Tårdränkta ögon

Jag har nu senaste dagarna skjutsat folk åt olika håll. I går var det älsklingsdottern som skulle tillbaka till Stockholm, men bara för att mellanlanda. Hon har högtflygande planer som dessvärre innebär att hon ska långt bort och länge dessutom... Det är väldigt spännande! Platsen hon ska till är faktiskt känd som bland de säkraste och tryggaste i världen. På grund av att lagarna är stränga, och styret hårt - inte på grund av peace, love and understanding.
Det är dock där hon kan uppfylla sin dröm, och då ska man göra det, go for it, girl! som amerikanarna säger. Men...långt borta, och länge!

De andra, boende i hushållet, skjutsade jag till Emmaboda station med vidare färd till Taize. Taize ligger i Frankrike, och är en kommunitet som startades som ett fredsprojekt - tiden var efter andra världskriget då man chockad insåg att man definitivt svikit alla kristna värden som fred, försoning och kärlek till sin nästa, i och med 1900-talets två världskrig. Broder Roger som startade kommuniteten menade att kristna måste förenas och deras kloster besöks idag årligen av tusentals ungdomar från hela världen som delar det enkla klosterlivet och förenas i sång, bön och bibelstudier. Ja, där är det verkligen peace, love and understanding i fokus.

Kristenheten har alltid varit splittrad, och i och med reformationen blev det ju en stor spricka mellan protestanter, med Luther som grundare och ledargestalt och stort hyllad nästa år i och med reformationen 500 år, och den romersk-katolska kyrkan.
- "Spela nu in gudstjänsten på måndag, den från Lunds Domkyrka klockan 14.30! Ja, den med påven Franciskus." Sa Bosse innan vi klev in i bilen, den Blå pärlan, som skulle ta oss till Emmaboda, där två av oss skulle kliva på tåget, tillsammans med ett gäng ungdomar från Emmaboda, mot Hässleholm, där de ska kliva på en buss med skylten Taizé på.

Hoppas gudstjänsten går att ta in via SVT-play i efterhand, för jag har ingen aning om hur man gör...
Så här står det: "14:30 En ekumenisk tv-sänd gudstjänst inleds i Lunds domkyrka. Formen är specialskriven för detta unika tillfälle där påven Franciskus, ärkebiskop Antje Jackelén, Lutherska världsförbundets generalsekreterare Martin Junge och Sveriges katolska biskop Anders Arborelius deltar på lika villkor". 

Det är gott! MEN vi behöver fredsprojekt som innefattar hela jordklotet! Som bygger på fred, jämlikhet och rättvisa! Peace, love and understanding, globalt. Det kan inte vara så att någon sorts "terrorbalans" och rädsla för hårda straff ska vara det som uppehåller fred, det är helt motsägelsefullt!

Katten Maxi ser ledsen ut, det rinner faktiskt tårar från hans ena öga. Det kan i och för sig bero på att han har varit i slagsmål och blivit klöst. Han skulle behöva öva sig i ickevåldskommunikation, men det kan vara svårt att lära gamla katter att sitta och resonera om revirgränser och vem som är kungen av Ringvägen. Eller så är det drottning Misha som regerar, egentligen; hon är en kompetent jägarinna, en svart minipanter! Just i detta nu sträcker hon sig lång i solvärmen och spinner belåtet, obekymrad om världens larm och maktambitioner.

Ja, som sagt, solen skiner idag, och dagen ligger helt planlös framför mig.
Någonting kul ska jag hitta på, som t ex att gå ut och vandra Ringvägen runt -  denna katternas gata! - och kanske lite längre bort också. Som till Ica, förslagsvis. Jomen visst, det är ju en konsert med Odd och Diana i eftermiddag! Dit styr jag nog Blå pärlan. Eller så tar jag tåget. Ja, det gör jag.

Ha en fin lördag, söndag och måndag: missa inte tv-gudstjänsten! Om inte du är på plats i Lund, förstås! Eller spela in den, ni som kan.
Och på söndagarna brukar det ju firas mässor och gudstjänster i närområden, om man känner för det, IRL!



--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Faktaruta om Taizé:
Kommuniteten i Taizé är ett kristet ekumeniskt brödraskap i Taizé, en by i Burgund i centrala Frankrike. Kommuniteten grundades år 1949 av Roger Schutz (1915-2005), sedermera Frère Roger (broder Roger). De tar även emot ett stort antal besökare varje år. Broder Rogers uttalade avsikt med att grunda en kommunitet var att inom protestantismen återknyta till det allmänna kristna arvet av liv i gemenskap, vigt till tjänande av nästan och lovsång till Gud. Situationen i Europa vid tiden för grundandet av brödraskapet i Taizé var mycket annorlunda än idag vad ekumeniken beträffar. Det fanns ytterst få kontakter mellan den romersk katolska och de protestantiska kyrkorna och även mellan de olika protestantiska kyrkorna. Broder Roger var övertygad om att ett av skälen till 1900-talets fruktansvärda krig och mänskliga katastrofer var de kristnas splittring. Han ville skapa ett ”tecken” – han kallade det för ”en gemenskapens liknelse” – som kunde förena kristna över samfundsgränserna, utan att någon för den skull skulle behöva förneka sitt ursprung. Källa: Wikipedia

