Torsdagstankar..

En stilla morgonstund i soffan. Kaffe och macka står närmast på önskelistan, men vill inte börja stöka i köket än - det är riktigt tidigt och Bosse sover än. Det är dimmskumt ute (nytt ord!) och inte kan man riktigt säga vad det är för årstid heller, men men jooo, det är nog VÅR!

Dagarna bara svischar förbi, det är ju inte klokt: redan torsdag!

I dag ska jag till Arbetsförmedlingen i Nybro, och bekräfta anställningen av en ung person. I mars kommer vi att vara åtta anställda på Idébanken!! Det känns riktigt roligt att kunna erbjuda folk jobb. Vi är ju ett projekt, som syftar till att 1. ha en mötesplats i Emmaboda 2. utveckla grön rehabilitering i Kalmar län. Fast vår rehabilitering har dragit mer och mer åt skogen... helt konkret, och det känns riktigt, riktigt bra. Go wild! Det kommer ju larmrapporter, den ena efter den andra, om hur dåligt människor mår, särskilt unga människor, och då gäller det både psykiskt och fysiskt. Och inte är det konstigt alls, så som vi lever, helt borta från det som är naturligt för oss. 

Förra veckan var det ett holländskt filmteam hos oss, och filmade Andreas och Indiana i skogen. De filmade lite annanstans också i Sverige. Syftet med filmen var att filma "ovanliga" människor, människor som lever sin passion. Filmen har premiär 25 mars i Holland. 

Sverige är väldigt exotiskt för holländare (och andra, icke nordbor): för dom är det helt otroligt att man kan vistas ute helt fritt, vandra i skogen utan att någon kommer och jagar bort en - dessutom har de inga skogar heller. 

Japp, nu tror jag att jag ändå går och sätter på lite kaffe, det är dags att vakna.

Ha en underbar dag, var du än är!

Basecampsbygge

B

Inte bara ryggläge, lite jojk också

Lördag. Tv:n är på, jag hör fast tittar inte. Inte hör jag hela tiden heller, för jag sitter vid matbordet vid datorn och då och då tar på mig hörlurarna. Och kollar på youtube-klipp och annat.
Men frustrationen flödar vid tv:n.... norskorna har visat vilka är bäst, starkast och snabbast och Kalla blev trea, och Bosse hoppar och fräser i soffan. Jag kollar just nu på ett ursött klipp med en sköldpadda som tippar över sin sprattlande kompis på benen igen, så jag hör inte riktigt vad han har att säga, men det verkar vara mycket...

Inte så att jag är helt ointresserad av skidsport. Men nästan helt.

Det har varit små virvelvindar på besök, livat och glatt och nu har dom åkt och det blev tyst här, tänkte jag skriva, men det stämmer ju inte helt.

Annars kommer helgen innehålla en del tv och film och läsande och skrivande.
Gott!

Sedan tänker jag nog röra på mig också, och peppar mig lösningsfokuserat: vad skulle behöva hända för att du ska känna dig nöjd med din dag ikväll? intervjuar jag mig själv.
Jo, tackar som frågar, jag skulle behöva ha kommit ut och gått en rejäl runda! svarar jag eftertänksamt.
- Hur sannolikt är det att du är nöjd i kväll, på en skala 0 till 10, där 10 står för att du är stolt och nöjd som en ... hmm...astronaut på månen.. och noll är då motsatsen?
- Njaaa...typ sju.. säger jag med viss tvekan.
- Nähä, det duger inte, gå ut NU, säger jag strängt.


Kanske bäst att lyda mig själv... tror att jag har drabbats av syrebrist..

Just det, i kväll ska det bli jojk i Mello, det ser jag fram emot!
Gör här en kombo, Waterloo på samiska, som uppvärmning! Hehee...
Gå ut, var det.

Upp och ner

Back on track, eller på resande fot igen. I den söta och salta Staden i mitt hjärta.
Befinner mig i hjärtat av Sofo för tillfället. Några märkliga sammanträffanden: jag har sprungit på Mattias Gardell, två gånger. Eller sprungit på är väl och ta i. I går, på min smått förvirrade kvällspromenad (förvirrad var den pga att jag lyckades gå fel flera gånger) kom han gående i motsatt riktning, med skinnrocken fladdrande. Och i morse travade jag uppför trapporna vid Slussen, och han nerför. Inte så att vi är polare som hejar på varandra, han la knappast märke till mig, men jag kände igen honom. Han var föreläsare på kursen i Mänskliga rättigheter som jag gick anno dazumal på Teologiska högskolan. Han föreläste om politisk islam och islamofobi.

Ytterst aktuella ämnen, då som särskilt nu.

Ett annat märkligt sammanträffande eller slump, att alla, precis alla rulltrappor, varit ur funktion. Därav travandet i trapporna. Mycket märkligt. Eller så är det någon sorts årlig översyn, överallt, samtidigt.?

Hur som helst, i kväll har jag träffat mina söner över en god bit mat och uppdaterat oss i varandras liv och leverne och diskuterat om allt mellan himmel och jord. Så gott, på alla sätt!

Och nu sitter jag här själv, och tv:n är på och jag ser gråtande människor på Köpenhamns gator, och det är svårt att ta in det som hänt...Vi står handfallna och frågande.
Facklorna brinner i Köpenhamn och folk håller om varandra och sjunger om att stå enade, enade mot våld och rädsla - som föder våld som föder rädsla... som föder antisemitism och islamofobi och mer rädsla...

Nähä, häri skulle det passa bra att infoga bild av en fackla.. Det hittade jag inte, men mitt snöbollsljus får duga.

Go wild!

Två fina dagar ute på Ödevata. Igår en planeringsdag, med gemensam matlagning.
Idag en dag med Go wild -gänget.
- Du får bestämma promenaden, sa Andreas. Men det ska vara ett äventyr!
Så...jag valde... isen.
Tänkte väl att jag skulle på sin höjd våga mig ut en halvmeter på isen - med ena benet kvar på strandkanten. Nähä, Andreas hämtade något slags isspett. Det skulle jag slå ordentligt i isen, typ var femte meter, för att prova om isen skulle hålla (eller inte).  Jomen, det gjorde den, och när vi borrade hål visade sig isen vara ca 20 cm tjock. Men, det har ju inte ens varit speciellt kallt..?
Det blev en underbar promenad på isen och solen gassade som om det var VÅR och jag var stolt och glad över att våga. Och borrade ett par hål också.
Nya färdigheter! Man lär sig så länge man lever.
(Jag kan tillägga, att isäventyret var en utmaning för flera av oss, men det får de berätta själva om...;) )

Den filosofiska lärdomen: ofta låter vi rädslor styra våra liv så att vi inte vågar pröva någonting nytt.
Lärdom nummer 2: att ta nya steg (inte bara på på hal is...) kräver både kunskaper och tillit. Man bör kolla en del innan man ger sig ut på det okända, sedan ska man lita på att man kan.
Och gärna ha sällskap av andra som stöttar en (och i nödsituation drar upp en..)

Nästa gång ska vi isfiska också, om nu inte solen fortsätter att gassa och värma och tina upp.

Nästa vecka blir spännande, det kommer ett holländskt filmteam, som ska filma Andreas och Indiana i skogen...!

Ögon, känsliga för SNÖ

Borde kanske fundera på att gå och lägga mig... och inte bara fundera!

Men tankarna snurrar.
Har ni sett tv-serien Blå ögon? Bosse och jag började kolla på den i söndags, på svt play, och blev fast omedelbart. Så fruktansvärt spännande och tankeväckande och mångbottnad!
Så nu kör vi två avsnitt per kväll och på söndag ska ju sista, tionde, avsnittet visas och vi hinner se klart alla tidigare. Vill du se en nagelbitar-bakomkudden-hållföröronen -serie så har du precis fått tips om en!
Jag pysslar med allt möjligt nuförtiden, just nu tar ett slags upphandlingssak rätt mycket av min tid, plus lite plugg på vidareutbildningen, och så läser vi körkortsteori på Idébanken, och jag säger, det skadar inte med repetition..! För egen del, menar jag.
Annars har dagen varit alldeles lagom utmanande, har fått det gjort jag skulle och ville och hann med en solskenspromenad och nej jag ska inte tjata mer om snöööön. Eller ju. Jag är ju en miljömedveten människa, vilket inte innebär att jag ALLTID gör allt på rätt och miljömedvetet sätt, men försöker. Vad som gör mig till en miljömedveten människa är närmast och mest att jag är så förundrad över skapelsen, så kär i det mesta som lever. Vilket inte gör mig till vegetarian. Alltså: jag äter kött och i naturen äter djuren ju också andra djur, men alla ska få ha ett bra liv (tills någon äter upp en) och det är inte schysst med utnyttjande och rovdrift och slaveri oavsett släkte och ordning i näringskedjan. Jag försöker komma fram till saken: att det snöar betyder att någonting i klimatet funkar fortfarande. Därför vill jag kyssa varenda snöflinga och skulle kunna stanna ute och andas KALL underbar ljuvlig luft hur länge som helst... Kalla mig galen. Det är jag. Galen i den goda skapelsen, tingens ordning när det funkar som Kärleken har avsett att det ska funka. Och nu är det ju faktiskt VINTER!

Snööööööö!

En promenad i Långasjö, runt sjön, efter en fin mässa i kyrkan. Det är så VACKERT ute nu så det gör ont i hjärtat! Landskapet är insvept i ett mjukt fluffigt snötäcke, det är vintrigt och vilsamt och vackert, ja, det sa jag, men det kan ju sägas igen. Och jag känner en sån djup glädje av att gå i sagolandskapet dekorerat med kristyr och florsocker och vaniljglass och bomullsbollar..

Jag har väl aldrig varit någon vintermänniska, men man förändras. Tydligen!

Filosoferar kring snö och is i böcker och filmer: ofta står det vintriga för någonting hotfullt. Som i Narnia! Snöhäxan där är inte att leka med! Och Frozen: stackars Elsa, som sprider iskyla och snökristaller omkring sig och blir tvungen att isolera sig i sitt ensamma palats. 

Finns säker flera exempel. 

Men å andra sidan; tänk på björnen i sitt ide och haren i sin vita päls, väl kamouflerad  och alla små sorkar och lämlar och näbbmöss som myser under den mjuka snöfilten. Och alla ungar som ÄNTLIGEN får åka pulka och snowracer och grilla korv i backen. 

Ja, jag blir lyrisk!

Klart, allting har sina dåliga sidor, också... snöolyckor och halkvarningar och gipsade ben och skidliftar som flyger och flänger och faller och folk kommer inte ut och kommer dom ut tar dom sig inte fram och bilar måste skottas fram och vägar saltas plogas sandas...

Men det är vackert! Och nu går jag och gör mig en snölykta!