Förändringar

Länge sen sist!
Jag har haft mer en fullt upp, kan man säga, så pass att jag har tagit en paus från många saker. Jag har gjort vissa val och omprioriteringar i mitt liv.
Ibland får man vända och vrida på saker, tänka om och tänka till och en gång till, tills man kommer fram till ett beslut, och när beslutet är fattat, då kommer lugnet. Jag är där nu.
I klartext innebär det att jag har ansökt om tjänstledigt från min diakontjänst, och ska enbart jobba med Idébanken till nästa höst. Idébanken är ett treårigt projekt, vi är inne på år två nu, och kommer att utvidga vår verksamhet. Tanken är att utveckla Grön rehabilitering -liknade verksamhet. Vi är redan inne i processen. Två naturvägledare är påkopplade, och vi har blivit certifierade Spa för själen -arrangörer.
Spa för själen, visst låter det härligt!

Det känns bra att ha fattat beslutet. Projektet är tidsbegränsat, diakon kommer jag att vara hela livet; just nu behöver jag fokusera i detta.

Adventstiden närmar sig, på söndag är det första advent. Det är en stor helg, jag älskar första advent! Att sjunga Hosianna Davids son i kyrkan, tända julstjärnor och lysa upp med levande ljus när det är som mörkaste mörkt, det finns någonting djupt symboliskt och hoppingivande i det.

Önskar dig fina novemberdagar och ljus adventshelg!

Fäder

I dag är det fars dag, både i Sverige och i Finland. Min syster ringde, hon som bor i föräldrahemmet i Vimpeli, på södra Österbotten. Hon hade varit till pappas grav med blommor, och tänt ett ljus.
Min far gick bort när jag var bara tolv år - han blev 49. Stroke, eller hjärnblödning, som man sa då.
Han var en lång och gänglig man, snygg, med sitt mörka hår och gråblå ögon. Näst yngst i en brödraskara av sju. En händig man. Han kunde bygga hus och möbler och reparera klockor och ur med pyttesmå detaljer. Han kunde vara rätt sträng, men hade också en stillsam, humoristisk sida.
En karl, en man, en pappa. Jag tänker på honom idag.
Och funderar kring manlighet och faderlighet.
Ibland tänker jag att den här världen saknar god faderlighet. Omhändertagande, som inte är lika "omkramande" som moderligheten. Urfaderligheten är nog lite mer ruffig och tuff och lekfull och stark till sin karaktär än moderligheten.
Är det därför som många människor har väldigt svårt för Gud Fader? Man har ingen bra bild av faderligheten? I min förra eller förrförra hemförsamling, S:t Mikael i Vårby Gård (för alltid välsignad!), sjöng kyrkoherden Marianne ..."du är som en fader och en moder för oss människor" i (trefaldighetstidens) Prefation. Javisst! Att göra Gud till en gubbe är verkligen att förminska Skaparen av allting. Att tala om Gud som ande, skaparvind, känns mest rätt.

Hur som helst, dagen har väckt minnen och tankar. Och så har vi, eller mest Elias, bakat en kaka till den fadern, som snart kommer hem. Då ska vi fika.

Läsa, skriva, drömma...

Det står i DN i dag om skrivande och läsande: intresset för läsande har gått ner, men skrivandet ligger i topp. Läsförståelsen sjunker, och det kommer larmrapporter om snedvriden utgivning som premierar deckare och flygplatslitteratur, som det står i DN.
För ett halvår sedan stod jag i en pressbyrå på Singapore flygplats, Changi. Flygplatsen var STOR! och superelegant och man flyttade sig mellan terminalerna i siencefiction-tåg. Jag hade ingenting att läsa och det är katastrofläge för mig på resande fot. Så in i pressbyrån och leta efter böcker. Det fanns: ekonomiböcker. Massor. Ni vet, öka din försäljnig och kreativ marknadsföring och hypnotisera med siffror och blabla, på engelska, förstås. Och det fanns en massa svenska böcker, på engelska då. Deckare. Och Stieg Larsson. Han finns överallt i världen. ÖVERALLT! Lisbeth Salander är den mest kända fiktiva personen sen...James Bond! Tror jag. Det verkar så. För på min resa till Philly besökte jag många flygplatsbokhandel, och Lisbeth fanns där. I Köpenhamn och Bryssel och Sanghai och i Cebu. En annan vars böcker fanns överallt, var Khaled Hosseini. Flyga drake. Tusen strålande solar. Och bergen svarade. Fast på engelska, då. Så, flygplatslitteratur, det är bra grejer det. Fast jag köpte Lars Keplers The Fire Witness, det var mycket bok för pengarna, 600 sidor, och i vissa lägen är volymen avgörande. Så kan man resonera när man är beroende och desperat.
Det här med att skriva böcker, som många har som sin dröm, vad kan det handla om?
- uttrycka sig själv
- frihet
-pengar?
Något av dessa? Allt sammantaget?
Jag vet inte, det är väl olika, antar jag.
I min blivande bok har jag en scen klar. Det är en dramatisk händelse, och resten får liksom växa fram runtomkring händelsen. Eller så blir det ingen bok. Men drömma kan man ju alltid! Och SKA, annars kommer man ju ingen vart, och kan få gå och hasa där man går och hasar i alla sina dagar.


Läser Bodil Malstens  "Så gör jag. Konsten att skriva" och i ett kapitel skriver hon om det som krävs. För att man ska kunna skriva och det är: 1. Sammanhängande tid för skrivandet och en fredad plats. 2. Uthållighet. 3. Något att komma med som är tillräckligt viktigt.
Alltså, ett eget rum, som Wirginia Woolf sa. Massor med envishet. Och en historia att berätta, en story, en människa som inte lämnar en i fred.
Jag skulle vilja tillägga att det behövs en rejäl knuff också. Så man får ändan ur vagnen och sätter den på skrivarstolen istället!
En av mina favoritböcker är Mika Waltaris "Fyra solnedgångar" (typ, egen översättning), där berättarjaget förföljs av en mystisk egyptier, som vill få sin historia skriven: Sinuhe hette han..
Kanske Lisbeth Salander förföljde Stieg Larsson?


Jaha, och vad heter min person..?
Och din..?

Levande liv

Allhelgona, Halloween.
Ja, för mig är det Alla helgons-firande som gäller det kommersiella halloween har jag inte riktigt kunnat ta till mig..så jättemycket. Pumpagubbar är ju mysiga, och vad som helst som kan lysa upp i novembermörkret tas tacksamt emot, så på så sätt är det fint.

I år drabbades jag av en förkylning från helvetet. Så blir det, när man jobbat intensivt och sen blir lite ledig, då slår det till. Borde inte kroppen bara vara nöjd med att man kan slappna av lite, tycker man, men nej, den ska ner ner ner! Och nu när vi hade folk på besök och småttingar och liv och rörelse... Olägligt, säger jag, en oläglig förkylning.

Jag kunde dock stå på benen, så vi gick en promenad till kyrkogården och tände ljus i minneslunden. Jag har inga släktinggravar i Sverige, alltså nära släktingar, så då går man till en  minneslund. Min tolkning av minneslund är just en lund för minnen, plats för oss rotlösa att minnas våra nära bortgångna någonstans.

När jag bodde i hus i Emmaboda, gick jag i flera år till hans grav som hade låtit bygga huset där jag bodde. Jag bodde i Fotografens hus, och tände ett ljus på hans grav vid jul och allhelgona. Det fanns kontakt. Han (eller huset) gav mig liksom någon känsla av..beständighet. En plats i tillvaron. En grav att gå till.
Minneslunden i Vissefjärda är väldigt fin. Där, vid porlande vatten tänder vi vårt medhavda ljus, och tänker på dom, borta. Jag tackar för deras liv, som jag tänker på med saknad, men också LIVET, allt levande, porlande myllrande växande som pågår, som vi får vara delaktig i. Det är så stort.