horisonten. Jag behöver inte brådska dit. 

Det kommer att bli en rapport, det gör det, det känns bara mödosamt och trögt just nu.
Det är inte konstigt, säger jag till mig själv, det har varit riktigt mycket jobb de senaste tre åren.
Det har slitit på mig, jag inser det nu, nu när farten gått ner på lågvarv. 

Försöker fundera på riktlinjer för livet framåt... Men nej. De där riktlinjerna får vänta, jag behöver först hitta kartpunkten där jag just nu befinner mig.

Någonsorts efter-festen-känsla, när alla glada gästerna försvunnit och det är tyst och tomt. Disken väntar. Diska, torka, sätta upp på hyllor.

Sammanfatta.

Jag kanske borde resa någonstans? Till havet... Något hav. Kallt eller varmt. Och en strand. Lyssna på vågorna... och fåglarna...känna vila och lugn och ro. Bara stanna en stund.

Love is the answer

Omtumlande, vackert, sorgligt, glädjefyllt... Det blev så fint, en underbar avslutningsfest för projektet Idébanken. I tre år har vi hållit på. Vi har byggt upp en mötesplats för människor som inga andra mötesplatser har, och det har kommit många, det har uppstått MÖTEN människor emellan, hjärta mot hjärta. Vi har kramats, skrattat och gråtit tillsammans, lekt, skojat, dansat, busat, lagat mat tillsammans. Lärt oss göra upp eld, bygga vindskydd...och det har behövts. Det behövs värmande eld när samhället blir kallare, det behövs vindskydd när samhällets skyddsnät har fått större och större hål och hårda vindar blåser.

Till beslutsfattarna: Säg mig att ni ångrar er, att ni ändrar er! Inte för Idébankens skull, men för dessa människors skull som hittat sin viloplats, sin återhämtningsplats, kärlek, värme och acceptans hos oss. Place of Peace. Vi har startat och byggt upp någonting viktigt och värdefullt. Nu är det upp till er att ta vid, att fortsätta, att möjliggöra en fortsättning.
En av killarna som brukar vara hos oss visade på teckenspråk, vad han ska göra framöver. Äta och sova. Sova och äta.

Jag är så innerligt tacksam för den här tiden! Jag har lärt mig så mycket om godhet och det som förenar oss människor! Jag har sett att det behövs en Place for Peace i Emmaboda. Emmaboda har förändrats. Det finns dom som bygger murar, som klistrar rasistiska märken över hela samhället, som står i givakt för att värna...vad? Vissas rätt till att få känna sig privilegierade, överlägsna och skilda från den verkligheten som är allas vår verklighet. Det går inte att bygga murar, murar leder till segregation och segregation leder till isolering och avståndstagande. Min tacksamhet kommer från de möten jag fått bevittna, där människor med god vilja och öppna hjärtan öppnar dörrar och bjuder in till gemenskap. Våra underbara anställda och volontärer! Och våra underbara besökare! Tack! Tusen tack!

Titta på bilderna på Idébankens facebooksida! Vad är det ni ser? Ni ser lekande, skrattande barn, ungdomar, vuxna, från världens alla hörn. I gemenskap. Tillsammans.

En vän till mig hade en underbar t-shirt på sig häromdagen, underbar på grund av texten. Det stod: Kärleken är svaret. Just det. Kärleken är svaret.

https://www.facebook.com/Id%C3%A9banken-1410039069308884/?fref=ts

Brus

Det låter. Överallt, hela tiden. Det brummar, susar, prasslar, visslar, pustar och piper. Värst är det när det är två olika brumljud nära varandra. Som det ofta är i affärer och caféer. Det är jobbigt.

Man kan visserligen säga att jag lever i sus och dus, men det är inte så glamoröst precis. Jag lever nämligen med ett helt eget ljud, ett stilla sus, vart jag än går, för jag bär det med mig. Jag vet inte riktigt var det bor, men det låter inne i skallen. Det kallas tinnitus. Jag brukar tänka att det är lite som träd som susar i vinden. Det låter ju trevligt. Ibland får suset ett skarpare biljud, och det är då det inte längre är särskilt trevligt. Är det många ljudkällor i samma rum, som kräver min uppmärksamhet, då vill jag gå ut efter en stund och vila öronen.

Himmel o Pannkaka-tiden var otroligt rolig, för det mesta, men en hel dag i den lokalen fick mig nästan att klättra på väggarna!  Maskiner och apparater som surrade och brummade på olika tonhöjder, och det var ju en gammal bank med stenväggar och golv som förstärkte ljudet och fick det att eka. Vi möblerade med soffor och bord och stolar och gardiner, och hängde till och med tyger i taket; det såg faktiskt coolt ut, som moln på himlen. Och valvet, gamla kassavalvet som vi döpte till Himlavalvet (förstås :-)) klädde vi - eller konstnären Rikkard rättare sagt- med svarta tyger och så målade han möbler och detaljer med fluorescent färg - supersnyggt! - men ljudmiljön var ändå förödande. Någon av ungdomarna hade glömt en cd-skiva där, System of a Down, och den spelade jag vid ensamma stunder. På hög volum. Ni fattar att jag var desperat...! Men oväsendet maskerade suset. Och jag lärde mig faktiskt gilla bandet..! Ehh..det är sant!

Förra veckan bokade jag tid hos en akupunktör. Han var från Kina, eller dom, det fanns två, en äldre och en yngre. Den äldre ställde några frågor och den yngre skrev ner mina svar med kinesiska, väldigt vackra, tecken. Sedan fick jag lägga mig på en brits och den yngre stack ett tiotal nålar i mig, på noga utvalda punkter. Jag somnade på britsen, blickstilla, utan att röra mig det minsta. Efter en stund kom den yngre och började med akupressur. Han tryckte på punkter i huvudet och käklinjen. Det gjorde ont; ingen mysmassage precis! -Vänd, sa han, och tryckte sedan på punkter utmed ryggraden. - Klart, sa han. Helt i min stil och smak, inget chitchat. Nästa morgon när jag vaknade var suset borta...en stund. Sedan kom det tillbaka, kom och gick som vanligt. Nästa behandling efter några dagar, nästan samma procedur, lite fler nålar, på lite olika ställen. Huvudpress. -Klart. 

Jag fick ont i halsen efter behandlingen. Förmodligen sattes lymfsystemet i gång på  högtryck.

Har nästa tid i övermorgon. 

Suset finns där, men det har kanske ändrat karaktär lite. 

Det finns en del saker man kan göra själv. Bland annat finns det på Youtube och annanstans inspelat vitt brus. Väldigt skönt! Det är väldigt, väldigt avslappnande, när bruset har en yttre källa, för en gångs skull. Märkligt. Vissa sorters brus är väldigt störande, vissa avslappnande! Förresten, "vitt brus" -ljud rekommenderas när bebisar har svårt att somna. Tips! 

I dag upptäckte jag en väldigt rolig sak! Nu när våren har kommit snabbt och allt började blomma på en timme, har också björkarna fått små blad....och....: suset av björkar funkar som vitt brus! Faktiskt! Otroligt skönt och avslappnande! 

Det kanske är björksus jag har saknat så intensivt att jag skapat ett eget sus i huvudet?? 

Björkbristsjukdom! 

Förresten, jag tror att bebisar också trivs bättre i lövträdssus, än med konstgjort brus. (Fast det är ändå ett bra tips, man kanske inte vill BO utomhus hela tiden). 

Mellanrum och sandkorn

Strålande Kristi Himmelsfärds Dag (Nej, jag kallar inte den här dagen Kristi him, och inte Kristi Flygare heller..:-) ) Värmen är här, vinden mild och bummullstussmoln vandrar över himlen, speglar sig i Ödevats-sjön. Första metaredag. Jag fiskar inte, inte i dag (och väldigt sällan annars också). Jag funderade på en kajaktur, medan jag satt på en bänk och vinden  bar  krabbelur- och kokkaffedoft, mumsandes på just dessa godsaker och kokkaffe, det är det bästa kaffet som finns! Nej, jag gick istället en liten skogsvandring, kan man ju inte säga; jag gick ett par meter in i skogen, satte mig på en mossig sten och lät tankarna vandra.

Förra året så gott som bodde vi här i skogen, vi "vilda" från Idébanken (Go wild), och våra naturguider, Andreas och Indiana, förmedlade så mycket kärlek till naturen och det enkla livet att det grep tag i mig. Jag drömmer om att göra en "solo quest" (eller solokvist, som Bosse kallar det..), dvs att stanna i skogen ett par dygn, utan några som helst distraktioner. Bara vara. Låta tankarna komma och gå. Göra upp en eld. Sova under bar himmel i en sovsäck. Vad jag längtar efter att göra det!        
- Men är det inte bara att bege sig ut i skogen och göra det, då? muttrar min Vän af Ordnung. Njaa..njoo...nej. Det krävs vissa saker. Som rätt tid. Rätt plats. Jag är för feg för att bara sätta mig i skogen var som helst, jag behöver ha folk beredda att komma till undsättning vid behov, i närheten.
Men jag kommer att göra det. Det är säkert.

Just nu är jag faktiskt solokvist här hemma: Bosse for iväg igen med sina konfirmander, och E är på Broakulla marknad med Fairtrade. Till och med katterna försvann efter frukosten, de håller sig borta ända tills kvällsmatsdags. Man kan se en svart svans vifta lite bakom någon grästuva eller buske. De kan, katterna, de lever i idel mindfullness.

En skata pickar tankfullt i gräset. Fåglarna kvittrar. I måndags morgon hörde jag göken! Och en nattskärra har hörts härom natten i Ödevatsskogen. Några kvällar, när skymningen skiftat från blå till mörker, har jag hört enkelbeckasinen. Den låter som en get. Himmelsget, den kallas så. Torgny B hade hört och spelat in en dvärgbeckasin, han spelade upp från sin mobil. Mycket märkligt,  den lät som en häst som galopperar!

Denna dagen, Kristi Himmelsfärds Dag, berättar om kontakten mellan himmel och jord; färden från jorden till himlen öppnar ett mellanrum, en andlig dimension. Och jag sitter här och funderar på mellanrum i våra liv, där händelser i vår vardagsverklighet kläs i symboler, där livsberättelser möts och bildar mönster. Mellanrum, där kärlek uppstår, där drömmar dröms och poesin får ord. Och bönerna möter den livskraften som kallas Skaparen. Skaparen är inte långt borta, inte avlägsen och försvunnen. I och med sitt liv, sin död och himmelsfärd öppnade Kristus vägen till Skaparen. Skaparen finns här och nu, skapelsen sker kontinuerligt.

Bob Dylan har skrivit den vackraste texten någonsin, citerar från Every Grain of Sand:

 ...in the fury of the moment I see the master´s hand
in every leaf that trembles, in every grain of sand.

...  I hear the ancient footsteps like the motion of the sea
Sometimes I turn, there´s someone there, other time it´s only me
I´m hanging in the balance of the reality of man
Like every sparrow falling, like every grain of sand...

https://vimeo.com/61822795

Solen värmer min kind, som en smekning, som en hälsning.

Kanske ska jag försöka lära mig mer om fåglarna, det låter så spännande, dessa ornitologers berättelser! Getter och hästar och nattskärror och sånt.

https://www.youtube.com/watch?v=0NbQ66tZP4g

...och regnet var lila, sa vi

Lördagsstädet avklarat, dags att slappa lite. Den här veckan försvann vips ut i det som kallas det förflutna. Saker och ting blev utförda, ja, faktiskt, allt som jag hade planerat. Eller så har jag bara glömt en del...
Det händer:  en ny liten prins är född, grattis till Alexander! och så har The One and Only Prince gått hädan och blivit en del av rockhistorien som fick en punkt efter ett starkt kapitel. Ett minne: mina söner var små, de satt i badkaret tillsammans, det var en kvällsritual, med starwars-gubbar och badskumsbubblor och vi lyssnade på radio, det spelades Purple rain, och jag pressade ut vatten ur en badsvamp, som om det regnade, och regnet var lila, sa vi.
Det lät vackert.

Vi funderade bara på hur det kunde se ut när regnet skiftar i purpurfärger.

Denna veckan fick min dotter sina vingar. Visserligen är hon änglalik, men dessa vingar som hon fick betyder att hon nu är flygfärdig flygvärdinna! Jag är fortfarande slagen av häpnad, det gick så himla fort från beslut till ansökan till antagning till utbildning till vingar och hennes första resa ska gå till Dubrovnik. Grattis! Massor med grattis!
Det har spelats mycket musik på temat härhemma: "Fly on the wings of love", med Olsen brothers, den första Melodifestivalvinnarlåten detta millennium. Den danska originaltiteln är ju så himla vacker:  "Smuk som et stjerneskud "(skön som ett stjärnfall) "Learning to fly" med Tom Petty är ju en klassiker, och har inte dear David Bowie skrivit en låt, African Nightflight, fast annars var han mest ute i de högre sfärerna, i rymden... Ja, det finns ju massor med låtar, det gör det. Och ...där fick Bosse igång högtalarna! Det har vi kämpat med här i dag, eller mest han, för vår käre tekniker (E) har krånglat till det med sina fininställningar och vi lekmän hänger inte med i hans svängar, men nu spelar Bosse, och det är Frans från Sverige vi hör, och är det månne en ny ESC vinnare vi hör...?

Kom att tänka på en sak... Är inte det så att personalens anhöriga får köpa flygbiljetter till rabatterade priser...? Ja, vad sägs om en trip till Guadaloupe, till exempel! Yes! Det ser ju så himla härligt ut, ni vet, "Mord i paradiset"-tv-serien som utspelar sig någonstans därborta. Laid back-dagar på en skön strand med paraplydrink i handen och reggae i bakgrunden och inte ett moln så långt ögat kan nå...och där fick jag in Thomas Ledin och den svenska sommaren... och det är ju inte så jättelångt till semestern...

Jaaa... jag tror jag drömmer en stund om Guadaloupe... och sköna stjärnfall..och sköna flygturer ..och....zzz

Tider kommer

Hej! Hälsningar från favoritsoffan!
Sitter här och funderar på ett och annat.
Söndagens mässa firades i Vissefjärda, och Bosse for precis iväg till Långasjö för sin andra gudstjänst.
Huset är nästintill tyst; lite knaprande hörs från köket där Maxi intar mellanmål. Luftvärmepumpen surrar hemtrevligt och utifrån hörs kvittrande och kraxande. En liten spekulant finns för boendet i holken som vi flyttade igår från en björk till en annan; träd ska ner nu i veckan, inte bara ett utan tre och det skulle ju varit taskigt att sabotera för en bobyggare som kommit igång bra och sen bara såga ner trädet med holken.  Nog skulle vi behöva göra ett och annat mer i trädgården, men den tiden kommer. Lite senare.

Det känns som jag har börjat komma in i arbetet där jag är nu. Det känns gott och roligt och nog finns det utmaningar och uppdragen kommer en till mötes. Många möten med människor i olika livssituationer, många samtal och en del trådar att nysta i. Jag trivs, vad bra jag trivs!
Idébanken finns ju också kvar, och verksamheten där har vuxit och blivit så himla bra! Det känns dock att det är rätt tid för mig att dra mig tillbaka från det. Projektet avslutas, jag skriver en rapport, och sedan önskar jag att verksamheterna som vi startat får leva vidare. Det är många som jobbar hårt för det! Visserligen har jag...ehh...skrivit en ny projektplan, eller det har liksom vuxit fram, men jag kommer inte att vara så mycket inblandad i ett - eventuellt - nytt projekt... tror jag. Vi får väl se om det blir något genomförbart av dom idéerna...

