Som dagen i handsken

Söndagseftermiddag. Helt ljuvligt, inga som helst krav, varken utifrån  eller inifrån, att göra någonting. Alls. Och då plockar jag fram min böcker...Läser några kapitel, kollar lite på facebook, svarar på några mess. Njuter!

Förra veckoslutet åkte jag en sväng till Stockholm. Sonens födelsedag var anledning nummer ett. Anlände lite innan middag, och eftersom V var upptagen ett par timmar till, åkte jag till Medborgarplatsen. Manifestation för Vi står inte ut. Röda mössor, halsdukar, hjärtan, ballonger. Några unga killar med plakat. Särskilt ett väckte mina tankar. Precis så tror jag att det är. Det stod: Hjälp mig nu, och jag kommer att hjälpa dig (typ, inte exakt så). Dessa unga människor, ensamkommande barn/ungdomar är vårt ansvar. De är också en stor välsignelse! Faktiskt även ekonomiskt. Sverige har en åldrande befolkning. Att få ett tillskott av unga människor bara så där, är just en välsignelse!
Förstå mig rätt: det är definitivt ingen välsignelse att de har varit tvungna att fly för sina liv! Nej, det är fruktansvärt och dessa terrorregim som tvingar sin befolkning att fly bör stoppas nu och omedelbart!!! MEN eftersom världen och den här situationen ser ut som den gör får vi göra det bästa av den. Och då kan man inse att dessa människor, barn unga som gamla, som kommit hit, har någonting att tillföra, någonting viktigt att bidra med. Vi kanske har glömt vissa saker. Nu får vi en ny chans att återupptäcka bortglömda saker. Vadå för saker, frågar du kanske nyfiket. Ja, tänk efter själv, jag tror att du kan komma på flera.

Sonen ringde, han var klar med sitt (jobb som måste göras även på en lördag... Han jobbar på ett eventföretag och events, dom väntar inte, dom ska vara klara i tid!) Vi for till Vildmarksmässan och fikade och pratade och gick runt bland vildmarkssaker och pratade ännu mer och sedan åkte vi till lilla P!!! + föräldrarna, och sötaste lilla tjejen hade nästan lärt sig krypa! Hon försökte i alla fall väldigt ivrigt.
Mina Stockholmsbesök är väldigt framotillbaka nuförtiden. Finns inte tid till annat. Men, förmodligen, så skulle ju mina besök vara om jag bodde på närmare håll. En timme här och ett par där. Det är kanske det jag eftersträvar; att det ska kännas enkelt och naturligt, som att titta in lite då och då. Ja, jag vet inte. Ibland vet jag inte var jag skulle vilja vara.
Det är inte så lätt, filosoferar jag vidare. Man är där man är, när man är där, och det är bra för då är man ju närvarande i nuet. Ibland vill man vara någon annanstans och kan man det så förflyttar man sig. Ibland får man bara gilla läget och vara där man är även om man skulle vilja vara någon annanstans. Och nu blev det lite snurrigt så jag tror att det allra bästa för mig är att stanna där jag just nu, dvs i min sköna säng, och täcket ligger där och kudden är skön och dagen är i handsken så jag tror jag säger godnatt. Eller snart.  För nu är Bosse i tv-rummet och jag kanske ändå förflyttar mig dit och är där en stund. Ja, det blir bra.