Snööööööö!

En promenad i Långasjö, runt sjön, efter en fin mässa i kyrkan. Det är så VACKERT ute nu så det gör ont i hjärtat! Landskapet är insvept i ett mjukt fluffigt snötäcke, det är vintrigt och vilsamt och vackert, ja, det sa jag, men det kan ju sägas igen. Och jag känner en sån djup glädje av att gå i sagolandskapet dekorerat med kristyr och florsocker och vaniljglass och bomullsbollar..

Jag har väl aldrig varit någon vintermänniska, men man förändras. Tydligen!

Filosoferar kring snö och is i böcker och filmer: ofta står det vintriga för någonting hotfullt. Som i Narnia! Snöhäxan där är inte att leka med! Och Frozen: stackars Elsa, som sprider iskyla och snökristaller omkring sig och blir tvungen att isolera sig i sitt ensamma palats. 

Finns säker flera exempel. 

Men å andra sidan; tänk på björnen i sitt ide och haren i sin vita päls, väl kamouflerad  och alla små sorkar och lämlar och näbbmöss som myser under den mjuka snöfilten. Och alla ungar som ÄNTLIGEN får åka pulka och snowracer och grilla korv i backen. 

Ja, jag blir lyrisk!

Klart, allting har sina dåliga sidor, också... snöolyckor och halkvarningar och gipsade ben och skidliftar som flyger och flänger och faller och folk kommer inte ut och kommer dom ut tar dom sig inte fram och bilar måste skottas fram och vägar saltas plogas sandas...

Men det är vackert! Och nu går jag och gör mig en snölykta!