Pärlor

Hemma. Allt är väl som vi lämnade det, på ett ungefär, när vi for österut. Gotland, pärlan i Östersjön.
Tankat energi för resten av hösten, för nu är den liksom här, bara att inse. Men Visby var som utomlands, myller av folk som talade utrikiska, och fest och ljumma uteserveringar, glatt och härligt och VACKERT. Vi for till Fårö och bekantade oss med bergmanlandskapet, satt vid raukar och doppade oss i havet vid Sudersand.
Och så skickade Bosse in mig i en grotta. Han har själv varit där många gånger, men tyckte att Lummelunda-grottan är absolut en sevärdhet. Så vi körde dit, han satte sig bekvämt tillrätta på caféet med en god kopp och tidning, och vinkade hejdå.
Vi hade en trevlig guide som berättade medryckande om de tre killarna som upptäckte grottorna. Linné var väl också där, han var ju överallt, men inte inne i grottsystemet, för det är ju en senare upptäckt. Årets "grottäventyr" var slut, sista gruppen kom vadandes när vi var i Stora salen. Synd, annars skulle jag anmält oss på studsen...Hehe..

Nu: Molnen hänger som fluffiga blöta täcken på tork och grannarna kör runt med sina gräsklippare - och hoppas förmodligen att det är sista gången för säsongen, eller åtminstone nästsista..
Äpplen mognar, dags för idébankens årliga äppelplockar-utryckningar. I år ska vi eventuellt försöka få Mobila musteriet till Emmaboda så att flera ha chansen att förvandla sin äppelskörd till underbart god must, som är pastoriserad och därmed håller länge. Inga tillsatser! Eller: inga tillsatser, om inte DU har hållit på med sånt. Besprutning och saker. Fast det gör väl ingen längre?

Från over there kvittrar dottern lyckligt. Hon lever loppan, som det ser ut, och det är som det ska, live your dream, girl!

Vi satt en stund på altanen, Mr Maxi och jag och tittade på hur någon vred på flufftäcken så det droppade och skvalade och vi såg på varandra i samförstånd, ryckte på axlarna och gick in igen.

Bosse och jag funderade på om man inte skulle se Bergman-filmerna omigen. Alla har jag inte sett, och dom som jag sett var jag nog för ung för att riktigt greppa. Fast ikväll blir det andra filmklipp, och träff med goa vännen. Och behöver man inte muntra upp sig lite? Jo. Goda vänner är sällsamma pärlor, dom ska man vara rädd om.

Pilkastning

Vaknar av att det brusar ovanligt i bakgrunden.
Inser: det är havet!
Lycklig!

Bosse och jag har varit lediga den här veckan. Eller inte på måndag, för då jobbade vi lite. Alltså Jobbade, inte nåt hemmapyssel. Och likaså på tisdag. Två möten för min del, och Bosse filade på affischer och saker.
Då började vi kasta pilar på världskartan - kommer inte vi iväg så jobbar vi lika förbaskat hela semesterveckan! Men...man kan ju inte välja en tolvtimmarsresväg om man bara kan typ vända.
Och långresorna kostar ju liiiite väl mycket också... Rättare sagt: glöm det. Så vi kastade pilar på Europakartan, då, och ruskigt vad dyrt det är att turista även på nära håll...och dit behövs ju pass och en av oss har inte...och så kom vi på det. Packade bilen och for till: Oskarshamn!
Ja, och sen till Gotland.
Vi kom fram mitt i natten, resan över tillbringade vi i Skeppsbion. Så om det var några himlafenomen i går kväll (Mars och måne), missade jag det, för vi såg Apornas planet, och filmen tog slut tjugofem minuter innan  ankomsten, så det var PERFEKT! Jag är smått allergisk mot all sorts färjetrafik efter alla mina finlandsturer. Kanske kan terapeuta mig med typ Göta kanal? Det lär vara fint. Ok, men resan gick smärtfritt, som sagt, och nu har jag vaknat och hör ljuvliga ljud... och Bosse sussar och småsnarkar än, men snart ska jag puffa honom på sidan och sen tar vi an dagen i denna ljuvliga stad!

Ha det underbart, gott folk, var ni än är!

Lördagsbyk

Lördag, lördag, lovely lördag!
INGENTING särskilt på agendan idag, och det är helt underbart.Katterna ligger loja i soffan, rycker lite med tassarna emellanåt.
Ute ser det höstligt ut.. redan? För en vecka sedan var jag i Sthlm och våndades i värmen. Vart tog sommaren vägen? Den liksom vände på klackarna, smällde igen dörren och gick raskt sin väg. Kom tillbaka!

DNs korsord får vänta tills Bosse kommer hem: konfirmationer i dag. Ja, plural, två efter varann.

Har hunnit med två baljor kaffe, ett par deckarsidor, stoppat i en maskin med tvätt.
Igår såg vi en halv film, hamnade mitt i händelseförloppet och det var ödets makter och den fria viljan och Kärleken, och de två älskande trotsade förutbestämde ödesplan och vann. Eller...? Hur gick det sen, undrar jag. Och går inte vi alla och funderar ibland vad som skulle hänt om vi gjort si och låtit bli så? Och vad är det egentligen som styr våra liv? Man kan göra det enkelt för sig och tala om karma och Gud. Ja, Gud tror jag ju på, men att han/hon skulle detaljstyra våra liv...? Nä, det kanske finns en lös plan någonstans, eller vissa förutsättningar för ett och annat, men resten är faktiskt upp till oss. Hjälp på vägen får vi, det tror jag på, men valen gör vi själva.
Och på tal om val, nu rullar vagnarna och affischerna sitter uppe. Eller har rivits ner. Det finns väl inte så mycket ny information på plakaten, förutom att alla är feminister. Och det är ju bra, och det kan man tacka FI för; alla vill ju håva in dom rösterna. MP går också starkt framåt, och det är ju himla bra för då tvingas alla andra partierna ha några ambitioner och programförklaringar kring miljöfrågor - och är inte det så att om vi sabbar det enda klotet vi har, blir alla andra frågor sekundära. Och alla årstiderna smäller igen dörren och vi har bara kvar någon sorts extremförhållanden. Och så långt inne i ödestankarna tänker jag smälla igen datorlocket, gå och hänga tvätten och minsann: skiner inte solen?
Ut och njut!

Vilseledd av ledstjärnan

Gårdagen var hektisk, mycket blev gjort, eller åtminstone planlagt. På eftermiddagen skulle jag på besök hos en dam i en okänd adress, ute i terräng med väldigt få markerade punkter på kartan. Men, lugn, jag har  ju gps i mobilen, ju. Den rätta apparaten låg hemma på byrån, och varför, det kan man undra, men det är en helt annan och invecklad historia. Ok, jag styr ut, och det går så bra så, den bestämda rösten leder mig till höger och till vänster och på och av motorvägen. Mer och mer träd, smalare och smalare väg. Fortsätt framåt, manar rösten, och jag följer instruktioner, visserligen med stigande undran. Kan det här vara rätt..? Kan någon i den aktuella damens ålder bo så här avsides..?- Du är framme! säger min ledsagare. Jag står i en djup skog med susande träd runtomkring. Är det en trollkvinna jag ska till...som bor i en stubbe, eller..? Jag lyckas vända bilen och kör därifrån, förvirrad och stressad, medan rösten ihärdigt uppmanar mig att göra en u-sväng. Jag tystar rösten. Kör runt runt, till höger och vänster och en och annan u-sväng blir det, tills jag träffar på någon som kunde beskriva vägen så att jag hittade. Det blev en trevlig kaffestund, för all del, även om jag stormkokade inombords. Bland det VÄRSTA jag vet, är att irra vilse och söka och leta. Och eftersom mitt lokalsinne egentligen inte existerar, är det inte en ovanlig situation. Därför vill jag kunna lita på min GPS!!!

Nå, det där var igår, i dag är en annan dag, och den här dagen har gått som på räls, faktiskt; har åkt tåg till olika destinationer och det gick alldeles utmärkt. Och det ska jag göra om, så ofta som möjligt. Förresten, i förrgår åkte jag buss till Vissefjärda, och den trevlige chauffören hade orientering som hobby..
Kanske något för mig?

Nå, GPS kanske inte bör kallas ledstjärna, men det lät lite kul som rubrik, tycker jag.
Tänkte skriva att nu är jag så trött att jag går och... men då satte någon på Volbeat på hög volym, och då blir man ju...pigg! Och kvällen är ju inte slut än.

