En gåva av annat slag

När juldagsmorgon glimmar...
Det är morgon, Juldagen Anno 2017.
Jesusbarnet har bäddats i krubban, amaryllisen står i praktfull blom, det doftar julkaffe, apelsiner och nejlika, kanel och kardemumma; alla julens kryddor, så förknippade med trygghet och värme.

Endast tomtemor är vaken denna tidiga timme, eller tidig och tidig.. men det blev visst riktigt sent för de andra i hushållet och låt dom sova ut, åtminstone en stund till. Sedan packar vi bilen och styr till Sölvesborg, till den härliga bullriga livliga storfamiljen. Vi blir bjudna på god mat á la chef på besök!
Min kära dotter har redan resväskan klar; efter en återvändarfest i kväll blir det till att fara tillbaka till Landet Långtborta.... Så underbart det har varit, dessa dagar!
Hon har blivit vuxen. Våra samtal är annorlunda nu. Så fin hon har blivit! Varm och klok.

Vilken välsignad jul!

Det finns dom som välsignar det faktum att julen snart är över. Att vi är på andra sidan julaftonen i alla fall. Jag kan förstå dem. Om kraven på hur det BÖR vara blir så stora att allt det väsentliga tystas ner.
En av mina absoluta julsångsfavoriter är den här:

Adventstid kom till mitt ensamma hus;
jag sätter i staken ett sparat ljus.
Något skall ske bortom frostig advent;
jag väntar en gåva, som Herren sänt.

Den gåvan är av ett helt annat slag
än gåvor vi ger till varann´ var dag.
Öppna din tillstängda dörr i ditt hus.
Så lyser i mörkret ett litet ljus.

Julens budskap med några ord. Bortom glitter och glamour och dyra presenter. Utan krav att vara så himla lycklig och omgiven av en massa familj släkt människor. Det faktum att Kristus kan ta sin boning i oss, det är ett ljus i mörkret. En gåva av ett helt annat slag.

God fortsättning på julen!

Disembarkation i novembermörkret

Denna mollstämda november. Vädret är som gjort för en noir deckare. Mörkt. Dystert. Dimmigt. Och ändå är jag inte där, inte i molltonerna. Det sjunger små durtrudelutter i mig, så mycket som är GOTT i livet. En liten Pauline och en pytteliten Isabelle ger så mycket glädje!
Jag gör mina tourer till Stockholm och till Finland varje månad. Träffar ett glatt och härligt gäng i Kakskerta, och djupdyker i filosofiska funderingar. Båtfärderna skulle jag kunna vara utan, men eftersom det ändå är det mest praktiska sättet att förflytta sig mellan mina länder, så får det vara så. Jag är en urtrist resenär, stänger in mig i hytten med mina böcker och går på och av och inget rajraj mellan avgång och disembargation. Ja, nästa gång blir det buffé och party för då följer Bosse med. Vi firar bröllopsdag, femte sådan!

Dagarna går och går och åren läggs på som lager på lager och inte hinner man väl fundera på så mycket alltid, det är liksom bara att gilla läget.
Men jag är lycklig nu, nynnar med Peter le Marc; det är så gott att må gott igen...
Och då har man inte så mycket att komma med, inte så mycket att förtälja, inte så mycket att grubbla på. Dock vaknar jag med ångestspöket lite då och då. Har lärt mig att vifta bort dom svartaste dimmorna, och försöka ta till mig insikterna som också finns där. Som kanske är poängen med att vakna i vargtimmen. Hur skulle den Store Mästaren kunna kommunicera med mig annars? Jag är för upptagen med annat resten av dagen...

Det byggs i huset, det ska bli en bastu i källaren! Det blir nog bra, när det är färdigt. Fördelen med långa arbetsdagar är att jag inte är hemma när det byggs. Jag ser på kvällen vad som har gjorts, kakel och klinkers har satts, el dragits och det har borrats och spacklats. Kanske, kanske kan vi premiärbasta på julaftonen... Så roligt det skulle vara!

Senaste resan till Stockholm var speciell. Då träffade jag Isabelle för första gången. Och min fina dotter, hon hade en Stockholmstur.  Så helt enkelt underbart att träffa henne! Och så träffade jag en gammal kompis från förr; vi pluggade psykologi tillsammans och det var över trettio år sedan vi sågs sist. Vi tog en fika på Centralstationen. Tack Facebook! Annars skulle vi väl aldrig kommit i kontakt med varandra igen!

Då så, då har jag lyckats skrapa ihop en liten uppdatering på denna, sorgligt misskötta blogg...
Det är lördag kväll, katten Misha spinner bredvid mig. Det är tyst och stilla i Vissefjärda. Bosse filar på morgondagens gudstjänster och jag ska se ett avsnitt av Good wife under tiden. Vi har städat och ätit thaimat, och efter filandet och netflixandet ska vi se Simon och ekarna. 
En finfin lördagkväll, i november, lördagen innan Domsöndagen.

På paketresa, med flashback på olika sätt

Salutorget i Åbo, en tidig onsdagsmorgon. Berg av röda lingon, gula kantareller i drivor, grönt i en mängd olika nyanser. Luften är tidig-höst-kylig, människor i mössor och handskar ilar på gator och över torget.
Livet går vidare. Som ingenting hänt. Eller...tittar vi lite snabbt över axeln när vi hör snabba steg bakom oss? Går vi en omväg när vi ser människor, som skulle kunna vara farliga? Och hur bedömer vi det..?

Torghandlaren talar bruten finska, ler vänligt och säger att alla äpplen kostar lika mycket, det går bra att blanda. Jag stoppar några i påsen, olika sorter. En man lyfter en färdigpackad påse med äpplen, som är lite stötta, lite bruna märken här och där. -1 euro, säger handlaren. - "De duger bra till att baka äppelpaj", sa köparen "Det är hon som bakar" säger han och pekar på en kvinna bredvid sig. "Jag bakar inte, det gör inte rediga karlar. Hemmet är mannens viloplats". Han betalar äpplen och tågar iväg, med kvinnan efter sig. Jag och handlaren tittar på varandra. "Vilken tölp!" säger handlaren. Jag nickar. Det är år 2017. Detta hände på Salutorget i Åbo. I republiken Finland. I ett av världens mest jämställda länder. Makarna var, vad jag kunde bedöma, infödda finländare. Mannen med torgståndet var kanske från Mellanöstern.Var det kanske det faktum som fick den finländske mannen att fälla sina kommentarer? Vi män emellan. Vi som vet mannens plats, och kvinnans..."Hoppas att han inte kommer tillbaka, inte normal" sa handlaren. Jag bara nickar. - "Joo, toivotaan. Hoppas det." Det var helt uppenbart att han skämdes å den finländske mannens vägnar. Det gjorde jag också. Och för kvinnans. Och min egen.
För att jag inte hann reagera, inte säga något tillbaka. Jag var för häpen och ställd.

Jag är på en "paketresa". Inte en sådan där allt är förbeställt i ett paket, nejnej, jag har minsann fått pyssla och pussla för att få ihop det hela. Men i mitt paket ingår träff med släkt och vänner. Plus en kurs i ämnet som intresserar mig stort: logoterapi. Jag tar tjänstledigt från mitt jobb för att gå kursen, några dagar i månaden. Kursupplägget får mig att komma iväg. Och ger mig möjligheten att träffa lilla familjen + sonen + gamla vänner i Stockholm. Och systerdottern i Åbo + mina kurskamrater. Plus att jag får vistas i fäderneslandet, höra modersmålet överallt, språkbada och uppdatera ordförrådet. Uppdatera min finska identitet. Allt detta känns så viktigt! Enda nackdelen är att jag egentligen inte vill vara hemifrån så många dagar i ett sträck...!

Ja, hemmet är verkligen en viloplats, det kan jag hålla med den finländske grott-/torgmannen. Det ska det vara för alla som ingår i hemmet. Och då ska man väl se till att greja det som ska göras, tillsammans, så alla får en chans till vila och återhämtning. Det är där, i hemmet, vi har chansen att uppfostra en ny generation i grundläggande solidaritet, delande och...hyfs, helt enkelt!

Nu ska jag strax ägna mig åt kriser och katastrofer, ur en existentiell betraktelsevinkel.
Det blir bra.

Sommaren som gick...och vände tillbaka!

Solcellslampan lyser lite svagt i skymningen. Dagarna är varma, men kvällarna svala, liksom morgnarna. Sommaren håller på att svepa in sig i höstfärger, lite trött och disträ, redan någon annanstans i tankarna.
Dags att summera och lägga in i minneslådan, den här sommaren, som inte riktigt var närvarande annat än glimtvis. Dom små glimtarna fångade vi in, prickade de soligaste dagarna, packade bilen och for till smultronstället utanför Karlskrona. Det blev några härliga dagar med havsbad och solbad och de var ju inte så många, men desto mer värmande minnen blev det.
En resa till Stockholm, tillsammans med Bosse, och senare en resa till Finland, till Österbotten med systern och bästa barndomsväninnan. Vi bodde hos väninnan och systern och jag gjorde barndomshemmet i ordning, till försäljningsskick. Det kändes inte särskilt vemodigt; det mesta sorgarbetet är redan bakom.
- Nu åker vi och tar ett morgondopp! sa väninnan varje morgon, och det gjorde vi. For genom åkrarna till sjön Lappajärvi, en kratersjö på Österbotten. Ett snabbt dopp och på med badrocken och raggsockorna och hemfärd på den slingriga vägen. Vimpelis kyrktorn med en tupp i toppen på avstånd. Det österbottniska öppna landskapet; välbekant och samtidigt främmande, som när man har varit borta länge och inte har så många hållpunkter kvar.
- Nu ska vi ta ett kvällsdopp! sa väninnan varje kväll. Och det gjorde vi. Samma runda och så bastu på det. Gott liv!

En morgon var åkern vit. En stor flock måsar hade mellanlandat, det satt måsar på tak och i träd lite överallt. De lyfte som ett enormt moln när vi närmade oss. Lite "hitchcockkänsla" men flocken flög iväg utan några som helst anfallsambitioner. Mäktig syn!
Från Österbotten for jag tillsammans med systern till hennes hem. Där spanade vi efter stjärnfall och kometregn, men kvällen var för tidig än och himlaspelet uteblev - vi såg ingenting annat än en pigg fladdermus som cirkulerade runt runt över våra huvuden och det var ju fint det också.
Nästa dag fortsatte jag färden till ön Kakskerta, och efter några dagar där, lämnade jag för Åbo och tog färjan över till Stockholm. Det var dock med darrande knän och hjärta jag gjorde det; jag råkade nämligen befinna mig nära Salutorget, på väg ditåt, när det hemska knivdådet skedde. Helt overkligt.

Dagen efter, Stockholm, som ett annat liv. Som ingenting hänt. Det vanliga myllret.
Jag träffade sönerna, sonhustrun och lilla P, den finaste lilla tjejen som ler igenkännande när hon ser mig, som nu kan gå några steg! Mycket koncentrerad, små vingliga steg. Hon kollar på sina fötter, förundrad, sedan en ny runda. Från pappa till farmor och tillbaka. Stolt och glad!
En bilfärd hem. Senare på kvällen landade Bosse med entourage. De hade varit på Kolmården, huset fylldes av glada barnröster, det berättades om giraffer och lejon och delfiner! Och måsar!

En sommar med lugna hemmadagar, några resor, kalla bad och en dramatisk händelse. Lite bilstrul. Stort och smått, glädje och allvar. Det lilla och det stora sammanvävt, så som livet är.

Det var sommaren 2017. Just idag har hon dock bjudit på sitt varmaste leende, lite ursäktande; nä, det är ju inte så bråttom, egentligen, jag stannar en stund! Tack! Vi behöver sol och värme!

Från landet Långtbort kommer det glada filmklipp: fest och Happy Birthday -sång! Dottern fyller hela 23 år! Grattis, kära du! Grattis! Lycka och välsignelse till ditt nya år!

Nya och gamla minnen

Japp. Juli drar in andan, redo för sina sista suckar.
Semestervecka två av fem snart avrundad.
Huset ekar av tomhet (och lite Gasolin; Kim Larsen passar som en ljudkuliss en dag som denna). E och T tågade till stationen, den ene återvänder i kväll, den andre far söderut.
Bosse bevakar festivalgrinden i Emmaboda like a Lion.

Två ganska planlösa veckor ligger och väntar.  Den tredje och sista veckan är någotsånär planlagd, inga biljetter skaffade än, men jag styr österut, så pass mycket är klart.

Första veckan av sommarledigheten tillbringades i Stockholm, där lilla P och jag satt vid en buske och plockade röda vinbär -  röda händer, mun och kinder (P) och en genomlycklig människa (jag). Solsken, grillos, dottern på besök! sönerna, sonhustrun som är ganska så rund och go, och Bosse och jag, vi träffade stockholmsbästisen och bodde vid Saltsjöqvarn med salta stänk och ständig  ström av stora och små båtar och... många solskensminnen att bevara!
Vi besökte också Abba the Museum.
Wow, det hade dom gjort bra! Massor med människor från världens alla hörn och kanter gick och trallade och nynnade  Dancing queen och Waterloo och andra Abba-låtar. Det var mycket av allt, och mycket var interaktivt, man kunde sjunga och man kunde dansa med ABBA, man kunde mixa och så kunde man pusta ut i restaurangen.
- Har jag förresten berättat att jag har träffat Benny och Frida? frågade Bosse. Han har många såna historier, den mannen. Inte så att han skryter eller namedroppar, men lite då och då kommer det en story.
- Jo, det var i Båstad, på Krogen, där jag jobbade som servitör. (Det finns en hel del historier från Krogen) Mycket folk hade det varit, som alltid. Det närmade sig stängningsdags när en man gick fram och satte sig vid flygeln i hörnet och började spela. Han spelade Thank you for the music, och en kvinna började sjunga... Det lät väldigt ÄKTA Abba, och det var det ju också för det var Benny och Annifrid!
-Ja, jag säger då det, suckar Bosse, jag flyttar aldrig mer en flygel! Jag var med och flyttade det åbäket, och det var sista gången ever. Men det var ju himla bra att den var på plats där, det blev en fin stund.
Ja, jag svävar iväg lite... Benny Andersson spelandes Thank you for the music...bara sådär.
Wow! Håret reser sig på armarna!

Det ser lite regntungt ut, hänger nog inte lakanen ute.
En sen lunch är lagad, en improvisation med tonfisk och rester av linsgratängen.
Huset är städat och katten Maxi sitter och blänger strängt på mig från sin utkiksplats (eller inkiks-sådan) på altanbordet.
Han vill också ha lunch.
Det ska han få.

