Igår kväll hjälptes vi åt att klä av altaret. Vaka och bed sjöng vi, prästen blåste ut ljusen, ett efter ett. Vi bar ut nattvardskalken, blommorna, krucifixet, lämnade altaret tomt och naket.
I kyrkan fanns en kvinna som jag aldrig sett förut. Tårarna rann nerför hennes kinder när hon bar ut altarblommorna. Efteråt fick jag tillfälle att prata med henne. Hon var på genomresa, på tillfälligt besök hos oss. En kristen kvinna från Syrien. "Vi har lidit så mycket, förlorat många nära" sa hon. Vi stod utanför kyrkan, det var mörkt, det blåste. "När jag hörde om det som hände i Bryssel kände jag sån vrede, sådan vanmakt och... ja, hat! Det är från dom vi har flytt, dom som sprider terror och död! Och när jag satt i kyrkan, skämdes jag så, jag skämdes för mitt hat, jag kunde knappt ta mig till nattvarden, vågade inte titta upp. För mig utgiven, för mig utgjutet.... Hur kan jag hata?" Tårarna rann, både hennes och mina. Min syster, min syster i hjärta och själ, min syster i Kristus. Vi kramade om varandra, länge.
Sorgen finns som en svart skugga i mitt hjärta, sorgen över alla förlorade liv, alla förlorade möjligheter, alla gråtande människor i denna vackra värld som är vårt gemensamma hem.
Snödropparna böjer sina huvuden, men vårfåglarna sjunger försiktigt om hopp och nytt liv.
På söndag firar vi Påskdag, uppståndelsens dag.
Mörkret kommer aldrig att övervinna!
 |
| Kristi törnekrona |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar