En söndag

Söndagskväll. Livet rör sig med stora svängar nu, från det ena till det andra. Det har varit kontakter med oroliga människor och Missing people. Och konfirmandundervisning.
Mina egna problem känns väldigt futtiga just nu. När ett föräldrapar oroar sig för sitt barn, när hundratals människor frivilligt ger sig ut och letar efter en människa som de inte alls känner, timme efter timme. Som kramar om en mamma och en pappa som vakat i flera dygn. Människor som offrar sin lediga helg, sitt soffhäng, för att de inte kan sitta i hemmatryggheten, när de vet att en ung tjej är försvunnen.

Där, där hämtar jag min undervisning för konfirmander: i livet. Det är Gyllene regeln i praktiken, här och nu. Dessa människor med varma hjärtan! Vardagens hjältar, barmhärtiga samarier i Påryd.
Missing people.

Och så har det varit varm sol och kallbadsdopp och cykeltur, resebokning och klimatkompenseringsträdköp och chiafrögröt, lanplan och  planering framåt. Och nu är jag trött, och nu ska jag sova och drömma om varma föräldrafamnar och återföreningar och... vertikala trädgårdar. Till exempel. För livet måste levas, på många plan.

Vardag, snart igen

Äter frukost med älsklingen, bläddrar i tidningen (en gammal en, det kom ju ingen idag..), bäddar sängen. Funderar på cykeltur till Emmaboda, eller kanske ta tåget dit och cykla tillbaka? Man ska inte överdriva, så här i början av karriären.
Vi har firat påsk, eller det är fortfarande annandagen, så it ain´t over yet.
Man kan bli matt av svängningarna. Glädjerop, tortyr, död och uppståndelse på ett par dagar. Ja, tänker på den kristna berättelsen om påsken. Varje år dras jag med i händelserna, myten, riten, verkligheten.
Och precis som när man själv varit med om någonting omtumlande, när man är matt av gråt eller skratt eller apati, längtar man plötsligt intensivt efter vardagslunket.
Kaffebryggarens trygga puttrande, morgontidningens doft, tider att passa.

Någon av kvällarna visades det en hyllningskonsert till The Beatles. En av låtarna vägrar att släppa. Hoppas att det funkar att dela det så här. Annars, youtube, Beatles Tribute: My guitar gently weeps joe walsh dave grohl m fl

<iframe width="560" height="315" src="//www.youtube.com/embed/EnILQ8qRLCI" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

Njut av en stunds vila. Just nu måste du ingenting. Just nu är skärningspunketen mellan då och sen: Nuet. I går var igår, imorgon kommer att bli idag, senare. Nu är nu. Bara lugn. Detta säger jag lika mycket till mig själv... I denna stund, i efterdyningarna av det stora, omvälvande, innan morgonväckarklockan sätts på ringning igen.

Verkligheten ikapp(säcken)

Tillbaka i Emmaboda efter en resa till Stockholm. Reste med dottern, kom tillbaka utan. Det blev ingen roadtrip, det var vi båda för trötta för. Det blev tåget. 

Det har varit avsked hejdå och goodbye i veckor för henne nu. De underbaraste av vänner har firat henne, bjudit på middagar, hjälpt henne sortera slänga packa, skrattat med henne, gråtit med henne, kramats om. I Stockholm blev det träffar med far och bröder och än mer tårar och good luck. Sedan flög min kloka, underbara, vackra, fina dotter iväg. Och det är så det ska vara, ju. Barn blir stora. Barn flyttar. Och min stockholmsbästis bryggde kaffe och bjöd på frukost lunch middag och torkade tårar och var en klippa.
Nyss kvittrade flyttfågeln från over there, hon är framme, och det är wonderful!!

Och jag inser att jag just nu håller på att vända blad, lämna en tidsepok bakom mig, och precis som vid alla brytpunkter gör det jävligt ont. Också.  

Jobbdags. Fast först öppnar jag fönstret och dörren och andas frisk kall vårluft. Och kaffe ska jag ha, såklart. 

Arbetslivet i svarta korgar

Jag går och släpar mest hela dagar. Jag har två korgar (fula i plast, men bekväma att bära) där jag har stuvat in olika avdelningar av mitt arbetsliv. Visst, jag har ett arbetsrum, eller två, men eftersom jag för ett kringflackande arbetsliv och inte är så speciellt superstukturerad, så släpar jag med mig korgarna... hem... Jo...jag jobbar hemma också. Det ska man ju inte göra. Men det gör jag. Fast, egentligen behöver jag inte alls korgarna till det. Det är bara så att mina tankar flyger alldeles särskilt högt väldigt tidigt på morgonen. Och dessa idéer som cirkulerar i den klara fina morgonluften har visserligen - ofta- med böckerna och pärmarna och pappren att göra, fast på ett annat plan. Någon sorts idéplan.
Känner ni igen det?
När man ser allting i ett förklarat ljus, pusselbitarna faller på plats, planer smides som av sig självt,  mysterier är lösta..
Och sedan ebbar det ut..går liksom över. Innan jag hunnit strukturera alla dessa fantastiska idéerna i pärmar, arbetsplan, schemata, tidsplan och konkretiserade målbilder...