Ja, här kan man se eller åtminstone höra Benny Andersson vid en flygel, och det är Amanda Seyfried som sjunger.

https://www.youtube.com/watch?v=0Kwok7FzMkY

Juli, mitt i sommaren, jag vickar lite på tårna..

Dags för det månatliga blogginlägget!
Mycket mer än så har det inte blivit skrivet.
Livet rullar på med... ja, livets hastighet! Det har varit ups and downs och vips har en månad gått! Alla möjliga färger på dagarna, och vädret har också varit lite upp och ner.
I dag vaknade vi till solsken och fågelsång. Underbart och ljuuuvligt!
Särskilt med tanke på en friluftsgudstjänst i Buggehult på eftermiddagen.
Det blev fint, både väderleksmässigt och annars. Inte en droppe regn.
Förutom oss tvåbenta gudstjänstbesökare fanns det 12 kycklingar, kläckta i äggkläckningsmaskin, en tuff tupp, några pigga grisar, två glada hundar och en tam duva, de deltog på håll och bidrog till den goda stämningen på sitt sätt. Kanske satt lokatten och lyssnade bakom träden. Den hade besökt gårdsplanen och tassat tamt runt häromnatten...

Semestern vickar på tårna bortom två arbetsveckor. Den finns där, och påminner om att planer kanske borde börja smidas. Vi vet bara början, det blir en resa. Sedan ska vi röja och renovera i källaren och sen får vi väl se. Saker och ting lär dyka upp vart efter.

Utanför, på altanen, går katten Maxi smygande, hökblicken påkopplad: någon finns på reviret. Är det kanske den randiga katten som han ryker ihop med titt som tätt? Han har kala fläckar i pälsen här och var, och boxaröra har han fått. Eller ett litet jack i örat, då.

Stora rökpuffar väller över takkanten. Pelletspannan arbetar mycket energiskt när den väl sätter igång; det läggs rediga rökridåer över Ringvägen från det Brunzellska huset.

Dottern min kvittrar från olika världsdelar, hon lever high life, ganska bokstavligt talat; hon befinner sig högt ovan molnen en stor del av sin tid. Mellanlandar på ställen som Phuket, Barcelona... och så småningom Stockholm. Då ska vi dit! Det är där semestern börjar. Till dess vickar jag på tårna... lite i kväll ialla fall, och imon kallar arbetet, då blir det många kliv och en del knopar gjorda och lösta och det är gott, det är ett jobb jag älskar, most of the time.

Vi ses! Förr eller senare!
Ha det GOTT!

Bloodline och skogen

Det blåser. Här i Vissefjärda är det varma vindar, björkarna susar och i de svarta katternas pälsar bildas små retfulla virvlar. De rycker med öronen och plirar med ett öga var då och då, sedan försvinner de i sina sköna kattdrömmar igen, på altansoffdynorna.

Någon annanstans fladdrar en fjäril med sina vingar, och effekten blir en stormvind på andra sidan klotet. Fjärilseffekten, den har ni väl hört talas om? Hur en händelse någonstans i världen får konsekvenser på andra platser. För allting hänger ihop, våra liv är sammanflätade med många kosmiska trådar. Senaste tidens händelser gnager och mal, det är nog många hårda knutar och knutna nävar runt om och rädslans lakejer rider på stora svallvågor.
Vad vi kan göra är att fortsätta leva på. Göra vad vi kan. Inte låta vare sig mörkermännen eller rädslans lakejer få vinna. Livet levs mestadels ungefär där man är. Med livets hastighet.
Med alla små vardagssakerna. Det kan väl vara gott nog? Just idag räcker det i alla fall.

Jag lanserade idéen om en långpromenad, en vandring i skogen, för en stund sedan. Vi får se hur det går med den idéen, just nu råder stiltje på aktivitetsfronten. Bosse har haft väldigt mycket att göra på senaste tiden så en ledig dag med noll planer är egentligen honom väl unnat.
I dag har han har pysslat med sina appar, laddat ner ett och annat och muttrat nöjt om samlade säkerhetskoder och koll på vattenförbrukning och elanvändning och sånt. Ja, så kan man också roa sig.. Plus lite ryggläge; jag hörde nog små snarkningar från soffan.

Vi har börjat kolla på en Netflixserie, Bloodline, som är en riktigt mörk historia. Det var nog den som fick mig att fundera på ödets trådar och sånt. Nackdelen är alla sekvenserna filmade med handkamera; ni kanske kommer ihåg att en av oss är extremt känslig för skakiga bilder och blir åksjuk och illamående och får försöka plira mellan fingrarna för att kunna hänga med.

Ja, det ska bli en promenad! Vi packar ryggsäcken och sticker till skogs om en liten stund.

I morgon är det ju Nationaldagen och självaste kungen + drottningen är på turné i närområdet!
Jag tänker ta fram Idébankens fina fana, som vi fick förra året, och så får den fladdra i vinden på altanen, gul och blå och vacker som himlen och rapsfälten. Det finns många sätt att fira 6 juni, det blir nog en sväng till Vissefjärdafirandet, och jag tänker besöka Internationaldagen på Café de Luxe också -  jag ska ju ändå till Växjö. Sedan jobbar jag ett par timmar och därmed är denna långledighet slut. Men det är ju en låååång tid till dess, nu ska vi ut.
Glad Annandag Pingst idag och Nationaldag i morgon!

Spår

Snart tändes eldarna, vårsångerna lyfter mot himlen,  blandas med fåglarnas kvitter och vi inser att vi har nått till den andra sidan. Vintern ligger bakom oss och nu blir det bara ljusare och varmare.
Det ser vi fram emot! Så mycket!

I dag har verkligen startat sent. Skön sovmorgon de luxe! Sedan har vi bara varit. Och njutit av ledighet och lugn och ro... Så himla gott!
En av oss är extra långledig... Bosse hade bokat en resa i Luthers fotspår, och tagit ut några semesterdagar med tanke på resan. Som blev inställd! What...finns det inte större intresse av Luthers fotspår? Tydligen inte. Så nu blev han plötsligt ledig bara sådär, och vad gör man då? Nå, han har sina projekt, det ska fixas lite här och lite där, och efter den första besvikelsen är han väl rätt så nöjd med sakernas tillstånd, och han har ju boken om Luther att läsa. Spår av den mannen syns lite överallt. Det ska vi vara innerligt glada för! Och inte var han någon dysterkvist och glädjedödare, det är en stor missuppfattning. Hans poäng var faktiskt att lyfta vanligt folk: alla borde kunna läsa själva i Bibeln, och då behövde ju folk lära sig läsa. Var och en skulle tänka själv också, inte bara matas med sånt som de höga herrarna tyckte var lämpligt. Som till exempel helveteseldar och plågor och pina som man behövde köpa sig fri ifrån.

Kallt har det varit, även idag, Första maj. Solen skiner, men det blåser från ishavet.
Facebook påminde mig om förra året, då hade jag lagt ut en bild på vår tulpanrabatt. I år finns det någon enstaka tulpan här och där, det är glest mellan blommorna. Någon har ätit upp de goa knopparna, ser det ut som. De knoppar som finns är ännu hårt slutna, det behövs sol och varma dagar.

Det var riktigt gott att ha den här långhelgen!
Imorgon kör vi igång arbetsveckan. Eller jag, då.
Bosse får väl försöka klara sig.  Sova länge... och läsa tidningar och sånt.
Långledig som han är.
Stackare.

