En underbar och ljuvlig, helt vanlig lördag! Löven yr runt i trädgården, sidensvansarna kvittrar och äpplen dunsar ner i det långa blöta gräset. Gräset är långt för att vi inte klippt det och eftersom det är blött så kan vi inte klippa det i dag heller. Manjana, eller nej, på måndag. Om någon av oss är hemma. Jo, Bosse är, då kommer nämligen dom som ska dra höghastighetskablar av fibertyp, genom huset och koppla upp oss ännu snabbare och starkare med omvärlden out there in space och jorden runt.
Det blir bra.
En vanlig lördag innefattar städ och plock fast vi började dagen med en ovanlig förstafrukost: kaffe, salta jordnötter och banan. Testa! Det är jättegott! Sött, salt, mjukt och krispigt och starkt KAFFE.
Förra veckan var jag i Västerås, Sverigefinska inspirationsdagar, inom Svenska kyrkan. Härligt och trevligt att träffa andra finländare i förskingringen. Det är många av oss som har samma story: man skulle bara sommarjobba, eller stanna ett tag; trettio år senare är man kvar. Sveriges dragningskraft är stor! Detta vackra, underbara, komplicerade land!
Västerås, Västra Aros eller Westeros som de i Game of Thrones säger... Man har haft den goda smaken och ett kulturellt intresse av att bevara de vackra trähusen, vid ån. Och så många fina broar! Domkyrkan var totalt imponerande, varm och inbjudande trots pampigheten. Och så Stadsbiblioteket och Botaniska trädgården alldeles intill. Bildning, kultur, växande, tro, kärlek och hoppsan, nu gick det överstyr med lovorden!
Men jo, lite till... En av oss, Manne M, hade gjort och filmat en intervju med biskop Mikael. Om sverigefinländare och Finland och han, biskopen, talade om finska hjältar, krigsveteraner som en gång stridit på Karelska näset. Han talade med allvar och känsla, och där, just där, vann han våra blåvita hjärtan och fick dom att bulta stolt!
Förutom allt detta fick jag många tankar, idéer och användbara arbetsverktyg, så det var givande dagar på alla sätt.
Nu har det hunnit bli söndag, och nej, jag har inte suttit uppe hela natten utan har sovit sött och drömt om Khaleesis små drakar, och snacka om dagsrester! I går när jag drog ut böcker i bokhyllan i gästrummet, bokhyllan som måste flyttas för att det ska dras kablar genom hela huset, och där, hostande i ett stort dammoln, bestämde jag mig att i dag är dagen då jag äntligen kastar mina gamla dagböcker. Ja, det gör jag. Ja, det måste göras, det är ingenting att spara på, ingen i min omgivning har någon som helst glädje av dom. Inte ens jag. De är skrivna på finska, och visserligen har jag inte glömt språket, men det som har varit har varit och här bankar mitt blåvita hjärta inte ett dugg nostalgiskt, vissa saker ska bara rivas och begravas. Jag behöver inte glömma något, allt det där som står i dagböckerna har ju format mig, men man behöver inte bevara allt rent fysisk, jag har ju det inom mig, så länge jag minns något. Det räcker. Ju mindre saker prylar och ting man har, desto bättre. Och: man behöver inte se tillbaka, tiderna har ju förändrats...
Det där refererar ju till Bob Dylan, nobelpristagaren!
Vad säger man?
Jo: Äntligen!
Som man brukar säga. Jag citerar ur dokumentärfilmen Don´t look back:
"Times they have a´changed... när en poet fyller arenor" (Royal Albert Hall, 1966). Som journalisten i filmen dikterade till sin redaktion, stående i en telefonkiosk med en cigarrett i mungipan i svartvit bild.
Eller får Nobels litteraturpris, 2016.
En rockpoet.
En annan stor poet fick ju litteraturpriset 2011, Tomas Tranströmer. Och, bodde inte han i många år i Västerås! Jo, 1965–2000. På Infanterigatan 144 (google vet!).
Ha en fin dag, var helst du är, en fin söndag, skapa nya minnen, skriv eller läs poesi, för poesi får jorden att snurra på ett lite varmare, mänskligare sätt, och våra hjärtan att bulta i alla möjliga stolta färger, poesin är vårt gemensamma språk, vårt gemensamma hemland!
Men först lite havregrynsgröt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar