Lyfter från marken

Söndagseftermiddag!

Håller på och dividerar med mig själv: ska jag a. ut och springa b. till gymmet och springa på löpbandet c. ligga kvar i sängen och läsa, skriva, drömma. Just nu är det c som leder..
Nähä, jag har inte legat i sängen hela dan, icke, jag har varit uppe i ottan och jobbat, Skogslyckemässa i Växjö (förstås, det är ju där Skogslyckans kyrka ligger) och idag fick jag ta bilen för söndagstågen går inte så tidigt. Fint och underbart, jag är glad att jobba där, i dag var det  med Eva som präst. Hon är en sån härlig person, helt naturligt vänlig och rak och precis innan mässan tog hon min hand och sa: - Vad roligt att jag hinner tjänstgöra några söndagar med dig.
Jag blev rörd; det betyder så mycket med värme och vänlighet, särskilt när man är ny. Hon ska gå i pension, men det har jag lärt mig att präster inte försvinner i och med pensioneringen, de brukar anlitas flitigt även efter det. Så vi kommer nog tjänstgöra ihop många gånger!

I bilen på väg dit och på hemvägen lyssnade jag på Freddie Wadlings Nu lyfter vi från marken. Den lyssnar jag överallt, det är min låt på repeat nuförtiden. Videon är också helt underbar, undrar om jag kan klistra hit länken till Youtube. Jo, det ska funka, du hittar den lite längre ner.

Det är en tröstesång, en mäktig sådan. Man verkligen lyfter!

Inte så att jag är särskilt nere. För det mesta är jag en glad typ som trivs med allt i livet. Men rätt som är virvlar ens svarta stråk upp på ytan, man blir påmind om saker som inte blivit så himla bra. Då är det underbart att höra att "Det kunde vara värre, kunde alltid vara värre, tänk på det..."
Om jag ska lära mig sjunga en sång utantill, är det den här! Och är det något jag vill förmedla till dom som söker sig till mig, är det just detta.

https://www.youtube.com/watch?v=DOCpGO_D8A4


Nämen, nu tror jag faktiskt att det får bli alternativ a eller b!
Behöver röra på mig, ju.
Men först lyfter jag från marken en gång till!

Ha det fint, vännen. 

Men, Kenneth...?

Har sett den vackra och gripande dokumentären "För kärlekens skull". Den sändes för några dagar sedan, men finns på svt play. Filmen handlar om Ted Gärdestad. Men också om brodern, Kenneth. Det är han som skrivit texterna till sångerna som Ted sjöng, och som vi så mycket älskar.
Men... jag förstår inte riktigt... Ted blev ju jättekänd... men Kenneth..? Texterna, jag älskar Teds sångtexter, och det var ju Kenneth som skrev dem. Och han hamnade i bakgrunden, han nämns, men det är Ted som hyllas. Naturligtvis med all rätt, jag säger inte det; en låt är ju både text och musik och röst och sätt att framföra den!

Men: Bildar fanclub för Kenneth Gärdestad!
Eller kanske inte...
Jag menar, det blev ju så väldigt mycket för Ted, han fick inte vara den han ville, han sa vid något tillfälle: Alla känner mig, förutom jag själv.
Det önskar man inte för någon!
Kändisskapets väldigt svåra baksida.

Allra mest berödes jag av "I den stora sorgens famn", sista låten på det sista albumet.

Avsked och tröst...
Kenneth Gärdestad har tårar i ögonen, rösten darrar lite -Han sjöng den för min skull.

Men, det var Kenneth som skrev texten.. Anade han redan vad som skulle ske?
En lyhörd människa
Två lyhörda människor, som kompletterade varandra

Den vackraste, sorgligaste och mest trösterika sångtext jag vet. Skriven av Kenneth och sjungen av Ted. Bröderna Gärdestad.

I den stora sorgens famn


I den stora sorgens famn
finns små ögonblick av skratt
så som stjärnor tittar fram
ut ur evighetens natt
och i solens första strålar
flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar
tvinna trådar
till en tross
mellan oss..
så vi når varandra

i den hårda tidens brus
finns de skrik som ingen hör
allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör
alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat efter dig
hör du mig
kan vi nå varandra

i den långa vinterns spår
trampas frusna blommor ner
och där ensamheten går
biter kylan alltid mer
ändå har jag aldrig tvekat
mellan mörker eller ljus
för när månens skära bleknat
har allt pekat åt ditt håll
och från mitt håll
kan vi nå varandra

i den stora sorgens famn..

bild: misswhiteskitchen

Vackert, vackrast. 