Drama på olika sätt

Hittade ett inlägg som jag glömt posta, ett om påsken.
Vad avlägset det känns, och det har ju bara gått en vecka! Plötsligt har snön försvunnit, solen värmer (lite mer iaf) och gräsmattan spretar åt alla håll. Fåglarna har ändrat läte; nu ska det inte visslas och kuttras nåt mer: här ska jobbas för att försäkra släktens fortlevnad! Ägg ska ruvas, partnern matas, de pilar hit och dit med bleka maskar och nyvakna flugor i näbben. OBS som icke ornitologiskt kunnig är detta min tolkning av sakernas tillstånd, inte faktakorrekt lägesrapport.
Det där med korrekt fakta... det är ett kapitel för sig! Någonting nytt...höll jag på att skriva, men det är det ju inte alls. Redan de gamla egyptierna höll på med "korrigering" av fakta. "Den här pyramiden byggdes av Ekhnaton."..så suddar man ut Ekhn och kvar står Aton och stoltserar! Typ. Åt det hållet. Inte vetenskapligt kollad fakta, vill jag påpeka. Men företeelsen har funnits. Liksom företeelsen att peka med hela knytnäven mot ett annat land när det börjar osa i det egna.

Det är lördag, och ordningen är återställd. Bosse är hemma. Konfaläger på Öland hela veckan. Katterna är glada! Husse! Kära husse! De spinner och krumbuktar sig. Jag med mina långa dagar står inte högt i kurs. Ja, jag har ju inte längre arbetsdagar än Bosse, men med resorna blir det bra mycket längre för katterna att vänta på kvällsmaten. - Men jag lägger ju torrflingor i källaren! Det går ingen nöd på er! De har en chippad kattlucka i källaren, så de kommer och går som de vill.
Phhh... såna dramaqueens!
Apropå drama, i dag ska vi, E och jag till Fairycon en snabb sväng. Och vad är det, kanske man undrar. Ja, du kan läsa mer om det om du följer länken  https://fairycon.wordpress.com/
På Fairycon kan man cosplaya. Så här förklarar Wikipedia det: Cosplay (japanska コスプレ, kosupure, kortform för costume play)[1] är en japansk form av performance eller maskerad. Deltagarna klär ut sig i dräkter och accessoarer för att föreställa en specifik figur eller idé.

Ja, det är mycket fascinerande det hela!

Annars ska vi väl äta gröt och städa och tvätta i vanlig ordning.
Och på kvällen blir det konsert med Nybro Kammarkör. Bosse är ju med och sjunger där.

Det ska nog bli en fin dag.
Och det önskar jag dig också!

Cosplay-inspiration för katter... Bat-cat! Bild fr Pinterest

Från tystnad till gospel

Skärtorsdagsgudstjänsten i Skogslyckan. Vi hjälptes åt att klä av altaret, alla som var i kyrkan.
Vi läste den uråldriga bibeltexten från den första skärtorsdagen, stannade vid ..." och Petrus brast i gråt." Under tystnad tog vi som tjänstgjorde av oss våra liturgiska kläder, alla ljusen släcktes.
Aldrig har sveket känts starkare! Vår del i världens bortvändhet från Kristus. Vår maktlöshet inför sanningen: det goda som jag vill förmår jag inte alltid göra, och det onda som jag inte vill, det förmår jag inte avstå ifrån. Mea culpa! En nersläckt, tyst kyrka kan tala starkare än alla orden!

Långfredagen i stillhetens tecken, hemma.

Påskdagsmorgonen bjöd på en överraskning: gräsmattan, träden och buskarna hade svepts in i glittrande vit klädnad! Luften var frostig och klar. Så vackert!
Visst hade vi hört väderleksrapporten, och visst var det blötsnö i luften i går när de små sprang runt i trädgården i Sölvesborg och letade efter påskägg. Men att det skulle bli såhär vackert... skimrade stjärnor och juveler, vitt på vitt.
Nå, aprilväder är som det är och snön försvann i ett nafs när solen steg upp på himlen.

Påskdagsgudstjänst i Skogslyckans kyrka. Fullsatt, vi fick ta fram extra stolar till och med.
Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! Och gospelkören sjöng så taket lyfte! Så mycket innerlighet, värme, varma leenden, varma kramar. Och vackra, solgula blommor.

I  morgon är det Emmausvandring på den vackra kyrkogården.
Och då har vi levt igenom Påskens drama återigen.

Och nu är Bosse på G och laddar för en film i bio Bo, så från det ena till det andra, nu blir det film.

Ja, livet, livet vinner, det säger oss påskens berättelse, och livet levs här och nu. Det finns ingen motsättning, det här livet som vi lever just nu, det ska vi leva gott!

Stockholm, dagen efter.

Stockholm i tidig morgondimma. Chock och bestörtning. Torghandlarens omkullvälta stånd på andra sidan gatan vid Åhléns. Förra året köpte jag ett par svarta lovikkavantar av honom. Nu låg det handskar, vantar och sjalar på marken i duggregnet. Han var inte där.

Det kryllade av journalister. Ett franskt tv-team kom fram till mig och frågade artigt om de fick intervjua mig. Jag avböjde, med ett I´m sorry but no. Blygheten slog till. Efter fem minuter kom jag på vad jag hade velat säga: "Stockholm is the capital of Peace and Tolerance. I feel like somebody has tried to hurt the very foundation of everything I believe in! And yet, they will never succeed  to hurt my foundation, nor the foundation of... ja, jag kan ju för all del skriva på svenska, det blev ju ingen intervju. Nej, stockholmarna har bevisat att mörkermännen inte lyckas, kommer aldrig att lyckas med att skrämma människorna till tystnad, rädsla och att hata tillbaka! Det var kärleksbudskap som spreds istället: folk öppnade sina hem för dem som inte kunde ta sig till sina p g a att tunnelbane-/pendel-/tågen inte gick. Det var värme och vänlighet, trots bestörtningen. 

Och fransmännen, själva drabbade, de släckte Eiffeltornet för Stockholm. 

En gest av solidaritet. En gest av medkänsla. En enad front som inte höjer vapen mot angriparna, men bildar en mänsklig ring runt det som vi ärar och håller högt:Fred. Frihet. Tolerans. Solidaritet. Gemenskap. Omtanke. Kärlek!

På latsidan

Jag ligger verkligen på latsidan.
Och det ska jag göra. Doktorns order.
Jag jag genomgått en liten operation och blivit sjukskriven.
- Vaddå för operation, frågar du kanske.
- Gammal krigsskada, svarar jag kärvt.
Nåja... Eller kanske inte. Men ett ärr har behövt korrigeras, vävnad har avlägsnats, vävnad har sytts ihop och här ligger jag och mår faktiskt rätt bra.
Det bästa med det hela var att bli nersövd! Det är faktiskt en mycket behaglig känsla. Som att gunga på champanjebubblor, fast varmt och skönt, man svävar iväg wave after wave slowly drifting...
och vips så vaknar man öm och lite illamående och hur lång tid det har gått har man ingen aning. Man skulle ha kunnat sova törnrosesömn i hundra år, eller tuppat av i två minuter. Ja, att komma upp på den sidan är väl sådär roligt, fast existentiellt tillfredsställande, naturligtvis, precis som varje uppvaknande. Still alive and kickin´!
Så nu tillbringar jag tid med att rehabilitera mig själv, och det gör man allra bäst i horisontalläge med macken uppallrad på magen och jag har sett serier och filmer och lärt mig om växter och fåglar och elektroterapi och existentiell psykoterapi - Emmy van Deurzen! - min nya idol! Vägvisare! En klok, varm och VIS människa!
"Innan vi dör" har vi sett tillsammans, Bosse och jag. Oväntat bra. Spännande som bara den!
Men ska det bli säsong två?
Det skulle jag tro, av sista sekvensen att döma.
Då blir Bosse besviken.
Av princip ser han inga långföljetonger. Jag lyckades få honom att följa Homeland ett par säsonger, nu har vi lagt den på hyllan och lämnat där - den serien verkar ju aldrig ta slut, nä, så där mycket fast vill inte jag heller vara. År efter år. Nej.

När jag nu är beordrad kroppslig stillhet verkar hjärnan vara igång desto mer.
Planer, tankar och idéer uppenbarar sig i långa sekvenser, hakar i varandra. Och drömmar! Och...har jag inte drömt om stationer igen..! Ni som har följt mig vet att när jag börjar drömma om tåg och stationer är det någonting nytt i antågande. En livsförändring.
Nå, vi får se.

Annars är det mycket som förändras nu och i snabb takt, i naturen!
Vårblommorna tittar fram, och plötsligt finns det små små gröna blad i buskarna! Fåglarna kvittrar från tidig morgon till sena kvällen.
Underbart! Så otroligt underbart!

Som dagen i handsken

Söndagseftermiddag. Helt ljuvligt, inga som helst krav, varken utifrån  eller inifrån, att göra någonting. Alls. Och då plockar jag fram min böcker...Läser några kapitel, kollar lite på facebook, svarar på några mess. Njuter!

Förra veckoslutet åkte jag en sväng till Stockholm. Sonens födelsedag var anledning nummer ett. Anlände lite innan middag, och eftersom V var upptagen ett par timmar till, åkte jag till Medborgarplatsen. Manifestation för Vi står inte ut. Röda mössor, halsdukar, hjärtan, ballonger. Några unga killar med plakat. Särskilt ett väckte mina tankar. Precis så tror jag att det är. Det stod: Hjälp mig nu, och jag kommer att hjälpa dig (typ, inte exakt så). Dessa unga människor, ensamkommande barn/ungdomar är vårt ansvar. De är också en stor välsignelse! Faktiskt även ekonomiskt. Sverige har en åldrande befolkning. Att få ett tillskott av unga människor bara så där, är just en välsignelse!
Förstå mig rätt: det är definitivt ingen välsignelse att de har varit tvungna att fly för sina liv! Nej, det är fruktansvärt och dessa terrorregim som tvingar sin befolkning att fly bör stoppas nu och omedelbart!!! MEN eftersom världen och den här situationen ser ut som den gör får vi göra det bästa av den. Och då kan man inse att dessa människor, barn unga som gamla, som kommit hit, har någonting att tillföra, någonting viktigt att bidra med. Vi kanske har glömt vissa saker. Nu får vi en ny chans att återupptäcka bortglömda saker. Vadå för saker, frågar du kanske nyfiket. Ja, tänk efter själv, jag tror att du kan komma på flera.

Sonen ringde, han var klar med sitt (jobb som måste göras även på en lördag... Han jobbar på ett eventföretag och events, dom väntar inte, dom ska vara klara i tid!) Vi for till Vildmarksmässan och fikade och pratade och gick runt bland vildmarkssaker och pratade ännu mer och sedan åkte vi till lilla P!!! + föräldrarna, och sötaste lilla tjejen hade nästan lärt sig krypa! Hon försökte i alla fall väldigt ivrigt.
Mina Stockholmsbesök är väldigt framotillbaka nuförtiden. Finns inte tid till annat. Men, förmodligen, så skulle ju mina besök vara om jag bodde på närmare håll. En timme här och ett par där. Det är kanske det jag eftersträvar; att det ska kännas enkelt och naturligt, som att titta in lite då och då. Ja, jag vet inte. Ibland vet jag inte var jag skulle vilja vara.
Det är inte så lätt, filosoferar jag vidare. Man är där man är, när man är där, och det är bra för då är man ju närvarande i nuet. Ibland vill man vara någon annanstans och kan man det så förflyttar man sig. Ibland får man bara gilla läget och vara där man är även om man skulle vilja vara någon annanstans. Och nu blev det lite snurrigt så jag tror att det allra bästa för mig är att stanna där jag just nu, dvs i min sköna säng, och täcket ligger där och kudden är skön och dagen är i handsken så jag tror jag säger godnatt. Eller snart.  För nu är Bosse i tv-rummet och jag kanske ändå förflyttar mig dit och är där en stund. Ja, det blir bra.

En förvirrad Kung Bore, och en hel del Bob Hansson

I går var det en dag utan väder.
- Det är inget väder idag, sa Bosse.
- Titta nu; man kan inte säga att det är mulet,  himlen är ju bara ett grått lock. Det blåser inte. Det regnar inte, snöar inte och man kan inte säga vad det är för årstid heller.

Det var sant, han hade rätt. En dag utan väder.
I dag blåser det lite i alla fall, och tydligen regnar det, eller, flimrar lite i luften. Snö?

Efter långresan sa min kropp stopp och kokade ihop världens feber. Så jag har tillbringat flera dagar i i dimman med blixtrande huvudvärk. Sovit. Vaknat. Sovit.

Nu känns det rätt så ok.
Trots vädret, eller bristen av det.

Jaha, detta skrev jag innan den smått senile Kung Bore kom på att Jajustdet, vinter! och svepte lite tankspritt med manteln över landskapet och vips var det vitt!
Vackert, men var det här nu så nödvändigt? Nu? När man hör de stora fåglarna trumpeta mellan molnen av vräkande blötsnö. Vår, trodde de. Dags, trodde de.
Jadå, det är det.
Vår, kom!

Mitt plötsliga feberanfall fick tankarna gå till regnskogen, där småsmå myggor tog sikte på oss och unnade sig lite färskt, exotiskt blod.
Malaria, muttrar jag. Symptom? Tidiga tecken?

Det blev tyst i luren när jag ringde till vårdcentralen.
- Jo, jag har varit i regnskogen och blivit myggbiten, jag behöver ta ett blodprov!
Jag nästan hörde hur receptionisten tänkte... Hur är den mentala statusen för damen??
Fick en tid, dock.

Malaria smittar inte, inte från människa till människa. Så efter läkarbesök och provtagning tänker jag ta mig till jobbet. Tillbaka till vardagslivet. Saker och ting har samlats på en hög. Dags att ta sig an allt som vilat och väntat. Det känns helt ok. Får ta en sak i taget, kom ihåg det. Det är viktigt.

Jag har nog vilat mig frisk.
Det var säkert bara en förkylning.

Jag läste en väldigt bra artikel i Expressen, den finns på nätet, folk delar den på facebook.
Det är Bob Hansson som skriver, han talar om en epidemi. "Största hotet mot ett friskt samhälle är vår egen duktighet". Han skriver om de högt ställda kraven, om en omöjlig jakt efter prestationer, orken som tar slut. Här kan du läsa artikeln: http://www.expressen.se/debatt/det-storsta-hotet-mot-ett-friskt-samhalle-ar-var-egen-duktighet/?social=fb

Jag är inte utbränd. Men jag har träffat många som är det. Och vid varje möte tänker jag: vart är vi på väg? Vad är det för samhälle vi befinner oss i? När kraven på duktighet kan knäcka och stuka människor.
Vad är botemedlet? Bob Hansson skriver:  Förbyggande åtgärder kan stavas medbestämmande, för maktlöshet är en stressfaktor. En annan åtgärd kan stavas tagga ner. Våra 12 miljoner utbrända kan ses som en tyst fyr, som med en utmattning i taget blinkar fram sitt budskap: det här håller inte.

12 miljoner utbrända människor i Europa. Ja, nog behövs åtgärder. Men det behövs mer än så, det behövs ett paradigmskifte. Ett nytt sätt att tanka! En vän till mig, en sann visionär, talar om 20-årsperspektiv på besluten, samhällsplanering, utbildning. Vad är det som är viktigt om 20 år? Kan vi föreställa oss en värld om 20 år? När robotar har tagit över en mängd arbetsuppgifter. Vad ska vi människor göra? Hur ska vi försörja oss? Hur definierar vi oss, om vi inte definierar oss med vårt jobb eller brist på jobb?

Det krävs verkligen ett nytt sätt att tänka!

Tidszoner

Homeland! Sverige, Sverige, älskade vän! Jag omfamnar den blyga våren, snödropparna i trädgården och LUFTEN som är ren och sval.

Jag har varit på långresa, på äventyr. Men först och främst har jag varit och hälsat mina nära släktingar som bosatt sig på andra sidan klotet, den ena i Cebu på Filippinerna, med familj, den andra i Dubai.

Så här gick resan till, i stora  drag: först tåget till Köpenhamn, flyget till Dubai, återseende med kramar och glädje med dottern, ta nästa plan med henne, med destination Cebu. Filippinerna består av fler än 7000 öar. Cebu är en provins med 167 öar, i Visayas. Cebu city är Filippinernas äldsta stad, det bor drygt 800 000 människor i själva staden.
Återseende med kramar och glädje med son, sonhustru och deras fina son!
Slappa dagar vid poolen, blandat med äventyr till havs: valhajspaning i Oslob. Det var riktigt spännande! Stora vågor, ranglig båt, snorkling med många salta kallsupar - och de fantastiska valhajarna! De är stora!

Mor, dotter och en valhaj

Vi besökte också Kawasan Falls i Badian, Cebu. Vägen från bilen till fallet var genom djungelfuktig regnskog. Turkost vatten, kallt och friskt. Vi simmade bakom vattenfallet, som brusade mäktigt. Det var väldigt populärt att dras på en stor flotte till vattenfallet och få "massage" av det forsande vattnet. Vi gjorde inte det; solbrända axlar sa nej.

Kawasan Falls

En dag åkte vi till The Temple of Leah, byggd av en man till hyllning för sin älskade hustru. Färdigställd 2012. Eller den såg inte riktigt färdigt ut, och man fick inte gå in. men platsen var ändå fantastisk med marmor och statyer, änglar och lejon. Alla sevärdheter har ju varit nya någon gång.
Och utsikten! Platsen kändes välkomnande, det fanns en fin atmosfär där. Kanske för att den var byggd som en kärleksgåva? Lite längre ner kan du läsa mer om templet, på engelska.
Eftersom vi kom med taxi, och den susade iväg efter att ha droppat av oss fick vi ordna skjuts hem bäst vi kunde. Det var inte särskilt svårt; det stod ett motorcykelgäng utanför porten och bara väntade. Så nu har jag åkt motorcykel! Det var hur kul som helst!

Utsikt från Temple of Leah

Resten av resan får jag beskriva en annan gång. Jetlagen är kännbar, och att flyga hit och dit mellan tidszonerna gör att min kroppsklocka tickar i otakt. Bäst att försöka reboota systemet så jag säger godnatt

"Love made Temple of Leah possible as Teodorico Adarna, father of actress Ellen Adarna and owner of Queensland motels, offers the construction of the huge edifice to his wife Leah Villa Albino-Adarna.

“This Temple was constructed in the year 2012 A.D as a symbol of my undying love for her and my ceaseless devotion to Leah Villa Albino-Adarna,” he noted on their FB page.

And because this was made out of love, it doesn't only welcome visitors with the spectacular view of the city but also with the warmth of the place."

(http://www.everythingcebu.com/attractions/places/temple-of-leah-a-tribute-of-love/)

Ljuvliga hundår!

Facebook är bra på att påminna oss om saker som hänt. Rätt som det är ser man en bild som man postat för x antal år sedan. I dag låg där en bild på min hund, för sju år sedan. Pälskling! Oooo vad jag älskade den hunden! Hon var en sån sööööt rulta, på bilden på Blocket. "Vi skaffar oss en hund", sa jag. "Den där söta lilla fina valpen!" Sagt och gjort. Jag hade faktisk lovat min dotter en hund när vi flyttade in i huset vid Storgatan. En sån söt liten valp hon var! Blandning av boardercollie, schäfer och labrador, i lite oklara proportioner. Detta var tiden innan Bosse, så han hade ingenting med beslutet att göra. "Hon var så fiiiin" minns jag, nostalgiskt. "Hmm..hmmm" sa Bosse. "Vilken vakthund hon var!". "Ja, det kan man säga" sa han, lite torrt. Ja, hon var en väldigt duktig vakthund, minns jag drömskt. Så fort hon hörde ett litet knyst utifrån, hoppade hon upp på soffan och skällde så fint, spanande ut med en skarp blick. Jag berömde henne, naturligtvis. Så ska det låta!
"Javisst, en hund ska skälla, typ ett par gånger, inte vrålskälla i tio minuter" sa Bosse. Vad han överdriver!

Hon hade väldigt bra hörsel, fina Asta. Det hände att hon hoppade upp mitt i sin sköna sovstund, och visade världen att vi minsann hade en duktig vovve! "Nån dag ger den där...paus...hunden mig en hjärtinfarkt!" sa Bosse fler än en gång. På något märkligt sätt höll han alltid en liten paus innan ordet hund. Bosse är en kyrkans man, han svär inte (eller väldigt, väldigt sällan), men jag undrar om inte den där lilla pausen skulle kunnat innehålla ord som börjar på j och f och h.

En dag berättade Mona på jobbet, att någon hade hittat en Emmaboda-karta, där någon hade märkt ut i vilka hus det fanns en hund. En inbrottsliga som märkt hus att undvika, på kartan! Undrar om inte det fanns en liten dödskalle med många utropstecken vid vårt hus.. Så vi var väldigt trygga med vår fina lilla hund. Eller, lilla och lilla... Hon blev ju väldigt stor. Stor och stark. Och så hade hon en medfödd vallningsinstinkt. Vi hade ju inga får, så hon försökte valla allt som rörde sig. Hundar, fåglar, cyklister, bilar, flygplan... Det var inte så bra när det var halt ute. Ett tag fick vi ha dubbla kopplar och en sele på henne, jag och min dotter, och rasta jycken tillsammans.

Ja, hon älskade fåglar, Asta. Just det, kom ihåg, en olåst löplina är inte så bra vid tillfällen då hunden får feeling och bara måste hälsa på en flock änder en bit bort. Man ska inte heller vända ryggen till. Fast axeln har läkt väldigt bra, måste jag säga.

