Sista juli

Den tropiska förställningen som annonserades med muller hela natten och dagen lång, drog fram med buller och bång, dramatiskt regn och effektfullt blixtspel. I dag är det svensk sommar som bäst, solen är så där lagom varm och vindarna har svala stråk i sig.
Skatungarna har slutat skutta efter mammaskatan med  gapande näbb, och fixar sitt käk själva. Och blåbären och äpplen och annat närodlat och gott håller på att mogna i skogar och trädgårdar. Och några framtidsplaner har också mognat. Det handlar inte om några dramatiska förändringar, vissa omfördelningar och en liten utbildning... en kan inte låta bli, och det ingår i min plan för framtiden, och när om inte nu? Min Vän av ordningen nickar bara lite matt, kvar i källarsvalkan för säkerhets skull.

Semestern lider mot sitt slut, och jag är i försiktig uppvarvning nu, fast i kväll blir det gasen i botten och 70-talsröj med gänget. Värdig avslutning på en underbar, underbar ledighet! Fast, jo, det finns ju en helg också, innan måndan arbetsdan stundar...Den helgen tillbringas i vilans tecken, eller så blir det cementgjuteri och murmålning. En får se. Men många avsnitt av Rome lär det bli i vilket fall.

Ha det GOTT!

På med målarbrallorna!

I dag: på med målarbrallorna. Trappräcken behöver målas, och nu om någonsin är det rätta tiden.
Målerijobb kräver rätt musik, och bästa pepplåtarna har Boney M! Så det var till tonerna av Daddy Cool och Ma Baker vi svingade våra svarta penslar. Ra-ra-Rasputin fick mig att fundera vem det egentligen var de sjöng om. Rasputin ryss.. någonting med tsaren..det visste jag. Lite googlande, och då vet jag lite mer: föddes 1869, mystiker, predikant och helbrägdagörare.Tsaritsan Alexandras vän, rådgivare och -förmodligen- älskare. En älskad och hatad man, så hatad att han blev mördad. Och för att få ihjäl honom förgiftades han, sköts och misshandlades med påkar - utan önskad resultat. Eller jo, han dog ju till sist, bevisligen, 1916. Han blev ordentligt demoniserad, anklagades för allt mellan fiffleri och första världskriget.

En annan Boney M sång, en av världens mest underbara, är ju No woman no cry. Och den texten har jag missförstått helt. Jag har tänkt att man sjunger en tröstesång åt nån man som blivit av med sin kvinna: har du ingen kvinna, behöver du int gråta heller. Fast det ju är till kvinnan han sjunger: Gråt inte, kvinna. Han sjunger, skriver jag, och då menar jag naturligtvis Bob Marley. Det är ju hans låt från början. Jag har faktiskt hamnat i gräl om detta en gång i tiden, då var jag bergsäker att det var Boney M som gjort låten. Ja, en kan ha fel, ibland.
Hur som helst, räcket blev målat, och halva muren också.
Och så for vi till Kalmar och jag köpte, äntligen, en ny mobil. Den gamla har verkligen använts och återanvänts: först sonen sen dottern sen jag. Och nu har den sjungit sin sista vers, och det är dags för en ny. En helt ny! Fast den kommer om två dagar, cirka, så till dess råder telefontystnad. Eller inte helt, den släpper fram vissa samtal, och låter mig ringa till vissa nummer, inte andra. Så det där med sista versen var inte helt sant. Nästsista. Men den vill välja vilka jag har kontakt med! Är det inte lite kusligt...? Nu är jag uppe i några skräckscenarion igen...tekniken tar över, kontrollerar oss...Fast där kanske jag inte har helt fel..?
En ska inte se och läsa en massa läskigt!
Bättre och spela lite pepp istället. Eller en vaggvisa, så här dags på dygnet.

En blodig hand

Försökte mig på en haiku, om dagen i dag, vid havet. Får fila på den.

Hur som helst, det var underbart, det enda som kunde varit bättre var om snorkelsakerna varit med. Och kanske nån sorts öronproppar. Det är nåt konstigt med mitt ena öra, jag får alltid med mig lite saltvatten hem, och så är jag halvdöv tills droppen trillar ut. I kväll gjorde det inget, jag var helst heldöv periodvis: vi hade nämligen demokratiskt bestämt att se en skräckfilm. A woman in black, med Harry Potter i huvudrollen, ja, alltså han som spelar HP. Filmen var, åtminstone i början, väldigt VACKER: färger, miljöer, kläder. Storyn var också ok, men slutet gillade jag inte.. Men det är tydligen så skräckfilmer ska vara, det ska liksom vara nån sorts cliffhanger till verkligheten, man ska inte få allt förklarat och kunna sucka nöjt, och börja tänka på annat. 