Framtiden, iförrgår

Söndagsmiddagslugnt i Vissefjärda.
Landade sent igår kväll, stod inte ut med Stockholm en dag till. Jag är djupt chockad! Jag som älskar Stockholm! Eller ska jag byta tempus..? Älskade? Har älskat? Kommer säkert att älska igen, det här är en svacka, bara. Men det var VARMT, och när det är varmt i en asfaltsdjungel, kan det bli nästintill olidligt.
Kvällen innan tillbringade jag i skärgården, på Grinda, och det var lantligt och ljuvligt, och fullt av unga vuxna med visioner och idéer. Goda samtal, många samtal, samtal långt in på natten, och jag var glad och överraskad över samtalstonen. Den var positiv. Och tog inte ens mark vid någon sorts gnällkritik över sakernas nuvarande tillstånd, utan svingade sig glatt förbi och rätt ut i framtiden. Oh, har inte någon skrivit dikter och oden om ungdomars entusiasm? Säkert, och skulle jag kunna så skulle jag göra! Jag vaggades i sköna ljusa drömmar om kommande tider...hoppfull...en ny värld är möjlig! Och vad gjorde det att samtalen fortsatte långt in på natten, till morgontimmarna. Ingenting!
Fast, dagen efter var jag dagen efter, utan att ens ha druckit starkt. Och det var då jag for tillbaka till Stockholm, klev av vid Strömkajen, och hamnade mitt i Kulturfestivalen. Men nu var jag redan så uppfylld av gårdagens intryck, så det fanns inte plats för fler. Jag traskade runt på stan och hade väl tänkt stanna en natt till men då kom det över mig: hemlängtan. Till Vissefjärda. Och värmen och sorlet och myllret - allt som jag brukar älska...Det ville jag lämna bakom mig fort som möjligt! Så jag hoppade på första bästa tåg - som var det sista för dagen, och tackade Gud att jag hann!

Vad är detta? Ålderstecken?

Allra först i Stockholm träffade jag mina söner, och mellanpojken var blek trots månader i solen, och hade gått ner 12 kilo och hade ont i kroppen. Men var på bättringsväg, viktigast av allt! Och det var äldste sonens födelsedag, och vart tog åren vägen?? Vi åt och drack och pratade och pratade och drack och åt, och jag blev visst lite tipsy och fick för mig att bästa sättet att bli klar i knoppen är en långpromenad. Så jag gick och gick, från Kungsholmen över Västerbron till south side. Tog tåget från Hornstull till Hötorget och stupade i min vandrarhemssäng. Visst att jag hade sett byggställningarna, men tänkte inte på vad det innebar... Så klockan 6 på morgonen satte det igång med brummande smällande och borrande. VARFÖR ska alla byggarbetare börja så tidigt? Det finns säkert en bra förklaring, men just nu tänker jag bara på att det beror på att man ska bestraffa alla inblandade på något moralpekfingerviftande sätt, typ early bird och så.
Och nu har jag berättat hela stockholmsbesöket helt bakochfram och uppochner i tiden, ingen ordning på mina tempus någonstans. Och  hemkommen, landade inte jag mitt i en partaj? Jo, och det var hur trevligt som helst, men... nu är det typ tre nätter som har varit halvt sömnlösa, och det bådar inte så gott för den här dagen. Eller så kryper jag bara i säng igen... Och tänker på resten och framtiden imorgon...

Uppdaterar, vartefter

Glad i hågen knappar jag på min nya smartph-e. Så mycket finesser! Appar... vips har jag laddat ner  i-gram, vips: pinterest, vips: nån fotoapp. Då kommer ångesten. HUR ska jag hinna med allt?? Man måste uppdatera, ju. Skicka in bilder och kommentarer! Jag som knappt hinner med mina dagar, som det är nu. Och VEM skulle ha intresse av att kolla på mina jordnötsskålar och fötter, visserligen med snyggt silvriga tånaglar..
Efter den första paniken insåg jag att man inte MÅSTE.
Så, alla ni, som jag tydligen har bjudit att följa mig (hur gick det till?), jag måste göra er besviken: det blir nog inte så många statusuppdateringar. Jag vill gärna fundera och fila.

Självrannsakan: Jag fungerar lite långsamt, när jag inte är för snabb.
Det är två lägen som ingår i  "livets hastighet" - liksom ett stilla vardagslunk, när allt bara rullar på. Det där alltför snabba har ofta satt mig i besvärliga situationer. Och långsamheten.. det kanske är att fastna i tankarna: filosofera. Ja, det låter onekligen finare än att säga att man är lite seg...
Nå, min smartph-one är ingalunda seg, den blippar och bloppar titt som tätt.
- Nej, du måste inte kolla på varje blipp med en gång! säger jag till mig själv.

Dessa blogginlägg hivar jag iväg lite väl snabbt ibland, här filas inte så värst, jo ibland lite i efterhand. Men vad jag är rädd för, är att börja se på omvärlden liksom genom ett iFåån-öga, om du förstår vad jag menar. Runa Brar som kåserade i dn anno dazumal, kallade det för att spana efter kaniner. 

Nu är det torsdagsmorgon, väskan är packad, frukosten i magen och diskmaskinen brummar tryggt. Och jag funderar om kompisen har farit till väders. Är det väder för det? Ballongfärd på hennes schema idag, eller inte, beroende på vindar/regn/åska eller fint flygarväder. Hoppas att det blir av nu! Det är nog tredje, fjärde försöket! Själv ska jag hoppa på tåget, och det är inte alltid helt säkert att det går heller. Kommer ihåg äventyret i Alvesta...(har skrivit om det tidigare). Det blev ju bra och kul, och fram kom jag också så småningom.

Det är framtiden jag har på schemat i helgen, ett gäng visionärer samlas och har en festival, och jag ska vara med och det ska bli oerhört spännande!

Jag kan tipsa om att Dr Smooths underbara, hälsosamma, goda smoothies finns att få njuta av på Mundekullafestivalen, serverade by himself. Idébanken goes Mundekulla-mode!
Det går inga tåg till Mundekulla, så då kan man dra slutsatsen att jag ska åt annat håll. Det stämmer, och jag berättar vartefter. När jag filat och hyvlat lite.
Ha en fin dag!!

 
 

Summan av kardemumman

Hjärtat mycket lättare nu, orosmolnen har skingrats. Känner stor tacksamhet!

Första arbetsveckan gick bra, lite nytt på gång, eller MYCKET nytt, egentligen, och få se vart allting landar.

Sitter här och summerar sommaren -som inte alls är slut, nej! - men semestern då.
Soliga dagar och lagom med hemmapyssel. Besök av nära och glatt umgänge med vänner. Och underbara dagar vid havet! Den här sommarens utmaning var..tadamdamdamm.. trampolinhopp uti vattnet! Typ bomben, fast med raka ben! Det var en tuff utmaning, men jag gjorde det!

För några somrar sen gjorde jag för första gången dyk från bryggkant med huvet före. Jag är dålig på att förklara, men jag tror att du fattar. Sånt som simskolebarn lär sig vid femte lektionen eller så. Men för mig var det ett stort steg. Jag jobbade på ett behandlingshem då, och en av killarna bestämde sig för att få mig att våga. Jag stod och stampade och trampade på bryggan och han peppade och peppade. JODÅ, du kan, du vågar, kom igen! Och jag stampade och trampade - tills jag gjorde det! Gled elegant ut i vattnet...gjorde jag inte. Men i kom jag. Han var lika stolt och glad som jag!
Ett gott och värmande minne.

Vad annat har jag gjort? Jo, läst mina fyra sommardeckare, den femte var för läskig så den stängde jag med en smäll, och kommer aldrig att öppna igen! Hur mycket någon än skulle peppa!
Sund självbevarelsedrift.

Ja, det har varit en synnerligen god sommar -så långt.

Det hoppas jag att du också har haft.
Och nu är det söndagskväll, återstår ett avsnitt av Rome, och där tätnar intrigerna, och vem vet hur allt kommer att sluta? Nåt litet kanske man kommer ihåg från historielektionerna, men det stod ju ingenting om Pullo och Vorenus i dom böckerna.

Orosmoln

Fick världens hjärtsnurr, sonen långt borta behövde uppsöka sjukhuset, och då är man inte så tuff, där man sitter på andra sidan jordklotet och inte kan vara hos honom! Nå, det var inget alarmerande, som tur är! Men oroskänslorna sitter kvar, solen är inte lika varm längre och en massa moln tornar upp på min himmel. Man är aldrig så sårbar som när det gäller ens barn och en sådan här händelse kan röra upp en massa inom en.