Hon fick ett bra hem, fina Asta, ett omplaceringshem. Med en hundkompis, snäll matte och en husse som var hundinstruktör. Det gick nämligen inte att ha henne kvar när vi flyttade till en lägenhet. Hon hade utvecklat någon typ av paranoia, hon tyckte sig höra saker hela tiden. Det gick till slut inte att rasta henne normalt (det gjorde det aldrig, muttrade Bosse, den...paus...hunden!), jag fick köra bilen precis framför ytterdörren, öppna bildörren, och snabbt kastade sig hunden i bilen. Jag körde till en avlägsen skogsglänta, hon gjorde vad hon behövde, och snabbt in i bilen igen.

Nej, det gick inte att ha henne kvar. Så sorgligt.
Häromdagen bläddrade jag i en tidning. Wow! Det här ska du tänka på när du ska skaffa en valp! Ojojoj, tänk om... "Du, titta här istället, en jätteintressant artikel om månlandning!" sa Bosse hastigt.

Undrar vart den tidningen tog vägen, förresten? Jag hittade den aldrig mer.

Kulturkompisar och tiden som går - eller kommer!

Dagarna de går och går och... det händer väldigt mycket hela tiden. Det är möten med människor, enstaka och i grupper, det är nog det som fyller mina dagar. Lite träning och promenader. Några sidor av en bok. Korta betraktelser, typ en sida långa. Perfekt! Men...det saknas något. Något på fritiden. Hobby, eller så. Bosse har ju sina möten och träffar. Jodå, vi, Bosse och jag, satte igång en serie, en Netflix-grej, "Homeland", men jag tappade intresset  efter fyra-fem avsnitt. Bosse ser just nu  det sjätte avsnittet; få se om han tänker fortsätta se den, eller vad som händer. Jag såg ju hela "Gilmore Girls" själv, så vi har våra olika intressen där också, det har vi.

Men imorgon ska jag råda bot på fritidsintressebristen! Jag ska göra någonting helt nytt! Jag ska träffa min Kulturkompis-grupp! Bilda, studieförbundet, har en riktigt grymt bra grej: två gammelsvenskar (alltså såna som bott länge i Sverige) och två nysvenskar matchas ihop och får gå på bio/teater/konsert/konstutställning, ja, något kulturellt, tillsammans, helt gratis! Vid fyra tillfällen. Man kommer överens tillsammans vad man ska gå på, och så ska man prata lite efter eventet om vad man tyckte och tänkte, och gärna ta lite bilder. Hur bra som helst!  Man får var sitt kulturpass + en snygg tygkasse av Bilda, och sedan är det bara att boka biljetter. Så imorgon ska jag träffa tre helt nya människor, som jag ska gå ut tillsammans med framöver! Kul!

Annars är det ju...vinter! Snö, vilket jag visserligen gillar! Mycket! - förutom när jag ska sopa och skrapa fram bilen...

Och så en resa att se fram emot!

Häromdagen var det ett föredrag om tiden, här på Diakonicentrum, ett annat sätt att se på den, tiden.   Det var Carl Wibert Holmén som berättade om afrikanska tankar på temat. Att tiden kommer till oss. Vi skapar tiden tillsammans. Tiden är ju verkligen ingenting objektivt, egentligen. Visst, man kan räkna dagar och timmar, men känslan av tidens gång är ju väldigt relativt. Han berättade om en man som gick till en skomakare. Han hade ont om tid, det var bråttom med att få skorna fixade. Skomakaren drog fram en stol till sin stressade kund och sa: "Du har ont om tid? Sätt dig en stund så får du tid". Underbart!
Tiden kommer till oss. De gamla har mycket tid (enligt det sättet att se på tiden); de har ju varit med om mycket!
Tiden kommer till oss. Det gillar jag!

Nu tror jag att Homeland-avsnittet är slut. Få se vad Bosse säger! Är den värd att lägga tid på?
Och snart, alldeles snart kommer tiden att krypa under flufftäcket till mig, gärna med lite sköna drömmar!

Må gott, du som läser. Sätt dig en stund, och låt tiden komma till dig.

Hello tomorrow!

Javisst är det det! "Hello tomorrow" är flygbolaget Emirates slogan.
Jag har vissa connections däråt! Min kära dotter har utbildat sig till flygvärdinna, och flyger nu över hela jorden. Ena dagen är det Melbourne och andra dagen Singapore. Och om några veckor får denna modern också packa ihop resväskan och glatt välkomna morgondagen, på andra sidan klotet.
"Vad har jag gett mig in på..."muttrar den försiktiga sidan av mig. "Det är ju hur lång resa som helst, du kommer att tillbringa flera DYGN i ett flygplan! Är det ens nyttigt (vid din ålder)? Kom för allt i världen ihåg stödstrumporna och massor att läsa och visst, de har ju filmer och det är ju Emirates du flyger med, då finns det nog komfort och ...och hur var det nu med dina vaccinationer och passet och...femtielva andra saker, medans den äventyrliga sidan ropar högt och förtjust: "Hello släkten i landet långt borta, here I come!"

Hur ska det gå? Jag har känt mig trött och tröttare nu efter julen, men det kanske är solen jag saknar?? Melatonin och D- vitamin och så träffa baby L + föräldrar, men hello today!! uppdatering: han är inte längre nån liten bebis inte; han har hunnit fylla tre och börjat på förskolan och vart tog dom åren vägen?

Jag kippar efter andan och landar från min minnes- och drömvirvel. Här och nu, här och nu.

Det är märkligt. Tiden, livet. Hur man får inse att vissa saker nog inte kommer att bli av. Det är en hemsk tanke, en helt ny tanke. Det möjligas horisont har krympt. Vissa drömmar får man lägga på hyllan. Och lämna där. Det bubblar av protester i mig! Än vill jag och kan! Men inte ALLT det som jag hade tänkt...Det kanske aldrig blir av med vissa saker. Hello tomorrow kanske inte längre innebär oändliga möjligheter, den morgondagen som randas kanske innebär istället några nya begränsningar...
Den tanken är riktigt jobbig!
Men visdomen i det hela kanske är att modifiera sina drömmar lite... Man kanske inte tar den där examen i filosofi, men man kan ju läsa spännande böcker i ämnet för det. Man kanske inte blir en internationellt känd författare, men skriva blogginlägg är inte så dumt heller.. :-)

Ehh...jag kanske bara har drabbats av vårtrötthet...Det kanske går över...
Eller...?

Tysta skyar

"Tysta skyar" är Bosses låt på repeat i dag. Han sjunger, kommer på sig själv och "Nej, nu får det vara nog!" Och efter en lite stund..."Jag ska gå genom.. Nej! Nu får det vara nog!" Och så vidare.
Han har en mycket vacker sångröst så mig stör det inte det minsta.
Jag trodde att det hette "Jag ska gå genom dunkla skyar", men Dunkla skyar är en annan låt, en med Eva Dahlgren.
Tysta skyar har ju en fantastiskt fin text!Det är ju egentligen en lång dikt, av Dan Andersson.