Sååå.. då sitter jag uppe med uppspärrade ögon, så här dags.

Och ändå så spelade vi roliga-hundar -klipp och Mr Bean och Queenkonsert med We are the champions efter filmen. 

Det är becksvart utanför, och rätt som det är så dräms väl en blodig hand i fönstret!

Hmm.. Vad annat kan man tänka på, istället?

Joo, min fjärde sommardeckare, som handlar om... Nej.

Men, jag kanske får vackra drömmar om jag går och lägger mig nu.

Det gör jag.

Nattinatti.

Svart skugga

En stilla stund på altanen. Julimörkt, tyst, luften siden och sammet. Plötsligt, en svart snabb skugga, tvärvänder, försvinner. En fladdermus!
Jag kommer ihåg en fladdermusspaning vid Vissefjärda kyrka för några år sedan, med Naturskyddsföreningen. Den gången lyckades vi inte se några, men Torgny hade en apparat med sig som kunde förstärka ljudet av syrsors läten. De heter nåt annat, egentligen, de som spelar. Man säger att det är syrsor, men det är gräshoppor och vårtbitare som låter. Fast det låter ju bra mycket trevligare med syrsa. Torgny B, med sina känsliga musikeröron, led..."De spelar ju falskt", kommenterade han! Underbart! Jag fick en bild av en syrsaorkester, och T som kapellmästare..: "Nejnejnej, nu tar vi om det där!"

Kan inte tänka mig bättre vädermässiga förhållanden för en festival (Emmabodafestivalen pågår som bäst) Varmt och skönt och nästintill myggfritt. Fast de är rätt slaka, ungdomarna, som kollapsar i högar, där det finns skugga.
Jag kollapsar också, när jag kommer hem. En borde inse att flipflops inte är rätta skodon om man ska stå och gå en hel dag... Vi for till stranden i kvällningen, och det var helt enkelt LJUVLIGT att få dyka i, och på avstånd hördes det dunk från Rymdreservatet.

Maxi The Cat kom och krafsade på dörren, ville in, och den katten är nog lite senil, för han fick ju mat, burkis till och med! för bara en timme sen. Eller så hoppas han att jag är senil och har glömt det...

I morgon är det en ny dag, och det är en sån välsignelse att få nya dagar så nu känner jag bara en stor tacksamhet!
Önskar dig en god natt.

Det harklas

Rasslefestivalsvecka. Eller Emmabodafestivalen, heter det väl, nuförtiden.
Hur som helst, det är bråda dagar på Idébanken. Jag är så stolt och glad över ungdomarnas entusiasm, glädje och hårt arbete för DERAS Idébanken! Smoothies lagas, med väldigt fina ingredienser - ekologiskt, fairtrade, supergott och nyttigt. Och toasts smöras och cappucinos skummas  och energibollar flyger i luften! Pannkakor finns, men eftersom vi inte vill utlösa brandlarmet, gräddas de utomhus. Och det är inte riktigt samma sak, på något sätt.
Nå, allting har sin tid, och nu blåser nya vindar.
Jag såg en rolig grej på internet. Om finska språket. Det är inte så att jag ofta tänker på alla möjliga och omöjliga böjningsformer som existerar, och språkklasser och kasus... en har ju ett inifrånperspektiv till det språket, fast visst fick vi slita med allt detta på finskalektionerna. Men jag har det i mig, i hjärtat och i själen. Det är inte alltid så enkelt med de inre bilderna, de har liksom olika skärpedjup beroende på vilket av språken jag använder/talar/tänker på.

Men nu ska jag inte fördjupa mig i det, utan lära dig en sak på finska! Om du t ex är i Finland vid påsktiden, låt oss säga på Österbotten någonstans, för där eldar man påskeldar. Och du vill fråga om man ska elda upp HELA brasan, då säger du, med lätt höjda ögonbryn och frågande min: Koko kokkoko?
Jag lovar, det är en grammatikaliskt riktig mening! Fast det låter som man satt någonting i halsen.

Underbart språk..!

Nu behöver jag snart inta horisontalläge; vristen värker.

Jag vet inte, finns det orosmoln som håller på att torna upp?
Ingenting som jag har någon föraning om, direkt. Det bara känns konstigt...att inte behöva oroa sig hela tiden. Jag har inte vant mig. Man kanske inte ska det heller... Rätt som det är har det tagit eld i helvetet.. Nej, så säger man ju inte heller! Eld i hela brasan, då.
Nä, gå och lägg dig, människa! Säger jag till mig själv: Du bara tramsar, ju!

