Jag är ju en van pendlade, och gillar att åka tåg/buss/köra bil. Långa arbetsresor känns dock inte alltid så kul, ibland hinner man bara hem och vända, känns det. I början av vintern, när det var som mörkast och slaskigast och värst fick jag plötsligt möjligheten att låna en lägenhet i Växjö, vilket jag jublande tog emot. Det var hur skönt som helst att kunna promenera till jobbet! Och kunna sova över en eller två nätter i veckan.
Men det har sina sidor...
"Vi har ju blivit särbos" konstaterade Bosse, och den tanken var inte alls tilltalande.
Plus att det händer konstiga saker härhemma när jag är borta. Tror jag. Konstiga influenser börjar smyga in i huset när jag inte är på plats och bevakar. Häromkvällen satte Bosse på Spotify. Vi har gemensamt konto, och upp poppade Volbeat som nummer ett - det är dom jag lyssnar på i bilen. "Volbeat!" fnyste Bosse, "det här ju musik från typ 1985" Och så satte han på sin spellista, och den hette någonting i stil med Hits just nu.
"1985 var Michael Poulsen (sångaren och låtskrivaren i Volbeat) 10 år gammal och hade knappast hunnit bilda något band..." började jag lite förnärmat, men Bosse bara gnolade med i någon totalt menlös låt.
Men en stund senare kom han hållandes någonting i handen, någonting som fick mig att lugna ner mig och sucka av lättnad: två biljetter till Sweden Rock!
Ordningen återställd.
Puuuh.
Och så bjuder jag på lite Volbeat på det. + Johan Olsen, det är han som sjunger på danska.
Var så god!
https://youtu.be/ssFkvwCN_RY
söndag 24 februari 2019
lördag 23 februari 2019
I min värld?
En ny dag, en ny lördag. Solen skiner genom vardagsrumsfönstret och jag sitter i min favoritsoffa, min favoritplats i den här världen. Fönstren är faktiskt oklanderligt rena, och det gläder mig stort! Förra helgen var det nämligen fönstertvättarväder och jag la ner en hel del möda i att putsa dessa.
Mitt absolut bästa städtips: putsa fönstren! Ingenting gör så mycket för ett rum som klara fönster.
Utanför har vintern dekorerat jasminen med gnistrande iskristaller och snö. Så vackert! Var tvungen att öppna dörren och ta en bild. Då kom en liten vindpust, som fick de små isklockorna att pingla till, ett sprött ljud, på väg att klinga ut och försvinna bort med solens värmande strålar.
Det här med min värld, uttrycket "i min värld" väcker lite tankar. Vad menar man egentligen?
Menar man kanske "det sättet som jag anser är rätt och riktigt och lite bättre än alternativa sätt", eller? Jag hör det lite då och då, och ofta i sammanhang där man ställer sig kritiskt till sakernas tillstånd. Någonting har gjorts på ett sätt som inte riktigt stämmer överens med talarens sinne för rätt ordning. "Och vad vill du nu ha sagt med det, har inte alla sitt sätt att se på världen, kanske? Och vem är det som vistas i sin egen värld rätt så mycket, glömsk och disträ..." muttrar min Vän af Ordnung. Jojo, förstås, men det finns alltid ett stråk av kritik i sättet att säga det, som får en att känna sig lite dålig, som om man befann sig i någon annan sorts världsordning som inte är riktigt lika bra, lite slarvigare och fel på något sätt. Det menar man kanske inte. Men det låter så, onekligen.
Ett annat ord, eller företeelse som väcker mina tankar är "influenser", alltså en person som är sådan. Influenser, påverkare? Ofta verkar det handla om mode och skönhetstips och en lista produkter man absolut bör skaffa. För att vara "inne". Inne i influensers värld, annars är man hopplöst ute. När jag googlade på ordet, kom det upp: "Vad är en influenser? Allt om det nya jobbet! - Influenser - nya heta jobbet som kan göra dig rik" (Expressen). Det handlar alltså om reklam som man sprider via sin blogg och andra sociala kanaler. T ex ett klädmärkesföretag bjöd fem bloggare någonstans utomlands och lät dem göra en massa roliga saker (iklädda det aktuella märkets kläder, antar jag) och sedan bloggade och fotade de för glatta livet. Och vi läser och ser och påverkas. Visst.