Jag tänker på hur lite vi människor egentligen vet om varandra, man kan aldrig veta om vilka sorger och bekymmer kan döljas bakom en fasad. Jag delar ibland vidare tänkvärda citat på facebook, ett sådant handlar just om att vi aldrig kan veta vilka saker någon annan kämpar med, så var god mot andra. Tänkte skriva snäll, men är det rätta ordet? Jo, kanske.

En fråga: HUR visar man på bästa sätt att man bryr sig? För det syns ju inte heller på utsidan, det måste gestaltas i ord och handling. Ja, jag vet, man kan ringa och höra av sig och fråga hur det är, eller knacka på eller göra någonting.. Men ibland kan man bara gå in i sin kammare och be en tyst bön, och lita på att den tas emot. Bäst är förstås att man gör alltihop ovannämnt. Goda tankar kan gestaltas med snälla ord.

Det brinner i världens oroshärdar och här i Sverige har vi aldrig sett en sådan skogsbrand som den som pågår nu i Västmanland. Det fälls bomber överallt i världen, här i Sverige har vi välsignelsen att bomberna fälls i ett gott syfte; det heter ju att man vattenbombar.
Jag sänder mina tankar till dem som drabbats!

Ja, idag är molnen svarta och min Vän av ordningen är puts väck borta, när man nu för en gångs skull skulle behöva hen.

Återstår: ut och gå!

Kvällspromenad

En ensam kvällspromenad i Vissefjärda. Bosse hade annat för sig, och jag ville så gärna njuta av den ljumma ljuvliga kvällen. Förbi Storegården och över vägen, och i kväll gick jag genom kyrkogården, förbi kyrkan och över bron till minneslunden. Stilla, bara syrsorna hördes. Kaprifolen doftade, så som den doftar i skymningen. Månen var precis halv. Den andra halvan låg i Kyrksjön och glimmade.
På bron mötte jag en kvinna med en rosenbukett i handen, på väg till minneslunden. Vi hälsade vänligt. Förbi Dackestenen, över till Hembygdsgården. Och där var det liv och rörelse! Fem-sex små kaniner skuttade ystert runt i gräset, de hade väl en egen kvällsföreställning där.
De försvann kvickt bakom kulisserna - under byggnaden.
Hem igen, och det var väl det om den här dagen, dagen A som i arbetsdag efter semestern.
Och det känns gott. Det känns ok.
Sommaren är ju inte slut än!

Bärsärkagång i Båstad

Nu har vi lyssnat på Ted Gärdestad i dagar, och hans låtar är ju bara underbara!

- Har jag förresten berättat att jag träffat Ted Gärdestad? frågar Bosse. Jo, vi klättrade ut genom toafönstret, han och jag, det var i Båstad...låt se...måste varit på 70-talet.

- Va??Har du träffat Ted Gärdestad?? Och vad gjorde du på toa med honom??

- Så här var det, säger Bosse: Kan det varit, 1977? Hur som helst, jag jobbade på Krogen i Båstad, det hette så, Krogen. Det var bråda dagar, mycket folk. Tennisveckan, du vet. Vad vi slet!
Det är ju mycket kändisar där på tennisen, och Ted Gärdestad brukade komma till Krogen på kvällarna. Han var förtjust i en av tjejerna som jobbade där, så han hängde med på efterfesten i huset där personalen bodde. Det låg bakom Krogen. Vi hade ju hur trevligt som helst när vi plötsligt hörde buller och bråk ute på gatan. Vi rusade fram, och såg en man gå bärsärkagång på Köpmansgatan, han slog med en påk till höger och vänster, på bilar och lyktstolpar, helt besinningslöst! Vi blev ju rädda förstås, och skulle snabbt som ögat dra oss tillbaka till huset. Men han hann se oss! Och sprang mot oss med påken i högsta hugg! Vi skingrades och sprang åt olika håll, några tog sig in i huset. Vi låste in oss på toaletten, och galningen slog och bultade utanför! Det fanns ett fönster som vette mot baksidan, och den klättrade vi ut igenom, Ted Gärdestad, jag och några till. Men galningen hade fattat vad som var i görningen, och hade tagit sig till andra sidan. Vi såg honom komma springande med sin påk, det var rena actionfilmen! Nå, han var ju inte nykter, så vi sprang ifrån honom rätt så lätt. Ringa till polisen, det skulle vi, men detta var före mobilernas tid och inte fanns det nån telefonkiosk i närheten heller. Och polisen skulle komma från Laholm eller någonstans, det skulle ju ta tid. Hur som helst, någon hade ringt till polisen och mannen blev arresterad innan han hann ställa till med mer skada, eller slå ihjäl någon.
Vilken natt! Dagen efter var jag ledig, och gick och såg en tennismatch med en kompis, som också varit med på natten. Matchen minns jag inte så mycket av, men plötsligt fick jag syn på bärsärkamannen, på andra sidan banan! Min kompis bekräftade, det var visst han.  Det visade sig (vi ringde faktiskt polisen och frågade) att mannen hade nyktrat till efter bara en stund i finkan, blivit hur artig och trevlig som helst, och förklarat att han hade druckit whisky hela natten och fått blackout. Inte kunde poliserna hålla kvar honom, han var ju inte farlig längre, så det var bara att släppa mannen. Fast han skulle få en saftig räkning... En dyr natt!
-  Ja, det blir aldrig bra, dricka whisky hela natten, och det var säkert sån här ökenvärme då också, suckar Bosse. Undra på att det kan slå slint i huvudet.
Och det här är väl ingenting och skriva om, säger han, men det tycker jag; bra story!
- Okejdå, säger Bosse.