Kottar och fåglar

Idag har vi varit riktigt effektiva. Bosses första semesterdag,  så han har nog inte riktigt kommit i semestermood ännu. Jag vet att man inte skriver så, mode skriver man, men då börjar man kanske tänka på khaki-shorts eller så. Semesterstämning är väl rätta, svenska ordet. Hur eller hur så har vi tömt i källaren och kört bort till Miljöstationen, och skaffat ett extra kylskåp och gläder oss åt att sölvesborgsgänget kommer imorgon! Då blir det livat härhemma! Annars har det varit otroligt lugnt och tyst i Vissefjärda, man har inte hört en kotte. Men för 17, man kan väl inte höra KOTTAR nån gång fräser Vän av ordningen irriterat. Nej, visst nej, man har inte hört en FÅGEL ens. Helt otroligt! Vi satt på altanen och blev nästan oroliga. Tyst. Så tyst. Är det månne åska på G, undrade Bosse? Det kan ju fåglarna känna av, då är dom tysta.
Men ingen åska.
Det där med fåglar och känsla för kommande väder, i gårdagens dn stod det nånting häpnadsväckande. Det är Peter Wiking som skriver. Hör här: Stararna, ni vet, bruna och/eller svarta fåglar. Årets ungar är bruna, de får sin svarta kostym först nästa vår. Du kan observera starar och spå väder! Är flocken brun, kan du räkna med att det blir fint väder resten av sommaren: föräldrafåglarna, med svart fjäderdräkt,  är nämligen och jobbar med kull nummer två. Är det både bruna och svarta fåglar i flocken betyder det sämre väder, för då hänger föräldrafåglarna med ungdomsgänget: det är ingen idé att sätta igång med kull nummer två, eftersom vädret kommer inte att bli gynnsamt för det. Senare på sommaren, framåt hösten då, flyger de allihopa till Medelhavet, gamla som unga.
Helt fascinerande!
Men, som sagt, idag har man inte kunnat göra några som helst observationer.
Och nu är den här dagen slut, och jag tar fram semesterdeckare nummer tre. Den handlar om Hammarbypolisen, och de får verkligen jobba jättehårt. Ingen semester där, inte.

Hemma

Hemmadagar. Pysslat med diverse, bl a städat och röjt i källaren. Det blev rent och rätt fint, tycker jag. Annars är det mörkt och... nu skriker Bosse! Antar att det blev mål. Redan?? Det har ju varit såna ökenmatcher, med verkligen måltorka ända in till förlängning och straffar. Förutom Brasilien-Tyskland, då. Där blev det många mål! Lite synd är det om brassarna. Få se hur det går..!

Mörkt ute, och mulet. Annars ska det ju vara supermåne. 

Jag kom hem i går, från yttersta havsbandet i Blekinge skärgård. Världens vackraste! 

Nå, yttersta havsbandet är kanske och ta i, men det låter häftigt. Jag hade med mig lite havsvatten - i örat! Och håret var saltstärkt och extra sommarblont och rätt brun hade jag blivit. Tänk, såna som jag fick inte vistas däromkring förrän efter 1997 - det var ju militärt område där i närheten av Karlskrona. Tur att det är tillåtet nu, tänkte jag och hoppade på ett ben och försökte skaka ut vattendroppen.
Tänk att jag som kommer från inlandet, det plana vidsträckta öppna Österbotten, ska vara så tokkär i havet!
I och för sig älskar jag Möreslätten, också. Det kanske är något med det öppna landskapet som får det att röra sig i hjärterötterna, funderar jag vidare. Men, nu har jag sjungit med Ulf Lundell två gånger inom bara ett par dagar! Jag har kysst havet och bekänt att jag trivs bäst i öppna landskap, och nära havet. Han var faktiskt den första svenska författaren jag läste, efter flytten till Sverige. Vinter i paradiset.

Nähä, nu ska jag göra killarna sällskap! Heja Brasilien!

Sssss...

Ja, nu är den här: semessssstern!

Nu ska jag ta felician och försvinna, jag tar mig till havet, och så lägger jag kinden mot en saltstänkt, solvarm klippa, och hör måsarna skrika... och tänker på ... ingenting alls!

Ha det bäst!

Ses om några dagar.. Jag kan ju inte missa grande finale!! (obs, fotboll, då)

Eller..?

Hemmapysslardag. Tvättat, fyllt och tömt diskmaskin, möblerat om på altanen, ställt ut bord och ett par stolar på gräsmattan, eftermiddagssol där, ju. Lagat och ätit torsk i citronsås. Läst några sidor i sommardeckaren - hittade en trave på Miljöstationen, har hunnit börja på en, mordhistoria som utspelar sig i Växjö. Nedräkning pågår, kroppen håller på att ställa in sig på semesterläge. Så det är lite äsch och mañana och kanske.

Idébanken, ja. Vi har många roliga uttryck för oss. Ett är: ...eller? Lätt höjda ögonbryn. Det sägs helst efter ett tvärsäkert, självklart påstående. Ja, till synes självklart, för med ...eller? lyckas man ifrågasätta allt, och lägga till en mystisk, konspiratorisk ton.