Men det finns förstås andra influensers som vill påverka den här världen, oss, till att ta ansvar och inse att saker och ting behöver förändras. Ni kommer säkert att tänka på vissa personer som har utmärkt sig som sådana influensers; människor som agerar utifrån sin övertygelse, som inte har kamerafokusen riktad mot sig själva utan utåt. Som vill väcka vårt engagemang.
I vår gemensamma, enda värld.
Jag vill så gärna lägga ut bilden på jasminen! Men jag lyckas aldrig förmedla det jag ser med mina bilder. Är det kameran? (I mobilen), eller fototekniken? Fast det kanske är bäst att helt enkelt bege sig ut och njuta av allt det vackra IRL, In Real Life. Nu, medan det varar.
Mitt absolut bästa städtips: putsa fönstren! Ingenting gör så mycket för ett rum som klara fönster.
Utanför har vintern dekorerat jasminen med gnistrande iskristaller och snö. Så vackert! Var tvungen att öppna dörren och ta en bild. Då kom en liten vindpust, som fick de små isklockorna att pingla till, ett sprött ljud, på väg att klinga ut och försvinna bort med solens värmande strålar.
Det här med min värld, uttrycket "i min värld" väcker lite tankar. Vad menar man egentligen?
Menar man kanske "det sättet som jag anser är rätt och riktigt och lite bättre än alternativa sätt", eller? Jag hör det lite då och då, och ofta i sammanhang där man ställer sig kritiskt till sakernas tillstånd. Någonting har gjorts på ett sätt som inte riktigt stämmer överens med talarens sinne för rätt ordning. "Och vad vill du nu ha sagt med det, har inte alla sitt sätt att se på världen, kanske? Och vem är det som vistas i sin egen värld rätt så mycket, glömsk och disträ..." muttrar min Vän af Ordnung. Jojo, förstås, men det finns alltid ett stråk av kritik i sättet att säga det, som får en att känna sig lite dålig, som om man befann sig i någon annan sorts världsordning som inte är riktigt lika bra, lite slarvigare och fel på något sätt. Det menar man kanske inte. Men det låter så, onekligen.
Ett annat ord, eller företeelse som väcker mina tankar är "influenser", alltså en person som är sådan. Influenser, påverkare? Ofta verkar det handla om mode och skönhetstips och en lista produkter man absolut bör skaffa. För att vara "inne". Inne i influensers värld, annars är man hopplöst ute. När jag googlade på ordet, kom det upp: "Vad är en influenser? Allt om det nya jobbet! - Influenser - nya heta jobbet som kan göra dig rik" (Expressen). Det handlar alltså om reklam som man sprider via sin blogg och andra sociala kanaler. T ex ett klädmärkesföretag bjöd fem bloggare någonstans utomlands och lät dem göra en massa roliga saker (iklädda det aktuella märkets kläder, antar jag) och sedan bloggade och fotade de för glatta livet. Och vi läser och ser och påverkas. Visst.
Men det finns förstås andra influensers som vill påverka den här världen, oss, till att ta ansvar och inse att saker och ting behöver förändras. Ni kommer säkert att tänka på vissa personer som har utmärkt sig som sådana influensers; människor som agerar utifrån sin övertygelse, som inte har kamerafokusen riktad mot sig själva utan utåt. Som vill väcka vårt engagemang.
I vår gemensamma, enda värld.
Jag vill så gärna lägga ut bilden på jasminen! Men jag lyckas aldrig förmedla det jag ser med mina bilder. Är det kameran? (I mobilen), eller fototekniken? Fast det kanske är bäst att helt enkelt bege sig ut och njuta av allt det vackra IRL, In Real Life. Nu, medan det varar.
tisdag 5 februari 2019
Jag svävar mellan världarna
PÅ SVENSKA, puolesta välistä suomeksi.
Ohoj! Jag lever!
Detta utrop syftar på två saker: a) jag har inte skrivit på länge, och du har kanske undrat om jag har försvunnit från jordens yta, vilket jag vill försäkra dig om att jag inte har, medelst ett utrop! och b) jag är vid liv: still alive´n kickin´! Helt enkelt. Jag har tagit mig igenom en lååång grå korridor, men nu är jag på andra sidan! Alltså, inte På Andra Sidan på det sättet, som sagt, men andra sidan, den sidan där ljuset nu blir starkare och dagarna längre och det finns hopp om livet.