Ljusmässa i Taizé    
https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/4/4c/Taize_%28008%29.jpg

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Do and don´t look back

En underbar och ljuvlig, helt vanlig lördag! Löven yr runt i trädgården, sidensvansarna kvittrar och äpplen dunsar ner i det långa blöta gräset. Gräset är långt för att vi inte klippt det och eftersom det är blött så kan vi inte klippa det i dag heller. Manjana, eller nej, på måndag. Om någon av oss är hemma. Jo, Bosse är, då kommer nämligen dom som ska dra höghastighetskablar av fibertyp, genom huset och koppla upp oss ännu snabbare och starkare med omvärlden out there in space och jorden runt.
Det blir bra.
En vanlig lördag innefattar städ och plock fast vi började dagen med en ovanlig förstafrukost: kaffe, salta jordnötter och banan. Testa! Det är jättegott! Sött, salt, mjukt och krispigt och starkt KAFFE.

Förra veckan var jag i Västerås, Sverigefinska inspirationsdagar, inom Svenska kyrkan. Härligt och trevligt att träffa andra finländare i förskingringen. Det är många av oss som har samma story: man skulle bara sommarjobba, eller stanna ett tag; trettio år senare är man kvar. Sveriges dragningskraft är stor! Detta vackra, underbara, komplicerade land!

Västerås, Västra Aros eller Westeros som de i Game of Thrones säger... Man har haft den goda smaken och ett kulturellt intresse av att bevara de vackra trähusen, vid ån. Och så många fina broar! Domkyrkan var totalt imponerande, varm och inbjudande trots pampigheten. Och så Stadsbiblioteket och Botaniska trädgården alldeles intill. Bildning, kultur, växande, tro, kärlek och hoppsan, nu gick det överstyr med lovorden!
Men jo, lite till... En av oss, Manne M, hade gjort och filmat en intervju med biskop Mikael. Om sverigefinländare och Finland och han, biskopen, talade om finska hjältar, krigsveteraner som en gång stridit på Karelska näset. Han talade med allvar och känsla, och där, just där, vann han våra blåvita hjärtan och fick dom att bulta stolt!
Förutom allt detta fick jag många tankar, idéer och användbara arbetsverktyg, så det var givande dagar på alla sätt.

Nu har det hunnit bli söndag, och nej, jag har inte suttit uppe hela natten utan har sovit sött och drömt om Khaleesis små drakar, och snacka om dagsrester! I går när  jag drog ut böcker i bokhyllan i gästrummet, bokhyllan som måste flyttas för att det ska dras kablar genom hela huset, och där, hostande i ett stort dammoln, bestämde jag mig att i dag är dagen då jag äntligen kastar mina gamla dagböcker. Ja, det gör jag. Ja, det måste göras, det är ingenting att spara på, ingen i min omgivning har någon som helst glädje av dom. Inte ens jag. De är skrivna på finska, och visserligen har jag inte glömt språket, men det som har varit har varit och här bankar mitt blåvita hjärta inte ett dugg nostalgiskt, vissa saker ska bara rivas och begravas. Jag behöver inte glömma något, allt det där som står i dagböckerna har ju format mig, men man behöver inte bevara allt rent fysisk, jag har ju det inom mig, så länge jag minns något. Det räcker. Ju mindre saker prylar och ting man har, desto bättre. Och: man behöver inte se tillbaka, tiderna har ju förändrats...

Det där refererar ju till Bob Dylan, nobelpristagaren!

Vad säger man?

Jo: Äntligen!
Som man brukar säga. Jag citerar ur dokumentärfilmen Don´t look back:
"Times they have a´changed... när en poet fyller arenor"  (Royal Albert Hall, 1966). Som journalisten i filmen dikterade till sin redaktion, stående i en telefonkiosk med en cigarrett i mungipan i svartvit bild.
Eller får Nobels litteraturpris, 2016.
En rockpoet.

En annan stor poet fick ju litteraturpriset 2011, Tomas Tranströmer. Och, bodde inte han i många år i Västerås! Jo, 1965–2000. På Infanterigatan 144 (google vet!).

Ha en fin dag, var helst du är, en fin söndag, skapa nya minnen, skriv eller läs poesi, för poesi får jorden att snurra på ett lite varmare, mänskligare sätt, och våra hjärtan att bulta i alla möjliga stolta färger, poesin är vårt gemensamma språk, vårt gemensamma hemland!

Men först lite havregrynsgröt.