Lite som när jag anno dazumal var på konfaläger, som konfirmand då, så  det var ett tag sen. Vi hade en ung, djärv präst, som införde kritiskt tänkande i våra liv. "Varför det?" blev typ av motto på lägret.
Och det har jag nog haft med mig sen dess. Det är en rätt bra sak att ha med sig, ifrågasättande.
Man kan ju knappast bli fanatiker, om man ställer sig frågor som "varför det då?"
Och fanatiker, det är jag ju inte!
... eller?

Jaja, vissa saker kan man vara helt säker på.
En sån är att nu tar jag en  kopp kaffe.
Och, minsann: match!

Klädesblogg

Skatorna dansar utanför, de skuttar upp i luften, bröst mot bröst.
Det är rysligt tidigt, men jag jag är uppe. För jag vaknade med en massa bekymmerstankar, och var tvungen att skriva ner dom så fort som möjligt. Det har jag nu gjort, men fortsätter lite till, här.
Och så tänker jag på sånt som hur väldigt många tjejer tror att deras outfit för dagen är det mest intressanta för hela världen. Hallooo! Jag är INTE så jätteintresserad. Skriv vad du tänker och tycker om världsläget.. eller typ om skator som dansar... hehe..
Nämen, på allvar: Dom som bloggar, som Blondinbella - ursäkta att jag använder henne som exempel, men det nog hon som startade hysterin- dom får ju betalt för att göra reklam. Ok, det var fel, vi kallar den imaginära bloggerskan för Bimbobella, då. Det är hennes JOBB. Och då tror alla andra, från fjorton och uppåt att bloggen måste se ut på det där sättet, en massa bilder på kläder skor grejer som man köpt. Hallooo, Bimbobella kanske bara SKRIVER att hon har köpt det ena och det andra...hon får ju betalt för att hon skriver det...-Jamen, hon har ju bilder, ju, säger Vän av ordningen surt. Jovisst...men hon kanske bara LÅNAR kläder skor etc för att ta dom där reklambilderna. Eller FÅR dom, eftersom hon ju gör  reklam, och drar in en massa pengar till klädföretaget för hon lockar en massa att köpa, för hon är inne, och då vill man ju ha likadana kläder...

Jag såg en gång en film som handlade om en typ av reklamfamilj. Dom var inte ens en familj, utan bara skådespelare, som fick betalt. Ok, de flyttade in i ett hus någonstans, och blev kompis och polare med sina grannar och så. Och så skaffade de en massa prylar och bilar och gräsklippare och kläder och började träna på ett visst gym. De gjorde det subtilt, reklam, som i förbifarten, alltså inte alls som någon som ringer på dörren. Och det fanns annonsfolk runtom, bakom kulisserna, som mätte hur försäljningen av en viss vara gick upp i trakten, och den som skrutit med den prylen och lyckats locka sina grannar och vänner köpa, den var veckans vinnare.
Ni kan ana att det blev komplicerat. Och massor med etiska dilemman ploppade upp.

Igår hörde jag i nyheterna att svenska ungdomar mår sämre och sämre. Och sämst mår tjejer i fjorton-femtonårsåldern. Det är ju en ålder då man helst vill vara som alla andra. Och vilka är dessa alla andra idag? Jo: Bimbobella!
Jag ska inte dra några amatörpsykologiska slutsatser, men det kan finnas ett samband.
Vi är alla i händerna på marknadskrafterna, ingen går opåverkad genom livet. Men låt oss för guds skull åtminstone vara medvetna om det!

Fotbollsvärldskriget

Jag har fått lära mig mycket om fotboll de senaste veckorna, och en hel del om spelet kring fotbollen, eller FIFA och UEFA och såna storheter. Faktum är att det spelet som spelas bakom kulisserna mer liknar politiska maktkamper, och till och med krig.
Jag återkommer till detta när jag läst på lite mer.
Mitt syfte med detta inlägg är, egentligen, att testa om jag lyckats med designen, dvs: fått bort den enorma bilden på mitt ansikte som brer ut sig så fort jag publicerar inlägg.
Men, för att det ska vara värt besväret att ändå ha klickat fram inlägget berättar jag en rolig grej jag läste i en bok i dag:
Frank Zappa (googla, please, om du inte vet vem han är/var..) skulle intervjuas i amerikanskt tv av den ökända talkshowvärden Jim Payne. Jim, som för övrigt hade ett träben efter en amputation, inledde intervjun med repliken (detta var på 60-talet, 1960, för att vara mer exakt):
- I guess your long hair makes you a girl.
Zappas svar lät inte vänta på sig:
- I guess your wooden leg makes you a table.

Slagfärdig kille!