Det finns mycket att catcha upp som min dotter brukar säga.
Jag är kvar i Vissefjärda och Växjö. Jag bor faktiskt på båda ställen! Kände mig trött och sliten på pendlandet, och plötsligt seglar det ner en ljuvlig liten tvåa från himlen och placerar sig relativt centralt i staden Växjö. En övernattningslägenhet! Från himlen!
Tack alla inblandade!
Enda - och väldigt stora, förvisso! - nackdelen är att min kära make finns i Vissefjärda.
Så vi har blivit delvis särbo! Jag pendlar fortfarande, men inte dagligdags, och det finns en möjlighet för honom att pendla hitåt också.
Det är inte helt fel att få sakna varandra lite.
Det här med andra sidan och ena sidan. Jag läste en väldigt intressant sak häromdagen. Mycket tankeväckande. Det läste jag i min husgud Viktor E. Frankls bok "Itsensä löytäminen", jag kan kolla sedan vad den heter på svenska*. Ja, så här: Frankl är stark motståndare till reduktionismen, dvs att man ska kunna förklara saker, t ex människan, med att rada upp beståndsdelarna. Han skriver: "Det är förstås sant att Kants och Goethes böcker består av samma 26 (29 i svenskan) bokstäver som Courths-Mahlers och Marlitts romaner. Det här är inte så väsentligt. Det viktiga är att kullkasta påståendet att "Det rena förståndets kritik" och "Den gamla möns hemlighet" bara är hopsamlingar av dessa bokstäver."
Ok, det är väl tydligt vad han vill ha sagt? Men sedan blir det mera att tänka på, han fortsätter (ber om ursäkt för min usla översättning..) "Reduktionismen har rätt i sin egen dimension, men enbart där...Endimensionellt tänkande gör det omöjligt att finna meningen. Om någon konstruktions mening finns ovanför dess beståndsdelar, då finns meningen inte i samma dimension som beståndsdelarna Det är alltså möjligt att en händelsekedjas mening inte syns i den dimensionen där händelserna sker. Det finns en teckning i boken för att illustrera detta.
Om man skär av den vågiga linjen på mitten, som på bilden och flyttar över till det lodräta planet, finns det endast fem kontaktpunkter kvar, och man har ingen aning om det ursprungliga sammanhanget (min förklaring). Man ser bara fem random punkter.
Det kan vi ju fatta. Det finns ju alltid långa orsakskedjor varför någon gör si eller så, och vi kan ju inte fatta varför, om vi inte lyssnar på personens berättelse. MEN Frankl talar ju om meningen med stort M. Han menar på att varje människa har sin egen specifika mening här i världen och i livet. Sedan talar han om de små meningarna i livet, alltså hur vi varje dag och stund väljer att antingen leva och fatta besluten enligt vårt innersta värdesystem, eller så gör vi det inte, utan fegar ut eller är bekväma, eller bryr oss inte riktigt om att fördjupa oss i saker och ting eller är upptagna med annat.
Men mönstret finns där, meningen finns där, och den är just bara din egen krumelur, och nog kan man fatta vad det handlar om, för även om vi bara ser fem punkter så är det som med blindskriften: vi känner på tecknen och plötsligt fattar vi att bokstäverna/tecknen bär ett innehåll, de står för någonting. De står för begrepp som bär en viktig mening för oss. Och under och över oss går linjen som är liksom vår livslinje, vi ser inte den, men vi ser och kan känna de små tecknen och nån gång kommer mönstret att åter flyttas så att vi kan se det i sin helhet och det är väl i den berömda tunneln och i det specifika ljuset som gör att den tunna hinnan mellan världarna lyfts.
Wow!
Jag kanske har lite feber fortfarande...
Hur som helst. Det är så vansinnigt vackert i den här lilla delen av världen som jag ser genom mitt fönster på Öster och snart, kanske redan i morgon eller i övermorgon kliver jag ut i den vita sagovärlden och så gör jag nog mig en snölykta.
Puss från mig
* på tyska heter boken: Psychoterapie für den Laien
SUOMEKSI
LEIJAILEN MAAILMOJEN VÄLILLÄ
Huhuu! Olen elossa!
Tällä huudahduksella on kaksi tarkoitusta: a) en ole kirjoittanut aikoihin, ja ehkäpä jo luulit minun kokonaan kadonneen maanpäältä, ja siksi vakuuttelenkin huikkaamalla, että näin ei ole asianlaita! Ja b) olen siis elossa ja potkin, still alive´n kickin! Yksinkertaisesti, ihan vaan elämänilosta huikkailen.
Olen kulkenut pitkän ja hyisenharmaan tunnelin läpi ja nyt olen toisella puolella! Ei siis missään toispuolisessa, vaan toisella puolen, sillä puolen missä valo nyt voimistuu, päivät pitenevät ja on toivoa elämästä.
On paljon catchattavaa, kuten tyttäreni sanoo,
Olen yhä Vissefjärdassa ja Växjössä. Itse asiassa asun molemmissa paikoissa! Olin todella väsynyt edestakaisinreissaamiseen ja yhtäkkiä taivaasta leijailee ihana kaksio ja laskeutuu kohtalaisen keskustaan Växjössä. Yöpymisasunto! Taivaan lahjana!
Kiitos kaikille asianosaisille!
Ainoa -tosin todella suuri!- haittapuoli on, että rakas aviosiippani on ja pysyy Vissefjärdassa. Eli meistä on tullut särboja (hmm osittain eripaikoissa asuvia?) Pandlaan yhä, mutta en päivittäin. Ja on hänenkin mahdollista pendlata tähän suuntaan.
Eikä ole ollenkaan huono asia, saada vähän kaivata toinen toistaan.
Siis tästä puolella tai toisella olemisesta. Luin erään kiinostavan jutun tässä yhtenä päivänä. Todella ajatuksia herättävää. Viktor E. Frankl kirjoittaa kirjassaan "Itsensä löytäminen" reduktionismista, jonka vastustaja hän oli, näin: "En halua että minut käsitetään väärin. Teoksessa The Modes and Morals of Psychotherapy esiintyy seuraava määritelmä: "Ihminen ei ole mitään muuta kuin biokemiallinen mekanismi, joka saa käyttövoimansa tietokoneitten rakennetta muistutavasta järjestelmästä." Neurologina pidän luvallisena verrata tietokoneeseen vaikkapa ihmisen keskushermostoa, mutta en hyväksy sanontaa "ei muuta kuin", väitettä, että ihminen ei olisi mitään muuta kuin tietokone. Ihminen on kuin tietokone, mutta hän on samalla suunnattomasti enemmän. Tietenkin on totta, että Kantin ja Goethen teokset koostuvat samoista 26 (29) kirjaimesta kuin Courts-Mahlerin ja Marlittin romaanit. Tämä ei kuitenkaan ole olennaisesti tärkeää. Tärkeintä on kumota väite, että Puhtaan järjen kritiikki ja Vanhan neidin salaisuus eivät ole muuta kuin samojen kirjaimien kasaumia.... ja: "Jos jonkin rakennelman tarkoitus on jossain sen rakennusosien yläpuolella, tarkoitus sijaitsee silloin korkeammissa ulottuvuuksissa kuin sen ainesosat. On siis mahdollista, että jonkin tapahtumasarjan tarkoitus ei näykään siinä ulottuvuudessa, jossa tapahtumat tapahtuvat." s 19, kursivointi minun. Sitten hän jatkaa selittämällä kuviota, joka on tuossa ruotsinkielisessä osassa: "Tätä valaisee oheinen piirros. Jos tasolla oleva aaltoviiva leikataan piirroksen osoittamalla tavalla ja siirretään pystysuoralle tasolle, leikkauspintaan jää vain viisi toisistaan eristettyä pistettä, jotka nyt ovat menettäneet aikaisemmat yhteytensä. Katsoja ei näe mielekästä yhteyttä, tapahtuman korkeinta ja syvintä merkitystä, koska hän ei havaitse samanaikaisesti leikkauspinnan ylä- ja alapuolella olevia aaltoviivan kaaria."
No tuon voi ymmärtää. On aina olemassa pitkiä selitysketjuja miksi joku tekee niin tai näin, eikä niitä voi tuosta vaan ymmärtää, on puhuttava henkilön kanssa ja kuunneltava hänen kertomuksensa. Mutta Frankl puhuu myös tarkoituksesta suurella T:llä. Hän tarkoittaa sitä, että jokaisella ihmisellä on oma, erityinen ja yksilöllinen tarkoituksensa elämässä. Ja puhuu myös hetken tarkoituksista, kuinka me joka hetki teemme päätöksiä ja ratkaisemme asioita, joko oman arvojärjestelmämme mukaisesti tai sitten ei; saatamme olla pelkurimaisia, tai mukavuudenhaluisia tai muuten vaan muissa maailmoissa. Mutta kuvio on olemassa, tarkoitus on olemassa ja se koukero, joka on sinun on vain sinun, ja sen voi kyllä ymmärtää, vaikka näkisikin vain viisi pistettä, nämä viisi pistettä ovat kuin sokeainkirjoitus, täynnä merkitystä. Ne edustavat käsitteitä, jotka ovat meille tärkeitä. Ja ylä- ja alapuolellamme kulkee linja, joka on elämänlankamme, emme näe sitä, näemme vain merkkejä siitä ja eräänä päivänä kuvio siirtyy, se siirretään, ja näemme kuvion kokonaisuudessaan ja se ehkä tapahtuu siellä kuuluisassa tunnelissa ja siinä tietyssä valossa, joka saa maailmojen välillä olevan hunnun katoamaan.
Vau!
Minulla saattaa olla vielä vähän kuumetta...
Oli miten oli. Tuolla ulkona on tosi mahtavan näköinen ilma, mitä nyt ikkunasta katsoen voi päätellä. Ja pian, ehkä jo huomenna, astun ulos valkoiseen satumaailmaan ja mitäpä jos tekisin vaikka lumilyhdyn.
Ohoj! Jag lever!
Detta utrop syftar på två saker: a) jag har inte skrivit på länge, och du har kanske undrat om jag har försvunnit från jordens yta, vilket jag vill försäkra dig om att jag inte har, medelst ett utrop! och b) jag är vid liv: still alive´n kickin´! Helt enkelt. Jag har tagit mig igenom en lååång grå korridor, men nu är jag på andra sidan! Alltså, inte På Andra Sidan på det sättet, som sagt, men andra sidan, den sidan där ljuset nu blir starkare och dagarna längre och det finns hopp om livet.
Det finns mycket att catcha upp som min dotter brukar säga.
Jag är kvar i Vissefjärda och Växjö. Jag bor faktiskt på båda ställen! Kände mig trött och sliten på pendlandet, och plötsligt seglar det ner en ljuvlig liten tvåa från himlen och placerar sig relativt centralt i staden Växjö. En övernattningslägenhet! Från himlen!
Tack alla inblandade!
Enda - och väldigt stora, förvisso! - nackdelen är att min kära make finns i Vissefjärda.
Så vi har blivit delvis särbo! Jag pendlar fortfarande, men inte dagligdags, och det finns en möjlighet för honom att pendla hitåt också.
Det är inte helt fel att få sakna varandra lite.
Det här med andra sidan och ena sidan. Jag läste en väldigt intressant sak häromdagen. Mycket tankeväckande. Det läste jag i min husgud Viktor E. Frankls bok "Itsensä löytäminen", jag kan kolla sedan vad den heter på svenska*. Ja, så här: Frankl är stark motståndare till reduktionismen, dvs att man ska kunna förklara saker, t ex människan, med att rada upp beståndsdelarna. Han skriver: "Det är förstås sant att Kants och Goethes böcker består av samma 26 (29 i svenskan) bokstäver som Courths-Mahlers och Marlitts romaner. Det här är inte så väsentligt. Det viktiga är att kullkasta påståendet att "Det rena förståndets kritik" och "Den gamla möns hemlighet" bara är hopsamlingar av dessa bokstäver."
