Varning för handkamera!

Men vad tiden går!
Känns som om jag inte haft så mycket fritid på sistone, eller så har jag bara slappat i soffan när jag väl är hemma....och då blir det inte så mycket att skriva om, hehe. Jodå, det händer saker i ett, men det mesta är jobbrelaterat och det skriver jag inte så mycket om. På den fronten händer det desto mer, och det är kanske därför jag ugglar i soffan på fritiden, eller ugglar och ugglar, dom är väl pigga framåt kvällen, ugglorna.
Och vad gör man i tv-soffan, jo, ser ett och annat program. Som Mammon t ex. Som vi såg alla avsnitten, även det sista, med hopp om att det skulle klarna och frågorna få svar.. men det svävar många frågetecken i luften än. Ibland önskar jag att jag fick en skriftlig förklaring till saker och ting.
Bosse kan i alla fall förklara en del av sina frågetecken med att han var tvungen att blunda minst halva programtiden. - Varför, VARFÖR ska dom filma med en handkamera?? stönar han, blek och nästan illamående. Han är extremt åksjuk, och tål inte skakigt filmade saker. - Dom borde sätta varningstexter på filmer! Hemma kan man ju byta kanal och se på nåt annat, fast det kan ju vara tråkigt, förstås. Särskilt om man har hunnit fastna i en historia. T ex Melancholia får jag se själv vid nåt tillfälle, vi började se den och efter tre minuter var det kört. Lars von Trier är nog den som började filma springandes med en handkamera, så han står inte högt i kurs hos alla härhemma. Men tänk dig att du har betalat 90 kronor för en biobiljett, och mår pyton efter tre minuter... Ja, det vore på sin plats med en varningstext! Varning för handkamera!

Jomenvisst! Vi var ju på fest hos goda kompisar häromkvällen, och det var mycket gott och trevligt, och mycket sång och musik...och efter x antal timmar var det mer sång och musik och ballroom blitz och stilig macarenadans med, och sen bumby ride home. Ingen blev åksjuk, vi var cyklandes, och ingen ramlade heller, fast det kunde ha hänt för jag spanade mest upp mot himlen för det var bortom gatljusen vi var, och det var så vackert med den svarta skogen och svarta himlen med sina glittrande stjärnor.
Man borde flytta ut i skogen, på riktigt, jag menar det.
Och kasta ut tv:n med. Och börja sticka eller nåt.
Ja, jag får såna ryck, såna tankar. Fast de går över. Snabbt.

Ehh... pölytän suomenkieltäni

Sunnuntai-iltapäivä. Lepoiltapäivä. Aamupäivällä teimme pikasiivouksen, kun ei ole aikaisemmin ehtinyt. Olimme nimittäin liikkeellä koko lauantain. Oli Emmabodan markkinat, mutta markkinahumuista en saanut sen suurempaa kokemusta, kunhan käväisin tekemässä kierroksen, ja ostin markkinakarkkia kuten asiaan kuuluu - pitkiä lakritsapötkyjä. Sitten ajelimme laina-autolla Kalmariin mieheni autoa saneeraamaan. Olin nimittäin onnistunut erittäin lahjakkaasti saamaan punkan kahteen renkaaseen yhdellä kertaa, plus kaatamaan termoskannullisen kahvia takaluukkuun. Älkää kysykö mitään... Niin, oma autoni on myös verstaalla. Älkää kysykö siitäkään.. Vaikka se ei kyllä ollut minun vikani!
Renkaat vaihdetaan korjaamolla, mutta kahvit saimme siivota itse. Voihan lauantain niinkin viettää!
Että noista autoista ei ole kuin harmia! Ja hyötyä myös, ei täällä maalla ilman niitä pärjää, eteenkin kun työmatkaa päivittäin on lähemmäs sata kilometriä, ja jos yleisillä kulkuneuvoilla yrittäisin kulkea, veisi se suurimman osan päivästä.
Sopivan harmaa päivä sisällä nyhjöttämiseen. Laittelimme ruokaa ja jälkiruokaa ja sitten olikin kiva oikaista jäsenet hetkeksi. Mies nukahti ja minä aloin surffailemaan. Tytär on taasen toisella puolen maapalloa, niin, taas! Hän oli vuoden aupairina New Yorkissa, asui kesän täällä meidän luona Vissefjärdassa ja kävi pumpputehtaalla töissä, sitten hän pakkasi kimpsut ja kampsut ja ilmoitti muuttavansa Dubaihin. Sanoi ja teki. Sellainen hänestä on tullut, omapäinen ja päättäväinen! Kaikki tutut ja tuntemattomatkin säikyttelivat häntä vaikka minkälaisilla kauhukuvilla, mutta ei auttanut. Siellä hän nyt on, ja viihtyy kuin kala vedessä. Tai kameli hiekka-aavikolla, olisi kai osuvampi vertaus, Dubaista puhuttaessa. Työpaikka hänellä on ravintolassa, ja nämä ensimmäiset päivät ovat olleet opettelua ja harjoittelua, miten hoidetaan pöytävaraukset, missä mikin pöytä on jne jne
Laittaa juttua ja kuvia nettiin. Iloisia hymykuvia. Ja sitten muotia ja meikkejä ja kenkiä. Ihan niinkuin   hänellä on tapana. Kai se kuuluu tuohon ikään.

Ikävä tulee, mutta ikävän kanssa on vaan pärjättävä. Lapset on lainaa, he kasvavat ja liitelevät maailmalle.

Niinhän minäkin tein, lähdin Vimpelistä aika vauhdilla, mutta en sentään mennyt Ruotsia kauemmaksi! Vaikka nykyään sitä voi pitää yhteyttä yllä ihan yhtä sujuvasti, oli väki sitten naapurikylässä tai Indokiinassa.

Iltasuunnitelmiin kuuluu käynti punttisalissa ja sitten neljäs osa norjalaisesta jännityssarjasta Mammon. Saa nähdä pääsemmekö kärryille tarinaan. Tähän asti olemme olleet aika ulalla, mutta sinnikkäästi jatkamme katselua. Ehkäpä se siitä kirkastuu.

Olipa outoa kirjoittaa suomeksi... Saattaa olla, että mahdolliset lukijat ovat ulalla, mutta kysykää ihmeessä jos on epäselvyyksiä! :-)

Hyvää sunnuntai-iltaa!

Boda, Emmaboda, Kolboda - och Dubai

Känns som om jag befunnit mig i en centrifug en tid. Lyckades kravla mig ut en stund, och sitter här och flämtar. Visst, jag gillar ju när det snurrar på i bra fart, det är inte det, men liten andhämtningspaus...här...och nu...
Ser hur sommaren slungas runt runt:  Tak och tapeter och hantverkare och skrämda katter och Romresa! Thank you Lord! och Bodabutiken och turistgrupper och espresson ångar och glasskopan gräver. Från Boda till Emmaboda, vi vinkar hejdå till idébankenungdomar som börjar plugga, Lycka till!  och ska vi ha källarlokalen eller inte? Rollspelarna återvänder. Go wild växer vilt och förgrenas: Garden of Sweden gror. Tjänstledigheten tar slut, och jag tar på mig gröna skjortan och frimärkskragen och Kolboda har blivit ett permanent asylboende. En hjärtskärande bild säger mer än tusen ord och väcker en hel värld och plötsligt är det många som vill hjälpa på något sätt, frivilliga strömmar till.

Och mitt i allt detta packar min älsklingsdotter sina reskoffertar och meddelar resolut att hon ska till Dubai. Trots massivt motstånd och skrämselpropaganda, gör hon precis just det. Där är hon nu. Och verkar ha det alldeles finfint! Jag står här, förundrad: hur gick det här till?? En sån bestämd och viljestark tjej, när blev hon sån? Inser att hon nog alltid varit det. Och fått vara. Här har vi konsekvenserna. Och vad som är bra och vad som är bättre, det får man se, filosoferar jag vidare. Orolig är jag, men också stolt! Våga ska man, det är bra. Men nu är hon långt borta, igen...

Solen skiner, luften är sval, hösten kommer - den är ju faktiskt här. Flyttfåglarna grupperar sig och löven faller. Katten Maxi hoppar upp på altansoffan, tittar på mig och spinner lite. Kanske funderar han på livets stora mysterier, kanske vill han bara påminna mig om att det minsann finns en skvätt mjölk i kylen, mmmmjau, och satte inte du på kaffebryggaren nyss? Jo.