Den här gången har jag varken haft drömmar eller låtar på repeat. Det brukar annars vara sådant som ackompanjerar förändringar i mitt liv. Drömmar om missade tåg eller tåg åt fel håll när jag hade "lämnat" kyrkan och Bowies Station to station som jag hade snurrande i huvudet och i hörlurarna när jag fattade att jag skulle till Växjö, till Växjö pastorat. Nu har jag haft varken det ena eller det andra, varken drömmar eller låtar. Men en förändring är nära förestående, ja den är faktiskt redan här:
Jag ska sluta i Skogslyckan och börja i Universitetskyrkan! Tjänsten ser ut som så: 75 % i Universitetskyrkan och 25 % i Teleborg. Med bas och arbetsrum i Teleborgs kyrka/församlingshem! I fredags gick flyttlasset! Dvs jag körde ett par kartonger från Skogslyckan till Teleborg.
Byte av arbetsplats är på ett sätt oproblematiskt eftersom det är inom samma pastorat. Geografiskt är ingen stor och lång flytt heller: man tar 5ans buss från Stortorget söderut istället för norrut, ett par hållplatser.
Känslomässigt är det en process som har pågått en tid.
Jag känner tacksamhet över det som varit: jag har lärt mig mycket, och lärt känna härliga människor!
Nu har processen fört mig till den punkt då jag ser oerhört mycket fram emot det nya!
Klockan 15 i fredags var det dags för Fridays for future-manifestation. Vi var ett rätt så stort gäng som gick från kommunhuset till Speakers corner. Regnet öste ner, men vad gjorde väl det. "What do we want? -Climate justice! When do we want it? -Now!"
Jag är inte perfekt och felfri, inte 100 % miljöaktivist, men det faktum ska inte stoppa mig från att delta och visa mitt stöd! Det är viktigare att finnas med och vara en del av rörelsen än att låta mig stoppas av skammen att jag inte gör allt jag kan, utan både fegar och är bekväm ibland.
Så går vi från en dag till en annan. September ska bli oktober. Månens faser skiftar, jorden roterar, solen går upp och ner och vindarna blåser molnen framför sig. Årstiderna växlar; just nu är de glödande färgernas tid.
På nätterna hörs det tunga vingslag och kommandorop genom mörkret. Stjärnhimlen bakom molnen guidar nattflygarna.
Det är höst.
Jag uppdaterar appar medan jag skriver det här. Bosse lyssnar på musik, och finslipar ljudinställningar. Vad är det han lyssnar på? Texten är väldigt fin, nu hör jag; den handlar om nån som står i regnet med tårar i ögonen, men han tror på att de molniga dagarna ska ta slut, han tror på nya möjligheter och änglar som går med oss och visar ny riktning åt oss lite då och då.
Japp, det får bli soundtracket för det som är nu. Ny riktning och änglar. Det blir bra.
I det stora och det lilla.
söndag 29 september 2019
onsdag 10 juli 2019
Semestern så här långt!
Lugna dagar med pyssel och kånk i lite lagom mängd. Omflyttning av möbler (jag och Bosse), lite målning (Bosse) trädgårdsfix (jag och Bosse), munspelsövningar (jag; Bosse höll för öronen) bad och mat och sova på maten, fotbollsmatch (Kalmar-AIK, heja och grattis AIK!) och en alldeles ljuvlig konsert med Tomas Andersson Wij och Mauro Scocco! Ja, i egen person (M S) sjöng han också Himlen runt hörnet, som man annars förknippar helt och hållet med Lisa Nilsson, ja han har ju skrivit låten det visste jag förstås. Och dom var så trevliga (mest Tomas AW, men ok Scocco också, på sitt lite kärva sätt).
Vi har haft barn och barnbarn på besök, och på fredag landar ett gäng från Stockholm!!! Och på söndag kommer långväga gäst: min kära dotter! Sedan blir det en liten tur till Stockholm! Och där får jag träffa en speciell person... Speciell för min dotter, kan jag viska lite diskret. Ojojoj, det blir så roligt och så spännande och jag är väldigt, väldigt GLAD!
Jag har trivts så alldeles utmärkt med dessa loja hemmadagar. "Det är lagom kallt att andas, det är lagom varmt att leva..." sjunger jag med Tomas Andersson Wij (jag vet att det faktiskt är Sven-Erik Magnusson som skrivit låten, och texten är skriven av värmlandspoeten Torleif Styffe).
Undrar om man kan lära sig spela den på munspel?
Just nu fokuserar jag på att försöka böja toner. Det GÅR inte! Dom är spikraka, mina toner!
Men det ska gå!
God fortsättning på sommaren önskar jag er alla!
Vi har haft barn och barnbarn på besök, och på fredag landar ett gäng från Stockholm!!! Och på söndag kommer långväga gäst: min kära dotter! Sedan blir det en liten tur till Stockholm! Och där får jag träffa en speciell person... Speciell för min dotter, kan jag viska lite diskret. Ojojoj, det blir så roligt och så spännande och jag är väldigt, väldigt GLAD!
Jag har trivts så alldeles utmärkt med dessa loja hemmadagar. "Det är lagom kallt att andas, det är lagom varmt att leva..." sjunger jag med Tomas Andersson Wij (jag vet att det faktiskt är Sven-Erik Magnusson som skrivit låten, och texten är skriven av värmlandspoeten Torleif Styffe).
Undrar om man kan lära sig spela den på munspel?
Just nu fokuserar jag på att försöka böja toner. Det GÅR inte! Dom är spikraka, mina toner!
Men det ska gå!
God fortsättning på sommaren önskar jag er alla!
tisdag 9 juli 2019
Gud som en tatuererska, en text inför Domsöndagen
PÅ SVENSKA
Det är så mörkt det kan bli. November.
Jag far genom skogarna till staden Växjö, allt omsvept i dimma. Träden släcker sina lyktor; släpper suckande de sista gula löven, byter om till tunna frostskimrande svepningar.
I går en mäktig upplevelse: Mozarts Requiem i Madesjö kyrka, med Nybro kammarkör, Camerata Nordica och solister. Fantastiska musiker, solister. Och kören! Kören var helt fantastisk!
Vi har levt med verket i månader nu; vi har sett filmen Amadeus och jag har hört basstämman eka här hemma kväll efter kväll: Bo sjunger ju i kammarkören.
En upplevelse att bära med sig, en skimrande juvel!
I dag är det Domsöndagen, men det mörka locket har lyfts från himlen och solen skiner.
Och så är ju Domen; att bli insvept i nåden, i ljuset. När alla våra tillkortakommanden blir ömsint omfamnade av nåden och kärleken.
I det vardagliga tar man sig från ena dagen till det andra, lagar gröt och far till jobbet och hem, eldar brasor och spelar musik. Sover. Drömmer. Äter. Umgås med människor i närområdet, och med dom närstående som finns långt borta via messenger och whatsapp. Ser filmer och serier, nu senast Springfloden och Stockholm Rekviem.
Det händer att vi fryser bilden vid stockholmsvyer och sitter stilla en stund.
Fast Staden i mitt hjärta är nog Växjö nuförtiden.
Det blir så. När man vistas i den staden största delen av sin vakna tid. Man upptäcker nya sidor, nya platser. Det händer någonting hela tiden. En dynamisk stad som växer så det knakar! Det hörs ju på namnet: VÄXjö!
(Hmmm... jag bor i VISSEfjärda... men nomen est omen stämmer inte alltid! Jaja, jag vet att visse inte är detsamma som vissen)
Det finns saker man skulle behöva göra: lövhögarna ligger under träden. Men sånt kan man inte hålla på med en söndag. Särskilt inte Domsöndagen.
Jag behöver återkomma till domen lite. Jag är inte särskilt teologiskt bevandrad på någon hög nivå, mina förklaringar och tankar är nog mer jordnära och vardagliga. Jag såg ett Youtube-klipp för en tid sedan, det handlade om en tatuerare, eller tatuererska, hon erbjöd sig att gratis tatuera över ärr efter skärskador, alltså skador som människor hade åsamkat sig själva i sin ångest och förtvivlan. Det var oerhört gripande att se dessa möten, höra berättelserna. Hennes förståelse var så genuin och varm. Hon omvandlade fula ärr till vackra bilder.
För mig är det bilden av Gud, så som jag uppfattar Gud. En högre kraft som tar oss i sin famn, och omvandlar det som är trasigt och sårigt i oss till någonting vackert.
Här kommer ja in på det teologiska. För mig är tatuererskan en bild av Gud, sådan jag uppfattar Gud. En högre makt, som tar oss i famnen och läker det som är trasigt och sårigt, av skadorna som vi har åsamkat oss själva gör Han/Hon någonting vackert. Gud tar inte bort dåliga och skadliga erfarenheter av oss, men han kan omvandla dem och låta oss se våra erfarenheter i nya perspektiv och sammanhang.
Det finns ett begrepp på japanska, kintsugoi/kintsuguroi som betyder att man lagar ett föremål som gått sönder och dekorerar det med guld. En bild och länk finns efter den finska texten.
Någonting har gått sönder, istället för att kasta det fogar man ihop delarna och dekorerar sprickorna med guld.
Underbar symbolik!
I min världsbild är Domen ett skeende där våra djupaste sår, ömmaste punkterna får sin förklaring och förståelse; det skeva och skavande stryks med ömsinta penseldrag.
Eller en tatuerarnål... inte så ömsint kanske, men bilden kan bli en snygg ros eller örn eller annat fint!
SUOMEKSI:
On niin pimeää kuin voi olla. Marraskuu.
Matkaan metsien läpi Växjöön kaupunkiin, maailma on sumun peitossa. Puut sammuttelevat lyhtyjään; varistelevat huokaisten viimeisetkin keltaiset lehtensä, vaihtavat huurteisiin käärinliinoihin.
Arjessa mennään päivästä toiseen, keitetään puuroa ja kuljetaan töiden ja kodin väliä, tehdään takkatulia ja soitetaan musiikkia. Nukutaan. Nähdään unia. Syödään. Jutellaan lähellä asuvien kanssa, ja kaukana olevien läheisten kanssa skypen ja whatsapin välityksellä. Katsotaan elokuvia ja sarjoja, nyt viimeksi Springfloden ja Stockholm Reqviem. Joskus saatamme jäädyttää kuvan tukholman-maisemiin ja istua hetken hiljaa.
Tosin sydämeni kaupunki saattaa olla Växjö tätänykyä. Niin siinä käy. Kun on siellä pitkät päivät, suurimman osan valveillaoloaikaa. Sitä löytää uusia puolia, uusia paikkoja. Koko ajan tapahtuu jotain. Dynaaminen kaupunki, joka kasvaa että kohisee. Kuuluuhan se jo nimestäkin: VÄXjö (växa = kasvaa).
Olisi kyllä tehtävää: lehtikasat kasvavat puiden juurilla. Vaan eihän sunnuntaina voi haravoida. Varsinkaan ei Tuomiosunnuntaina.
Minun on palattava tuohon tuomioon. En ole teologisesti korkealla tasolla, ajatukseni ja selitykseni ovat lähellä maata ja arkea. Eräässä YouTube-filminpätkässä, jonka näin vähän aikaa sitten, kerrottiin tatuoijasta, naispuolisesta, joka tarjosi ilmaisia tatuointeja ihmisille, joilla oli itse aiheutettuja arpia. Siis sellaisten haavojen jälkiä, mitä ihmiset olivat suruissaan ja tuskissaan itselleen aiheuttaneet. Oli todella koskettavaa nähdä näitä kohtaamisia, kuulla ihmisten kertomuksia. Hänen ymmärtävä kuuntelemisensa oli lämmintä ja aitoa. Hän muutti rumat arvet kauniiksi kuviksi.
Tässä tulee minun teologinen juttuni: minulle tuo tatuoija on kuin kuva Jumalasta, sellaisena kuin minä Hänet ymmärrän. Korkea voima, joka ottaa meidät syliinsä ja tekee rikkonaisesta ja repaleisesta jotain ehjää ja kaunista. Se mikä on mennyt vikaan, haavat ja arvet, joita olemme itsellemme aiheuttaneet, muuttaa hän kauniiksi. Hän ei ota pois meiltä pahoja ja haavoittavia kokemuksia, vaan antaa meille ymmärrystä ajan myötä nähdä tapahtumia uudesta kuvakulmasta, antaa uusia tulkinnanmahdollisuuksia. Ja eheyttää meitä varovaisesti.
Japanissa - kielessä ja kulttuurissa - on olemassa sana, käsite kintsugoi/kintsuguroi. Se tarkoittaa rikkonaisen astian korjaamista kultakoristein. Kun esimerkiksi jokin kulho on mennyt rikki, sen sijaan että heittäisi sen menemään, liimataan se ehjäksi ja koristellaan naarmun jälki kultavärillä.
Mahtavaa symboliikkaa!
Minä siis näen synkän Tuomion tapahtumana, jolloin meidän syvimmät haavamme, kipeimmät kohtamme saavat selityksen ja ymmärryksen kultauksen.
Tai vaikkapa ruusu-tatuoinnin!
Kuva sivulta Kintsugi: the art of precious scars | LifeGate
Det är så mörkt det kan bli. November.
Jag far genom skogarna till staden Växjö, allt omsvept i dimma. Träden släcker sina lyktor; släpper suckande de sista gula löven, byter om till tunna frostskimrande svepningar.
I går en mäktig upplevelse: Mozarts Requiem i Madesjö kyrka, med Nybro kammarkör, Camerata Nordica och solister. Fantastiska musiker, solister. Och kören! Kören var helt fantastisk!
Vi har levt med verket i månader nu; vi har sett filmen Amadeus och jag har hört basstämman eka här hemma kväll efter kväll: Bo sjunger ju i kammarkören.
En upplevelse att bära med sig, en skimrande juvel!
I dag är det Domsöndagen, men det mörka locket har lyfts från himlen och solen skiner.
Och så är ju Domen; att bli insvept i nåden, i ljuset. När alla våra tillkortakommanden blir ömsint omfamnade av nåden och kärleken.
I det vardagliga tar man sig från ena dagen till det andra, lagar gröt och far till jobbet och hem, eldar brasor och spelar musik. Sover. Drömmer. Äter. Umgås med människor i närområdet, och med dom närstående som finns långt borta via messenger och whatsapp. Ser filmer och serier, nu senast Springfloden och Stockholm Rekviem.
Det händer att vi fryser bilden vid stockholmsvyer och sitter stilla en stund.
Fast Staden i mitt hjärta är nog Växjö nuförtiden.
Det blir så. När man vistas i den staden största delen av sin vakna tid. Man upptäcker nya sidor, nya platser. Det händer någonting hela tiden. En dynamisk stad som växer så det knakar! Det hörs ju på namnet: VÄXjö!
(Hmmm... jag bor i VISSEfjärda... men nomen est omen stämmer inte alltid! Jaja, jag vet att visse inte är detsamma som vissen)
Det finns saker man skulle behöva göra: lövhögarna ligger under träden. Men sånt kan man inte hålla på med en söndag. Särskilt inte Domsöndagen.
Jag behöver återkomma till domen lite. Jag är inte särskilt teologiskt bevandrad på någon hög nivå, mina förklaringar och tankar är nog mer jordnära och vardagliga. Jag såg ett Youtube-klipp för en tid sedan, det handlade om en tatuerare, eller tatuererska, hon erbjöd sig att gratis tatuera över ärr efter skärskador, alltså skador som människor hade åsamkat sig själva i sin ångest och förtvivlan. Det var oerhört gripande att se dessa möten, höra berättelserna. Hennes förståelse var så genuin och varm. Hon omvandlade fula ärr till vackra bilder.
För mig är det bilden av Gud, så som jag uppfattar Gud. En högre kraft som tar oss i sin famn, och omvandlar det som är trasigt och sårigt i oss till någonting vackert.
Här kommer ja in på det teologiska. För mig är tatuererskan en bild av Gud, sådan jag uppfattar Gud. En högre makt, som tar oss i famnen och läker det som är trasigt och sårigt, av skadorna som vi har åsamkat oss själva gör Han/Hon någonting vackert. Gud tar inte bort dåliga och skadliga erfarenheter av oss, men han kan omvandla dem och låta oss se våra erfarenheter i nya perspektiv och sammanhang.
Det finns ett begrepp på japanska, kintsugoi/kintsuguroi som betyder att man lagar ett föremål som gått sönder och dekorerar det med guld. En bild och länk finns efter den finska texten.
Någonting har gått sönder, istället för att kasta det fogar man ihop delarna och dekorerar sprickorna med guld.
Underbar symbolik!
I min världsbild är Domen ett skeende där våra djupaste sår, ömmaste punkterna får sin förklaring och förståelse; det skeva och skavande stryks med ömsinta penseldrag.
Eller en tatuerarnål... inte så ömsint kanske, men bilden kan bli en snygg ros eller örn eller annat fint!
SUOMEKSI:
On niin pimeää kuin voi olla. Marraskuu.
Matkaan metsien läpi Växjöön kaupunkiin, maailma on sumun peitossa. Puut sammuttelevat lyhtyjään; varistelevat huokaisten viimeisetkin keltaiset lehtensä, vaihtavat huurteisiin käärinliinoihin.
Arjessa mennään päivästä toiseen, keitetään puuroa ja kuljetaan töiden ja kodin väliä, tehdään takkatulia ja soitetaan musiikkia. Nukutaan. Nähdään unia. Syödään. Jutellaan lähellä asuvien kanssa, ja kaukana olevien läheisten kanssa skypen ja whatsapin välityksellä. Katsotaan elokuvia ja sarjoja, nyt viimeksi Springfloden ja Stockholm Reqviem. Joskus saatamme jäädyttää kuvan tukholman-maisemiin ja istua hetken hiljaa.
Tosin sydämeni kaupunki saattaa olla Växjö tätänykyä. Niin siinä käy. Kun on siellä pitkät päivät, suurimman osan valveillaoloaikaa. Sitä löytää uusia puolia, uusia paikkoja. Koko ajan tapahtuu jotain. Dynaaminen kaupunki, joka kasvaa että kohisee. Kuuluuhan se jo nimestäkin: VÄXjö (växa = kasvaa).
Olisi kyllä tehtävää: lehtikasat kasvavat puiden juurilla. Vaan eihän sunnuntaina voi haravoida. Varsinkaan ei Tuomiosunnuntaina.
Minun on palattava tuohon tuomioon. En ole teologisesti korkealla tasolla, ajatukseni ja selitykseni ovat lähellä maata ja arkea. Eräässä YouTube-filminpätkässä, jonka näin vähän aikaa sitten, kerrottiin tatuoijasta, naispuolisesta, joka tarjosi ilmaisia tatuointeja ihmisille, joilla oli itse aiheutettuja arpia. Siis sellaisten haavojen jälkiä, mitä ihmiset olivat suruissaan ja tuskissaan itselleen aiheuttaneet. Oli todella koskettavaa nähdä näitä kohtaamisia, kuulla ihmisten kertomuksia. Hänen ymmärtävä kuuntelemisensa oli lämmintä ja aitoa. Hän muutti rumat arvet kauniiksi kuviksi.
Tässä tulee minun teologinen juttuni: minulle tuo tatuoija on kuin kuva Jumalasta, sellaisena kuin minä Hänet ymmärrän. Korkea voima, joka ottaa meidät syliinsä ja tekee rikkonaisesta ja repaleisesta jotain ehjää ja kaunista. Se mikä on mennyt vikaan, haavat ja arvet, joita olemme itsellemme aiheuttaneet, muuttaa hän kauniiksi. Hän ei ota pois meiltä pahoja ja haavoittavia kokemuksia, vaan antaa meille ymmärrystä ajan myötä nähdä tapahtumia uudesta kuvakulmasta, antaa uusia tulkinnanmahdollisuuksia. Ja eheyttää meitä varovaisesti.
Japanissa - kielessä ja kulttuurissa - on olemassa sana, käsite kintsugoi/kintsuguroi. Se tarkoittaa rikkonaisen astian korjaamista kultakoristein. Kun esimerkiksi jokin kulho on mennyt rikki, sen sijaan että heittäisi sen menemään, liimataan se ehjäksi ja koristellaan naarmun jälki kultavärillä.
Mahtavaa symboliikkaa!
Minä siis näen synkän Tuomion tapahtumana, jolloin meidän syvimmät haavamme, kipeimmät kohtamme saavat selityksen ja ymmärryksen kultauksen.
Tai vaikkapa ruusu-tatuoinnin!
torsdag 21 mars 2019
Psalmterapi
I Skogslyckan har vi träffar, Psalm och samtal, en gång i månaden. Wibe Holmén sammanställer ett antal psalmer med ett tema. Jonas, vår kyrkomusiker spelar, och vi församlade sjunger av hjärtats lust. Fikar gör vi också, som sig bör i kyrkliga sammanhang. Wibe berättar om psalmerna, om texterna och textförfattarna och annat intressant. Det är väldigt roligt och man lär sig mycket!
Förra söndagen följde jag med Bo till Karlslunda kyrka (ligger i Påryd). Vi var där i god tid, och jag började bläddra i psalmboken, kollade vad det var för psalmer vi skulle sjunga. Så här såg listan ut:
I kyrkoåret lever vi just nu i fastans tid, och psalmerna har texter som manar till eftertanke.
438: Du som i alltets mitt
443: Dig vi lovsjunger, ärar
87: Våga vara den du i Kristus är
Och så Litanian, kyrkans förbön. Prästen sjunger, och vi, församlingen är med och bär: Herre förbarma dig, sjunger vi. Herre, befria oss. Kristus, förbarma dig, mellan textavsnitten.
... du som har skapat världen och skapar den ständigt på nytt
skydda luften och vattnet och marken och det som växer på marken
Hjälp alla hungriga, övergivna och hemlösa.
Ge oss gemenskap och fred.
Läk såren som krigen slagit.
Låt inte människor bli förtryckta, utnyttjade eller föraktade.
Låt alla få arbete. Låt inte arbetet bli meningslöst.
Gör oss fria från feghet och lögn.
Håll fast vid oss när vi sviker eller blir svikna.
Hjälp oss att tro på ditt ord, och hjälp alla förnekare att finna dig.
Fyll din kyrka med lovsång och trohet och kraft.
Låt alla dagar fyllas av dig, och hjälp oss när tiden är ute.
Böj dig emot oss och stilla vår oro och tag oss till dig.
Förbarma dig över oss alla när världens tid är förgången.
Fader, som skapade oss och bevarar din skapelse.
Kristus Guds son, som har gett ditt liv för oss ....
Och den sista psalmen, 785: Ge oss mod att våga leva.
Det var väl valda psalmer.
Det finns många, väldigt fina i Psalmboken.
Det finns psalmer för alla tillfällen, för glädje och sorg och uppmaningar till att bry sig om sina medmänniskor och naturen och var någonstans får egentligen hela det mänskliga livet plats på ett sådant sätt som i dessa texter? Och texterna är verkligen terapeutiska! Så mänskliga. Vi är både fega och sviker och förnekar. Världen är snedvriden: en del jobbar nästan ihjäl sig, medan andra får gå arbetslösa, med allt vad det innebär. Och all den oron - likaväl som glädjen över allt fantastiskt i skapelsen och i livet! - kan vi lyfta upp till Gud som skapat allt. Som låter våra insikter djupna och bli till livsvisdom, som väcker modet och handlingskraften i oss.
Orden befriar; när vi benämner vår oro får vi insikter som hjälper oss framåt, får oss att agera, ger oss tröst och väcker vår glädje!
Psalmterapi kan man kalla det! Ja, det vill jag gärna hålla på med. Och jag kan inte ens sjunga! Men när vi sjunger tillsammans, som man nu gör i kyrkan, blir våra röster tillsammans starka och vi får bära varandra på det sättet.
Det är nyttigt att sjunga, det säger experterna. Googla, så får du se vad allt som händer i kroppen och i psyket när du sjunger! Men ännu nyttigare, tror jag, är att vi faktiskt öppnar upp vår andliga dimension när vi sjunger psalmer. Den dimensionen där våra drömmar finns, våra goda intentioner; det som är äkta, sant och vackert i oss. Vår alldeles egen mening med livet finns där, i den dimensionen.
Väl värt att upptäcka. Livet blir rätt platt annars.
Förra söndagen följde jag med Bo till Karlslunda kyrka (ligger i Påryd). Vi var där i god tid, och jag började bläddra i psalmboken, kollade vad det var för psalmer vi skulle sjunga. Så här såg listan ut:
438: Du som i alltets mitt
443: Dig vi lovsjunger, ärar
87: Våga vara den du i Kristus är
Och så Litanian, kyrkans förbön. Prästen sjunger, och vi, församlingen är med och bär: Herre förbarma dig, sjunger vi. Herre, befria oss. Kristus, förbarma dig, mellan textavsnitten.
... du som har skapat världen och skapar den ständigt på nytt
skydda luften och vattnet och marken och det som växer på marken
Hjälp alla hungriga, övergivna och hemlösa.
Ge oss gemenskap och fred.
Läk såren som krigen slagit.
Låt inte människor bli förtryckta, utnyttjade eller föraktade.
Låt alla få arbete. Låt inte arbetet bli meningslöst.
Gör oss fria från feghet och lögn.
Håll fast vid oss när vi sviker eller blir svikna.
Hjälp oss att tro på ditt ord, och hjälp alla förnekare att finna dig.
Fyll din kyrka med lovsång och trohet och kraft.
Låt alla dagar fyllas av dig, och hjälp oss när tiden är ute.
Böj dig emot oss och stilla vår oro och tag oss till dig.
Förbarma dig över oss alla när världens tid är förgången.
Fader, som skapade oss och bevarar din skapelse.
Kristus Guds son, som har gett ditt liv för oss ....
Och den sista psalmen, 785: Ge oss mod att våga leva.
Det var väl valda psalmer.
Det finns många, väldigt fina i Psalmboken.
Det finns psalmer för alla tillfällen, för glädje och sorg och uppmaningar till att bry sig om sina medmänniskor och naturen och var någonstans får egentligen hela det mänskliga livet plats på ett sådant sätt som i dessa texter? Och texterna är verkligen terapeutiska! Så mänskliga. Vi är både fega och sviker och förnekar. Världen är snedvriden: en del jobbar nästan ihjäl sig, medan andra får gå arbetslösa, med allt vad det innebär. Och all den oron - likaväl som glädjen över allt fantastiskt i skapelsen och i livet! - kan vi lyfta upp till Gud som skapat allt. Som låter våra insikter djupna och bli till livsvisdom, som väcker modet och handlingskraften i oss.
Orden befriar; när vi benämner vår oro får vi insikter som hjälper oss framåt, får oss att agera, ger oss tröst och väcker vår glädje!
Psalmterapi kan man kalla det! Ja, det vill jag gärna hålla på med. Och jag kan inte ens sjunga! Men när vi sjunger tillsammans, som man nu gör i kyrkan, blir våra röster tillsammans starka och vi får bära varandra på det sättet.
Det är nyttigt att sjunga, det säger experterna. Googla, så får du se vad allt som händer i kroppen och i psyket när du sjunger! Men ännu nyttigare, tror jag, är att vi faktiskt öppnar upp vår andliga dimension när vi sjunger psalmer. Den dimensionen där våra drömmar finns, våra goda intentioner; det som är äkta, sant och vackert i oss. Vår alldeles egen mening med livet finns där, i den dimensionen.
Väl värt att upptäcka. Livet blir rätt platt annars.
söndag 24 februari 2019
Ordningen återställd
Jag är ju en van pendlade, och gillar att åka tåg/buss/köra bil. Långa arbetsresor känns dock inte alltid så kul, ibland hinner man bara hem och vända, känns det. I början av vintern, när det var som mörkast och slaskigast och värst fick jag plötsligt möjligheten att låna en lägenhet i Växjö, vilket jag jublande tog emot. Det var hur skönt som helst att kunna promenera till jobbet! Och kunna sova över en eller två nätter i veckan.
Men det har sina sidor...
"Vi har ju blivit särbos" konstaterade Bosse, och den tanken var inte alls tilltalande.
Plus att det händer konstiga saker härhemma när jag är borta. Tror jag. Konstiga influenser börjar smyga in i huset när jag inte är på plats och bevakar. Häromkvällen satte Bosse på Spotify. Vi har gemensamt konto, och upp poppade Volbeat som nummer ett - det är dom jag lyssnar på i bilen. "Volbeat!" fnyste Bosse, "det här ju musik från typ 1985" Och så satte han på sin spellista, och den hette någonting i stil med Hits just nu.
"1985 var Michael Poulsen (sångaren och låtskrivaren i Volbeat) 10 år gammal och hade knappast hunnit bilda något band..." började jag lite förnärmat, men Bosse bara gnolade med i någon totalt menlös låt.
Men en stund senare kom han hållandes någonting i handen, någonting som fick mig att lugna ner mig och sucka av lättnad: två biljetter till Sweden Rock!
Ordningen återställd.
Puuuh.
Och så bjuder jag på lite Volbeat på det. + Johan Olsen, det är han som sjunger på danska.
Var så god!
https://youtu.be/ssFkvwCN_RY
Men det har sina sidor...
"Vi har ju blivit särbos" konstaterade Bosse, och den tanken var inte alls tilltalande.
Plus att det händer konstiga saker härhemma när jag är borta. Tror jag. Konstiga influenser börjar smyga in i huset när jag inte är på plats och bevakar. Häromkvällen satte Bosse på Spotify. Vi har gemensamt konto, och upp poppade Volbeat som nummer ett - det är dom jag lyssnar på i bilen. "Volbeat!" fnyste Bosse, "det här ju musik från typ 1985" Och så satte han på sin spellista, och den hette någonting i stil med Hits just nu.
"1985 var Michael Poulsen (sångaren och låtskrivaren i Volbeat) 10 år gammal och hade knappast hunnit bilda något band..." började jag lite förnärmat, men Bosse bara gnolade med i någon totalt menlös låt.
Men en stund senare kom han hållandes någonting i handen, någonting som fick mig att lugna ner mig och sucka av lättnad: två biljetter till Sweden Rock!
Ordningen återställd.
Puuuh.
Och så bjuder jag på lite Volbeat på det. + Johan Olsen, det är han som sjunger på danska.
Var så god!
https://youtu.be/ssFkvwCN_RY
lördag 23 februari 2019
I min värld?
En ny dag, en ny lördag. Solen skiner genom vardagsrumsfönstret och jag sitter i min favoritsoffa, min favoritplats i den här världen. Fönstren är faktiskt oklanderligt rena, och det gläder mig stort! Förra helgen var det nämligen fönstertvättarväder och jag la ner en hel del möda i att putsa dessa.
Mitt absolut bästa städtips: putsa fönstren! Ingenting gör så mycket för ett rum som klara fönster.
Utanför har vintern dekorerat jasminen med gnistrande iskristaller och snö. Så vackert! Var tvungen att öppna dörren och ta en bild. Då kom en liten vindpust, som fick de små isklockorna att pingla till, ett sprött ljud, på väg att klinga ut och försvinna bort med solens värmande strålar.
Det här med min värld, uttrycket "i min värld" väcker lite tankar. Vad menar man egentligen?
Menar man kanske "det sättet som jag anser är rätt och riktigt och lite bättre än alternativa sätt", eller? Jag hör det lite då och då, och ofta i sammanhang där man ställer sig kritiskt till sakernas tillstånd. Någonting har gjorts på ett sätt som inte riktigt stämmer överens med talarens sinne för rätt ordning. "Och vad vill du nu ha sagt med det, har inte alla sitt sätt att se på världen, kanske? Och vem är det som vistas i sin egen värld rätt så mycket, glömsk och disträ..." muttrar min Vän af Ordnung. Jojo, förstås, men det finns alltid ett stråk av kritik i sättet att säga det, som får en att känna sig lite dålig, som om man befann sig i någon annan sorts världsordning som inte är riktigt lika bra, lite slarvigare och fel på något sätt. Det menar man kanske inte. Men det låter så, onekligen.
Ett annat ord, eller företeelse som väcker mina tankar är "influenser", alltså en person som är sådan. Influenser, påverkare? Ofta verkar det handla om mode och skönhetstips och en lista produkter man absolut bör skaffa. För att vara "inne". Inne i influensers värld, annars är man hopplöst ute. När jag googlade på ordet, kom det upp: "Vad är en influenser? Allt om det nya jobbet! - Influenser - nya heta jobbet som kan göra dig rik" (Expressen). Det handlar alltså om reklam som man sprider via sin blogg och andra sociala kanaler. T ex ett klädmärkesföretag bjöd fem bloggare någonstans utomlands och lät dem göra en massa roliga saker (iklädda det aktuella märkets kläder, antar jag) och sedan bloggade och fotade de för glatta livet. Och vi läser och ser och påverkas. Visst.
Men det finns förstås andra influensers som vill påverka den här världen, oss, till att ta ansvar och inse att saker och ting behöver förändras. Ni kommer säkert att tänka på vissa personer som har utmärkt sig som sådana influensers; människor som agerar utifrån sin övertygelse, som inte har kamerafokusen riktad mot sig själva utan utåt. Som vill väcka vårt engagemang.
I vår gemensamma, enda värld.
Jag vill så gärna lägga ut bilden på jasminen! Men jag lyckas aldrig förmedla det jag ser med mina bilder. Är det kameran? (I mobilen), eller fototekniken? Fast det kanske är bäst att helt enkelt bege sig ut och njuta av allt det vackra IRL, In Real Life. Nu, medan det varar.
Mitt absolut bästa städtips: putsa fönstren! Ingenting gör så mycket för ett rum som klara fönster.
Utanför har vintern dekorerat jasminen med gnistrande iskristaller och snö. Så vackert! Var tvungen att öppna dörren och ta en bild. Då kom en liten vindpust, som fick de små isklockorna att pingla till, ett sprött ljud, på väg att klinga ut och försvinna bort med solens värmande strålar.
Det här med min värld, uttrycket "i min värld" väcker lite tankar. Vad menar man egentligen?
Menar man kanske "det sättet som jag anser är rätt och riktigt och lite bättre än alternativa sätt", eller? Jag hör det lite då och då, och ofta i sammanhang där man ställer sig kritiskt till sakernas tillstånd. Någonting har gjorts på ett sätt som inte riktigt stämmer överens med talarens sinne för rätt ordning. "Och vad vill du nu ha sagt med det, har inte alla sitt sätt att se på världen, kanske? Och vem är det som vistas i sin egen värld rätt så mycket, glömsk och disträ..." muttrar min Vän af Ordnung. Jojo, förstås, men det finns alltid ett stråk av kritik i sättet att säga det, som får en att känna sig lite dålig, som om man befann sig i någon annan sorts världsordning som inte är riktigt lika bra, lite slarvigare och fel på något sätt. Det menar man kanske inte. Men det låter så, onekligen.
Ett annat ord, eller företeelse som väcker mina tankar är "influenser", alltså en person som är sådan. Influenser, påverkare? Ofta verkar det handla om mode och skönhetstips och en lista produkter man absolut bör skaffa. För att vara "inne". Inne i influensers värld, annars är man hopplöst ute. När jag googlade på ordet, kom det upp: "Vad är en influenser? Allt om det nya jobbet! - Influenser - nya heta jobbet som kan göra dig rik" (Expressen). Det handlar alltså om reklam som man sprider via sin blogg och andra sociala kanaler. T ex ett klädmärkesföretag bjöd fem bloggare någonstans utomlands och lät dem göra en massa roliga saker (iklädda det aktuella märkets kläder, antar jag) och sedan bloggade och fotade de för glatta livet. Och vi läser och ser och påverkas. Visst.
Men det finns förstås andra influensers som vill påverka den här världen, oss, till att ta ansvar och inse att saker och ting behöver förändras. Ni kommer säkert att tänka på vissa personer som har utmärkt sig som sådana influensers; människor som agerar utifrån sin övertygelse, som inte har kamerafokusen riktad mot sig själva utan utåt. Som vill väcka vårt engagemang.
I vår gemensamma, enda värld.
Jag vill så gärna lägga ut bilden på jasminen! Men jag lyckas aldrig förmedla det jag ser med mina bilder. Är det kameran? (I mobilen), eller fototekniken? Fast det kanske är bäst att helt enkelt bege sig ut och njuta av allt det vackra IRL, In Real Life. Nu, medan det varar.
tisdag 5 februari 2019
Jag svävar mellan världarna
PÅ SVENSKA, puolesta välistä suomeksi.
Ohoj! Jag lever!
Detta utrop syftar på två saker: a) jag har inte skrivit på länge, och du har kanske undrat om jag har försvunnit från jordens yta, vilket jag vill försäkra dig om att jag inte har, medelst ett utrop! och b) jag är vid liv: still alive´n kickin´! Helt enkelt. Jag har tagit mig igenom en lååång grå korridor, men nu är jag på andra sidan! Alltså, inte På Andra Sidan på det sättet, som sagt, men andra sidan, den sidan där ljuset nu blir starkare och dagarna längre och det finns hopp om livet.
Det finns mycket att catcha upp som min dotter brukar säga.
Jag är kvar i Vissefjärda och Växjö. Jag bor faktiskt på båda ställen! Kände mig trött och sliten på pendlandet, och plötsligt seglar det ner en ljuvlig liten tvåa från himlen och placerar sig relativt centralt i staden Växjö. En övernattningslägenhet! Från himlen!
Tack alla inblandade!
Enda - och väldigt stora, förvisso! - nackdelen är att min kära make finns i Vissefjärda.
Så vi har blivit delvis särbo! Jag pendlar fortfarande, men inte dagligdags, och det finns en möjlighet för honom att pendla hitåt också.
Det är inte helt fel att få sakna varandra lite.
Det här med andra sidan och ena sidan. Jag läste en väldigt intressant sak häromdagen. Mycket tankeväckande. Det läste jag i min husgud Viktor E. Frankls bok "Itsensä löytäminen", jag kan kolla sedan vad den heter på svenska*. Ja, så här: Frankl är stark motståndare till reduktionismen, dvs att man ska kunna förklara saker, t ex människan, med att rada upp beståndsdelarna. Han skriver: "Det är förstås sant att Kants och Goethes böcker består av samma 26 (29 i svenskan) bokstäver som Courths-Mahlers och Marlitts romaner. Det här är inte så väsentligt. Det viktiga är att kullkasta påståendet att "Det rena förståndets kritik" och "Den gamla möns hemlighet" bara är hopsamlingar av dessa bokstäver."
Ok, det är väl tydligt vad han vill ha sagt? Men sedan blir det mera att tänka på, han fortsätter (ber om ursäkt för min usla översättning..) "Reduktionismen har rätt i sin egen dimension, men enbart där...Endimensionellt tänkande gör det omöjligt att finna meningen. Om någon konstruktions mening finns ovanför dess beståndsdelar, då finns meningen inte i samma dimension som beståndsdelarna Det är alltså möjligt att en händelsekedjas mening inte syns i den dimensionen där händelserna sker. Det finns en teckning i boken för att illustrera detta.
Om man skär av den vågiga linjen på mitten, som på bilden och flyttar över till det lodräta planet, finns det endast fem kontaktpunkter kvar, och man har ingen aning om det ursprungliga sammanhanget (min förklaring). Man ser bara fem random punkter.
Det kan vi ju fatta. Det finns ju alltid långa orsakskedjor varför någon gör si eller så, och vi kan ju inte fatta varför, om vi inte lyssnar på personens berättelse. MEN Frankl talar ju om meningen med stort M. Han menar på att varje människa har sin egen specifika mening här i världen och i livet. Sedan talar han om de små meningarna i livet, alltså hur vi varje dag och stund väljer att antingen leva och fatta besluten enligt vårt innersta värdesystem, eller så gör vi det inte, utan fegar ut eller är bekväma, eller bryr oss inte riktigt om att fördjupa oss i saker och ting eller är upptagna med annat.
Men mönstret finns där, meningen finns där, och den är just bara din egen krumelur, och nog kan man fatta vad det handlar om, för även om vi bara ser fem punkter så är det som med blindskriften: vi känner på tecknen och plötsligt fattar vi att bokstäverna/tecknen bär ett innehåll, de står för någonting. De står för begrepp som bär en viktig mening för oss. Och under och över oss går linjen som är liksom vår livslinje, vi ser inte den, men vi ser och kan känna de små tecknen och nån gång kommer mönstret att åter flyttas så att vi kan se det i sin helhet och det är väl i den berömda tunneln och i det specifika ljuset som gör att den tunna hinnan mellan världarna lyfts.
Wow!
Jag kanske har lite feber fortfarande...
Hur som helst. Det är så vansinnigt vackert i den här lilla delen av världen som jag ser genom mitt fönster på Öster och snart, kanske redan i morgon eller i övermorgon kliver jag ut i den vita sagovärlden och så gör jag nog mig en snölykta.
Puss från mig
* på tyska heter boken: Psychoterapie für den Laien
SUOMEKSI
LEIJAILEN MAAILMOJEN VÄLILLÄ
Huhuu! Olen elossa!
Tällä huudahduksella on kaksi tarkoitusta: a) en ole kirjoittanut aikoihin, ja ehkäpä jo luulit minun kokonaan kadonneen maanpäältä, ja siksi vakuuttelenkin huikkaamalla, että näin ei ole asianlaita! Ja b) olen siis elossa ja potkin, still alive´n kickin! Yksinkertaisesti, ihan vaan elämänilosta huikkailen.
Olen kulkenut pitkän ja hyisenharmaan tunnelin läpi ja nyt olen toisella puolella! Ei siis missään toispuolisessa, vaan toisella puolen, sillä puolen missä valo nyt voimistuu, päivät pitenevät ja on toivoa elämästä.
On paljon catchattavaa, kuten tyttäreni sanoo,
Olen yhä Vissefjärdassa ja Växjössä. Itse asiassa asun molemmissa paikoissa! Olin todella väsynyt edestakaisinreissaamiseen ja yhtäkkiä taivaasta leijailee ihana kaksio ja laskeutuu kohtalaisen keskustaan Växjössä. Yöpymisasunto! Taivaan lahjana!
Kiitos kaikille asianosaisille!
Ainoa -tosin todella suuri!- haittapuoli on, että rakas aviosiippani on ja pysyy Vissefjärdassa. Eli meistä on tullut särboja (hmm osittain eripaikoissa asuvia?) Pandlaan yhä, mutta en päivittäin. Ja on hänenkin mahdollista pendlata tähän suuntaan.
Eikä ole ollenkaan huono asia, saada vähän kaivata toinen toistaan.
Siis tästä puolella tai toisella olemisesta. Luin erään kiinostavan jutun tässä yhtenä päivänä. Todella ajatuksia herättävää. Viktor E. Frankl kirjoittaa kirjassaan "Itsensä löytäminen" reduktionismista, jonka vastustaja hän oli, näin: "En halua että minut käsitetään väärin. Teoksessa The Modes and Morals of Psychotherapy esiintyy seuraava määritelmä: "Ihminen ei ole mitään muuta kuin biokemiallinen mekanismi, joka saa käyttövoimansa tietokoneitten rakennetta muistutavasta järjestelmästä." Neurologina pidän luvallisena verrata tietokoneeseen vaikkapa ihmisen keskushermostoa, mutta en hyväksy sanontaa "ei muuta kuin", väitettä, että ihminen ei olisi mitään muuta kuin tietokone. Ihminen on kuin tietokone, mutta hän on samalla suunnattomasti enemmän. Tietenkin on totta, että Kantin ja Goethen teokset koostuvat samoista 26 (29) kirjaimesta kuin Courts-Mahlerin ja Marlittin romaanit. Tämä ei kuitenkaan ole olennaisesti tärkeää. Tärkeintä on kumota väite, että Puhtaan järjen kritiikki ja Vanhan neidin salaisuus eivät ole muuta kuin samojen kirjaimien kasaumia.... ja: "Jos jonkin rakennelman tarkoitus on jossain sen rakennusosien yläpuolella, tarkoitus sijaitsee silloin korkeammissa ulottuvuuksissa kuin sen ainesosat. On siis mahdollista, että jonkin tapahtumasarjan tarkoitus ei näykään siinä ulottuvuudessa, jossa tapahtumat tapahtuvat." s 19, kursivointi minun. Sitten hän jatkaa selittämällä kuviota, joka on tuossa ruotsinkielisessä osassa: "Tätä valaisee oheinen piirros. Jos tasolla oleva aaltoviiva leikataan piirroksen osoittamalla tavalla ja siirretään pystysuoralle tasolle, leikkauspintaan jää vain viisi toisistaan eristettyä pistettä, jotka nyt ovat menettäneet aikaisemmat yhteytensä. Katsoja ei näe mielekästä yhteyttä, tapahtuman korkeinta ja syvintä merkitystä, koska hän ei havaitse samanaikaisesti leikkauspinnan ylä- ja alapuolella olevia aaltoviivan kaaria."
No tuon voi ymmärtää. On aina olemassa pitkiä selitysketjuja miksi joku tekee niin tai näin, eikä niitä voi tuosta vaan ymmärtää, on puhuttava henkilön kanssa ja kuunneltava hänen kertomuksensa. Mutta Frankl puhuu myös tarkoituksesta suurella T:llä. Hän tarkoittaa sitä, että jokaisella ihmisellä on oma, erityinen ja yksilöllinen tarkoituksensa elämässä. Ja puhuu myös hetken tarkoituksista, kuinka me joka hetki teemme päätöksiä ja ratkaisemme asioita, joko oman arvojärjestelmämme mukaisesti tai sitten ei; saatamme olla pelkurimaisia, tai mukavuudenhaluisia tai muuten vaan muissa maailmoissa. Mutta kuvio on olemassa, tarkoitus on olemassa ja se koukero, joka on sinun on vain sinun, ja sen voi kyllä ymmärtää, vaikka näkisikin vain viisi pistettä, nämä viisi pistettä ovat kuin sokeainkirjoitus, täynnä merkitystä. Ne edustavat käsitteitä, jotka ovat meille tärkeitä. Ja ylä- ja alapuolellamme kulkee linja, joka on elämänlankamme, emme näe sitä, näemme vain merkkejä siitä ja eräänä päivänä kuvio siirtyy, se siirretään, ja näemme kuvion kokonaisuudessaan ja se ehkä tapahtuu siellä kuuluisassa tunnelissa ja siinä tietyssä valossa, joka saa maailmojen välillä olevan hunnun katoamaan.
Vau!
Minulla saattaa olla vielä vähän kuumetta...
Oli miten oli. Tuolla ulkona on tosi mahtavan näköinen ilma, mitä nyt ikkunasta katsoen voi päätellä. Ja pian, ehkä jo huomenna, astun ulos valkoiseen satumaailmaan ja mitäpä jos tekisin vaikka lumilyhdyn.
Ohoj! Jag lever!
Detta utrop syftar på två saker: a) jag har inte skrivit på länge, och du har kanske undrat om jag har försvunnit från jordens yta, vilket jag vill försäkra dig om att jag inte har, medelst ett utrop! och b) jag är vid liv: still alive´n kickin´! Helt enkelt. Jag har tagit mig igenom en lååång grå korridor, men nu är jag på andra sidan! Alltså, inte På Andra Sidan på det sättet, som sagt, men andra sidan, den sidan där ljuset nu blir starkare och dagarna längre och det finns hopp om livet.
Det finns mycket att catcha upp som min dotter brukar säga.
Jag är kvar i Vissefjärda och Växjö. Jag bor faktiskt på båda ställen! Kände mig trött och sliten på pendlandet, och plötsligt seglar det ner en ljuvlig liten tvåa från himlen och placerar sig relativt centralt i staden Växjö. En övernattningslägenhet! Från himlen!
Tack alla inblandade!
Enda - och väldigt stora, förvisso! - nackdelen är att min kära make finns i Vissefjärda.
Så vi har blivit delvis särbo! Jag pendlar fortfarande, men inte dagligdags, och det finns en möjlighet för honom att pendla hitåt också.
Det är inte helt fel att få sakna varandra lite.
Det här med andra sidan och ena sidan. Jag läste en väldigt intressant sak häromdagen. Mycket tankeväckande. Det läste jag i min husgud Viktor E. Frankls bok "Itsensä löytäminen", jag kan kolla sedan vad den heter på svenska*. Ja, så här: Frankl är stark motståndare till reduktionismen, dvs att man ska kunna förklara saker, t ex människan, med att rada upp beståndsdelarna. Han skriver: "Det är förstås sant att Kants och Goethes böcker består av samma 26 (29 i svenskan) bokstäver som Courths-Mahlers och Marlitts romaner. Det här är inte så väsentligt. Det viktiga är att kullkasta påståendet att "Det rena förståndets kritik" och "Den gamla möns hemlighet" bara är hopsamlingar av dessa bokstäver."
Ok, det är väl tydligt vad han vill ha sagt? Men sedan blir det mera att tänka på, han fortsätter (ber om ursäkt för min usla översättning..) "Reduktionismen har rätt i sin egen dimension, men enbart där...Endimensionellt tänkande gör det omöjligt att finna meningen. Om någon konstruktions mening finns ovanför dess beståndsdelar, då finns meningen inte i samma dimension som beståndsdelarna Det är alltså möjligt att en händelsekedjas mening inte syns i den dimensionen där händelserna sker. Det finns en teckning i boken för att illustrera detta.
Om man skär av den vågiga linjen på mitten, som på bilden och flyttar över till det lodräta planet, finns det endast fem kontaktpunkter kvar, och man har ingen aning om det ursprungliga sammanhanget (min förklaring). Man ser bara fem random punkter.
Det kan vi ju fatta. Det finns ju alltid långa orsakskedjor varför någon gör si eller så, och vi kan ju inte fatta varför, om vi inte lyssnar på personens berättelse. MEN Frankl talar ju om meningen med stort M. Han menar på att varje människa har sin egen specifika mening här i världen och i livet. Sedan talar han om de små meningarna i livet, alltså hur vi varje dag och stund väljer att antingen leva och fatta besluten enligt vårt innersta värdesystem, eller så gör vi det inte, utan fegar ut eller är bekväma, eller bryr oss inte riktigt om att fördjupa oss i saker och ting eller är upptagna med annat.
