Vågar man skaffa hund?

Soliga dagar i Vissefjärda. Allting blommar, träden är skirt gröna, fåglarna sjunger och livet är ljuvligt just nu. Trots allt det vackra och fina kan vi inte riktigt slappna av, Bosse och jag. Vi går med djupa funderingar. Det är en stor existentiell fråga som vi lever med: kan man skaffa hund? Kan vi skaffa hund? Det är ingen ny tanke, vi har funderat säkert i flera år, men nu har situationen ändrats i och med att jag också är "långledig". - Tänk vad mysigt med en gosig valp, säger vi drömmande till varandra. - Ja, en snäll en, som inte skäller och går fint i koppel, som sitter bredvid en i soffan... Vi båda två har erfarenhet av att ha hund. Bosses erfarenheter är ljusa och trygga och bra, och jag ....mina är lite mer knepiga. Vissa minnen förknippade med min hund vill jag helst förtränga. Hon var en sån söt och fin valp, gullig och helt oemotståndlig. Sedan växte hon och växte och blev riktigt stor och stark. Min son hade bra analys av henne: det är en jakt- och vakthud i en skepnad. Han glömde vallhunden. Hon var energisk, trofast ända in i benmärgen och vaktade oss ivrigt och idogt mot allehanda fiender som hon såg och hörde överallt. Med andra ord: hon utvecklade paranoia. Hon ville gärna jaga dessa (inbillade) fiender och valla oss när vi var ute och gick i godan ro... gjorde vi förresten aldrig. Till slut blev hon så nertyngd av allt vaktande och inbillade hot som förmodligen till slut riktades mot henne, i hennes röriga hjärna, att hon vägrade gå ut om inte jag körde bilen framför porten så hon kunde smita in och hoppa på baksätet. Rastningen skedde i en avlägsen skogsdunge, varefter hon blixtsnabbt smet in i bilen igen. Vi fick till slut hitta ett omplaceringshem till henne, jag kunde inte agera chaufför 4-5 gånger om dagen. Hon fick ett lyckligt liv på landet med en husse som var hundinstruktör, en trevlig matte och en stor och stark hundkompis som vaktade och beskyddade henne. Jag var och hälsade på henne i hennes nya livsutrymme. Hon hade känt igen min bils ljud -enligt matte och husse - och väntade på mig vid grinden. Hon hälsade glatt och kärleksfullt på mig, men lommade strax iväg till sin hundbrorsa. Allt frid och fröjd. Som ni förstår har jag väldigt mycket funderingar på grund av dessa traumatiska hundår. Jag glömde dock allt detta när jag fick klappa den helt bedårande valpen förra veckan...Mycket återstår att falla på plats, men tänk om... Det är så spännande! Fortsättning följer...