Kommer ut

Ja, det finns ett begrepp för det som jag är! Det finns ett namn att kalla oss som har dessa preferenser.

Folk som har denna läggning är: pescetarianer! Ja!

Och vad är nu det då, muttrar Min Vän af Ordnung (ja, hen har snofsat till titeln) Jo, pescetarianism betyder att man äter fisk. Och ägg och mjölkprodukter. Och frukt och frön och grönt och sånt också, förstås, men inte kött och kyckling. 

Jag klarar inte av att vara vegan eller vegetarian. Och vill inte - för tillfället - vara köttätare, eller carnivore, som det lite finare heter, och ska det vara nån vits att definiera sig med det man äter eller inte äter? Kanske inte. Men någonstans i det ligger ett ställningstagande. Som jag inte behöver detaljgranska här och nu. Man ser och man hör och en dag så bestämmer man sig: nej! 

Så kan det gå till. 

Känns bra att ha kommit fram till detta, och att jag nu har kommit ut ur..ehh skafferiet? Kylskåpet? ... med denna bekännelse. Vilket i sig inte är någonting märkvärdigt: hittills har jag inte hört att vare sig pesceterianer eller carnivorer diskrimineras, ej heller vegetarianer eller veganer. Det är mycket mer odramatiskt vad folk har för matpreferenser, än vilka dom blir kära i. 

Men faktiskt kan det bli problem i det sociala umgänget med matpreferenser, också. 

T ex är Bosse och jag bjudna till en fest med middag med ett sällskap som Bosse är medlem i. Huvudrätten är: fläskytterfilé. Punkt. Jaha, hur gör man? Påpekar att man inte äter kött? Tar med sig matsäck? 

Från det ena till träning: hade en ambition i torsdags att börja löpa med Verda, Emmabodas orienteringsklubb. Jag var några minuter sen, de skulle ses vid kl 18 vid simhallen. Möttes av det gänget när jag körde från Idébanken till simhallen, och insåg med en gång att det blir till att vänta med att joina dem: de sprang med lätta, spänstiga steg i en snygg formation och fort. Ehh, jag får öva på löpbandet ett tag till. Kanske ganska länge. 

Det gjorde jag idag. 5 kilometer på löpbandet, mestadels SPRANG jag, faktiskt! Det kanske inte låter mycket, beror på vem och i vilken konditionsklass du är, men för mig var det en utmaning. Och SEGER när det väl var genomfört! Men varför får jag alltid huvudvärk efter träning? Dricker för lite vatten? Det skumpar för mycket? Musiken är på för högt? 

Och så städning, tvätt och sånt och DNs lördagskorsord och böcker finns att läsa, håller fortfarande på med Gentlemen, ja jag läser långsamt - eller lite i taget, kanske man kan säga. 

Bosse tar en tupplur, diskmaskinen brummar, katten Maxi hoppade upp och kurade ihop sig bredvid mig. Just nu måste jag ingenting, saknar ingenting. Det är helt underbart. Ja, skulle vara att komma ut och ta en promenad. Men nej, det får bli i morgon. Nu ska jag läsa lite och minsann, det är ju Mello i kväll att se fram emot! Ja, jag tittar på sånt! 

Ha en fin kväll, du också! 

Bosse och jag är ute och dricker kaffe 

Fokus på fokus

Vilket firande det var på Emmabodadagen! Wow! Det var zumba och ansiktsmålning och ljuvlig dryck som våra syriska vänner bjöd på och kaktävling och fantastiskt duktiga musiker, särskilt en, han som spelade gitarr och sjöng, och dans och mer zumba. Och vi på Idébanken fick ta emot ett nyinstiftat integrationspris, tillsammans med Vilhelm Mobergsgymnasiets elevråd och föräldraföreningen Näktergalen. Stort!
Jag var så yr i huvudet av alla intryck, så soffan fick ta emot mig med en duns. Och där låg jag och pustade tills det var dags för Tungvatten, den extremt spännande norska serien. Och Bosse satt och funderade och mindes och tänkte högt och lyckades avslöja händelseförloppet långt framåt, bara sådär, utan spoilervarning, vilket jag inte alls uppskattade. - Men det var nog inte så, egentligen, jag tror inte att de sprängde just där, utan .... och hoppsan, vart tog Maxi vägen nu...försökte han släta över och flytta fokus.