Men mönstret finns där, meningen finns där, och den är just bara din egen krumelur, och nog kan man fatta vad det handlar om, för även om vi bara ser fem punkter så är det som med blindskriften: vi känner på tecknen och plötsligt fattar vi att bokstäverna/tecknen bär ett innehåll, de står för någonting. De står för begrepp som bär en viktig mening för oss. Och under och över oss går linjen som är liksom vår livslinje, vi ser inte den, men vi ser och kan känna de små tecknen och nån gång kommer mönstret att åter flyttas så att vi kan se det i sin helhet och det är väl i den berömda tunneln och i det specifika ljuset som gör att den tunna hinnan mellan världarna lyfts.
Wow!
Jag kanske har lite feber fortfarande...
Hur som helst. Det är så vansinnigt vackert i den här lilla delen av världen som jag ser genom mitt fönster på Öster och snart, kanske redan i morgon eller i övermorgon kliver jag ut i den vita sagovärlden och så gör jag nog mig en snölykta.
Puss från mig
* på tyska heter boken: Psychoterapie für den Laien
SUOMEKSI
LEIJAILEN MAAILMOJEN VÄLILLÄ
Huhuu! Olen elossa!
Tällä huudahduksella on kaksi tarkoitusta: a) en ole kirjoittanut aikoihin, ja ehkäpä jo luulit minun kokonaan kadonneen maanpäältä, ja siksi vakuuttelenkin huikkaamalla, että näin ei ole asianlaita! Ja b) olen siis elossa ja potkin, still alive´n kickin! Yksinkertaisesti, ihan vaan elämänilosta huikkailen.
Olen kulkenut pitkän ja hyisenharmaan tunnelin läpi ja nyt olen toisella puolella! Ei siis missään toispuolisessa, vaan toisella puolen, sillä puolen missä valo nyt voimistuu, päivät pitenevät ja on toivoa elämästä.
On paljon catchattavaa, kuten tyttäreni sanoo,
Olen yhä Vissefjärdassa ja Växjössä. Itse asiassa asun molemmissa paikoissa! Olin todella väsynyt edestakaisinreissaamiseen ja yhtäkkiä taivaasta leijailee ihana kaksio ja laskeutuu kohtalaisen keskustaan Växjössä. Yöpymisasunto! Taivaan lahjana!
Kiitos kaikille asianosaisille!
Ainoa -tosin todella suuri!- haittapuoli on, että rakas aviosiippani on ja pysyy Vissefjärdassa. Eli meistä on tullut särboja (hmm osittain eripaikoissa asuvia?) Pandlaan yhä, mutta en päivittäin. Ja on hänenkin mahdollista pendlata tähän suuntaan.
Eikä ole ollenkaan huono asia, saada vähän kaivata toinen toistaan.
Siis tästä puolella tai toisella olemisesta. Luin erään kiinostavan jutun tässä yhtenä päivänä. Todella ajatuksia herättävää. Viktor E. Frankl kirjoittaa kirjassaan "Itsensä löytäminen" reduktionismista, jonka vastustaja hän oli, näin: "En halua että minut käsitetään väärin. Teoksessa The Modes and Morals of Psychotherapy esiintyy seuraava määritelmä: "Ihminen ei ole mitään muuta kuin biokemiallinen mekanismi, joka saa käyttövoimansa tietokoneitten rakennetta muistutavasta järjestelmästä." Neurologina pidän luvallisena verrata tietokoneeseen vaikkapa ihmisen keskushermostoa, mutta en hyväksy sanontaa "ei muuta kuin", väitettä, että ihminen ei olisi mitään muuta kuin tietokone. Ihminen on kuin tietokone, mutta hän on samalla suunnattomasti enemmän. Tietenkin on totta, että Kantin ja Goethen teokset koostuvat samoista 26 (29) kirjaimesta kuin Courts-Mahlerin ja Marlittin romaanit. Tämä ei kuitenkaan ole olennaisesti tärkeää. Tärkeintä on kumota väite, että Puhtaan järjen kritiikki ja Vanhan neidin salaisuus eivät ole muuta kuin samojen kirjaimien kasaumia.... ja: "Jos jonkin rakennelman tarkoitus on jossain sen rakennusosien yläpuolella, tarkoitus sijaitsee silloin korkeammissa ulottuvuuksissa kuin sen ainesosat. On siis mahdollista, että jonkin tapahtumasarjan tarkoitus ei näykään siinä ulottuvuudessa, jossa tapahtumat tapahtuvat." s 19, kursivointi minun. Sitten hän jatkaa selittämällä kuviota, joka on tuossa ruotsinkielisessä osassa: "Tätä valaisee oheinen piirros. Jos tasolla oleva aaltoviiva leikataan piirroksen osoittamalla tavalla ja siirretään pystysuoralle tasolle, leikkauspintaan jää vain viisi toisistaan eristettyä pistettä, jotka nyt ovat menettäneet aikaisemmat yhteytensä. Katsoja ei näe mielekästä yhteyttä, tapahtuman korkeinta ja syvintä merkitystä, koska hän ei havaitse samanaikaisesti leikkauspinnan ylä- ja alapuolella olevia aaltoviivan kaaria."
No tuon voi ymmärtää. On aina olemassa pitkiä selitysketjuja miksi joku tekee niin tai näin, eikä niitä voi tuosta vaan ymmärtää, on puhuttava henkilön kanssa ja kuunneltava hänen kertomuksensa. Mutta Frankl puhuu myös tarkoituksesta suurella T:llä. Hän tarkoittaa sitä, että jokaisella ihmisellä on oma, erityinen ja yksilöllinen tarkoituksensa elämässä. Ja puhuu myös hetken tarkoituksista, kuinka me joka hetki teemme päätöksiä ja ratkaisemme asioita, joko oman arvojärjestelmämme mukaisesti tai sitten ei; saatamme olla pelkurimaisia, tai mukavuudenhaluisia tai muuten vaan muissa maailmoissa. Mutta kuvio on olemassa, tarkoitus on olemassa ja se koukero, joka on sinun on vain sinun, ja sen voi kyllä ymmärtää, vaikka näkisikin vain viisi pistettä, nämä viisi pistettä ovat kuin sokeainkirjoitus, täynnä merkitystä. Ne edustavat käsitteitä, jotka ovat meille tärkeitä. Ja ylä- ja alapuolellamme kulkee linja, joka on elämänlankamme, emme näe sitä, näemme vain merkkejä siitä ja eräänä päivänä kuvio siirtyy, se siirretään, ja näemme kuvion kokonaisuudessaan ja se ehkä tapahtuu siellä kuuluisassa tunnelissa ja siinä tietyssä valossa, joka saa maailmojen välillä olevan hunnun katoamaan.
Vau!
Minulla saattaa olla vielä vähän kuumetta...
Oli miten oli. Tuolla ulkona on tosi mahtavan näköinen ilma, mitä nyt ikkunasta katsoen voi päätellä. Ja pian, ehkä jo huomenna, astun ulos valkoiseen satumaailmaan ja mitäpä jos tekisin vaikka lumilyhdyn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)