Nobel- och andra tider

Av olika praktiska anledningar har jag kört bil rätt mycket på sistone. När jag kör bil lyssnar jag på radio. Så jag är väldigt uppdaterad just nu.
Det är ju den tiden på året då nobelpristagare i olika ämnesområden tillkännages. Hittills har jag hört om fysik- och kemipriserna, och det är tre herrar var som delar på dessa två. Kemipristagarna, Jean-Pierre Sauvage, Sir J. Fraser Stoddart och Bernard L. Feringa  har fått priset för "design och syntes av molekylära maskiner"
Fysikpristagarna får priset för sina teoretiska upptäckter kring topologiska fasövergångar och materiefaser. Thouless, Haldane och Kosterlitz har studerat supraledare, supravätskor och tunna magnetiska filmer och har ”med avancerade matematiska metoder gett förklaringar till flera märkliga fenomen hos ovanliga materiefaser” och ”öppnat portar till en okänd värld av materia som försätts i märkliga tillstånd”, skriver KVA i sin motivering. Jag förstår inte särskilt mycket om detta, men tycker att förklaringen är oerhört poetisk!
Jag hörde en intervju med Kosterlitz, han satt i ett parkeringsgarage i Helsingfors och var märkbart glad och berörd.


Vem som får årets litteraturpris får vi veta den 13.10. Poeten Adonis, eller  Ali Ahmad Said Asbar, eller علي أحمد سعيد إسب är en av de nominerade, och ligger nog bra till. Så här berättar han om sig själv: – Jag ser det som om jag har fötts tre gånger. Den första naturliga i min fattiga by Qassabin i Syrien 1930, den andra i Beirut där jag föddes kulturellt och den tredje i Frankrike där jag blev född till världen. Därför har jag tre hemländer, men poetiskt bara ett och det är det arabiska språket. 
Hans hemland är språket, så underbart! höll jag på att skriva, men med tanke på hur situationen ser ut hejdar jag mig. Av hans första hemland återstår inte mycket. Det har varit oroligt länge, och nu pågår ju ett krig som ödelägger allt. Så här skrev Adonis redan på 1990-talet:

Aleppo bor i kriget!
Alla vägar som leder till staden
är öppna sår.

Stackars människorna i Aleppo! Hundratusentals människor saknar allt i staden. Utanför väntar hjälpkonvojer med förnödenheter, det enda som behövs är garantier att de inte blir bombade om de går in i staden - som ju hände sist, i början av oktober, då minst 12 hjälparbetare dog.
Ge dom garantierna, nu!

Jag har sett på tv också, OBS inte i bilen! och inte mycket. Men jag såg den senaste och sista Wallander. Väldigt intressant! Då tänker jag inte på själva händelseförloppet utan det faktum att man har låtit Wallander drabbas av Alzheimers. Det har tydligen pågått i flera avsnitt, och sjukdomen har liksom smugit fram och tagit honom i besittning. Dvs sakta men säkert börjat radera hans minnen med start i nuet. Det är väl så det funkar? Närminnet försvinner först, sedan raderas minnen sakta men säkert bakåt i tiden. Tänk, han som är polis och beroende av att minnas och pussla ihop ledtrådar - och sen försvinner ledtrådarna, ansikten och namnen är borta och han famlar i ett okänt mörker! Symboliskt, han blir inte blind.

Nobelpriset i fysik handlade om upptäckter kring fasövergångar.
Eftersom jag är mer poetiskt lagd än kunnig i fysik, tänker jag mig fasövergångar som utveckling i människans liv. Eller avveckling. Man går från en fas till en annan, man lär sig nytt; byter hemland, tillägnar sig ett nytt språk, går från ett utvecklingsstadium till ett annat.  Eller glider in i en fas som ingen vill och ingen väljer, en fas som innebär att man sakta lämnar allt välkänt och träder in i ett främmande territorium, ett glömskans rike där allt är okänt, hela tiden, även ens egen identitet.

Måtte dessa kemipristagare skapa pyttesmå minimikromaskiner som kan skickas in i hjärnan på folk som Wallander och laga och reparera minnesstråk och -spår! Jag kan nästan se det, små hjälpkonvojer som täpper till och lagar och rustar upp i nervbanor och synapser.
Och så i den världen som finns både inom oss och utanför oss; som bilder på näthinnan och som en fruktansvärd verklighet att leva i för många: Aleppo och vägarna till Aleppo. Mat och vatten och sjukvårdsartiklar. Böcker. Det bör väl en hjälpkonvoj ha med sig? Leksaker och böcker. Mat och poesi! Om "fred på jorden" känns som en väldigt stor sak att be om, kan man i alla fall be om att hjälpen kommer fram, att människorna får det de behöver, åtminstone för stunden. Mat och vatten och drömmar om en bättre framtid. (Fast vi slutar inte att be om fred på jorden heller!)

Citat av Adonis får avsluta det här inlägget, skrivet mitt i natten, i en nära förestående fasövergång från vakenhet till sömn...


”Poesin är den högsta formen av mänskligt skapande, den högsta formen av mänsklighet över huvud taget. Människor utan poesi är människor utan identitet”