Sandiga resväskor och gröna oliver

Vad minns jag bäst från Kreta? Det blåa HAVET solsolsol, goa grannar på hotellet, sommardeckarna, alla trevliga människorna! De färska, friterade anjovisarna! Solmogna tomater och syrlig ost, timjanshonung och grekiska gitarrtoner i sammetsnatten.

Jag blir nog ingen reseskildrade för that´s it, och nu är vi hemma!

Icke en bild får ni heller, sorry, tog några visserligen, men vi ser ut som stoppljus i dom bilderna, eller som  prickar på en bergsvägg vid en uråldrig fästningsruin, eller två par fötter med sand mellan tårna, lojt utsträckta under en parasoll och i havet kunde jag ju inte ta kort eller filma, men det var höjdpunkten; att snorkla flyta simma eller bara lyssna på h a v e t! Och det var medelshavsblått med skummande vågor. Och hade inte vågorna skummat hade det bara varit helt blått, alltihop.
Inga moln. Alls!

Det är första gången sedan 2006, tror jag, som jag inte är engagerad i Emmabodafestivalen på något sätt! Det här året åkte vi bort istället. Inte som någon sorts protest eller missnöje, jag har alltid gillat när lilla Emmaboda plötsligt har spotlightsen på och skogarna fylls av folk och dån och alla ler på gator och torg! Jag har stått med dottern som sålt egenhändigt tillverkade kompisarmband, nattvandrat och gräddat pannkakor och laddat hundratals mobiler och hört historier och musik och mer musik i alla dessa år.  Härligt! Men inte i år.

Här ligger jag nu med macken på knät, brunare än någonsin och det känns helt ok att börja jobba på måndag! I dag ska vi på kalas och innan det ska vi bara skaka ut sanden från resväskorna och ställa in tankeverksamheten på svenska våglängder, men det blir nog en grekisk sallad till lunch för världens godaste gröna oliver köpte vi med oss, två paket!

Ha ett fint veckoslut!

Så goda! Lånebild, men i kylskåpet finns egenimporterade..