Jag har med åren kommit till vissa insikter. Eller, kommit och kommit; de flesta insikter som jag fått är egentligen saker som jag har prövat och kämpat och stångats med tills jag äntligen fattat hur det ligger till. En sådan sak är bilden av mig själv som en händig person med gröna fingrar. Grön kan jag vara på många sätt, men några "gröna fingrar" har jag faktiskt inte. Det trodde jag, när vi bodde i en lägenhet, och jag längtade efter en trädgård. På den tiden längtade min dotter efter att ha hund. "När vi flyttar till ett hus, kommer jag att skaffa dig en hund", sa jag. Och då ska jag också ha en trädgård, kryddörter och blomsterrabatter och buskar och träd, drömde jag, och tänkte i mitt stilla sinne. Rätt som livet gick, skaffade vi hus, trädgård och hund. Huset hade renoveringsbehov. Mycket. Trädgården var underbar och ljuvlig den första våren. Ooo, alla dessa blå blommor och skir grönska och knoppande buskar! Och hunden... en sån söt valp! Rultig och gullig, som följde en vart man en gick. Men, våren blev till sommar, och trädgården frodades, och blommade och..och allting VÄXTE så oerhört snabbt och mycket och blev vildvuxet.. och mina morötter och ärtor och rödbetor bara försvann.. de kom aldrig upp ens. P påstod att jag i själva verket hade rensat bort alla grödorna, och lämnat ogräset kvar, men så var det inte alls. Hunden... Ja hon växte också väldigt mycket och väldigt snabbt, och från att ha gått snällt bakefter, förvandlades hon till ett dragande flåsande vilddjur, som skulle åt alla håll samtidigt.
Jag blir lite matt, bara jag skriver detta...
Men nu har jag fått balans i livet. Jag beundrar välskötta trädgårdar och odlingar och blomsterprakt - på bild. Hunden har fått ett gott hem och en hundkompis att härja med. Och huset jag nu bor i är precis lagom lättskött, dvs så gott som underhållsfritt. Och mina odlingar får plats på fönsterbrädan. Och vill jag njuta av grönska och blommor och fruktträd, tar jag mig till en park eller öppen trädgård.
Och när jag finner mig själv bläddrande i frökataloger med drömsk blick, säger jag STOPP! strängt, och lägger undan tidskriften längst ner i högen. Det kallar jag livsvisdom, och självkännedom!
Dyrköpt, förvisso...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar