Nu är jag där igen... Prokrastrinering är mitt mellannamn... Jag BORDE skriva på uppsatsen, men men... lite senare :-)
Jaha och vad är det då för uppsats, tänker du kanske. Ja, jo, det som ska bli en uppsats alldeles, alldeles snart (jadå, jag har redan skrivit en hel del) handlar om lösningsfokus och själavård. Själavård är ju ett så vackert ord. Vårda själ. Det är faktiskt vad diakoni väldigt mycket går ut på. Ordet själ ligger ju väldigt nära ordet säl, och faktiskt det vackra namnet Själskär betyder egentligen sälskär. Själskär finns det på flera ställen; i Stockholms skärgård, i Ålands- och Åbo skärgård. Antar att det kommer av att det finns många sälar däromkring. Det finns en norsk författare, Frithjof Saelen (!), som skrivit en sedelärande bok om sälar, där huvudfiguren, Snorre Säl håller på att råka illa ut p g a några quislingmåsar, och den boken var skriven i skuggan av Andra världkriget och skulle lära barn om motstånd och nationalism, och så har man alltid gjort i fablernas värld, låtit djuren tala rätt och moral och att den late får lida och sånt.
(Obs! Jag förringar ingalunda vikten av att lära barnen om motstånd och nationalism, i bemärkelsen kärlek till det landet där man har sina rötter och/eller bor i, eller valfritt annat land)
Lat har jag då inte varit i dag, nejnej, det har städats på bästa sätt och vis och nu står Bosse och stryker skjortor framför tv:n; det finns någonting väldigt intressant på golffronten, och tala om att förena nytta med nöje! Och jag knappar på datorn för fullt, jag ska ju skriva uppsats, ju... tror nog Bosse att jag gör, och det ska jag alldeles snart!
Det har uppstått lite boendebekymmer i huvudstaden: dottern har ju kommit in på en utbildning som hon så gärna ville, och glad i hågen hittade hon ett boende också, nära högskolan. Men precis strax innan kontraktet skulle skrivas backade husägarna, nä, de skulle inte hyra ut sitt garagerum ändå och nu blir det nervöst. Nå, det kommer säkert att ordna sig, det gör det alltid. Men att leva i ovisshet, det är inte roligt.
Det här med lösningsfokus och själavård, det låter kanske inte helt förenligt? Själavård handlar ju mest om att kunna lyssna, med inlevelse. Lösningsfokus låter så aktivitetsinriktat. Som om man på något sätt ville hitta snabba svar och "gör så här så blir det bra". Det är vad jag själv förknippar med ordet. Eller förknippade, innan jag lärde mig mer. Lösningsfokus handlar aldrig om att terapeuten ger några förslag på någonting som konfidenten ska eller bör göra. Det handlar om att verkligen lyssna, lyssna helt blank på förutfattade meningar. Not knowing position. Och på så sätt, genom att ställa frågor, kanske kunna lysa på någonting som personen inte sett, eller uppmärksammat. Kanske hitta en gnutta hopp, lysa på en möjlig inriktning att ta ett nästa steg emot. Inge mod. Och hopp, först och främst hopp. Är det någonting en människa i svårigheter behöver är det hopp. Det är där vi hittar gemensamma nämnaren mellan lösningsfokus och själavård. Själavården har dock ytterligare en dimension, där finns det gudomliga hoppet, en kärlekens dimension där vi kan möta Den store själavårdaren.
Som vanligt har jag hunnit göra en massa mellan avsnitten, t ex åkte vi och handlade, gräddade och åt crepes och filosoferade över månen på altanen (egentligen var det inte riktigt så romantiskt som det låter; vi, mest Bosse, funderade över all den teknik som behövs för att bygga en rymdraket...) och nu är det ju alldeles för sent att göra annat än läsa lite av den sista sommardeckaren. Där vävs många livsöden i varandra så det krävs mycket koncentration och fokus för att hänga med. Vad har förresten hänt med min Vän af Ordnung? Hen försökte påminna mig om olika fabler (myror och syrsor och sånt) men nej, behåll dina moralkakor!
Jag återvänder till Fjällbacka nu.
Ehh, jag behöver nog lägga till att jag EGENTLIGEN är en ganska disciplinerad person... Men vissa dagar händer det att man skjuter på saker. Till den berömda framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar