Ljuvliga hundår!

Facebook är bra på att påminna oss om saker som hänt. Rätt som det är ser man en bild som man postat för x antal år sedan. I dag låg där en bild på min hund, för sju år sedan. Pälskling! Oooo vad jag älskade den hunden! Hon var en sån sööööt rulta, på bilden på Blocket. "Vi skaffar oss en hund", sa jag. "Den där söta lilla fina valpen!" Sagt och gjort. Jag hade faktisk lovat min dotter en hund när vi flyttade in i huset vid Storgatan. En sån söt liten valp hon var! Blandning av boardercollie, schäfer och labrador, i lite oklara proportioner. Detta var tiden innan Bosse, så han hade ingenting med beslutet att göra. "Hon var så fiiiin" minns jag, nostalgiskt. "Hmm..hmmm" sa Bosse. "Vilken vakthund hon var!". "Ja, det kan man säga" sa han, lite torrt. Ja, hon var en väldigt duktig vakthund, minns jag drömskt. Så fort hon hörde ett litet knyst utifrån, hoppade hon upp på soffan och skällde så fint, spanande ut med en skarp blick. Jag berömde henne, naturligtvis. Så ska det låta!
"Javisst, en hund ska skälla, typ ett par gånger, inte vrålskälla i tio minuter" sa Bosse. Vad han överdriver!

Hon hade väldigt bra hörsel, fina Asta. Det hände att hon hoppade upp mitt i sin sköna sovstund, och visade världen att vi minsann hade en duktig vovve! "Nån dag ger den där...paus...hunden mig en hjärtinfarkt!" sa Bosse fler än en gång. På något märkligt sätt höll han alltid en liten paus innan ordet hund. Bosse är en kyrkans man, han svär inte (eller väldigt, väldigt sällan), men jag undrar om inte den där lilla pausen skulle kunnat innehålla ord som börjar på j och f och h.

En dag berättade Mona på jobbet, att någon hade hittat en Emmaboda-karta, där någon hade märkt ut i vilka hus det fanns en hund. En inbrottsliga som märkt hus att undvika, på kartan! Undrar om inte det fanns en liten dödskalle med många utropstecken vid vårt hus.. Så vi var väldigt trygga med vår fina lilla hund. Eller, lilla och lilla... Hon blev ju väldigt stor. Stor och stark. Och så hade hon en medfödd vallningsinstinkt. Vi hade ju inga får, så hon försökte valla allt som rörde sig. Hundar, fåglar, cyklister, bilar, flygplan... Det var inte så bra när det var halt ute. Ett tag fick vi ha dubbla kopplar och en sele på henne, jag och min dotter, och rasta jycken tillsammans.

Ja, hon älskade fåglar, Asta. Just det, kom ihåg, en olåst löplina är inte så bra vid tillfällen då hunden får feeling och bara måste hälsa på en flock änder en bit bort. Man ska inte heller vända ryggen till. Fast axeln har läkt väldigt bra, måste jag säga.

Hon fick ett bra hem, fina Asta, ett omplaceringshem. Med en hundkompis, snäll matte och en husse som var hundinstruktör. Det gick nämligen inte att ha henne kvar när vi flyttade till en lägenhet. Hon hade utvecklat någon typ av paranoia, hon tyckte sig höra saker hela tiden. Det gick till slut inte att rasta henne normalt (det gjorde det aldrig, muttrade Bosse, den...paus...hunden!), jag fick köra bilen precis framför ytterdörren, öppna bildörren, och snabbt kastade sig hunden i bilen. Jag körde till en avlägsen skogsglänta, hon gjorde vad hon behövde, och snabbt in i bilen igen.

Nej, det gick inte att ha henne kvar. Så sorgligt.
Häromdagen bläddrade jag i en tidning. Wow! Det här ska du tänka på när du ska skaffa en valp! Ojojoj, tänk om... "Du, titta här istället, en jätteintressant artikel om månlandning!" sa Bosse hastigt.

Undrar vart den tidningen tog vägen, förresten? Jag hittade den aldrig mer.