Tankar, ord, idéer

Adventsstjärnorna tindrar i novembermörkret. Jag håller på att vakna till liv igen, lite försiktigt. Det kommer alltid att vara en tomhet inom mig, det får jag försöka leva med. Minnen, bilderna, tankarna gör ont, det hugger till när jag tänker på min storasyster som nu är borta, bortom den här världens tid och rum. Att hon är borta, för alltid. Allt det som kunnat bli, och som inte blev och kommer aldrig att bli. Allt det som nu är ett aldrig mer. Så tacksam över alla varma famnar och trygga axlar jag fått gömma mig i och vila emot. Alla medkännande blickar. All värme i den vackra begravningen och minnesstunden, släkt, vänner och grannar som fanns där och bar mig och min syster genom den svåraste tiden. För alltid tacksam över omsorgen och gemenskapen. Jag har blivit påmind om det som är viktigt på riktigt. Ta vara på tiden, stanna upp. Vi vet aldrig vilket möte kommer att vara det sista, vilka ord som är de sista. Jag fick ett bra samtal med min syster några dagar innan h...

Vackra gudstjänster i Skogslyckans kyrka. Kyrkogården belyst av fladdrande eldslågor, mörk himmel över oss, snöblandat regn. Vi sjunger Härlig är jorden. Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång. Vi, insatta i tiden, här och nu, här och nu står vi utanför kyrkan och sjunger, och snöblandat regn faller och mörker omger oss. "Det är bara en fråga om tid", sa Ola-präst, "när vi som nu saknar är dom som saknas" (han formulerade det mycket mer elegant). Det finns ingenting dystert i det; det ger perspektiv. Livsrymden vi finns och är till, nu. Tidevarv som varit, de som vi saknar och tänker på särskilt mycket den här tiden på året, Allhelgona. Inne i kyrkan värme och gemenskap inför Kristusgestaltens allvisa, eviga blick. Där stod vi, med våra små flämtande ljus och tänkte på dom, någonstans bortom tid och rum. Lyckliga minnen, svåra minnen, längtan och saknad. Kom hem vi 21-tiden. Katterna sprang högljutt skrikande till mig, hungriga som tigra...