Verkligheten ikapp(säcken)

Tillbaka i Emmaboda efter en resa till Stockholm. Reste med dottern, kom tillbaka utan. Det blev ingen roadtrip, det var vi båda för trötta för. Det blev tåget. 

Det har varit avsked hejdå och goodbye i veckor för henne nu. De underbaraste av vänner har firat henne, bjudit på middagar, hjälpt henne sortera slänga packa, skrattat med henne, gråtit med henne, kramats om. I Stockholm blev det träffar med far och bröder och än mer tårar och good luck. Sedan flög min kloka, underbara, vackra, fina dotter iväg. Och det är så det ska vara, ju. Barn blir stora. Barn flyttar. Och min stockholmsbästis bryggde kaffe och bjöd på frukost lunch middag och torkade tårar och var en klippa.
Nyss kvittrade flyttfågeln från over there, hon är framme, och det är wonderful!!

Och jag inser att jag just nu håller på att vända blad, lämna en tidsepok bakom mig, och precis som vid alla brytpunkter gör det jävligt ont. Också.  

Jobbdags. Fast först öppnar jag fönstret och dörren och andas frisk kall vårluft. Och kaffe ska jag ha, såklart.