Stockholm, dagen efter.

Stockholm i tidig morgondimma. Chock och bestörtning. Torghandlarens omkullvälta stånd på andra sidan gatan vid Åhléns. Förra året köpte jag ett par svarta lovikkavantar av honom. Nu låg det handskar, vantar och sjalar på marken i duggregnet. Han var inte där.

Det kryllade av journalister. Ett franskt tv-team kom fram till mig och frågade artigt om de fick intervjua mig. Jag avböjde, med ett I´m sorry but no. Blygheten slog till. Efter fem minuter kom jag på vad jag hade velat säga: "Stockholm is the capital of Peace and Tolerance. I feel like somebody has tried to hurt the very foundation of everything I believe in! And yet, they will never succeed  to hurt my foundation, nor the foundation of... ja, jag kan ju för all del skriva på svenska, det blev ju ingen intervju. Nej, stockholmarna har bevisat att mörkermännen inte lyckas, kommer aldrig att lyckas med att skrämma människorna till tystnad, rädsla och att hata tillbaka! Det var kärleksbudskap som spreds istället: folk öppnade sina hem för dem som inte kunde ta sig till sina p g a att tunnelbane-/pendel-/tågen inte gick. Det var värme och vänlighet, trots bestörtningen. 

Och fransmännen, själva drabbade, de släckte Eiffeltornet för Stockholm. 

En gest av solidaritet. En gest av medkänsla. En enad front som inte höjer vapen mot angriparna, men bildar en mänsklig ring runt det som vi ärar och håller högt:Fred. Frihet. Tolerans. Solidaritet. Gemenskap. Omtanke. Kärlek!