Nu har dagens dunkla skyar blivit svarta, mörkret är här och det är tyst.
Vi följde dagens stora händelse, Trumps presidentmottagande. Han talar om framtiden, men vill tillbaka, muttrade vi i tv-soffan. Tillbaka till en tid som aldrig funnits. Som aldrig kommer att komma. En framtidsnostalgiker. Heh, det var väl ett bra uttryck! Man kan inte låta bli att fundera hur det skulle vara om han, den 45 e presidenten av USA verkligen ville någonting bra för den här världen, om han talade om fred och rättvisa och ansvar för miljön, solidaritet mellan människor och länder...
Imagine.
Om det var så!
I dagens Skavlan var det med en representant för organisationen White helmets, eller Syria Civil Defence. Hon ville bli kallad Gardenia och hade täckt sitt ansikte pga säkerhetsskäl: hon hade släktingar i Syrien som kunde råka illa ut för hennes skull. Dessa hjältar! Ca 3000 volontärer som riskerar sina liv för att hjälpa civilbefolkningen i det krigshärjade landet Syrien. De arbetar bland annat med att få ut människor från raserade hus. De frågar inte heller vad människorna har för åsikter eller tro, de hjälper den som behöver hjälp. Många som begravts under rasmassorna är dessutom barn...
All kärlek och respekt till dessa modiga människor! Kärlek! Respekt!

Nu är det lördag, ledig dag två av två för oss, på söndag jobbar vi båda. Skönt att kunna synka dagar!
Bosse kollar på någon sport därborta i vardagsrummet och jag ägnar mig åt läsande, skrivande, musiklyssnande. Förresten har Bosse komponerat en spellista som han kallar Reqviem, dödsmässa, för att hylla alla dessa musiker och sångare som gick bort 2016. Högt upp på listan kommer Lazarus... Ja, jag tänker skriva om Bowie, igen! Såg ni dokumentären? The Last Five Years? Det ledde mig till att se Valentine´s day om och om igen på YouTube. Baserad på en/någon skolskjutning, Bowies kommentar till vapenlagarna.. Hans mimik och gester..."Valentine told me who has to go... It´s in i icy heart... if all the world was under his heel... " Hans inlevelse. Blicken. Händerna som håller gitarren i en soldats segergest...

Nu blandas allt ihop i mina tankar, men det finns en röd tråd. Tänker på klippet i början av inslaget om Vita hjälmarna: president Assads kommentar till att organisationen nominerades till Nobelpriset (fick inte det, men det alternativa Nobelpriset; Right Livelihoods). Han sa, med en fnysning: "Vad har de egentligen gjort för Syrien?" Han fattar helt enkelt inte. Alltså, på riktigt: han fattar inte! Han ser inte den verkligheten. Det är som ett spel för honom, han ser aldrig blodet, skräcken i traumatiserade barns ögon, barn som slutat gråta. Det berör inte hans hjärta. Det är riktigt skrämmande! Det är RIKTIGT fruktansvärt skrämmande att män i maktposition lever så skilda från den verkligheten som deras offer, ja, dom kanske kallas medborgare, men som aldrig blir till medmänniskor, lever - och dör! -i. Människor som Assad, Valentine...Trump..? Viljan till makt. Viljan till makt + alienation.?

Jag är nyfiken på Reqviem-spellistan, men nu går Bosse omkring med sina superhörlurar så det går inte att fråga honom. Det är inga tysta skyar han vistas i för tillfället, nä, jag tycker mig höra ett avlägset Emerson, Lake & Palmer. Gick inte två av dem bort förra året? Jo, både Emerson och Lake.

Snart kommer jag att mima till honom att det räcker nu! Nu får det vara nog! Nu går vi ut, solen skiner ju!

Och faktiskt, i morse var det en liten fågel som kvittrade att våren
är på väg. Det är sant!

...och katten under granen!

Julen är firad, det nya året har börjat med kalla fina dagar, sol och snö! Trettondedagens stjärntydare, de vise männen har anlänt till barnet i krubban. Hela julens berättelse har nu åter berättats och levts igenom.

Tre dagar innan julafton tog vi in granen. Katten Maxi flyttade omedelbart dit. Han har bott under granen hela julen och nyårshelgen och där bor han än. Han har varit med om mycket, katten Maxi. Han har haft en böld på halsen länge, men i oktober-november någon gång hamnade han i slagsmål och blev klöst på bölden. Såret blev infekterat och började lukta fruktansvärt illa! Stackars katt! Så det blev veterinärbesök, operation, trattar och kragar och efter att stygnen togs bort var han en ny katt. Pigg och alert, redo för nya äventyr! Till skogs! Nå, han är trots allt 12 år, så vi tog skogen till honom. En julgran, som vi pyntade fint, hängde pepparkakshjärtan och kulor och girlanger och ljusslingor i! Plus en glad och nöjd katt på mattan under.

Hela julen har han legat där! På julaftonen bland paketen.

Vi får nog skaffa en stor krukväxt att ha framför spegeln, efter tjugondag Knut!

Julen är en väldigt speciell högtid, på många sätt. Antingen man firar det eller inte. Man kan bli väldigt stressad i båda fallen. Vi som firar jul ska fixa och dona och greja så mycket, laga mat och baka. För dom som inte firar jul är det nog en väldigt förvirrande tid. Man är säkert glad att inte behöva dona med allt som alla andra verkar stressa med, men så märkligt det måste kännas att vara utanför allt glitter och hejtomtegubbar som väller över en från överallt. Det finns ju olika anledningar att inte fira jul; man tror inte på det sättet, eller så har man valt bort firandet, eller så har man ingen att fira med, och då "sätter man kanske i staken ett sparat ljus", och that´s it - för att citera en välkänd sång. Eller så vill man fira, men har inte råd med något extra, som julklappar till barnen. Det märks på jobbet, det är många som ängsligt frågar om vi har några julklappar... De har inte råd med några, men skulle gärna vilja ge sina barn. Så att barnen inte ska känna sig utanför. Udda. Annorlunda. Inte snälla. För det är ju de snälla barnen som får julklappar...

Som tur är har vi faktiskt haft julklappar att dela ut. Skänkta av företag och andra, fint inslagna av volontärer, med en liten, lätt avtagbar lapp som berättar vilken ålder presenten kan tänkas passa för.
Glädje och lättnad!

Visserligen handlar julen inte om klappar och tomtegubbar! Julens budskap, vår frälsares födelse, det kräver ingenting av det yttre som vi förknippar med julen. Det yttre är traditioner, viktiga förvisso, på sitt sätt, men budskapet kan vi ta emot utan någonting - utan någonting annat än tacksamhet...

Mina lyktor, klassiskt tillverkade.

På julaftonen pratade jag en lång stund med min kära dotter i landet Långtborta. Hon längtade hem, tårar i hennes ögon och mitt hjärta i en dubbelknut. Aldrig längtar man som vid julen! Hennes kompis, som inte firar jul, hade gett henne en julklapp. För att han såg att hon var ledsen, för att han förstod att hon saknade julen familjen glittret katten under granen och hejtomtegubbar. En underbar, välsignad vän! En stjärna på himlen för honom! För den varma omtänksamheten.

Julen är firad och det nya året börjat, kallt och vackert och kallt och underbart och tillräckligt kallt för att göra islyktor! Så det har vi gjort! De glimmar och glittrar så vackert i vinternatten.

En kakformsformad

Bosse fuskade med en glasburk inuti,
men hans var ändå väldigt fin med grankvistar i isen.

Löften för det här året? Eller önskemål och ambitioner.
Ta vara på tiden. Vara där jag är när jag är där. Vara med dom jag älskar. Försöka göra min del i det stora hela. Så gott jag förmår.
Ja, det det får bli mina löften.

God fortsättning önskar jag dig!