Soffpotatis...eller inte

Golvad av en feberattack i förrgår. Plötsligt på söndagseftermiddagen slog det till, jag lade mig under typ fem täcken och sov till igår. Höll mig under bolstren så gott som hela gårdagen, läste, slumrade till, boken föll i golvet, tog upp, läste ..osv. Fick läst en påbörjad bok. Den heter Väckelsen, av Stephen King och man kan konstatera att den inte riiiiktigt är klassisk uppbyggelselitteratur, trots namnet.  Och slutet då... Puh! Det är tur att jag tror annorlunda! Man kan förstås diskutera hur lämpligt det är att läsa sånt på sin sjukbädd, eller... egentligen, eländet gav livslust, när jag tänker efter! Och tänker jag mer efter, så mår jag faktiskt riktigt bra nu! Inte tack vare Väckelsen (eller trots den); det är förmodligen sovandet som kurerat mig.

Håller mig dock i stillhet idag. Det går bra att uträtta en hel del ärenden ifrån soffan. Thanks to the Internetz! Så, har bokat möten och en resa för ett gäng och ska strax sätta igång en föreläsning. 

Tanken slår mig: jag skulle aldrig klara av att jobba hemma. Eller? Men men, man vet ju inte när man är KLAR med jobbet. Det går liksom in i varandra, det man ska försöka få gjort i jobbväg, och disken och dammet och resten. Det kräver nog en himla mängd disciplin och fokuseringsförmåga! 

Att ha en arbetsplats att gå till är ju bra på det sättet, man kommer dit på morgonen, och så tar man lunch när det är lunchdags och så går man hem när klockan säger att det är dags. Rätt skönt.

Går säkert att göra så även om man jobbar hemma. Eller inte jobbar.
Bara bestämma: nu är jag klar för dagen, nu tar jag kväll. 

Ja, så funkar det... i den bästa av världar.

Nu har jag prokrastinerat länge nog, dvs skjutit uppgiften framför mig. Fokusering och diciplin, ja.

Testade webbkameran. Vyn från min arbetssoffa. Ni ser väl hur ömsint porslinsblomman har slingrat sig runt fredsliljan, på sin väg mot... högre mål?