Jag håller på att vakna till liv igen, lite försiktigt.
Det kommer alltid att vara en tomhet inom mig, det får jag försöka leva med.
Minnen, bilderna, tankarna gör ont, det hugger till när jag tänker på min storasyster som nu är borta, bortom den här världens tid och rum. Att hon är borta, för alltid. Allt det som kunnat bli, och som inte blev och kommer aldrig att bli. Allt det som nu är ett aldrig mer.
Så tacksam över alla varma famnar och trygga axlar jag fått gömma mig i och vila emot. Alla medkännande blickar. All värme i den vackra begravningen och minnesstunden, släkt, vänner och grannar som fanns där och bar mig och min syster genom den svåraste tiden.
För alltid tacksam över omsorgen och gemenskapen.
Jag har blivit påmind om det som är viktigt på riktigt.
Ta vara på tiden, stanna upp. Vi vet aldrig vilket möte kommer att vara det sista, vilka ord som är de sista.
Jag fick ett bra samtal med min syster några dagar innan hon dog. Vi mindes gamla tider när mina barn var små, skogsutflykterna, födelsedagskalasen, jularna, vi skrattade och mindes. Jag är så tacksam över det samtalet! Det fick bli ett vackert sista minne.
När tankarna gör för ont sveper jag en osynlig mantel om mig, en sorgmantel, stänger omvärlden ute. Minns. Låter mig vara i det svarta. Det är ingen fara, säger jag till mig själv. Det gör ont, men det är ingen fara. Det får göra ont. Jag har förlorat min syster. Det får göra ont.
Med tiden kommer det att göra mindre ont, jag vet det.
Jag åker till jobbet, tar mig an arbetsuppgifterna, åker hem. Vardagens alla göromål. Det finns en tröst i det vanliga, i det schemalagda, i det som är som det brukar.
Hemma omger jag mig med värme, spelar tröstemusik, låter tankarna komma och gå.
Vi har gjort adventsfint hemma, tänt stjärnor och lyktor, druckit julkaffe, ätit pepparkakor, funderat på julklappar. Som vi brukar den här tiden på året.
Det finns en tröst i det som är som vanligt.
Det kommer att komma en jul. Det kommer att komma en vår. Det kommer att bli ljust igen.
Kram... <3
SvaraRadera