Ok, det är väl tydligt vad han vill ha sagt? Men sedan blir det mera att tänka på, han fortsätter (ber om ursäkt för min usla översättning..) "Reduktionismen har rätt i sin egen dimension, men enbart där...Endimensionellt tänkande gör det omöjligt att finna meningen. Om någon konstruktions mening finns ovanför dess beståndsdelar, då finns meningen inte i samma dimension som beståndsdelarna Det är alltså möjligt att en händelsekedjas mening inte syns i den dimensionen där händelserna sker. Det finns en teckning i boken för att illustrera detta.
Om man skär av den vågiga linjen på mitten, som på bilden och flyttar över till det lodräta planet, finns det endast fem kontaktpunkter kvar, och man har ingen aning om det ursprungliga sammanhanget (min förklaring). Man ser bara fem random punkter.
Det kan vi ju fatta. Det finns ju alltid långa orsakskedjor varför någon gör si eller så, och vi kan ju inte fatta varför, om vi inte lyssnar på personens berättelse. MEN Frankl talar ju om meningen med stort M. Han menar på att varje människa har sin egen specifika mening här i världen och i livet. Sedan talar han om de små meningarna i livet, alltså hur vi varje dag och stund väljer att antingen leva och fatta besluten enligt vårt innersta värdesystem, eller så gör vi det inte, utan fegar ut eller är bekväma, eller bryr oss inte riktigt om att fördjupa oss i saker och ting eller är upptagna med annat.
Men mönstret finns där, meningen finns där, och den är just bara din egen krumelur, och nog kan man fatta vad det handlar om, för även om vi bara ser fem punkter så är det som med blindskriften: vi känner på tecknen och plötsligt fattar vi att bokstäverna/tecknen bär ett innehåll, de står för någonting. De står för begrepp som bär en viktig mening för oss. Och under och över oss går linjen som är liksom vår livslinje, vi ser inte den, men vi ser och kan känna de små tecknen och nån gång kommer mönstret att åter flyttas så att vi kan se det i sin helhet och det är väl i den berömda tunneln och i det specifika ljuset som gör att den tunna hinnan mellan världarna lyfts.
Wow!
Jag kanske har lite feber fortfarande...
Hur som helst. Det är så vansinnigt vackert i den här lilla delen av världen som jag ser genom mitt fönster på Öster och snart, kanske redan i morgon eller i övermorgon kliver jag ut i den vita sagovärlden och så gör jag nog mig en snölykta.
Puss från mig
* på tyska heter boken: Psychoterapie für den Laien
SUOMEKSI
LEIJAILEN MAAILMOJEN VÄLILLÄ
Huhuu! Olen elossa!
Tällä huudahduksella on kaksi tarkoitusta: a) en ole kirjoittanut aikoihin, ja ehkäpä jo luulit minun kokonaan kadonneen maanpäältä, ja siksi vakuuttelenkin huikkaamalla, että näin ei ole asianlaita! Ja b) olen siis elossa ja potkin, still alive´n kickin! Yksinkertaisesti, ihan vaan elämänilosta huikkailen.
Olen kulkenut pitkän ja hyisenharmaan tunnelin läpi ja nyt olen toisella puolella! Ei siis missään toispuolisessa, vaan toisella puolen, sillä puolen missä valo nyt voimistuu, päivät pitenevät ja on toivoa elämästä.
On paljon catchattavaa, kuten tyttäreni sanoo,
Olen yhä Vissefjärdassa ja Växjössä. Itse asiassa asun molemmissa paikoissa! Olin todella väsynyt edestakaisinreissaamiseen ja yhtäkkiä taivaasta leijailee ihana kaksio ja laskeutuu kohtalaisen keskustaan Växjössä. Yöpymisasunto! Taivaan lahjana!
Kiitos kaikille asianosaisille!
Ainoa -tosin todella suuri!- haittapuoli on, että rakas aviosiippani on ja pysyy Vissefjärdassa. Eli meistä on tullut särboja (hmm osittain eripaikoissa asuvia?) Pandlaan yhä, mutta en päivittäin. Ja on hänenkin mahdollista pendlata tähän suuntaan.
Eikä ole ollenkaan huono asia, saada vähän kaivata toinen toistaan.