I dag var det handledning via skype, och det känns rätt speciellt att få feedback på mitt arbete av en psykolog och en chefscoach. Folk utifrån, med andra referensramar, kan tillföra verkligen nya, fräscha och spännande synvinklar! Vad vi har gemensamt är Lösningsfokus, och det har definitivt vidgat mina vyer.
Nu har katten Maxi intagit soffan och ligger och snarkar så mysigt bredvid mig. TV:n är död, och det är lika bra det. Har strykt lite och snart kommer Bosse från kören och vi har ingen serie att följa i kväll, och det var lika bra det, för TV:n är död.
Så vi får väl berätta historier för varandra.

Det blir bra det.

No kyllä Emmaboda-päivää juhlittiin! Vau! Oli zumbaa ja kasvomaalausta ja ihananmakuista juomaa, jota syyrialaiset ystävämme tarjosivat ja kakkukilpailu ja fantastisia muusikoita, varsinkin yksi, hän joka soitti kitaraa ja lauloi, ja sitten vielä lisää zumbaa. Ja me, Ideapankki, saimme ottaa vastaan integraatiopalkinnon, joka jaettiin ensimmäistä kertaa, yhdessä Vilhelm Mobergin lukion oppilasraadin, sekä vanhempainyhdistys Näktergalenin kanssa. Suurta!
Olin niin päästäni pyörällä kaikista vaikutelmista, että sohva sai ottaa minut hypäten vastaan ja siinä makasin ja puhkuin kunnes Tungvatten, norjalainen, äärimmäisen jännittävä sarja, alkoi. Bosse istui ja mietti ja muisteli ja onnistui spoilaamaan tarinan siinä ääneen muistellessaan, mistä en yhtään tykännyt. -No ei se nyt tainnut niin ollakaan, taisin muistaa väärin, ei ne siellä räjäyttäneetkään ja minnekäs se Maxi nyt menikään, yritti hän peitellä ja vaihtaa fokusta.

Fokuksesta puheenollen, tänään meillä oli skypen kautta ohjausta ja aika erikoista saada työstäni palautetta psykologilata ja työnjohtajacoachilta. Ulkoa päin tuleva ja  uudellen raamittava palaute antaa freesiä  näkökulmaa asioihin. Meille yhteistä on ratkaisukeskeisyys (käyn rk-koulutusta heidän kanssaan)
Nyt on Maxi-kissa ottanut sohvan haltuunsa, ja kuorsaa siinä mukavasti.
Tv on kuollut ja se on ihan hyvä. Olen silittänyt vähän ja Bosse tulee pian kuoroharjoituksista, eikä meillä ole enää jatkosarjaa seurattavana, kun Tungvatten loppui, ja se on ihan hyvä se, koska Tv on kuollut.
Saamme kai kertoa tarinoita toisillemme. Ihan ok.

Macken

Spännande studiebesök igår på Macken, med ett gäng miljöpartister från Emmaboda. Besöket var planerat innan jag ens visste att jag skulle börja jobba i Växjö, men blev ju en lyckad kombo; jag fick göra det tillsammans med det goa och bekanta gänget + lärde mig mycket nytt om Växjö. Och om verksamheten Macken. Som började med en gammal bensinmack som flyttades från Göteborg till Växjö, och som idag inrymmer tygåtervinning och syateljé.
Idag finns en himla massa verksamheter runt om i Växjö, i Mackens regi, som alla andas nytänk, samhällsansvar, inkludering, uppfinningsrikedom, företagande, solidaritet, miljöansvar... jag skulle kunna fortsätta länge!

Det visade sig att Fredrik, killen som guidade oss runt, var den som startade det hela. Och det visade sig också att vi hade med oss personen som i sin tur inspirerat honom: Sven Gustavsson! Som startade Miljöstationen a k a Möjligheternas hus. Jag undrar om vi i Emmaboda fattar hur stor betydelse han har haft, Sven Gustavsson när det gäller återvinning. Det ha skrivits om honom i tidningar i USA till och med, på den tiden det begav sig, dvs när han drog igång verksamheten.
Fredrik träffade sin idol och förebild för första gången! Men inte sista, de skulle ses igen. Dom samtalen skulle man vilja höra!
Förresten kommer det ett program om Macken på tv snart. Mycket fokus på mannen som vi åt mat hos. Han drev en gång i tiden en mycket välkänd krog i Bagdad, och har nu en kiosk/restaurang mitt i Araby-parken.
Fantastiskt god mat!

Det finns så MYCKET mer att berätta, googla!

Lite bilder:

Cykelverkstad

Tygåtervinningt

Tänkvärt

En söt barnjacka, sydd i Mackens tygateljé, av återvunnet material. Kostar ca 500- 600 kr. Vilket säger något om var klädpriserna egentligen borde ligga - om folk fick skälig lön för sitt arbete...

Och så Pop up -butiken i Linnégallerian, där man får prova på företagande, utan
att ha jättestort startkapital.

Station to station

Första arbetsveckan avklarad, eller det låter ju som om det var någonting tufft jag gått igenom, eller? Men så är det ju inte alls, jag har svävat dit på förliga vindar, med David Bowies Station to station i lurarna. Ja, ett väldigt stort glädjeämne är att jag kan åka tåg till jobbet! Hela vägen! Vi har ju tågstopp i Vissefjärda, det blir byte i Emmaboda, av i Växjö som är slutdestinationen, och inga långa  väntetider heller.
Skogslyckan! Är inte det ett vackert namn också! Fast jag arbetar i hela centrumområdet. Men arbetsrummet ligger i Skogslyckans församlingshem. På andra våningen. Eller första, beroende på ingång. På bottenvåningen ligger Diakonicentrum, med sitt härliga myller av människor!

En liten faktaruta:
Diakonutbildningen består av många delmoment. Du ska först ha en godkänd grundutbildning (typ socionom, sjuksköterska eller liknande) sedan ska man gå Svenska kyrkans grundutbildning, sedan göra tre praktikperioder, en månad var, i olika sorters församlingar (i en stad, på landsbygden bl a).
Tio helger med träffar för blivande kyrkoarbetare ingår också. Och sedan själva Karitativa året.
Ibland frågar folk mig: ska du bli präst? Och jag svarar: nej. Det har aldrig varit min kallelse. Annars hade jag ju valt det från början. Diakonutbildningen är ofta till och med längre än prästutbildningen, sammantaget, i och med kravet på grundutbildning.
I Katolska kyrkan är det annorlunda, där är diakonyrket ett steg mot prästyrket.
Nej, det är diakon jag är och vill vara!
Och vad gör en diakon, då?
Jo, vi är kyrkans socialarbetare, brukar vi svara. Vilket stämmer, delvis.
Vi lovar i vigningen att stå på de utsattas sida. Att uppmärksamma brister i samhället, reagera när några hamnar utanför, göra vad vi kan för att ge röst åt dem som av någon anledning inte klarar av sin tillvaro. Uppmärksamma brister, förändra det vi kan, stötta där stöttning behövs. Bry oss. Förmedla hopp.
Med Den Store Mästaren, Jesus,  som förebild.

Och vad jag menade skriva var att en av mina praktikperioder gjorde jag i Växjö, hos diakonen Kenth, och redan då tänkte jag: här skulle jag vilja arbeta! Och nu gör jag det! Det är stort.
Växjö är en sån kreativ, sjudande, nytänkande, miljömedveten stad.

Det här med Station to station och Bowie.
Jag har inte sörjt färdigt, det kommer tydligen att ta tid.
Den där julen då jag fick Pin ups i present av min storasyster Ritva (TACK!!!), förändrades faktiskt mitt liv.
Och när Bowie försvann ut i himlarymden, försvann någonting annat också. Jag kan inte riktigt sätta ord på det, jag menar, hans musik finns ju kvar. Det finns filmer, filmklipp, material. Konstnärer dör ju inte på samma sätt som vanliga människor; särskilt inte Bowie, som sa adjö till oss så vackert!
Jag får nog återkomma med en analys.

När jag slutade min diakontjänst i höstas, slutade i kyrkan, trodde jag, började jag få så märkliga drömmar. Drömmar som handlade om fel tåg, fel stationer, fel riktning.
Nu känns det att jag är på väg åt rätt håll, kliver på och av på rätt station. Och "Station to station" blir liksom ett betydelsefullt soundtrack till mitt liv, som det ser ut nu.