Station to station

Första arbetsveckan avklarad, eller det låter ju som om det var någonting tufft jag gått igenom, eller? Men så är det ju inte alls, jag har svävat dit på förliga vindar, med David Bowies Station to station i lurarna. Ja, ett väldigt stort glädjeämne är att jag kan åka tåg till jobbet! Hela vägen! Vi har ju tågstopp i Vissefjärda, det blir byte i Emmaboda, av i Växjö som är slutdestinationen, och inga långa  väntetider heller.
Skogslyckan! Är inte det ett vackert namn också! Fast jag arbetar i hela centrumområdet. Men arbetsrummet ligger i Skogslyckans församlingshem. På andra våningen. Eller första, beroende på ingång. På bottenvåningen ligger Diakonicentrum, med sitt härliga myller av människor!

En liten faktaruta:
Diakonutbildningen består av många delmoment. Du ska först ha en godkänd grundutbildning (typ socionom, sjuksköterska eller liknande) sedan ska man gå Svenska kyrkans grundutbildning, sedan göra tre praktikperioder, en månad var, i olika sorters församlingar (i en stad, på landsbygden bl a).
Tio helger med träffar för blivande kyrkoarbetare ingår också. Och sedan själva Karitativa året.
Ibland frågar folk mig: ska du bli präst? Och jag svarar: nej. Det har aldrig varit min kallelse. Annars hade jag ju valt det från början. Diakonutbildningen är ofta till och med längre än prästutbildningen, sammantaget, i och med kravet på grundutbildning.
I Katolska kyrkan är det annorlunda, där är diakonyrket ett steg mot prästyrket.
Nej, det är diakon jag är och vill vara!
Och vad gör en diakon, då?
Jo, vi är kyrkans socialarbetare, brukar vi svara. Vilket stämmer, delvis.
Vi lovar i vigningen att stå på de utsattas sida. Att uppmärksamma brister i samhället, reagera när några hamnar utanför, göra vad vi kan för att ge röst åt dem som av någon anledning inte klarar av sin tillvaro. Uppmärksamma brister, förändra det vi kan, stötta där stöttning behövs. Bry oss. Förmedla hopp.
Med Den Store Mästaren, Jesus,  som förebild.

Och vad jag menade skriva var att en av mina praktikperioder gjorde jag i Växjö, hos diakonen Kenth, och redan då tänkte jag: här skulle jag vilja arbeta! Och nu gör jag det! Det är stort.
Växjö är en sån kreativ, sjudande, nytänkande, miljömedveten stad.

Det här med Station to station och Bowie.
Jag har inte sörjt färdigt, det kommer tydligen att ta tid.
Den där julen då jag fick Pin ups i present av min storasyster Ritva (TACK!!!), förändrades faktiskt mitt liv.
Och när Bowie försvann ut i himlarymden, försvann någonting annat också. Jag kan inte riktigt sätta ord på det, jag menar, hans musik finns ju kvar. Det finns filmer, filmklipp, material. Konstnärer dör ju inte på samma sätt som vanliga människor; särskilt inte Bowie, som sa adjö till oss så vackert!
Jag får nog återkomma med en analys.

När jag slutade min diakontjänst i höstas, slutade i kyrkan, trodde jag, började jag få så märkliga drömmar. Drömmar som handlade om fel tåg, fel stationer, fel riktning.
Nu känns det att jag är på väg åt rätt håll, kliver på och av på rätt station. Och "Station to station" blir liksom ett betydelsefullt soundtrack till mitt liv, som det ser ut nu.