Tankar, ord, idéer

Hemma. Allt är väl som vi lämnade det, på ett ungefär, när vi for österut. Gotland, pärlan i Östersjön. Tankat energi för resten av hösten, för nu är den liksom här, bara att inse. Men Visby var som utomlands, myller av folk som talade utrikiska, och fest och ljumma uteserveringar, glatt och härligt och VACKERT. Vi for till Fårö och bekantade oss med bergmanlandskapet, satt vid raukar och doppade oss i havet vid Sudersand. Och så skickade Bosse in mig i en grotta. Han har själv varit där många gånger, men tyckte att Lummelunda-grottan är absolut en sevärdhet. Så vi körde dit, han satte sig bekvämt tillrätta på caféet med en god kopp och tidning, och vinkade hejdå. Vi hade en trevlig guide som berättade medryckande om de tre killarna som upptäckte grottorna. Linné var väl också där, han var ju överallt, men inte inne i grottsystemet, för det är ju en senare upptäckt. Årets "grottäventyr" var slut, sista gruppen kom vadandes när vi var i Stora salen. Synd, annars skulle jag ...

Vaknar av att det brusar ovanligt i bakgrunden. Inser: det är havet! Lycklig! Bosse och jag har varit lediga den här veckan. Eller inte på måndag, för då jobbade vi lite. Alltså Jobbade, inte nåt hemmapyssel. Och likaså på tisdag. Två möten för min del, och Bosse filade på affischer och saker. Då började vi kasta pilar på världskartan - kommer inte vi iväg så jobbar vi lika förbaskat hela semesterveckan! Men...man kan ju inte välja en tolvtimmarsresväg om man bara kan typ vända. Och långresorna kostar ju liiiite väl mycket också... Rättare sagt: glöm det. Så vi kastade pilar på Europakartan, då, och ruskigt vad dyrt det är att turista även på nära håll...och dit behövs ju pass och en av oss har inte...och så kom vi på det. Packade bilen och for till: Oskarshamn! Ja, och sen till Gotland. Vi kom fram mitt i natten, resan över tillbringade vi i Skeppsbion. Så om det var några himlafenomen i går kväll (Mars och måne), missade jag det, för vi såg Apornas planet, och filmen tog slut...

Lördag, lördag, lovely lördag! INGENTING särskilt på agendan idag, och det är helt underbart.Katterna ligger loja i soffan, rycker lite med tassarna emellanåt. Ute ser det höstligt ut.. redan? För en vecka sedan var jag i Sthlm och våndades i värmen. Vart tog sommaren vägen? Den liksom vände på klackarna, smällde igen dörren och gick raskt sin väg. Kom tillbaka! DNs korsord får vänta tills Bosse kommer hem: konfirmationer i dag. Ja, plural, två efter varann. Har hunnit med två baljor kaffe, ett par deckarsidor, stoppat i en maskin med tvätt. Igår såg vi en halv film, hamnade mitt i händelseförloppet och det var ödets makter och den fria viljan och Kärleken, och de två älskande trotsade förutbestämde ödesplan och vann. Eller...? Hur gick det sen, undrar jag. Och går inte vi alla och funderar ibland vad som skulle hänt om vi gjort si och låtit bli så? Och vad är det egentligen som styr våra liv? Man kan göra det enkelt för sig och tala om karma och Gud. Ja, Gud tror jag ju på, men...

Gårdagen var hektisk, mycket blev gjort, eller åtminstone planlagt. På eftermiddagen skulle jag på besök hos en dam i en okänd adress, ute i terräng med väldigt få markerade punkter på kartan. Men, lugn, jag har  ju gps i mobilen, ju. Den rätta apparaten låg hemma på byrån, och varför, det kan man undra, men det är en helt annan och invecklad historia. Ok, jag styr ut, och det går så bra så, den bestämda rösten leder mig till höger och till vänster och på och av motorvägen. Mer och mer träd, smalare och smalare väg. Fortsätt framåt, manar rösten, och jag följer instruktioner, visserligen med stigande undran. Kan det här vara rätt..? Kan någon i den aktuella damens ålder bo så här avsides..?- Du är framme! säger min ledsagare. Jag står i en djup skog med susande träd runtomkring. Är det en trollkvinna jag ska till...som bor i en stubbe, eller..? Jag lyckas vända bilen och kör därifrån, förvirrad och stressad, medan rösten ihärdigt uppmanar mig att göra en u-sväng. Jag tystar rösten....

Söndagsmiddagslugnt i Vissefjärda. Landade sent igår kväll, stod inte ut med Stockholm en dag till. Jag är djupt chockad! Jag som älskar Stockholm! Eller ska jag byta tempus..? Älskade? Har älskat? Kommer säkert att älska igen, det här är en svacka, bara. Men det var VARMT, och när det är varmt i en asfaltsdjungel, kan det bli nästintill olidligt. Kvällen innan tillbringade jag i skärgården, på Grinda, och det var lantligt och ljuvligt, och fullt av unga vuxna med visioner och idéer. Goda samtal, många samtal, samtal långt in på natten, och jag var glad och överraskad över samtalstonen. Den var positiv. Och tog inte ens mark vid någon sorts gnällkritik över sakernas nuvarande tillstånd, utan svingade sig glatt förbi och rätt ut i framtiden. Oh, har inte någon skrivit dikter och oden om ungdomars entusiasm? Säkert, och skulle jag kunna så skulle jag göra! Jag vaggades i sköna ljusa drömmar om kommande tider...hoppfull...en ny värld är möjlig! Och vad gjorde det att samtalen fortsatte ...

Glad i hågen knappar jag på min nya smartph-e. Så mycket finesser! Appar... vips har jag laddat ner  i-gram, vips: pinterest, vips: nån fotoapp. Då kommer ångesten. HUR ska jag hinna med allt?? Man måste uppdatera, ju. Skicka in bilder och kommentarer! Jag som knappt hinner med mina dagar, som det är nu. Och VEM skulle ha intresse av att kolla på mina jordnötsskålar och fötter, visserligen med snyggt silvriga tånaglar.. Efter den första paniken insåg jag att man inte MÅSTE. Så, alla ni, som jag tydligen har bjudit att följa mig (hur gick det till?), jag måste göra er besviken: det blir nog inte så många statusuppdateringar. Jag vill gärna fundera och fila. Självrannsakan: Jag fungerar lite långsamt, när jag inte är för snabb. Det är två lägen som ingår i  "livets hastighet" - liksom ett stilla vardagslunk, när allt bara rullar på. Det där alltför snabba har ofta satt mig i besvärliga situationer. Och långsamheten.. det kanske är att fastna i tankarna: filosofera. Ja, det...

Hjärtat mycket lättare nu, orosmolnen har skingrats. Känner stor tacksamhet! Första arbetsveckan gick bra, lite nytt på gång, eller MYCKET nytt, egentligen, och få se vart allting landar. Sitter här och summerar sommaren -som inte alls är slut, nej! - men semestern då. Soliga dagar och lagom med hemmapyssel. Besök av nära och glatt umgänge med vänner. Och underbara dagar vid havet! Den här sommarens utmaning var..tadamdamdamm.. trampolinhopp uti vattnet! Typ bomben, fast med raka ben! Det var en tuff utmaning, men jag gjorde det! För några somrar sen gjorde jag för första gången dyk från bryggkant med huvet före. Jag är dålig på att förklara, men jag tror att du fattar. Sånt som simskolebarn lär sig vid femte lektionen eller så. Men för mig var det ett stort steg. Jag jobbade på ett behandlingshem då, och en av killarna bestämde sig för att få mig att våga. Jag stod och stampade och trampade på bryggan och han peppade och peppade. JODÅ, du kan, du vågar, kom igen! Och jag stampa...