Jag tror faktiskt att det är kråkorna i björken som snappar åt sig mina allra mest högtflygande planer. Sen skrattar de bara, och pickar och plockar och låtsas som ingenting.

Nå.. Det kommer ju nya morgnar, helt nya problem är lösta och...rätt som det är, någon tidig morgon hinner jag faktiskt skriva ner dem också!

Nämen, jogga?

Joo, det har jag gjort, joggat idag. Eller så säger väl ingen längre, man löper nuförtiden. Och det verkar som alla löper, det är trendigaste trenden! Fast det bryr jag mig inte om så värst, MEN när jag flåsar som en kamel efter att ha gått  20 trappsteg upp, det bryr jag mig om. Och inser: någonting måste göras. Så, på med joggingskor.. nä, löpskor, och ut. Läste lite tips, innan. Man skulle gå två minuter och sedan springa en minut, upprepa, upp till 20 minuter. Dag ett. Hela vecka ett, samma sak. Sedan ökar man successivt, tills man kan springa i 30 minuter, vecka åtta.
Vi får väl se...
Men det känns rätt gott nu!

Flytt..., sommardäck, röj och Mandela

Lördag, lördag... Härligt, en ledig lördag! Men i dag MÅSTE det röjas! I källaren, då. Dags att göra plats åt kära dotterns bohag. Det blir tufft: källarförrådet är välfyllt som det är. Men hon kan omöjligtvis släpa med sig allt hon äger och har till Amerikat... Jag skjuter tanken framför mig... Att hon ska vara borta i ett helt år!! Alla ni som har små barn: bara njut av tiden tillsammans med dem, plötsligt är dom stora och ska iväg!
Ja, det måste röjas, och sommardäcken ska inhandlas och monteras på pegotten, och på kvällen blir det en hyllningskonsert för Mandela, En sång får man dela.. i Emmaboda kyrka. 70 körsångare! Det blir mäktigt.
Jaja, iväg med mig nu, här kan jag inte sitta och såsa..
Ha en skön helg, everybody!

Bara vara..barista!

I dag hade vi besök av Matteus från Kaffemästaren. Hans ställe heter Bara vara, därav rubriken. Och, hör och häpna: nu kan vi på Idébanken titulera oss barista! Matteus har typ svart bälte i kaffemakeriets ädla konst, och han delade med sig av sina kunskaper med stor energi, och stort hjärta. Efter att ha hanterat kranar och tampers, malt och ångat och provsmakat (litervis) med ljuvliga cappucinos var de flesta av oss väldigt pigga och väldigt uppe i varv! Kul var det, så himla kul, och jag är så glad och tacksam att vi fick chansen till detta!!
Annars sitter jag och försöker låta bli att se deklarationsblanketten.. som ligger och liksom blänger på mig med uppfordrande gul blick.. Ja JA! Men inte ikväll!

Livets hastighet..

Det här med att leva i/med livets hastighet.. Jo, det kan diskuteras. För ibland snurrar det på så man blir yr av bara farten, och ibland så sitter man där..där man sitter. Fast det kanske är just det som ÄR livets hastighet. Hur som helst så hade ju min gamle idol D Bowie en låt som hette just så.

I was running at the speed of life
Through morning's thoughts and fantasies
Then I saw your eyes at the cross fades
Secret secrets never seen
Secret secrets ever green...
          -David Bowie_

Jag hamnade häromdagen på en sida, där en person hade filosofiska funderingar kring livet, livets mening och matematiska beräkningar kring dessa frågor. Som visade på att : det finns bra och dåliga stunder i varje människas liv. Det genomsnittliga förhållandet mellan frekvenserna för förekomsten av bra/dåliga stunder är
cirka 1. Alltså, sannolikheten är stor att det faktiskt blir bättre efter en tid av dåliga stunder...!
(Det är i alla fall min tolkning...)
Det är alltså bara att leva på, helt enkelt, och räkna med att det går upp och det går ner och sen går det upp igen... Sedan är jag en obotlig optimist, och älskar talesätt som, t ex:

“Everything will be okay in the end. If it's not okay, it's not the end.”

Och är inte det ett Lennon-citat? Jo! Dessa rockstjärnor! Det finns massor med livsvisdom att hämta i rocktexter. Det finns visserligen rätt mycket bepopaloola också, men vem säger att det inte finns nån visdom i det?

-------------------------------------------------------------