Mellanrum och sandkorn

Strålande Kristi Himmelsfärds Dag (Nej, jag kallar inte den här dagen Kristi him, och inte Kristi Flygare heller..:-) ) Värmen är här, vinden mild och bummullstussmoln vandrar över himlen, speglar sig i Ödevats-sjön. Första metaredag. Jag fiskar inte, inte i dag (och väldigt sällan annars också). Jag funderade på en kajaktur, medan jag satt på en bänk och vinden  bar  krabbelur- och kokkaffedoft, mumsandes på just dessa godsaker och kokkaffe, det är det bästa kaffet som finns! Nej, jag gick istället en liten skogsvandring, kan man ju inte säga; jag gick ett par meter in i skogen, satte mig på en mossig sten och lät tankarna vandra.

Förra året så gott som bodde vi här i skogen, vi "vilda" från Idébanken (Go wild), och våra naturguider, Andreas och Indiana, förmedlade så mycket kärlek till naturen och det enkla livet att det grep tag i mig. Jag drömmer om att göra en "solo quest" (eller solokvist, som Bosse kallar det..), dvs att stanna i skogen ett par dygn, utan några som helst distraktioner. Bara vara. Låta tankarna komma och gå. Göra upp en eld. Sova under bar himmel i en sovsäck. Vad jag längtar efter att göra det!        
- Men är det inte bara att bege sig ut i skogen och göra det, då? muttrar min Vän af Ordnung. Njaa..njoo...nej. Det krävs vissa saker. Som rätt tid. Rätt plats. Jag är för feg för att bara sätta mig i skogen var som helst, jag behöver ha folk beredda att komma till undsättning vid behov, i närheten.
Men jag kommer att göra det. Det är säkert.

Just nu är jag faktiskt solokvist här hemma: Bosse for iväg igen med sina konfirmander, och E är på Broakulla marknad med Fairtrade. Till och med katterna försvann efter frukosten, de håller sig borta ända tills kvällsmatsdags. Man kan se en svart svans vifta lite bakom någon grästuva eller buske. De kan, katterna, de lever i idel mindfullness.

En skata pickar tankfullt i gräset. Fåglarna kvittrar. I måndags morgon hörde jag göken! Och en nattskärra har hörts härom natten i Ödevatsskogen. Några kvällar, när skymningen skiftat från blå till mörker, har jag hört enkelbeckasinen. Den låter som en get. Himmelsget, den kallas så. Torgny B hade hört och spelat in en dvärgbeckasin, han spelade upp från sin mobil. Mycket märkligt,  den lät som en häst som galopperar!

Denna dagen, Kristi Himmelsfärds Dag, berättar om kontakten mellan himmel och jord; färden från jorden till himlen öppnar ett mellanrum, en andlig dimension. Och jag sitter här och funderar på mellanrum i våra liv, där händelser i vår vardagsverklighet kläs i symboler, där livsberättelser möts och bildar mönster. Mellanrum, där kärlek uppstår, där drömmar dröms och poesin får ord. Och bönerna möter den livskraften som kallas Skaparen. Skaparen är inte långt borta, inte avlägsen och försvunnen. I och med sitt liv, sin död och himmelsfärd öppnade Kristus vägen till Skaparen. Skaparen finns här och nu, skapelsen sker kontinuerligt.

Bob Dylan har skrivit den vackraste texten någonsin, citerar från Every Grain of Sand:

 ...in the fury of the moment I see the master´s hand
in every leaf that trembles, in every grain of sand.

...  I hear the ancient footsteps like the motion of the sea
Sometimes I turn, there´s someone there, other time it´s only me
I´m hanging in the balance of the reality of man
Like every sparrow falling, like every grain of sand...

https://vimeo.com/61822795

Solen värmer min kind, som en smekning, som en hälsning.

Kanske ska jag försöka lära mig mer om fåglarna, det låter så spännande, dessa ornitologers berättelser! Getter och hästar och nattskärror och sånt.

https://www.youtube.com/watch?v=0NbQ66tZP4g