Dottern finns ju i huvudstaden nuförtiden, och mina barn har flyttat runt väldigt den senaste tiden, och idag ska dotterns pick och pack till en ny adress, närmare Arlanda, och det passar ju väldigt bra. Det är ju där hon håller till om dagarna..! Blivande flygvärdinna! Wow och lycka till! Det låter så spännande!

Själv håller jag mig på marken, mestadels. Fast ibland tar jag mig fram rätt fort. Har nämligen börjat få ordning på löptekniken, och "runners high", det har jag faktiskt fått lite känningar av!
Kan bara rekommendera! Faktiskt... jag kanske skulle ta en liten runda, innan Bosse kommer hem..
Sen ska vi se ett avsnitt av Krig och fred och lite senare Springfloden, som är jättespännande och grym. Och hon, huvudpersonen har ju en riktigt cool bil, en sån skulle man ha! En diakongrön! Hehe, det skulle se ut, om jag kom farande i en Mustang, en cab! Jaja, drömma kan man ju alltid.
Japp, ut och njut av runners high! Ska jag. Eller så blir det en promenad. Men lyfta från soffan ska jag och ut ska jag, hur som helst :-)

Bosse fixar bostad

Snurra min jord

Det pågår en ständig rörelse här i huset. Det packas, packas upp, bärs upp grejer och ner och upp och ner och flyttas runt runt.
Älsklingsdottern bidrar med mycket spänning i tillvaron! Hon kom som en tidig flyttfågel från sydliga nejder, mellanlandade ett par veckor, och nu är hon på väg norrut. Nytt jobb på G! Och det jobbet innebär att hon verkligen får nytta av sina kunskaper och erfarenheter av att flyga och fara och packa och flytta...
- Jag har faktiskt flyttat tolv gånger i mitt liv, räknade hon fram.
Räknar jag alla mina flytt blir jag nästan lite snurrig.

Bosse tog på sig pilgrimshatten, packade bilen full med grejer för ett konfaläger, och fick med sig en son också. Jag vinkade hejdå och for till löpspåret, det blev ett par sköna rundor. Bara jag fick ordning på flåset - och hjärtat mitt..

Sånt är livet, det står inte stilla, det pågår en ständig rörelse, inte bara härhemma, överallt. Solen stiger upp och går ner och månen skiftar faser, vår blir till sommar, barnen blir vuxna och alla blir vi äldre. - Ja, vi blir äldre, suckade en bekant häromdagen. -Ja, det är väl tur det, svarade jag.
Eller hur? Jag menar, äldre blir man, dag för dag, och varje dag är ju en stor gåva och välsignelse! När man inte längre blir äldre är man ju död, ju.

I kväll kommer det kära gäster, eller gäster och gäster, det är ju mina bonusbarn!
De vill gärna krama om sin syster hejdå och lycka till.
Välkomna! Omtänksamma, fina ni!

Ja, jorden har snurrat ett par varv sedan jag skrev ovanstående. Nu är resväskorna transporterade till huvudstaden av en glad och förväntansfull dotter, lådor och kartonger har stuvats in i källare och på vind, jag har farit fram och tillbaka till jobbet och hem och jobbet och hem och nu sitter jag och pustar ut och denna gången är det Misha som gör mig sällskap i soffan, och hon bara ligger och är. En klok katt!

Och om inget oväntat händer och jorden och månen fortsätter att snurra på, är det snart sommar och sol och semester...

Dina händer är fulla av blommor

Påsken kom. Björkarna står invirade i dimmiga slöjor, tunna sorgeflor vilar över landskapet.

Igår kväll hjälptes vi åt att klä av altaret. Vaka och bed sjöng vi, prästen blåste ut ljusen, ett efter ett. Vi bar ut nattvardskalken, blommorna, krucifixet, lämnade altaret tomt och naket.
I kyrkan fanns en kvinna som jag aldrig sett förut. Tårarna rann nerför hennes kinder när hon bar ut altarblommorna. Efteråt fick jag tillfälle att prata med henne. Hon var på genomresa, på tillfälligt besök hos oss. En kristen kvinna från Syrien. "Vi har lidit så mycket, förlorat många nära" sa hon. Vi stod utanför kyrkan, det var mörkt, det blåste. "När jag hörde om det som hände i Bryssel kände jag sån vrede, sådan vanmakt och... ja, hat! Det är från dom vi har flytt, dom som sprider terror och död! Och när jag satt i kyrkan, skämdes jag så, jag skämdes för mitt hat, jag kunde knappt ta mig till nattvarden, vågade inte titta upp. För mig utgiven, för mig utgjutet.... Hur kan jag hata?" Tårarna rann, både hennes och mina. Min syster, min syster i hjärta och själ, min syster i Kristus. Vi kramade om varandra, länge.
Sorgen finns som en svart skugga i mitt hjärta, sorgen över alla förlorade liv, alla förlorade möjligheter, alla gråtande människor i denna vackra värld som är vårt gemensamma hem.

Snödropparna böjer sina huvuden, men vårfåglarna sjunger försiktigt om hopp och nytt liv.

På söndag firar vi Påskdag, uppståndelsens dag.

Mörkret kommer aldrig att övervinna!

Kristi törnekrona

Livslinjer och andra trådar

I går ringde en journalist till mig. Trodde att det skulle handla om vad jag ansåg om/ tycker är viktigt kring a. situationen i världen, b. situationen i Växjö, c. påsken (varför nu någon skulle få för sig att fråga mig om det ena eller tredje) Hur som helst: C var rätt. Fast liksom lite annan vinkling än vad jag hade tänkt mig...

Det var nämligen några frågor om min påsk, typ hur jag pyntar hemma och så. Trevligt! Det är alltför sällan man får såna frågor! Ojojoj, vad svarar man...! Ehh, jomen blommor ska vi ha, tulpaner! Just det, tulpaner! Färg? Jomen lila är fint och passar påsken, och gult. Favoritpsalmen, ja, där finns ingen tvekan: 38b. Den sjöng vi på morgonen, och det är inte ofta den sjungs överhuvudtaget. Den kanske anses dyster, eller? Det är den inte, den är väldigt fin! Och husdjur? Javisst, där fick Maxi och Misha en chans att bli nämnda i en tidning! Vad säger du om det, Maxi? Han ligger bredvid mig i soffan och kunde inte bry sig mindre, ser det ut som. 

Av en händelse har jag grubblat på jungianska arketyper och varför inte bara lösa korsord eller så muttrar Min Vän af Ordnung, men det går inte idag för det fanns inget korsord i DN! Det är sant! Vi kunde se att det visst fanns ett korsord, i DN-appen såg vi det, men där kan man ju inte fylla i (vi kan inte) och vi inledde chattande med kundsupporten men fick inget svar alls så det var ju var ju slös med galla och magsyra och adrenalin. Vi la ner det. Det blev inget korsord. 

Dagen förflöt bra ändå.
Det här skriver jag dagen efter, dvs på söndag.

Om kvällen kan man säga att det blev fest och trevligheter och god mat och ja, jag fick mitt köttfria alternativ. Earth hour var det också, och det glömde vi helt och hållet! Och idag var det avtackning av fina Eva i Skogslyckans kyrka. Och jag var inte där. Två saker som jag inte gjort, inte deltagit i. Egentligen gillar jag inte att INTE göra saker som jag har tänkt mig, vill göra, eller som förväntas av mig eller som det vore bra och artigt att göra; ibland skulle man ju vilja vara på två (eller tre) ställen samtidigt! Inom kyrkans värld är det oerhört lätt att bli uppslukad av saker och ting, det finns också mycket förväntningar. Det gäller att försöka dra gränser och ibland måste man prioritera familjefrukost och kvalitetstid med sina närmaste och en ledig dag, med en långsam hand-i-hand promenad med sin käraste i vårsolsvärmen.
Fast det känns ändå inte helt bra. Något skaver... Är det just det som gör kyrkan en ganska knepig arbetsplats? Fast det gäller på många arbetsplatser, skulle jag tro. Man vet liksom inte när man är KLAR och FÄRDIG med jobbet? Det gäller bara att säga till sig själv: nu är jag här och nu. Helt och hållet. Just nu kan jag inte göra annorlunda. Är jag någon annanstans i tankarna, blir jag bara förvirrad. Här. Hemma. Vi kommer att avtacka Eva i arbetslaget längre fram, och det tänker jag vara med i!
Älsklingsdottern berättade just att det är internationella glädjedagen idag. Day of Happiness!
Märker att det finns flera linjer och trådar här, som jag inte följer upp. Men det är ok, det får vara så, för nu är jag klar och färdig med det här!

Älsklingsdotterns söndagslediga fötter

Bilden är tagen i Dansmuséet under senaste Sthlmsbesöket. Fin bild, som kanske inte har så mycket med texten att göra...Eller..?

Ha en underbar och glad dag i dag! Här och nu.

Heartbroken, ja lite grann, faktiskt

Sovmorgon, ljuvlig söndagssovmorgon.
Pyjamasförmiddag, kaffemuggen inom räckhåll.
Igår var en dag med extra allt; städning, tvätt - vi hängde vittvätten ute i solskenet! bara en sån sak är livskvalitet med vårkänslor i kubik. Och när jag säger vi menar jag den här gången mig och min dotter; Bosse for till fjälls med sitt lejongäng häromdagen.
Sängläge beror delvis på lättja, delvis på ett träningspass med stationer som A konstruerade och det var effektivt, mycket effektivt, musklerna krampar skrämda ihop än.

I dag är det Maria-dagen, Jungfru Marie bebådelsedag.
Mika Waltari har skrivit en underbar bok, Fyra solnedgångar, och i den sker det många viktiga saker just Marie Bebådelsedag. Huvudpersonen irrar i en främmande stad, letandes efter en speciell tavla, möter en kvinna med rökblå ögon och ett klart och ogrumligt hjärta, glömmer sitt eget vilt och dåraktigt hjärta under hennes kudde, en kudde som hon med osynlig skrift skrivit "I drömmen den enda lyckan"på. Boken är så mycket årstiden VÅR; rökblå skymningar, den märkliga längtan och han, huvudpersonen, har en berättelse som förföljer honom i Sinuhe, egyptierns gestalt, och nog kan man känna igen sig i det och mitt eget hjärta tar små lyckliga skutt med tanken på att ljuset återigen har vunnit. Annars är mitt hjärta litet av ett bekymmersämne och det på grund av att det inte riktigt kan hålla klaffen; en av klaffarna är inte helt i takt med flödet, och det har nyligen upptäckts och är ingen stor sak, kanske,  men inte helt något att vifta bort heller och det är väldigt typiskt mig att gömma sånt i rökridåer av berättelser om annat, men hur ska man annars säga det? Men det är helt ok att leva på som man gör, och träning är bara bra, så det ska vi ägna oss åt. Jag och mitt obändiga, inte helt taktfasta hjärta.

Jungfru Marie Bebådelsedag (du får ALDRIG höra mig säga Marie beb som dom kyrkliga säger vant och bekvämt, aldrig, det låter så fult!) är även våffeldagen. Väl? Det finns ju två bebådelsedagar den här och den andra som bara heter Marie bebådelsedag, och alltid firas 25.3 och när kommer tranan? Är det också idag? Jag har aldrig lärt mig det, och stackars min dotter har aldrig kunnat berätta något om trangodis och sånt, för den kunskapen och traditionen har aldrig lyckat få fäste i denna modern. Men våfflor, det kan vi ju laga idag.
Jag står och vacklar i kosthållningens dilemman; kött har jag inte ätit i år och kommer inte att äta heller, ingen saknad, ingen uppoffring. Vegan vill jag nog inte bli, det finns alltför mycket gott icke-veganskt; ska dock lära mig mer om veganism + laga mat tillsammans med andra av ämnet intresserade på onsdagkvällar, och det slår mig här och nu att jag kommer att missa första tillfället som är nu på onsdagkväll eftersom jag är bortrest då och förmodligen sitter och smörjer kråset med mina söner i Sthlm just den kvällen den tiden. Men gången efter är jag med!

Så: ha en underbar bebådelsedag!

Tecken i skyn, på marken och däremellan

Lördagförmiddag!
Ingen vanlig sådan! Idag är huset fyllt av resväskor och högar av kläder och grejer: våra två yngsta har landat här med buller och bång! De kommer från norr och syd. Lite Youth hostel-känsla; det bor en ungdom i varje rum. Och det pratas och skrattas och berättas historier och det är liv och rörelse och helt underbart är det!
Min dotter kom, brun och fin släpande på sina TUNGA koffertar och vågar vi tro att hon stannar ett tag.. Hoppas på det! Och T kom i tjock jacka och snowboard under armen, och han mellanlandar; planer på nästa resa är redan färdigsmidda.

Bosse försvann till att viga ett ungt par, jag har fixat med lördagsbestyren och det ska handlas och lagas GOD mat: det är ju en stjärnkock vi har fått på besök...!

Ute kvittrar det och det flygs och fejas i träd och buskar. På nätterna hörs det tunga vingslag och mäktigt trumpetande och på dagarna tecknas vårens segertecken i skyn! Vintern kan ju försöka komma igen, men den är besegrad, nu har ljuset återvänt och det blir varmare, det gör det! På baksidan av huset har snödropparna trollats fram och idag hörde jag att blåsippor setts i en skogsdunge!

Vårens segertecken!

På tal om träd. Jag har fotat lite. Kameran i min mobil är kass, så bilderna blir därefter, säger jag, det är kamerans fel,  och jag vet att mina Idébankenungdomar skulle skratta rätt rått åt detta... min fotokonst är ett ständigt ämne för.. hm diskussioner. Så fort  jag plockar fram kameran börjar dom prata om autofokus och saker. Ehh.. vi gick ju faktiskt en fotokurs tillsammans, men jag är mest intresserad av VAD man vill förmedla med bilden, inte HUR man gör det, tekniskt sätt. Fast man får ju inte fram vad man vill förmedla, om man inte besitter viss teknik, och det är väl därför det finns autofokus, eller hur, så att man har en schysst chans att få fram någon sorts bilder muttrar min Vän af Ordnung, som för en gångs skull håller med mig.

Häromkvällen fotograferade jag i Emmaboda, träd som beskurits i centrum, och tydligen ska man lämna en uppåtstickande gren i toppen, och det ser rätt roligt ut. Sedan, i skymningen tog jag bilder på träd, fulla med kajor. Jag tycker att det låter så himla mysigt när de sitter tätt på grenarna och kacklar; som om de berättade gonatthistorier för varandra.

Vår granne har ett märkligt träd i sin trädgård, det ser verkligen ut som om det växte uppochner. Grenarna hänger liksom neråt. Nu har det börjat växa grenar uppåt också, och i mitten bildas det typ av plattform, och där har jag sett kråkor flaxa in med byggmaterial. Blir nog ett finfint bo där!

Emmaboda, beskärning pågår. 

Bosse har förresten kontaktat en arborist. Vi ska ta ner tre björkar i trädgården... Jag är -motvilligt- med på det, det behöver göras, men, usch vad jobbigt...

Trädkramaren i mig ryser!

Emmaboda i skymningen, träd fulla med kajor

Grannens jättespeciella träd