Tysta skyar

"Tysta skyar" är Bosses låt på repeat i dag. Han sjunger, kommer på sig själv och "Nej, nu får det vara nog!" Och efter en lite stund..."Jag ska gå genom.. Nej! Nu får det vara nog!" Och så vidare.
Han har en mycket vacker sångröst så mig stör det inte det minsta.
Jag trodde att det hette "Jag ska gå genom dunkla skyar", men Dunkla skyar är en annan låt, en med Eva Dahlgren.
Tysta skyar har ju en fantastiskt fin text!Det är ju egentligen en lång dikt, av Dan Andersson.

Nu har dagens dunkla skyar blivit svarta, mörkret är här och det är tyst.
Vi följde dagens stora händelse, Trumps presidentmottagande. Han talar om framtiden, men vill tillbaka, muttrade vi i tv-soffan. Tillbaka till en tid som aldrig funnits. Som aldrig kommer att komma. En framtidsnostalgiker. Heh, det var väl ett bra uttryck! Man kan inte låta bli att fundera hur det skulle vara om han, den 45 e presidenten av USA verkligen ville någonting bra för den här världen, om han talade om fred och rättvisa och ansvar för miljön, solidaritet mellan människor och länder...
Imagine.
Om det var så!
I dagens Skavlan var det med en representant för organisationen White helmets, eller Syria Civil Defence. Hon ville bli kallad Gardenia och hade täckt sitt ansikte pga säkerhetsskäl: hon hade släktingar i Syrien som kunde råka illa ut för hennes skull. Dessa hjältar! Ca 3000 volontärer som riskerar sina liv för att hjälpa civilbefolkningen i det krigshärjade landet Syrien. De arbetar bland annat med att få ut människor från raserade hus. De frågar inte heller vad människorna har för åsikter eller tro, de hjälper den som behöver hjälp. Många som begravts under rasmassorna är dessutom barn...
All kärlek och respekt till dessa modiga människor! Kärlek! Respekt!

Nu är det lördag, ledig dag två av två för oss, på söndag jobbar vi båda. Skönt att kunna synka dagar!
Bosse kollar på någon sport därborta i vardagsrummet och jag ägnar mig åt läsande, skrivande, musiklyssnande. Förresten har Bosse komponerat en spellista som han kallar Reqviem, dödsmässa, för att hylla alla dessa musiker och sångare som gick bort 2016. Högt upp på listan kommer Lazarus... Ja, jag tänker skriva om Bowie, igen! Såg ni dokumentären? The Last Five Years? Det ledde mig till att se Valentine´s day om och om igen på YouTube. Baserad på en/någon skolskjutning, Bowies kommentar till vapenlagarna.. Hans mimik och gester..."Valentine told me who has to go... It´s in i icy heart... if all the world was under his heel... " Hans inlevelse. Blicken. Händerna som håller gitarren i en soldats segergest...

Nu blandas allt ihop i mina tankar, men det finns en röd tråd. Tänker på klippet i början av inslaget om Vita hjälmarna: president Assads kommentar till att organisationen nominerades till Nobelpriset (fick inte det, men det alternativa Nobelpriset; Right Livelihoods). Han sa, med en fnysning: "Vad har de egentligen gjort för Syrien?" Han fattar helt enkelt inte. Alltså, på riktigt: han fattar inte! Han ser inte den verkligheten. Det är som ett spel för honom, han ser aldrig blodet, skräcken i traumatiserade barns ögon, barn som slutat gråta. Det berör inte hans hjärta. Det är riktigt skrämmande! Det är RIKTIGT fruktansvärt skrämmande att män i maktposition lever så skilda från den verkligheten som deras offer, ja, dom kanske kallas medborgare, men som aldrig blir till medmänniskor, lever - och dör! -i. Människor som Assad, Valentine...Trump..? Viljan till makt. Viljan till makt + alienation.?

Jag är nyfiken på Reqviem-spellistan, men nu går Bosse omkring med sina superhörlurar så det går inte att fråga honom. Det är inga tysta skyar han vistas i för tillfället, nä, jag tycker mig höra ett avlägset Emerson, Lake & Palmer. Gick inte två av dem bort förra året? Jo, både Emerson och Lake.

Snart kommer jag att mima till honom att det räcker nu! Nu får det vara nog! Nu går vi ut, solen skiner ju!

Och faktiskt, i morse var det en liten fågel som kvittrade att våren
är på väg. Det är sant!

...och katten under granen!

Julen är firad, det nya året har börjat med kalla fina dagar, sol och snö! Trettondedagens stjärntydare, de vise männen har anlänt till barnet i krubban. Hela julens berättelse har nu åter berättats och levts igenom.

Tre dagar innan julafton tog vi in granen. Katten Maxi flyttade omedelbart dit. Han har bott under granen hela julen och nyårshelgen och där bor han än. Han har varit med om mycket, katten Maxi. Han har haft en böld på halsen länge, men i oktober-november någon gång hamnade han i slagsmål och blev klöst på bölden. Såret blev infekterat och började lukta fruktansvärt illa! Stackars katt! Så det blev veterinärbesök, operation, trattar och kragar och efter att stygnen togs bort var han en ny katt. Pigg och alert, redo för nya äventyr! Till skogs! Nå, han är trots allt 12 år, så vi tog skogen till honom. En julgran, som vi pyntade fint, hängde pepparkakshjärtan och kulor och girlanger och ljusslingor i! Plus en glad och nöjd katt på mattan under.

Hela julen har han legat där! På julaftonen bland paketen.

Vi får nog skaffa en stor krukväxt att ha framför spegeln, efter tjugondag Knut!

Julen är en väldigt speciell högtid, på många sätt. Antingen man firar det eller inte. Man kan bli väldigt stressad i båda fallen. Vi som firar jul ska fixa och dona och greja så mycket, laga mat och baka. För dom som inte firar jul är det nog en väldigt förvirrande tid. Man är säkert glad att inte behöva dona med allt som alla andra verkar stressa med, men så märkligt det måste kännas att vara utanför allt glitter och hejtomtegubbar som väller över en från överallt. Det finns ju olika anledningar att inte fira jul; man tror inte på det sättet, eller så har man valt bort firandet, eller så har man ingen att fira med, och då "sätter man kanske i staken ett sparat ljus", och that´s it - för att citera en välkänd sång. Eller så vill man fira, men har inte råd med något extra, som julklappar till barnen. Det märks på jobbet, det är många som ängsligt frågar om vi har några julklappar... De har inte råd med några, men skulle gärna vilja ge sina barn. Så att barnen inte ska känna sig utanför. Udda. Annorlunda. Inte snälla. För det är ju de snälla barnen som får julklappar...

Som tur är har vi faktiskt haft julklappar att dela ut. Skänkta av företag och andra, fint inslagna av volontärer, med en liten, lätt avtagbar lapp som berättar vilken ålder presenten kan tänkas passa för.
Glädje och lättnad!

Visserligen handlar julen inte om klappar och tomtegubbar! Julens budskap, vår frälsares födelse, det kräver ingenting av det yttre som vi förknippar med julen. Det yttre är traditioner, viktiga förvisso, på sitt sätt, men budskapet kan vi ta emot utan någonting - utan någonting annat än tacksamhet...

Mina lyktor, klassiskt tillverkade.

På julaftonen pratade jag en lång stund med min kära dotter i landet Långtborta. Hon längtade hem, tårar i hennes ögon och mitt hjärta i en dubbelknut. Aldrig längtar man som vid julen! Hennes kompis, som inte firar jul, hade gett henne en julklapp. För att han såg att hon var ledsen, för att han förstod att hon saknade julen familjen glittret katten under granen och hejtomtegubbar. En underbar, välsignad vän! En stjärna på himlen för honom! För den varma omtänksamheten.

Julen är firad och det nya året börjat, kallt och vackert och kallt och underbart och tillräckligt kallt för att göra islyktor! Så det har vi gjort! De glimmar och glittrar så vackert i vinternatten.

En kakformsformad

Bosse fuskade med en glasburk inuti,
men hans var ändå väldigt fin med grankvistar i isen.

Löften för det här året? Eller önskemål och ambitioner.
Ta vara på tiden. Vara där jag är när jag är där. Vara med dom jag älskar. Försöka göra min del i det stora hela. Så gott jag förmår.
Ja, det det får bli mina löften.

God fortsättning önskar jag dig!