Fick världens hjärtsnurr, sonen långt borta behövde uppsöka sjukhuset, och då är man inte så tuff, där man sitter på andra sidan jordklotet och inte kan vara hos honom! Nå, det var inget alarmerande, som tur är! Men oroskänslorna sitter kvar, solen är inte lika varm längre och en massa moln tornar upp på min himmel. Man är aldrig så sårbar som när det gäller ens barn och en sådan här händelse kan röra upp en massa inom en. Jag tänker på hur lite vi människor egentligen vet om varandra, man kan aldrig veta om vilka sorger och bekymmer kan döljas bakom en fasad. Jag delar ibland vidare tänkvärda citat på facebook, ett sådant handlar just om att vi aldrig kan veta vilka saker någon annan kämpar med, så var god mot andra. Tänkte skriva snäll, men är det rätta ordet? Jo, kanske. En fråga: HUR visar man på bästa sätt att man bryr sig? För det syns ju inte heller på utsidan, det måste gestaltas i ord och handling. Ja, jag vet, man kan ringa och höra av sig och fråga hur det är, eller knac...

En ensam kvällspromenad i Vissefjärda. Bosse hade annat för sig, och jag ville så gärna njuta av den ljumma ljuvliga kvällen. Förbi Storegården och över vägen, och i kväll gick jag genom kyrkogården, förbi kyrkan och över bron till minneslunden. Stilla, bara syrsorna hördes. Kaprifolen doftade, så som den doftar i skymningen. Månen var precis halv. Den andra halvan låg i Kyrksjön och glimmade. På bron mötte jag en kvinna med en rosenbukett i handen, på väg till minneslunden. Vi hälsade vänligt. Förbi Dackestenen, över till Hembygdsgården. Och där var det liv och rörelse! Fem-sex små kaniner skuttade ystert runt i gräset, de hade väl en egen kvällsföreställning där. De försvann kvickt bakom kulisserna - under byggnaden. Hem igen, och det var väl det om den här dagen, dagen A som i arbetsdag efter semestern. Och det känns gott. Det känns ok. Sommaren är ju inte slut än!

Nu har vi lyssnat på Ted Gärdestad i dagar, och hans låtar är ju bara underbara! - Har jag förresten berättat att jag träffat Ted Gärdestad? frågar Bosse. Jo, vi klättrade ut genom toafönstret, han och jag, det var i Båstad...låt se...måste varit på 70-talet. - Va??Har du träffat Ted Gärdestad?? Och vad gjorde du på toa med honom?? - Så här var det, säger Bosse: Kan det varit, 1977? Hur som helst, jag jobbade på Krogen i Båstad, det hette så, Krogen. Det var bråda dagar, mycket folk. Tennisveckan, du vet. Vad vi slet! Det är ju mycket kändisar där på tennisen, och Ted Gärdestad brukade komma till Krogen på kvällarna. Han var förtjust i en av tjejerna som jobbade där, så han hängde med på efterfesten i huset där personalen bodde. Det låg bakom Krogen. Vi hade ju hur trevligt som helst när vi plötsligt hörde buller och bråk ute på gatan. Vi rusade fram, och såg en man gå bärsärkagång på Köpmansgatan, han slog med en påk till höger och vänster, på bilar och lyktstolpar, helt besinn...

En ny morgon har grytt, solig, men med molnslöjor. Jag kan inte spå väder nåt vidare, så det får visa sig, helt enkelt, om det kan bli utevistelse, eller hemmapyssel. Man kan ju förstås kolla i väderleksappen... Hur som helst, jag har funderat mycket på det här med timing, eller att göra saker i rätt tid. Det står i Bibeln att "när tiden var inne" hände det och det. Hur vet man när tiden är inne? Ibland kan man känna det i magen. Gå på magkänsla. Och blir det rätt, då var väl tiden inne. Blir det fel så var det dålig timing. Då kanske man tolkade tecknen fel. Eller inte tänkte efter före. I naturen sker det mesta i rättan tid. Djuren verkar ha en instinkt för saker och tider, tänker jag, naturromantiker som jag är. Som det där med stararna, hur de fattar om det är läge för kull nummer två för sommaren, eller inte. Vissa växters frön behöver skogsbrand för att kunna gro och blomma: brandnävans och svedjenävans frön, t ex, kan ligga mycket länge i marken och vänta på att d...