Nobel- och andra tider

Av olika praktiska anledningar har jag kört bil rätt mycket på sistone. När jag kör bil lyssnar jag på radio. Så jag är väldigt uppdaterad just nu.
Det är ju den tiden på året då nobelpristagare i olika ämnesområden tillkännages. Hittills har jag hört om fysik- och kemipriserna, och det är tre herrar var som delar på dessa två. Kemipristagarna, Jean-Pierre Sauvage, Sir J. Fraser Stoddart och Bernard L. Feringa  har fått priset för "design och syntes av molekylära maskiner"
Fysikpristagarna får priset för sina teoretiska upptäckter kring topologiska fasövergångar och materiefaser. Thouless, Haldane och Kosterlitz har studerat supraledare, supravätskor och tunna magnetiska filmer och har ”med avancerade matematiska metoder gett förklaringar till flera märkliga fenomen hos ovanliga materiefaser” och ”öppnat portar till en okänd värld av materia som försätts i märkliga tillstånd”, skriver KVA i sin motivering. Jag förstår inte särskilt mycket om detta, men tycker att förklaringen är oerhört poetisk!
Jag hörde en intervju med Kosterlitz, han satt i ett parkeringsgarage i Helsingfors och var märkbart glad och berörd.


Vem som får årets litteraturpris får vi veta den 13.10. Poeten Adonis, eller  Ali Ahmad Said Asbar, eller علي أحمد سعيد إسب är en av de nominerade, och ligger nog bra till. Så här berättar han om sig själv: – Jag ser det som om jag har fötts tre gånger. Den första naturliga i min fattiga by Qassabin i Syrien 1930, den andra i Beirut där jag föddes kulturellt och den tredje i Frankrike där jag blev född till världen. Därför har jag tre hemländer, men poetiskt bara ett och det är det arabiska språket. 
Hans hemland är språket, så underbart! höll jag på att skriva, men med tanke på hur situationen ser ut hejdar jag mig. Av hans första hemland återstår inte mycket. Det har varit oroligt länge, och nu pågår ju ett krig som ödelägger allt. Så här skrev Adonis redan på 1990-talet:

Aleppo bor i kriget!
Alla vägar som leder till staden
är öppna sår.

Stackars människorna i Aleppo! Hundratusentals människor saknar allt i staden. Utanför väntar hjälpkonvojer med förnödenheter, det enda som behövs är garantier att de inte blir bombade om de går in i staden - som ju hände sist, i början av oktober, då minst 12 hjälparbetare dog.
Ge dom garantierna, nu!

Jag har sett på tv också, OBS inte i bilen! och inte mycket. Men jag såg den senaste och sista Wallander. Väldigt intressant! Då tänker jag inte på själva händelseförloppet utan det faktum att man har låtit Wallander drabbas av Alzheimers. Det har tydligen pågått i flera avsnitt, och sjukdomen har liksom smugit fram och tagit honom i besittning. Dvs sakta men säkert börjat radera hans minnen med start i nuet. Det är väl så det funkar? Närminnet försvinner först, sedan raderas minnen sakta men säkert bakåt i tiden. Tänk, han som är polis och beroende av att minnas och pussla ihop ledtrådar - och sen försvinner ledtrådarna, ansikten och namnen är borta och han famlar i ett okänt mörker! Symboliskt, han blir inte blind.

Nobelpriset i fysik handlade om upptäckter kring fasövergångar.
Eftersom jag är mer poetiskt lagd än kunnig i fysik, tänker jag mig fasövergångar som utveckling i människans liv. Eller avveckling. Man går från en fas till en annan, man lär sig nytt; byter hemland, tillägnar sig ett nytt språk, går från ett utvecklingsstadium till ett annat.  Eller glider in i en fas som ingen vill och ingen väljer, en fas som innebär att man sakta lämnar allt välkänt och träder in i ett främmande territorium, ett glömskans rike där allt är okänt, hela tiden, även ens egen identitet.

Måtte dessa kemipristagare skapa pyttesmå minimikromaskiner som kan skickas in i hjärnan på folk som Wallander och laga och reparera minnesstråk och -spår! Jag kan nästan se det, små hjälpkonvojer som täpper till och lagar och rustar upp i nervbanor och synapser.
Och så i den världen som finns både inom oss och utanför oss; som bilder på näthinnan och som en fruktansvärd verklighet att leva i för många: Aleppo och vägarna till Aleppo. Mat och vatten och sjukvårdsartiklar. Böcker. Det bör väl en hjälpkonvoj ha med sig? Leksaker och böcker. Mat och poesi! Om "fred på jorden" känns som en väldigt stor sak att be om, kan man i alla fall be om att hjälpen kommer fram, att människorna får det de behöver, åtminstone för stunden. Mat och vatten och drömmar om en bättre framtid. (Fast vi slutar inte att be om fred på jorden heller!)

Citat av Adonis får avsluta det här inlägget, skrivet mitt i natten, i en nära förestående fasövergång från vakenhet till sömn...


”Poesin är den högsta formen av mänskligt skapande, den högsta formen av mänsklighet över huvud taget. Människor utan poesi är människor utan identitet”