In i dimman

Hösten smyger runt knutarna, stryker tjocka dimsjok över landskapet om nätterna så man får försöka hitta sin väg med hjälp av minnesbilder, i morgonbrådskan. Men dagarna är sommarvarma! Allehanda kryp söker sig inomhus. Förutom källarspindlarna hittade vi häromdagen en förtorkad ödla på dörrmattan. Vad den nu där skulle göra. Bosse föste den ömsint i transportburken och förpassade in i fuktiga buskagen, där den förhoppningsvis återhämtade sig.  Katterna funderar också på att flytta inomhus, men, näää, tills regnen kommer. Häromdagen, i söndags, var det världens mest mystiska åskväder! Det sa bara blixt och PANG och modemet rök! Inget mer hände, men vi satt storögda med håret på ända en bra stund. Jag var dock på väg, väskan packad och biljetten klar i mobilen, så det var bara att bege sig till stationen - och konstatera att det inte skulle komma nåt tåg. Vissefjärdabanan är drabbad av elstrul redan som det är, och nu var det dessutom blixtnedslag så det blev till att trampa på gasen och köra till Emmaboda och det tåget gick och rätt som det är var jag i Stockholm och kramade om mina barn och svärdottern som är rund och go och när som helst nu gör en liten babygirl entré! Pyttesmå kläder och söta möbler och grejor har införskaffats, så mysigt! Nu är det bara att vänta...

På jobbet fylls kalendrar, det planeras och sjösätts och nya medarbetare dyker upp vartefter.

I dag är det lördag och vi har minsann hunnit med det ena och det andra, bland annat krupit ner i dackegrottan i Vissefjärdaskogen. Dit hittade vi, tack vare skyltar; de andra platserna med avtryck av Dacke förblev ovisiterade av oss; vi hade fullt upp med att hitta en rätt riktning hemåt, efter grottbesöket. Vid grottan  fick vi förresten hjälp av en närstående, E, som iklädd för dacketiden typiska kläder gentlemannamässigt gick ner före oss och lyste med mobillampan - inte helt tidstypiskt, men uppskattat. Där satt vi sedan och hukade en stund och kände historiens vingslag fladdra i grottkylan. Sedan hemåt, förvirrat som vanligt: så fort vi ska orientera oss blir vi dimmiga  i huvudet, det är lika illa för båda. Så har vi inga minnesbilder att orientera efter, heller *, vi navigerar i okända trakter. "Nämen försök inte nu", morrar Min Vän af Ordnung, "du har varit i Krukö tidigare, kommer du ihåg när du hade kört in i lyktstolpen och behövde byta stötfångare och där ligger ju en verkstad och "..     Jaja, jag kommer ihåg!

Det var någonting jag tänkte, någonting viktigt, men det försvann när jag nu blev påmind om stötfångare och sånt.

Bosse bakar bröd, det doftar! Håkan Hellströms nya är på.
Det är kväll, mörkret sänker sig långsamt. Misha vaknar, sträcker på sig, inspekterar sina klor med en nöjd blick, vill ut.
Det blir ingen dimma i natt.
Och så får jag ju vakna när jag vaknar i morgon.
Det är gott!

* det hör till symptombilden för oss lokalsinesslösa; vi har inga minnesbilder av vägar och riktningar.