Rask och rapp, ibland

En höstsöndagskväll, med vintertid, och, som det brukar vara, är man lite vilse i tid och rum inledningsvis. Katterna vill enträget ha sin middagsmat en timme tidigare än vad vintertidsklockan säger, och mörkret faller helt överraskande när man är inställd på skymningsljus.

Dagen har varit fin, likaså gårdagen, med spännande föreläsningar och funderingar kring Big Bang och Skapelsen med Tryggve Mettinger, en kunnig och klok professor som talade om kvarkar och strängar och astrofysik och fick hjärncellerna försöka sträcka på sig och greppa och begripa. Hjärngympa med stretch och tänjningar!

Vädret har ju också varit underbart, det blev en promenad runt Långasjö-sjön efter gudstjänst, lunch och föredrag och sen till Emmaboda och köpa lördagens DN. Och jo, vi har ju en helgprenumeration, men vi städade igår, och jag kan vara väldigt rask rapp och grundlig, så jag hade lyckats sopsortera köra iväg och kasta dagens tidning... och det var ju så många fina artiklar och LÖRDAGSKORSORDET var olöst... så det var bara att köpa en ny tidning, och som tur är hade TIME kvar gårdagens tidningar. Puh! Och vi slog faktiskt vårt tidigare rekord och löste korsordet på typ under en timme.
Annars har vi gottat oss med god mat och prat, massor med prat och idag eldade jag i brasan, iskall som jag var. Förkylning? Ja, det brukar bli så när spänningen släpper, inte kan jag bara slappna av, jag behöver gå ner i feberdimmor och vältra, sen brukar det gå över, och livet hamnar på en lugnare nivå,
och vad är det för gåtor du nu lägger fram, muttrar min Vän av ordning ogillande. Jo, jag har slutat som diakon - eller nej, det gör man inte, det är nåt man ÄR, men jag har slutat min tjänst och det känns både skräckfyllt och lugnt i en salig blandning. Jag antar att jag behöver feberdimmorna för att ta en ny riktning, först snurra runt i mörkret för att ta sats och börja på ny kula. Fast det är ju en gammal "kula", ett välbekant ställe, Idébanken, ju! Och nu ska jag bara vara där ända till the end, och låt oss göra det riktigt bra. Men det är bara ett halvår kvar, nog behöver jag en plan..

Saker och ting är på ett bra sätt just nu, jag är trots allt nöjd med mina beslut och vägval. Dock känner jag som nya utmaningar stryker runt i dimmorna.
Det klarnar. Förr eller senare visar sig vägen och uppdraget.

Lite grann i rymden

Att ha eller inte ha. Eller leta. Eller veta vad man ska leta. Det är mina funderingar idag.

Läser Haruki Murakamis 1Q85 (vilket jag läste som IQ85, vilket ju inte är särskilt mycket) men boken, böckerna, det är tre, som sympatiskt nog heter just första, andra och tredje boken, handlar inte om IQ, men en annan verklighet, om Tengo, som fick i uppdrag att skriva om ett manus som Fukaeri, en förtegen 17 årig tjej skrivit. Och Aomame, som åtar sig ganska speciella uppdrag... Jag har precis börjat läsa den andra boken. Mycket mystiska saker händer, Little people..vad/vilka är de egentligen? Och två månar...hur hänger det ihop med någonting? Hmm, den som läser får veta.

Lyssnar till Lost frequences. Vill beställa Jonas Hassen Khemiris "Saker jag glömt" och undrar vad som ligger och pyr - eller gror, kanske - inombords.  - Förrvirringstillstånd, inte heeelt ovanligt, muttrar min Vän av ordningen. -Saker du glömt, det är nog en hel del...
Förvisso är det nog så, men begrunda detta: att glömma är sunt, rent av en välsignelse, säger jag.

