Ja, vi vågade!

Ja, vi vågade skaffa hund! en alldeles bedårande storpudel-valp på 16 veckor hämtade vi för lite drygt en vecka sedan, os uppfödaren i Järfälla. Peppe hete han, och är alldeles bedår... ja det skrev jag visst redan. Han är hos oss på prov, tanken är att om allt går väl blir vi fodervärdar åt honom. Det innebär att vi tar hand om honom som vår egen hund, men ägarkenneln sköter utställningar och avelsgrejer och sånt. Passar oss utmärkt. Det är som typ av delad vårdnad. Jag har haft så fullt upp att jag inte hunnit skriva om detta underbara, man kan säga att vi har befunnit oss i en valp-bubbla. Det är som att ha en bebis! Fast en stor och busig sådan, som -tack och lov- är rumsren, och kan rätt mycket annat som gör livet lite mer praktiskt. T ex är han van vid att bli borstad och kammad och badad och fönad. Han finner sig tålmodigt i våra behandlingar. En pudel fäller inte päls, vilket betyder att vi slipper den dagliga damsugningen, som jag minns från mina tidigare hundår. I gengäld får vi kamma honom så gott som dagligen. Pälsen är mjuk och fluffig på sina ställen och lockig på sina, och just det fluffiga tovar sig lätt om man inte håller efter. Vår vardag ser lite annorlunda ut nuförtiden, det blir en hel del promenader - inga långa för han är trots allt en bebivalp ännu. Och det blir mycket bus också, han springer runt som en tok på bakgården, stora tassar och fladdrande öron och så sladdar han in som Kramer i Seinfield, faktiskt, han liknar Kramer annars också med sin vilda lockiga frisyr. Vår pudelrockare, lurvtufs, gullehund, pörröpeikko.. Hur kan man bli så totalkär på så kort tid? Ska vi behålla honom. Svar JA.