Timing

En ny morgon har grytt, solig, men med molnslöjor. Jag kan inte spå väder nåt vidare, så det får visa sig, helt enkelt, om det kan bli utevistelse, eller hemmapyssel. Man kan ju förstås kolla i väderleksappen...
Hur som helst, jag har funderat mycket på det här med timing, eller att göra saker i rätt tid.
Det står i Bibeln att "när tiden var inne" hände det och det. Hur vet man när tiden är inne?
Ibland kan man känna det i magen. Gå på magkänsla. Och blir det rätt, då var väl tiden inne. Blir det fel så var det dålig timing. Då kanske man tolkade tecknen fel. Eller inte tänkte efter före.
I naturen sker det mesta i rättan tid. Djuren verkar ha en instinkt för saker och tider, tänker jag, naturromantiker som jag är. Som det där med stararna, hur de fattar om det är läge för kull nummer två för sommaren, eller inte.
Vissa växters frön behöver skogsbrand för att kunna gro och blomma: brandnävans och svedjenävans frön, t ex, kan ligga mycket länge i marken och vänta på att det ska brinna: de kan bara gro och bilda blommor efter en brand.
Ingen är väl glad över en skogsbrand, men ur askan kan det iallafall komma nytt liv.
Myten om fågel Fenix är ju en sån hoppingivande myt.
Det är andra augusti, och augusti är ju en sommarmånad, så sommaren är ingalunda slut. Men ledigheten håller jag på att avrunda. Det mesta har gjorts, som jag ville göra den här semestern, det återstår lite bärplockning, och regnar det inte i dag beger jag mig i skogen på spaning, med ett spann. Man kan ju hoppas att det har varit goda förhållanden för blåbären...
Bosse och jag har fastnat i Rome, serien som handlar om Romarriket och Julius Cesar och Lucius Vorenus och Titus Pullo, och människor, öden och äventyr kring dessa. Historien börjar år 52 fKr, och det är intriger och förbannelser till höger och vänster och blodigt och grymt och var människor grymmare på den tiden, tänker jag? Nej, det var de inte, man behöver bara höra på nyheterna så fattar man genast att det är lika illa nu som då.
Till lördagsmorgonen hör Melodikrysset och dn:s lördagskorsord, och jaja, det är lite pensionärsvarning över det hela, men det är gott med vissa rutiner. I dag var det mycket Ted Gärdestad i krysset, till och med två låtar från den helt underbara hyllningsskivan För kärlekens skull. Den är så fin att vi köpte cd:n till och med. Fast det känns snudd på antikt i dessa streamingtider. Men eftersom jag periodvis nästintill bor i bilen, är det gott att ha ljuv musik med sig, i alla fall. Sol, vind och vatten, och Öppna din himmel och Ett stilla regn, bara det! Såna titlar! Och så den vackraste av alla: Himlen är oskyldigt blå. Den sången vill jag ska spelas sen, när jag gått ur tiden. Det hoppas jag dröjer, förstås.  Men såna tankar ska man inte tänka riktigt just nu, nä, ta vara på dagen och tiden, vetja!