Tranor i Vissefjärda

 Jag tänker faktiskt inte förklara några års frånvaro från den här bloggen på något sätt. Sånt händer. Livet händer. Och vänder. Och bloggare återuppstår.

Här sitter jag nu i Vissefjärda. Jag är konvalescent. Handen i paket. Eller bandagerad, låter lite mindre dramatiskt. Operationen gick bra, det var en liten nerv som låg i kläm och behövde flyttas på en aning, det heter Karpaltunnelsyndrom. Så här är jag och kurerar mig. 

Vi gick nyss en promenad vid golfbanan. Plötsligt hoppade vi till: ett högt trumpetande bakom ryggen på oss. Två tranor dansade framför ett gäng kanadagäss som såg förstummade på skådespelet. Dom är mäktiga, tranor! Långa ben och stora, vida vingar. Ett vårtecken, inte helt vanligt här i dessa trakter. 

Nästa vecka är det Påsk, detta drama på liv och död. En tidsmarkör det också. 

Nu kanske du undrar hur det kommer sig att jag markerar att jag är i Vissefjärda? Det hör faktiskt inte till vardagligheter numera, vardagen tillbringas i Stockholm, där jag bor och arbetar nuförtiden. Så vi har blivit särbos, Bosse och jag. Just nu. Saker och ting kan ändras, antingen flyttar han eller jag eller så fortsätter vi såhär. Det funkar faktiskt väldigt bra. Det finns telefoner och facetime. Och tåg. 

Just nu sitter Bosse och skriver predikan för Skärtorsdagen och Långfredagen. Det hedrar honom att han inte bara dammar av en gammal text från förr, nej, han skriver alltid nytt. 

Jag har faktiskt blivit rätt duktig på att hantera saker vänsterhänt. Är säkert jättebra för hjärnan, man ska faktiskt göra så även om det inte är av nöd tvunget, använda den icke dominerande handen, byta sittplats, få nya perspektiv. Så det är också hjärnjympa jag håller på med! 

Det får räcka för den här gången. Men vi ses! Förhoppningsvis dröjer det inte alltför många år till nästa gång :-) 

Recovery