Siis tästä puolella tai toisella olemisesta. Luin erään kiinostavan jutun tässä yhtenä päivänä. Todella ajatuksia herättävää. Viktor E. Frankl kirjoittaa kirjassaan "Itsensä löytäminen" reduktionismista, jonka vastustaja hän oli, näin: "En halua että minut käsitetään väärin. Teoksessa The Modes and Morals of Psychotherapy esiintyy seuraava määritelmä: "Ihminen ei ole mitään muuta kuin biokemiallinen mekanismi, joka saa käyttövoimansa tietokoneitten rakennetta muistutavasta järjestelmästä." Neurologina pidän luvallisena verrata tietokoneeseen vaikkapa ihmisen keskushermostoa, mutta en hyväksy sanontaa "ei muuta kuin", väitettä, että ihminen ei olisi mitään muuta kuin tietokone. Ihminen on kuin tietokone, mutta hän on samalla suunnattomasti enemmän. Tietenkin on totta, että Kantin ja Goethen teokset koostuvat samoista 26 (29) kirjaimesta kuin Courts-Mahlerin ja Marlittin romaanit. Tämä ei kuitenkaan ole olennaisesti tärkeää. Tärkeintä on kumota väite, että Puhtaan järjen kritiikki ja Vanhan neidin salaisuus eivät ole muuta kuin samojen kirjaimien kasaumia.... ja: "Jos jonkin rakennelman tarkoitus on jossain sen rakennusosien yläpuolella, tarkoitus sijaitsee silloin korkeammissa ulottuvuuksissa kuin sen ainesosat. On siis mahdollista, että jonkin tapahtumasarjan tarkoitus ei näykään siinä ulottuvuudessa, jossa tapahtumat tapahtuvat." s 19, kursivointi minun. Sitten hän jatkaa selittämällä kuviota, joka on tuossa ruotsinkielisessä osassa: "Tätä valaisee oheinen piirros. Jos tasolla oleva aaltoviiva leikataan piirroksen osoittamalla tavalla ja siirretään pystysuoralle tasolle, leikkauspintaan jää vain viisi toisistaan eristettyä pistettä, jotka nyt ovat menettäneet aikaisemmat yhteytensä. Katsoja ei näe mielekästä yhteyttä, tapahtuman korkeinta ja syvintä merkitystä, koska hän ei havaitse samanaikaisesti leikkauspinnan ylä- ja alapuolella olevia aaltoviivan kaaria."
No tuon voi ymmärtää. On aina olemassa pitkiä selitysketjuja miksi joku tekee niin tai näin, eikä niitä voi tuosta vaan ymmärtää, on puhuttava henkilön kanssa ja kuunneltava hänen kertomuksensa. Mutta Frankl puhuu myös tarkoituksesta suurella T:llä. Hän tarkoittaa sitä, että jokaisella ihmisellä on oma, erityinen ja yksilöllinen tarkoituksensa elämässä. Ja puhuu myös hetken tarkoituksista, kuinka me joka hetki teemme päätöksiä ja ratkaisemme asioita, joko oman arvojärjestelmämme mukaisesti tai sitten ei; saatamme olla pelkurimaisia, tai mukavuudenhaluisia tai muuten vaan muissa maailmoissa. Mutta kuvio on olemassa, tarkoitus on olemassa ja se koukero, joka on sinun on vain sinun, ja sen voi kyllä ymmärtää, vaikka näkisikin vain viisi pistettä, nämä viisi pistettä ovat kuin sokeainkirjoitus, täynnä merkitystä. Ne edustavat käsitteitä, jotka ovat meille tärkeitä. Ja ylä- ja alapuolellamme kulkee linja, joka on elämänlankamme, emme näe sitä, näemme vain merkkejä siitä ja eräänä päivänä kuvio siirtyy, se siirretään, ja näemme kuvion kokonaisuudessaan ja se ehkä tapahtuu siellä kuuluisassa tunnelissa ja siinä tietyssä valossa, joka saa maailmojen välillä olevan hunnun katoamaan.
Vau!
Minulla saattaa olla vielä vähän kuumetta...
Oli miten oli. Tuolla ulkona on tosi mahtavan näköinen ilma, mitä nyt ikkunasta katsoen voi päätellä. Ja pian, ehkä jo huomenna, astun ulos valkoiseen satumaailmaan ja mitäpä jos tekisin vaikka lumilyhdyn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)