I somras bodde ju älsklingsdottern här. Att det var en kort mellanlandning, det visste jag inte då. Hur som helst, vi har ju förvarat hennes kläder prylar pinaler i källaren och på vinden och  där och var och jag har nog tappat kollen var allting finns; vi har en hel del själva, om man säger så.
Och hon rotade och letade och undrade VAR, VAR??? den och den grejen var, som hon prompt behövde just nu omedelbart. Visst, jag letade snällt i lådor och kartonger, men en del förblev ofunna.
- Betrakta dessa som Things we lost in the fire, sa jag till sist.
Inte för att vi drabbats av eldsvåda, men i det stora hela kan man bli av med saker på olika sätt, och hur mycket ska man fästa sig vid materiella ting ändå? Tänker jag när jag letar lite halvintresserat efter någonting. Fast det gäller ju förstås inte när jag får för mig att just det eller det behöver jag här och nu, och var i he..la friden la jag det/den/dom??
Ehh, jag menar ju naturligtvis inte att hennes saker skulle vara av halvintresse för mig att leta efter och finna, jämfört med mina pinaler. Men någonting i själva letandet får min hjärna att gå i baklås. Och att erinra sig när man sist använde den eftersökta saken, vilket är min huvudsakliga letmetod, går ju inte att använda när det gäller hennes grejer (det är ganska sällan jag använder mig av hennes saker fast det händer) och då står jag där, utan metod, och det gör det hela svårare.

Den här lördagen har varit en helt vanlig lördag, i det stora hela. Städning, matlagning och sånt.
Jag spontanshoppade en stor och skrymmande, och helt fantastiskt fin!  rumsavdelare sent i går kväll hos Gunilla på Storgatan, den släpade Bosse och jag till Idébanken i dag mitt på dan. Och stannade till på torget och det var Palestina-demonstration, det talades och en begåvad ung man hade skrivit en dikt som han deklamerade, det ropades slagord och dansades, det såg jag senare på nätet, vi var inte kvar då.

Och jag är knappt närvarande, jag befinner mig i utkanten av Murakami-historien, och ska nog återvända dit nu.

Dumt eller inte, jag gjorde det

Det var med en hel del pirr i magen jag gjorde det. Sa upp mig. Just det: jag sa upp mig från en fast anställning. Med förkortad uppsägningstid.  Dumt eller inte, jag gjorde det. Anledningar finns det, först och främst att jag fått nog av bilpendlandet, nästan 10 mil/dag. För en halvtidstjänst.
Men, men... en fast tjänst! kvider min (inombords) Vän av ordning. Ja, just det! säger jag bestämt. Nu har jag fattat beslutet, nu är det gjort och så får det bli. Ska ägna mig åt Projektet, dvs Idébanken, helhjärtat, den tiden som är kvar,  och sen får vi se. Det finns diakontjänster. Det kommer att ordna sig. Det gör det.
Samtidigt finns det en del av mig (representerad av min Vän av ordning, som kanske står för förnuftets och försiktighetens röst inom mig)som är skräckslagen... men jag säger som jag brukar: livet är för kort för att göra vissa saker bara för att man är rädd för förändring. För att det är tryggt.
Ingenting i livet kommer med några garantier ändå, allt förändras, och vissa saker får man se till att förändra själv. Så det så.

Har kastat en hastig blick på året hittills. Ett märkligt år. Ett år med både sol- och månförmörkelse.
Det stormar i världen, och en våg av kärlek och välvilja sätts i rörelse. En godhetens revansch, var det någon som skrev.
Gatubilden i Emmaboda har förändrats: det är mer liv och rörelse därute! Nya ansikten. Nya bekantskaper. Kanske har några bara mellanlandat, kanske kommer några att stanna. Kanske kommer det nya människor, på flykt från skräck och fasor. Vi vet inte. Vad vi vet är att det gäller att förhålla sig till det som är NU. Framtiden kommer, en dag i sänder.
Varför oroa sig?
Life goes on.

Annars har vi tvättat husfasaden. Och krattat löv. Jag läser Haruko Murakamis 1Q84 om kvällarna (en halv sida, sedan somnar jag med boken över näsan), det går långsamt, men är väldigt bra bok, kan rekommendera! Katterna kommer och går, fast trivs bättre och bättre i värmen inne: ett säkert hösttecken. Älsklingsdottern trivs också väldigt bra i värmen där hon är, på andra sidan jorden. En stockholmsresa är bokad och ses fram emot! Bosse och jag har sett ett antal mystiska filmer, så vi har att fundera och analysera. Vi har också sett några filmer som vi helst förtränger, "måndagsfilmer" kallar vi dom. Som några kända skådespelare gjort, förmodligen, mellan sina bra filmer.

Jahapp, och den här måndagen är .. inte alls slut, vi ska nog se en film, faktiskt, när Bosse kommer från kören.
Ha det! som norrmännen säger. :)